2007 Orballo Albariño

Man vill ju inte vara en vindflöjel, ett rö för vinden. Därför har viner gjorda på albariño-druvan, som i alla fall enligt diverse vinspalter är det trendigaste trendiga just nu, inte stått på listan när jag spenderat mina sekiner på Bolaget.

Inte heller idag, kanske den varmaste dagen hittills i år, hade jag en tanke åt Galicien till när jag smet in på butiken vid Värnhemstorget. Folk strömmade ut bärande på flak med öl, säkert på väg till närmsta park för att grilla eller bara hänga med kompisarna. Även jag hade picknick i hågen och fantiserade som vanligt om läskande riesling eller grüner veltliner. Men så stod den där, ensam i sitt slag på hyllan: en flaska Orballo som bara väntade på att köpas, snabbkylas och drickas upp.

En stund senare, i Rörsjöparken, satt jag med näsan i glaset och sniffade. En god doft, med en dragning åt sauvignon blanc-hållet där i nässel/gräshörnet. Annars sötsyrliga frukter: citrus, melon och päron. Smaken innehåller mycket av samma fruktighet, men också en bra syra och en oväntad kryddighet i eftersmaken.

I den varma eftermiddagssolen var jag inte särskilt kräsen - eller överdrivet fokuserad - och gillade vinet. Det är välgjort och tilltalande, och tilllräckligt spännande för att jag skulle vilja ha mer av det efter första glaset. Nu ligger det på 97 kronor, vilket gör det prisvärt. Före 1:a april tycks det ha kostat 89, och hade jag hoppat på trenden till det priset hade jag tyckt att jag gjort ett riktigt bra köp. Det skulle inte förvåna mig om jag hoppar på albariño-tåget igen när det vankas picknick.

Rogue XS Imperial India Pale Ale

Jo, här kan man tala om en ale som lever upp till sitt namn. Läs ut XS och då har en bra beskrivning av vad det handlar om. Humle-excesser och dessutom väldigt mycket alkohol. Flådig, tung och stor flaska i keramik med en prislapp som matchar.

Rogue XS Imperial Indian Pale Ale var en av de första Double-IPA's som gjordes. Extremt starka och extremt beska öl gjorda för ölnördar som görs efter devisen more is better. Själv är jag väldigt kluven till företeelsen. Jag tycker själva idéen är lite fånig men måste samtidigt erkänna att jag känner en viss nyfikenhet och gärna vill testa dessa humlemonster.

Ölen går i en fin guldorange färg som är lätt grumlig. Det bildas ett tjockt fint skum vid upphällningen. Doften är rätt häftig. Den domineras av humlearomer. Här finns frisk citrusfrukt, tallbar och kåda. Tyvärr också ett visst genomslag av de 9.5%en alkohol.

Smaken är självklart mycket fyllig. Det känns att det är en mycket stark öl men det är faktiskt inget som stör. Alkoholen är väl inpackad i den massiva smaken. Det finns en del sötma, citrusen är inte lika tydlig som i doften. Istället finns här örtkryddor med koriander som den mest framträdande komponenten. Mot slutet kommer det en del lakrits och sedan en klockren kall tepåse. Beskt och bittert, överraskande och märkligt men inte helt oangenämt.

Vi inledde kvällen med en Nögne Ö Dobbel-IPA, en betydligt mera intressant öl som man kan köpa nästan tre av istället för en flaska Rogue XS. För mig är valet självklart.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Efter några timmars hårt kroppsarbete under fredagens eftermiddag och tidiga kväll anlände hämtpizzorna. Vi åt direkt ur kartongerna med den sortens aptit som bara kombinationen fysiskt arbete och försenad mat kan framkalla. I vinkällarens sommarstugefillial fanns bara två flaskor att välja på en vit och en röd, en Pouilly-Fumé och en Taurasi. Valet föll på det röda. Till pizzan var vinet helt ok men med tanke på det återstående arbetet sparades merparten av flaskan till senare på kvällen.

Några timmars luftning gjorde vinet gott. Med Taurasi talar man ofta om söderns barolo. Jag kan till viss del förstå vad så menas. Färgen är dock några nyanser mörkare än en mogen barolo. Taurasin är mörkt tegelröd men genomskinligt. Doften domineras till en början av faten. Det finns aromer av läder, tobak och choklad. Sedan kommer det som förmodligen varit en fin bärfruktighet men som nu får mig att associera till balsamicoreduktion och kanske torkad frukt. Fruktlikt men inte så att jag kan identifiera någon specifik sort.

Smaken är medelfyllig och mycket intressant. Direkt känns en sötma som av torkad frukt, sedan följer en fin syra och så kommer den rätt påtaglig strävhet och stramar upp det hela. Allra bäst är finalen där det plötsligt dyker upp en klockren slånbärslikör. Jag återupplever en likör som jag gjorde för några år sedan på slån, krikon, lite socker och riktigt bra grappa. Plommonaktigt, syrligt och strävt med en mycket tydlig smak av mandel från kärnorna.

Helt klart min bästa upplevelse av ett vin från Mastroberardino hittills. Nu är jag extremt nyfiken på att testa en kvalitetsaglianico som fått lite mindre ek.

Billigt vin på Billigt Vin

Det var förstås bara en tidsfråga innan grüner veltliner/riesling-blandningen 2008 Leth Duett skulle dyka upp på balkongen en fredagseftermiddag. Och det är inte alls dumt, här talar vi Billigt Vin (69 pesos) som utan krångel slinker ner som inledning på helgen. Parfymkänslan och en melonton stryker medhårs, men här finns även syra som biter till. Trevligt. Men för tre kronor mer får man Leths druvrena grüner veltliner, som i min bok är att föredra med sin krispighet och sitt mer stringenta utförande.

Till kalvfärsbiffarna och den grekiska salladen ett rea-vin: 2005 Torres Nerola Syrah Monastrell. Kvalar också in som Billigt Vin med sina 71 kronor. Liksom förra gången jag drack det tycker jag först det är stickigt i doften och endimensionellt i smaken, men efterhand som det luftas i flaskan och snurrar i glaset kommer det fram allt mer av tilltalande fruktighet och en rätt fräck strävhet. Funkar till mat av skiftande slag, kanske i synnerhet om man har ett stycke marinerat lammkött att slänga på grillen till helgen.

Oud Beersel Geuze

Efter Kevin Arnold-debaklet längtade jag efter något med lite personlighet. Att korka upp en vinare till kändes lite överambiöst men varför inte en öl ? Och varför inte något riktigt udda ? Jag bestämde mig för en Oud Beersel geuze.

Geuze är en mycket speciell belgisk öl. Den görs genom att man blandar ung och gammal lambic, det klassiska spontanjästa ölet, och låter bladningen genomgå en andra jäsning. resultatet blir ett mycket friskt och syrligt öl som smakmässigt ligger rätt nära ett vitt vin.

Oud Beersel Geuze är försluten med champagne-kork. Det är bra tryck i flaskan och det bildar direkt ett kraftigt skum som snabbt sjunker ihop och försvinner. Ölen är lätt grumlig och brun-oranget till färgen. Vid första sniffen sticker det till ordentligt i näsan på ett lätt obehagligt sätt. Efter en kort stund känns doften bättre. Den är citrusfrisk med tydlig jäst doft. Det finns inslag av örtkryddor och mogna vinteräpplen- Efter en liten stund dominerar en mäktig stalldoft.

Smaken är mycket frisk med markerad syra. Beskan är i princip obefintlig. Mycket av aromerna går igen i smaken som är mycket komplex och intressant. Jag gissar att denna öl skulle funka utmärkt till en smakrik kittost men var mycket bra på egenhand. Borde tilltala den som vanligtvis föredrar vin framför öl.

2005 Kevin Arnold Shiraz

För drygt ett år sedan provade jag 2004 Kevin Arnold Shiraz. Vinet var många vinskribenters favorit men gjorde ett rätt så slätstruket intryck på mig. Nya årgången 2005 har mötts av samma goda vitsord och jag fattar i vanlig ordning ingenting. Låt oss titta närmre på vad det är som saknas hos 2005 Kevin Arnold Shiraz

Färgen är väl helt i sin ordning. Mörk, tät och kompakt i en typisk rödblå nyans. Doften känns lite återhållen men rätt ok. Det är utan tvekan syrah (och faktiskt 6 % mourvedre) det handlar om. Här finns björnbär och svarta vinbär liksom fattoner, en viss pepprighet och en lätt charkton. Några bildäck hittar jag dock inte.

Smaken är lfyllig, har tydligt markerad strävhet och syra. Mycket av aromerna går igen med tillägg av lite lakrits. Mot slutet känns det som att de 14.5% alkoholen inte är riktigt inpackade utan sticker till.

Hade vinet kostat hälften hade jag fortfarande inte gillat det men jag hade heller inte känt mig blåst. Det är ett anständigt matvin som väl skulle duga till vardags. Jag tycker dock att det är skriande opersonligt och slätstruket. För 175 spänn så finns det en uppsjö av spännande och myclket personliga viner. Att någon kan anse senaste årgången av Kevin Arnold Shiraz som prisvärt är ett stort mysterium för mig. Vill man ha relativt enkel och medioker shiraz finns det massor av sydafrikanska, amerikanska och framförallt australiensiska viner för långt under hundralappen. Är man beredd att betala nästan två hundringar så varför inte satsa på bra Crozes-Herimtage eller St Joseph ?

Trisse och Esping på exkursion - Rojac i Istrien

Mitt första möte med Uros Rojac och hans viner inträffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör i januari 2008. Jag kan dela in mitt liv som vindrinkare i ett före och efter Rojac, ett möte med konsekvenser skulle man kunna säga. Att prova Rojacs viner blev en skillnad som gjorde en skillnad. Jag hade egentligen fått nog, matt efter tre timmar med extremt intressanta viner, och på väg att så smått fyllna till lutade jag mig mot en vägg i väntan på att Trisse skulle slita sig från provandet. Då snappade jag upp något som väckte mitt intresse. Det var Uros Rojac som snoppade av en person som tyckte att han använde för mycket ek i sina viner. Jag minns inte exakt vad han sa men jag kände igen attityden: en kombination av intelligens, intensitet, integritet och arrogans. Jag hade mött den en gång tidigare. 1977. Då i en svettig skrubb, backstage på diskoteket Barbarella i Växjö, när Johnny Rotten skrämde slag på en lokal representant från den tredje statsmakten.

Jag bestämde mig för att testa Rojacs viner trots att jag hade fått nog, och det blev en omtumlande upplevelse. Lite som att se Sex Pistols live -77. En totalupplevelse som gav mig en känsla av att hitta min grej, något som inte behövde passera intellektet utan gick direkt på lustcentrat. Jag hämtade Trisse som också provade och blev lika såld. Vi lyckades köpa loss en låda av 2004 Stari D'Or Belo, det vin vi gillade mest, och fick en inbjudan till vingården.

Så, där har ni lite bakgrund som kan hjälpa till att förstå vårt tillstånd när vi väntar på taxin som Uros lovat att ordna till ett vänskapspris. Lite halvt omedevetet har vi lämnat neutraliteten hemma på hotellrummet. Som det äkta paret som ska roa sig var och en på sitt håll glömmer att ta på sig vigselringen. Vi tror att vi ska göra ett vanligt vingårdsbesök att rapportera om på vår blogg, när vi i själva verket är stjärnögda enogroupies som nog inte är så värst mycket mer kritiska eller nyanserade än ett par fjortisar utanför Darins hotellrum.

Taxin tar oss från kusten upp i det istriska höglandet på vindlande småvägar där vi säkert kört vilse på egen hand. Efter en halvtimmes färd är vi framme i Gazon och Uros hälsar oss välkomna. Vi går direkt till vinkällaren och hämtar en flaska mousserande vin. Uros berättar att det inte finns till försäljning utan något han gör enbart för husbehov. Vi lämnar källaren och beger oss upp i det nybyggda, stora avsmakningsrummet.

Uros granskar oss med sin penetrerande blick och fäller snabbt sina omdömen om oss. " You are too serious" säger Uros till mig och vänder sig sedan till Trisse med kommentaren: "You are my kind of guy, you like to drink". Uros är inte bara en stor vinmakare utan även en god människokännare. Vi samtalar om villkoren för Istriens vinmakare och dricker Rojacs basvin, en ung malvasia. Efter ett par glas går vi över till det mousserande vinet. Precis som Movias Puro är det inte desgorgerat men här löses detta helt utan ritualer. Fönstret öppnas och bottensatsen skjuts ut genom fönstret. Det fungerar lika bra. Till vinet äter vi ett par lokala ostar, bröd och lufttorkat fett fläsk. Orimligt gott.

Uros berättar att hans familj bott i Gazon sedan 1700-talet. Man har alltid varit lantbrukare och gjort vin för husbehov. Det var Uros pappa Bruno som började den målmedvetna satsningen på att producera kvalitetsviner under 80-talet. 1994 buteljerades första åtgången under etiketten Savrin och 2002 satte man för första gången familjens namn på etiketten. Uros själv jobbade tidigt tillsammans med pappa i familjeföretaget, samtidigt som han utbildade sig inom bioteknik och tog sin universitetsexamen 2003. 2005 avled Bruno och Uros tog över driften som 27-åring. Det året producerades inte mycket vin hos Rojac.

Uros berättar att han ofta känner en stor press. Han har mycket höga ambitioner när det gäller sitt vin och vill inte göra några kompromisser. Samtidigt är det många som är beroende av att vinerna genererar inkomster. Det är fyra generationer Rojac som ska leva av produktionen som de 12 hektaren ger och det finns några anställda. Odlingen är ekologisk med mycket lågt skördeuttag och tätt planterade vingårdar. De flesta av vinerna har lång skalkontakt och man har ingen temperaturkontroll vid jäsningen. Man jäser och lagrar vinerna på ekfat av varierande storlek. Man svavlar minimalt och filtrerar inte. Totalt ligger årsproduktionen på c a 35.000 flaskor.


Efter en stund i avsmakningsrummet ger vi oss ned i källaren, där vi stannar i åtminstone ett par timmar. Vi provar direkt från fat och får smaka var för sig de fyra viner som om någon vecka ska blandas och bli till 2006 Stari D'or Belo. Vi gör samma sak med beståndsdelarna till den röda blandningen Stari D'Or. Uros förklarar för oss vilken roll varje enskilt vin spelar för helheten.

Provningen går i högt tempo och Uros är lika generös med sitt vin som med sitt berättande. Det hela blir en mycket intensiv upplevelse där alla sinnen bombarderas. -This is how I capture my clients, now I've got you in my net, förklarar Uros. Och visst känns det så, åtminstone lite grann.

Vi fortsätter med olika årgångar av Refosk, både den enklare varianten från unga stockar och den mer exklusiva Renero från gamla stockar och de bästa lägena. Renero ska utläsas Re Nero, den svarte kungen. -This is dark, säger Uros med eftertryck och vi är inte sena att fånga dubbeltydigheten i det uttalandet. -I'm giving all the emotions I can.

Källarturen avslutas med några årgångar av Rojacs söta dessertvin gjort på torkade Muskat-druvor. I avsmakningsrummet väntar mat och mer vin.

Samtalet blir nu mer filosofiskt och kretsar kring vad det är Uros vill åstadkomma med sitt arbete. Han menar att vinet ska spegla såväl druvan som årgång och jordmån, men också den omgivande kulturen och vinmakarens personlighet. Rojacs viner ska vara kraftiga, originella och personliga. Uros är mån om att göra vinerna så naturliga som möjligt och han menar att tack vare detta så ger de ingen baksmälla. Ett påstående som vi bestämde oss för att testa sanningshalten i.

Klockan hade för länge sedan passerat midnatt när vår taxi anlände. Dags att avsluta ett av de mest intressanta och definitivt det mest omtumlande vingårdsbesök vi gjort. Beslutet att ta taxi kändes definitivt som ett av de klokaste vi fattat. Visst missade vi en del fakta och våra omdömen grumlades av ett för högt intag, men vi var båda helt överens om att det var ett nödvändigt ont för att få the full Rojac experience. Det visade sig också ligga en hel del i Uros påstående om de lindriga eftereffekterna av hans viner. Trots lite sömn så stod vi upp tidigt nästa dag, förmådde att förse oss väl av hotellets frukostbuffé och utföra ett gott dagsverke. Jag återkommer snart med smaknoteringar på de provade vinerna. Åtminstone på en del av dem.

2005 Riesling Zinnkoepfle Grand Cru

Den rieslingen som skulle ha druckits till den evasiva havsöringen på påskdagen fick korken dragen i kväll. Dock inte som följeslagare till en egenhändigt fångad fisk utan till grillspett på norskodlad lax som marinerats i japansk soya och rullats i sesamfrö.

Vinet är ljust guldgult till färgen. Det har en druvtypisk och mycket inbjudande doft. Här finns ett rätt tydligt inslag av petrolium, tropisk frukt, honung och mineraler. Jag hittar också en mild och lite rökig nötighet. Jag uppfattar också doften som väldigt balanserad och harmonisk. Smaken bjuder på en mycket frisk syra, tropisk frukt, gröna äpplen och petrolium. Det är mycket fylligt och har hög viskositet. Den friska syran och höga alkoholhalten bär eftersmaken som hänger kvar länge. Stramt, elegant och mycket gott. Ett vin gjort för lång lagring men förödande gott redan nu. När jag sitter och smuttar på vinet dyker av någon anledning Anders Gernandts röst upp i mitt huvud. Den repeterar om och om igen "En renrasig riesling". Precis så smakar Riesling Zinnkoepfle Grand Cru.

Producenten Leon Boesch har gjort vin i Alsace i några århundranden och man förfogar över 13 ha vinmarker varav 2.5 med Grand Cru-status. Odlingen är cerifierad som biodynamisk. Boeschs viner importeras till Sverige av Vinomatik och kan även köpas hos danska Emelie vin

2001 Chateau de Caraguilhes Solus

Påskdagen tillbringade jag i splendid isolation. Även om jag inte fullt ut håller med Mickey Rourkes rollfigur i Barfly, i nyckelrepliken " No, I don't hate people, I'm just happier when they're not around", så är det rätt skönt att vara ensam ibland. Dagen ägnades åt trädgårdsarbete, en förlängd löprunda och fåfänga försök att fånga en havsöring.

Om Billigt Vin varit en blogg som skildrat"Drömmen om det vackra, perfekta och välavvägda livet." hade jag väl skridit hem med en romstinn havsöringshona i femkilosklassen och ätit en triptyk på lax med Bjäreprimörer. Nu återger jag vad som verkligen hände, att jag fick lomma hem tomhänt och hålla tillgodo med det lilla som fanns i skafferiet. Det blev en variation på rödlök. vitlök, olja, parmesan, pasta, tomater och Zetas borlottibönor. Eftersom hungern är bästa kryddan och jag drack ett förträffligt vin till blev det hela till en svårslagen måltid.

2001 Solus är toppvinet från Corbieres-producenten Chateau de Caraguilhes. Det är mörkrött med lite brun rand i kanten. Doften är härligt mogen där de olika aromerna smält samman till en harmonisk helhet. Det känns verkligen som vinet funnit sig självt och slagit sig till ro. Mogna plommon och kaffe är det som dominerar. Smaken är fyllig, med god fruktsötma och viss syra. Tanninerna är finkorniga och eftersmaken hänger kvar en god stund. Ett väldigt välgjort och på alla sätt sympatiskt vin som påminner mig om att jag borde dricka mogna viner lite oftare. Finns (kanske kvar) hos danska Emelie Vin och kostar 100DKK.

2006 Ossian

I går kväll besökte jag Lagmarks i Helsingborg för en granskning av deras vinskåp. Man laddar ett litet plastkort med en lämplig summa pengar och sedan kan man förse sig med en mindre eller större skvätt av ett trettiotal viner. Modernt så det förslår och ett rätt sympatiskt sätt att prova viner som man normalt sett inte skulle fått möjlighet att testa.

Bland vinerna jag provade fanns det ett som verkligen stack ut och och fick mig att gå igång. 2006 Ossian kommer från Ruedo görs på 100% Verdejo. Mannen bakom vinet heter Javier Zaccagnini och finns annars hos kultproducenten Aalto.

Doften ger till en början mest ek, jag bestämmer mig för att vänta en stund och ägnar mig istället en stund åt en Riesling från Zind-Humbrecht. När jag efter en stund återvänder till Ossian har det hänt saker. Det har utvecklats en fantastisk arom av citroner och annan citrus. Framförallt associerar jag till rivet apelsinskal. Efter ytterligare en stund kompletteras doften av exotiska frukter och päron Mycket uppfriskande och läcker.

Smaken är fyllig, rejält frisk och följer aromerna väl. Här finns också tydliga mineraler som ger en lätt sälta. Mot slutet kommer lite karamelltoner och mandel. Ett väldigt välgjort och mycket intressant vin.

En sökning i SB's sortiment gav inget. Är det någon som vet om och isåfall när vinet fanns i sortimentet eller handlar detta om privatimport ? Kanske restaurangsortimentet.

2007 St Joseph

På långfredagen tog jag och herr K tåget till Helsingborg och färjan till Helsingör. Där blev vi hämtade av Emelie Vins Ole Sörensen för vidare transport till Fredensborg och en provning av några 07:or från St Joseph. Vi hann med en del annat också men jag fokuserar på syrah-vinerna i detta inlägg.

Vi började med ett par nya viner i Emelie Vins katalog. Domaine Barou har marker i såväl Condrieu som i St Joseph och har bedrivit ekologiskt lantbruk sedan 1971. Vi börjar med deras enklaste syrah, en VdP som heter 2007 Cuvee des Vernes lagrat ett år på 4- 5 år gamla barriquer. Vinet är som sig bör intensivt blårrött. Det doftar urtypiskt syrah. Härligt ung parfymerad syrahdoft med blåa bär, peppar, violer och chark. Inte så komplext men med desto mer charm. Smaken är frisk fyllig och inte särskilt sträv. Ett rustikt och lite bonnigt syrahvin. Precis som vi vill ha det. Definitivt ett vin att dricka nu och väldigt mycket för 67 DKK.

Vi fortsatte med ett annat vin från samma producent, 2007 St Joseph. Mycket går igen från det föregående vinet men här har man användt nyare fat. Doften är mer komplex och fylligare. Här hittar jag också hallon och lakrits. Smaken är fylligare, lite strävare och med längre eftersmak. Urcharmigt, väldigt gott och väl värt sina 110 DKK.

Nu följde tre viner från Domaine Monier som charmade mig svårt på vinfestivalen i Helsingör. 06:an provades här men nu var det dags för 07:an. Mina förväntningar var mycket höga och jag blev inte besviken. 2007 St Joseph Cuvee Tradition var precis som 06:an mycket direkt och älskvärt. Massor av busig bärfrukt med blåbär och hallon. Jag hittade även lite bildäck och lite medwurst. Smaken är frisk med bra syra, sötma från bären och bra längd.Något mer återhållsamt än 06:an men då snackar vi marginella skillnader. 115 DKK.

Nästa vin var 2007 Terre Blanche. Det skiljer sig inte mycket från Cuvee Tradition men har lite mer sötma och fatlagringen känns en anings aning mer. Kostar en tjuga mer än det föregående som jag faktiskt uppskattade mer.

Domaine Moniers toppvin är 2007 Les Serves som görs i en väldigt begränsad mängd. Det känns på alla sätt en storlek större än de två föregående vinerna. Det är mindre omedelbart och lite knutet. Frukten finns där men är inte lika mycket in your face. Här finns också en tydlig lakritssmak och rätt tuffa tanniner. Helt klart ett vin att spara några år.

Vi avsluta provningen i Österrike med en 2007 Blauer Zweigelt från Meinklang. I grenen charm är detta ett mycket svårslaget vin. Det är urbussigt med massiv bärfrukt men med tillräckligt mycket struktur för att passera som ett seriöst vin. När får vi se detta på systembolaget ?

3xBressan+1xKlinec

I går provade jag tre viner från Mastri Vinnai Bressan, vinproducenten som besöktes här, som jag aldrig smakat tidigare.

Provningen inleddes med 2003 Pinot Nero. Färgen ovanligt mörk för att vara en Pinot Noir, visserligen genomskinlig men tät och i en mörkt rubinröd nyans. Doften är mycket komplex och balanserad. Här finns givetvis bärfrukt. Hallon och björnbär som är tydliga men inte dominerande. Här finns också inslag av träkol och rök tillsammans med fjolårslöv och champinjoner. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Bra syra och fin längd. Utifrån mitt perspektiv med beränsad erfarenhet av bourgogne så måste jag säga att det här är en av de absolut bästa Pinot Noir-viner jag druckit. Ett mycket personligt och mycket elegant vin.

Vi fortsatte med en 2001 Merlot. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes när jag senast drack ett druvrent Merlot-vin senast. Vinet är till en början lite knutet och bjuder inte på så mycket doft. Efter en stund tittar en söt fruktighet fram med hallon och mogna plommon. När vinet får ytterligare tid i glaset dyker det upp en del mineraltoner också. Smaken är fyllig och kraftfull med bra längd,

Bressans-triptyken avslutas med 2001 Cabernet Crown Domains, en blandning av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Färgen är djupt mörkröd med en antydan till tegel i kanterna. Doften ger en intensiv bärfrukt med hallon och svarta vinbär tillsammans med en tydlig pepprighet. Doften växer efter hand i glaset och efter hand kommer tobak och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull men rejäl syra och en mycket lång eftersmak.

Provningen avslutades med ett vin från Klinec, en producent från andra sidan den slovenska gränsen som ni kan läsa mer om här.Vi drack 2005 Bela Quela, en blandning av Chardonnay, Tokai Friulano och Ribolla Gialla. Vinet har en guldgul färg och en nästan löjligt tydlig doft av ananaspastiller som kompletteras med gula plommon och mandel. Vinet är mycket fylligt med hög viskositet. Smaken ger också lite citrustoner och en god bitterhet. Lång, god eftersmak.

Esping och Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina, del II

Podraga

Primož Lavrenčič, som tillsammans med sin bror Mitja driver vinhuset Sutor, har många järn i elden. Just nu håller han på att färdigställa några semesterlägenheter i en av släktgårdens gamla byggnader. Gården ligger i byn Podraga i Vipava-dalen.

Primož visar runt i huset. En kompis som är arkitekt har hjälpt till att göra planritningen. En annan kompis - som är snickare - har gjort möbler och hyllplan i massiv ek. Träet kommer från ekar som växt i dalen och är hårt som sten.

Till skillnad mot i Goriska Brda, där var och varannan vingård tycktes ha bed & breakfast, är det enligt Primož inte så vanligt i Vipava. Folk tycker han är tokig som satsar så mycket på ett sådant företag, men hur som helst ser det ut att kunna bli bra när det blir färdigt. Huset ligger vid en bäck som rinner genom byn och i ett utrymme i det nedre planet har man gjort iordning ett avsmakningsrum, där gästerna under Primož' guidning ska kunna njuta av enklare tilltugg och Sutors viner.

Vi går vidare och inspekterar de stora konformade kärl som används under macerationen av vinerna. Fördelen är att man från toppen kan göra battonage, röra om i skal och must under jäsningen. Alla Surors viner jäses och lagras på mindre ekfat. I stora lårar ligger de nyupptappade flaskorna i väntan på att bli etiketterade och ivägskickade till de ivriga kunder som envisas med att ringa på Primož' mobil.

I den gamla vinkällaren gör vi en snabb provning av de nya årgångarna. Vi börjar med malvasia från 2008, det vin som representerar Primož' nya giv med ett enklare vin för den kommande sommarsäsongen. Ett ungt, friskt och hyfsat elegant vin som säkert kommer röna framgångar på Ljubljanas restauranger och uteseveringar. Vidare en pinot noir från 2007, Sutors andra årgång av denna druva. Ett mycket välgjort vin - ännu ungt, förstås, med den utpräglade syra som Primož gillar både i sina viner och i sitt kaffe. Fina bärtoner och med potential att utvecklas under kommande år. Jag har läst eller hört någonstans att pinot noir är en svårodlad druva och frågar Primož om han också tycker det nu när han provat ett tag. "Nej", svarar han och när jag ser lite frågande ut förtydligar han: "Inte svårare än våra andra druvor - grunden till ett bra vin görs alltid i vingården".

Primož' spontana svar är logiskt: han tar inget i sin vintillverkning lättvindigt och lägger ner all sin omsorg i alla delar av den. Därför är ingen druva enklare eller svårare än någon annan, utan bjuder på olika utmaningar. Och även om grunden läggs i vingården är Primož också en noggrann källarman. Det visar sig inte minst i de båda cuvéer vi också provar, Burja vit från 2007 och Burja röd från 2006. Vinerna har fått sitt namn efter den hårda nordanvind som sveper genom dalen.

Eftersom jag glömt mitt anteckningsblock i Espings bil har jag tyvärr inga smaknoteringar. Den röda Burjan har jag skandalöst nog inte ens reda på vilka viner som ingår, men jag skulle gissa att det till stor del är merlot. Så här långt efteråt kan jag inte framkalla några minnen av vinet, förutom att det liksom alla Sutors viner präglas av hög kvalitet och omsorg om detaljerna. Ändå är det pinot noiren jag kommer ihåg som det mest omedelbart tilltalande, vilket blir avgörande vid sådana här spontana, snabbt förbiilande provningar.

Den vita Burjan, en blandning av malvasia, laski riesling och rebula, har Billigt Vin stött på tidigare, inte minst när vi första gången mötte Primož i Helsingör för drygt ett år sedan. Då hade jag inte vett att uppskatta det efter förtjänst, men här i Sutors källare - och efter att under vår exkursion ha fått smaken på personliga och hantverksmässigt tillverkade viner väckt - är det ett skönt återseende. Det är förstås ännu tidigt i vinets liv och jag skulle verkligen vilja träffa på det igen om två år eller så.

Vipavas vinkooperativ,
en koloss som måhända sett sina bästa dar

Dags för lunch och Primož tar oss till det stora vinkooperativet i dalen. Här finns en restaurang där man får vällagad mat, soppa och sedan en rejäl köttbit. Inget av de viner som serveras per glas tilltalar Primož, så därför dricker vi vatten. "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt", säger Primož. Efter ett tag vill ändå killen som driver restaurangen erbjuda ett glas och vi får ett vitt vin, som verkligen är lätt att glömma och som inte lockar att dricka mer.

Primož är lite besviken på stället, men det blir ändå en trevlig måltid och lite prat om annat än vin innan det är dags att sticka över till byn Vipava för ännu en espresso. På caféet vid torget, berättar Primož, samlas les vignerons på mornarna för sitt kaffe, innan det är dags att ta sig an dagens arbete. Sedan är det dags för mig att dra vidare och Primož ska tillbaka till sina sysslor som han låtit sig störas i av mitt besök.

När jag lämnar Vipava-dalen tänker jag på allt Primož berättat om en lokal vintillverkning som inte längre kan leva på gamla, storskaliga meriter utan måste hitta nya vägar. Sutor och andra kvalitetsmedvetna producenter försöker kombinera sin passion för hantverket med kommersiella realiteter. Primož och hans bror tycks vara på god väg att lyckas, med hjälp av hårt arbete, en stark förankring i lokalsamhället och med hjälp av informationssamhällets möjligheter att nå ut. Kanske kommer Primož' unge student - som ringer och säger att det slutat regna och att beskärningen av vinstockarna kan fortsätta - att ta över sin fars vingård här i dalen och gå i sin läromästares fotspår.

Två tveklösa ales från Oppigårds

Vad passar bättre efter ett hårt pass i roddmaskin och på träningscykel, än att relaxa med en Spring Ale från Oppigårds? En retorisk fråga, svaret är förstås: inget! Esping har i vanlig ordning gått i bräschen, och det är bara att hålla med. Humle och citrus i doften, den typiska Oppigårdska beskan i smaken. Lika torr som min strupe efter träningen, men nu kan konstateras att torrt + torrt kan vara lika med läskande och vederkvickande. Den trevliga alkoholhalten 4,6 % gör att denna ale lämpar sig att dricka i djupa och ymniga drag.

Oppigårds Single Hop är inte heller någon alkoholvärsting med sina 4,8 %. Vackert pilsnergul i färgen, med en försiktigare och lite sötaktig doft som drar åt honung. Smaken är mer avrundad än Spring Ale, inte så utpräglat torr men också lite flackare. Beskan finns där definitivt, tillsammans med en tilltalande och drickvänlig frisk fruktighet. Kanske skulle man kunna utnämna Single Hop till den mer balanserade och publika av de två, och det är också den som lanserats i det ordinarie sortimentet första april. Ett mycket bra tillskott på alehyllan, en nykomling som befäster Oppoigårds position i den absoluta täten av svenska bryggerier och som säkert kommer att finna sin publik under våren.

Ändå är det i min bok Spring Ale som drar längsta strået, med sin snustorra beska. Till en rejäl portion bacon och ägg på kvällskvisten försätter den mig i ett närmast saligt tillstånd. Kaloriförlusten från träningspasset definitivt inhämtad och kroppen återställd.

Och jag som hade föresatt mig att äntligen avsluta min rapport från Vipava-dalen och Sutor, innan minnena helt bleknar.... Det blir inte alltid som man tänkt sig.

2006 Leah Pinot Noir

Ibland känns det som att "röda listan" styr mitt drickande i något för hög utsträckning. Lite som när man förr lät ICA-handlaren bestämma vad som skulle stå på köksbordet utifrån vad han behagade ha till extrapris. Samtidigt är det frestande när flaskor man varit sugen på för ett antal månader sedan plötsligt säljs med tjugo till trettio procents rabattt. Ibland bedrar snålheten visheten men emellanåt går det att göra fynd.

2006 Leah Pinot Noir från Marlborough producenten Seresin lockade mig rejält när det släpptes någon gäng i höstas. Ekologiskt odlat och tillverkat med hantverksmässiga metoder kombinerat med flera positiva omdömen lät tilltalande men prislappen på 185 kronor gjorde att jag satsade på något annat. En sänkning på 40 kronor fick mig min tveksamhet att övergå i handlingskraft och några flaskor beställdes.

Ikväll vreds skruvkorken av första flaskan. Redan vid upphällningen är det tydligt att det handlar om Pinot Noir. Färgen är blekt ljusröd med lite dragning åt det bruna hållet. Doften är lika tydlig med mosade jordgubbar och kryddighet. När man sniffar vidare dyker det upp champinjoner och lite vanilj från faten. Väldigt typisk Pinot Noir.

I munnen känns vinet väldigt lätt och slankt. Jordgubbarna och vaniljen är tydliga liksom kryddigheten men här finns också en mycket markerad syra. Den är inte bara matvänlig utan detta vinet kräver mat. Vinet saknar nästan helt strävhet ochjag upplever det nästan som ett vitt vin. Jag drack det till en ost- och skinkpaj och det fungerade ganska bra men det skulle inte vara fel till en smakrik fiskrätt.

Prisvärt

Häromdagen cyklade jag förbi en loppis. Jag tror det var Rotary som bjöd ut insamlat gods. Jag stannade till med förhoppningen att hitta rar vinyl. Jag hann tänka tanken att min smak kanske inte överenstämmer med den genomsnittlige rotaryianens, å andra sidan kan ju rotaryianer ha (en gång) upproriska barn som efterlämnat psykedelia, progg eller punk när de bytt föräldrahemmet mot universitetsstudier.

Nu fanns det ingen vinyl på loppisen men däremot en hel del böcker och många av dem handlade om vin. Jag fyllde en kasse och betalade 20 spänn. Prisvärt, eller hur ?

Apropå prisvärdhet så handlar ett avsnitt i en av böckerna, "Allt Om Vinprovning" av Clive S. Michelsen, om just prisvärdhet. Texten fick mig att omvärdera det utskällda begreppet och har dessutom gett mig en helt ny syn på det svenska vinskribentskrået. Inte förrän nu har jag förstått vilka övervägande Kronstam & Co måste göra inför varje nyhetssläpp innan de utser fyndviner och prisvärda boxar. När jag tänker på Allt Om Mat-gängets umbäranden under den årliga genomgången så förstår jag överhuvudtaget inte hur ett sådant arbete är möjligt.
Med hjälp av skisser, diagram och relationsgrafer förklarar Michelsen den komplicerade processen att bestämma ett vins rätta värda. Sedan måste det väl förhålla sig som så att om priset är lika med vinets rätta värda så är vinet prisvärt. Ett fyndvin borde ju då kosta mindre än sitt rätta värde. Så långt är det enkelt men att räkna ut det rätta värdet är minsann inget för en lekman.

Fullers India Pale Ale

I samband med senaste nyhetssläppet kommentarerna i ölbloggosfären till lanseringen av Fullers IPA rätt ljumma. Flera bloggare hade önskat sig en "riktig" IPA istället. Riktig ska nog läsas som en IPA i amerikansk stil. Hur har det kunnat bli så ? Att kopian har blivit normen och den ursprungliga stilen räknas inte som riktig ? Märkligt.

Fullers är ett av få stora bryggerier som värnar om de brittiska traditionerna och gör det väl. Det finns f n åtta öl från Fullers i SB's ordinarie sortiment och IPAn är det senaste tillskottet.

Färgen är ett par nyanser ljusare än vad jag vant mig vid. Ljust bärnstensfärgad skulle man kunna säga. Den skummar rätt sparsamt vid upphällningen och det lilla skum som bildas sjunker rätt snabbt ihop. Doften är rätt återhållen men ger ändå tydlig citrusfrukt, en del humlearom och en avrundande maltighet.

Smaken är relativt fyllig men skiljer sig annars markant från mera moderna ipor. Till en början blir jag besviken och finner ölen är rätt intetsägande. Efter en stund vänjer jag mig vid stilen och upptäcker att alla beståndsdelar finns där men mycket mera nedskruvat, balanserat, milt och vänligt. Ingen välpumpad bodybuilderöl utan snarare en lite korpulent ölfryntlig gubbe.
Trevlig och balanserad beska, en rund ton av maltig smörkola ger lite sötma ochen klick grovskuren apelsinmarmelad friskar upp.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva

Det är kul att få vin. Gladast blir jag av Cote-Rotie, Hermitage och bra Barolo. Men även andra vingåvor glädjer. Det är kul att få vin som man inte skulle köpa själv, som man normalt inte dricker. Häromveckan fick jag en flaska chilenskt vin och jag kan inte minnas när jag senast köpte vin från Chile. Vid närmare eftertanke minns jag inte ens när jag senast drack ett sydamerikanskt vin.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva är ett mycket mörkt vin. Lila skulle man kunna säga, och nästan helt ogenomskinligt. Den kraftfulla doften domineras av frukt och fat. Mest framträdande är de svarta vinbären men jag känner också lite björnbär och plommon. Här finns en rätt trevlig kryddighet, tobak och lite vanilj från faten.
Smaken är fyllig och inleds med en tydlig sötma som inte känns så kul. Sedan kommer svarta vinbär och körsbär. Mot slutet kickar tanninerna och en rätt livlig syra in och lyfter vinet. Eftersmaken hänger kvar förvånansvärt länge.

Jag är inte överdrivet förtjust i vinet men man får onekligen mycket smak för pengarna. Till en välkryddad chili eller varför inte något kolgrillat i het marinad funkar det säkert bättre än det mesta i samma prisklass.