Nögne Ö Dobbel IPA

I måndags eftermiddag satt jag i bilen någonstans nära Skånes östkust när det plingade till i mobilen. Det var ett SMS som talade om att jag hade något att hämta på mitt lokala SB. Måste vara ölen från mellansläppet tänkte jag och ökade omedevtetet hastigheten. 14 mil på 80 minuter borde gå.

Det gick tack vare flera vådliga omkörningar men med så knapp marginal att personalen på bolaget säkert dragit en lättnadens suck över att ha sett dagens sista besvärliga kund. Av någon märklig anledning kommer personalen ihåg vad jag heter och de visste mitt ärende innan jag hann säga något. -Dina japanska öl har kommit sa den pigga butikstjejen leende. Utifrån min förförståelse om SB så är det fullt möjligt att få japansk öl när man beställt norsk IPA och i det tillstånd jag befann mig i låg det stora utbrottet nära. Jag behärkskade mig, kollade flaskorna och kunde lättat konstatera att det faktiskt blivit rätt.

Nögne Ö Dobbel IPA är ett samarbete mellan det norska kultbryggeriet och en japansk gästbryggmästare. Redan när man knäpper av kapsylen kommer det en aromatisk humlepuff som talar om en upplevelse som kompenserar för en kamikazefärd på skånska vårvintervägar. Ölen skummar kraftigt vid upphällningen. Halva flaskan fyller en Duvel-kupa till bredden. Doften är inte så kraftig som jag väntat mig, snarare komplex och förfinad. Humlearomerna dominerar men här finns också tydliga citrustoner, pomerans och aprikos som samsas med maltdoften.

För att vara en dubbel-IPA är den mycket, för att inte säga farligt, lättdrucken. Smaken följer aromerna väl med mycket citrus. Återigen pomeranser och tjockskuren apelsinmarmelad som balanseras av sötma från humlen. Mot slutet kommer fin lakritssmak innan en lång god efterbeska tar över. Att det handlar om en best till öl på 8 % märks enbart i form av ett försämrat omdöme. Sammanfattningsvis en riktigt imponerande ale som inte smakade som jag väntat mig. Istället för kraft fick jag nyanser, elegans och balans. Minst sagt imponerande.

På tal om öl och omdöme så finns den helt fantastiska Solstice D'Hiver forfarande att köpa och det till nedsatt pris. Jag drack en flaska igår till en bit av Super-edamern Primadonna och det var en av årets stora upplevelser. Ölen var ännu bättre än när jag senast drack den. Tillsammans med den extralagrade Primadonnan skapade detta kanadensiska barley wine ett riktigt häftigt gung på temat sälta, sötma och beska.

2005 Guerrieri Rizzardo Munus

En kalvstek som blivit över från helgen fick puttra i Kockums emaljerade, "självösande" gryta tillsammans med salvia, rosmarin och lite annat gott. I ugnen potatis, fänkål och små tomater.

Lite vardagsedge: ett vägguttag slets från sitt fäste och när vi försökte peta in det igen blixtrade det till, proppen gick. Som tur är: gasugn, så maten kunde puttra på medan MSÄ (som till skillnad från mig inte räds potentiellt strömförande manicker) frilade de kortslutna trådarna och fäste dem på sin plats igen. Efter några försök med nedslående resultat - nya smullna proppar - funkade det, vi fick ljus i köket lagom tills det var dags att panera steken med ströbröd och riven parmesan och stoppa in den i ugnen ett tag.

Vi skålade för de eltekniska framgångarna med en skvätt Bardolino Superiore Classico, 2005 Munus, som fått lufta sig ett tag. Rubinrött med viss transparens, med dragning åt lilabrunt längs kanterna. Rinner som sega tårar längs glaset. Doftar fruktigt: jordgubbar och körsbär, efter hand kommer det fram rätt mycket fattoner. Smaken är saftigt, kärnfullt körsbärsaktig, också med tydlig fatkaraktär. Lätt och hyfsat nyanserat med en trevligt sträv eftersmak, där jordgubbarna återkommer. Inget man trillar av stolen eller får visionära syner av, men på det hela taget fin vuxensaft, lättdrucket och smaskigt. Kunde eventuellt ligga till sig något år.

Ett impulsköp när jag gick förbi det på Hansakompagniet och såg att det var nersatt från 184 till 147 riksdaler. Det är ett bra prisläge och köpet är inget jag ångrar, hade jag haft en femhundring som låg och skräpade till ingen nytta hade jag köpt några flaskor att ha i beredskap till lättare kötträtter framöver, men nu har jag inte det. Kul att dricka ett vin från Bardolino, det är inte varje år det händer. 2 Bicchieri i Gambero Rosso “Vini d’Italia 2008” - är det bra det, Esping?

L'heure bleue

Det är fredagseftermiddag. Man kommer hem från en arbetsvecka som präglats av huvudvärk och yrsel - måhända på grund av att synfältet förvirrats av ett spräckt och nödtorftigt hoptejpat glasöga. Man sätter sig i soffan, pustar ut. Man slöstirrar ut genom fönstret, ser de snötyngda molnen som skänker ett blåvitt ljus åt världen. MSÄ påpekar att det är heure bleu, så sant som det är sagt. Medan hon fixar en strawberry daiquiri skruvar jag korken av ännu en sauvignon blanc från Palliser Estate. Tillbaka till soffan.

Vinet är blekt gulgrönt i färgen och grönt också i den aromatiska doften. Jag drar in alltihop i näsan, likt en ivrig partysnortare - jodå, det är lika somrigt och inbjudande som sist. Nässlorna, krusbären, lite melon där på kanten. Första klunken: en lite överraskande, torr mineralton och en grapefruktbeska i eftersmaken jag inte riktigt kan erinra mig från senaste mötet, men som inte på något sätt förstör upplevelsen. Det gör däremot den isande smärta den skafferisvala drycken orsakar i den nyligen lagade hörntanden. Helvetes jävlar, ska alla dessa besvär aldrig få ett slut!?! Hur svårt ska det behöva vara att få relaxa med ett glas vin i skymningen!?!

Nu måste jag ringa den där rånaren till tandläkare och få honom att gå med på att han behandlat min stackars tand fel. Det slutar väl med att jag får pröjsa för en rotfyllning, med det oerhörda flyt jag haft på sista tiden.

2000 Ego...

...per chi beve il vino non l'etichetta...

Fulvio Bressan sjunger inte etikettsdrickandet lov. Ego, hans blandning av den lokala druvan schioppettino och den mer globala cabernet franc säljs utan etikett men är försedd med vinmakarens autograf. Ingen blygsam vinmakare kanske men här finns täckning för den kaxiga attityden.

Jag har tidigare provat några av Bressans viner här, här och här men det är första gången jag riktigt går i klinch med ett av deras röda. Just så känns det att dricka Bressana viner. Det är inget man slödricker utan de kräver uppmärksamhet och engagemang från den som dricker. Vinet är framställt med hantverksmässiga metoder. Det har jästs på franska barriquer och lagrats på stora fat i tre år

Vinet är tydligt genomskinligt och har en roströd nyans. Doften är intensiv men aromerna ändå väl sammansmälta. När jag försöker dekonstruera doften hittar jag röda och svarta vinbär, järn och blod. Fatlagringen anas och här finns också en tydliga drag av tobak och stall.

Det är bra tryck i smaken också. Vinet är medelfylligt och känns slankt i munnen. Initialt finns de röda bären och tydliga mineraler. Sedan dyker det upp en del pepprighet och andra kryddor innan de svarta vinbären tar över i finalen. Tanninerna är tydliga men inte särskilt sträva. Smaken hänger kvar länge.

Jag älskar det här vinet. Rustikt men raffinerat. Som en overall från lantmännen med pressveck... eller nåt sånt. Trots dryga åtta år på nacken känns vinet väldigt ungt och livfullt. Skulle säkert vinna på ytterligare några års lagring.

2008 Harvest Ale

Jag hade väntat mig ett rus i bästa Trittenheimer-anda när Sierra Nevada 2008 Harvest Ale
i måndags släpptes som tillfällig nyhet. 800 flaskor och rätt mycket hype på ölbloggarna. I efterhand har jag också läst om viss dramatik på sina håll. Hursomhelst så finns det fortfarande ett antal flaskor kvar runt om i landet och jag tror inte att depån i Örebro är helt torrlagd ännu. Det är m a o bara för den nyfikne att beställa.

Harvest Ale är en säsongsbrygd från det klassiska amerikanska mikrobryggeriet Sierra Nevada som bl a tillverkar en hel rad utmärkta ipor. Här handlar det om en säsongsbrygd, som bara finns tillgänglig under en begränsad tid, gjord på färsk humle.

Färgen är mörk bärnsten. Skummet är inte särskilt kraftigt vilket förvånar mig något. Doften bjuder på en spännande komplexitet med tallbar och citrus, en viss maltighet, blommighet och humle. Trevlig men ändå rätt återhållen.

Smaken är mycket typisk för Sierra Nevada. Den bjuder inte på den humlechock jag väntat mig och följer aromer väldigt väl. Först ut är citrusen och lite aprikoser, sedan lite karamellig sötma från malten med en del brända toner och ett lång slut med hustypisk syrlighet och fin balanserad beska.

En riktigt bra ale som initialt lämnade mig något besviken. -Kul att ha testat men inte skiljer den sig så värst mycket från den Celebration (eller var det Anniversary) Ale jag drack senast var det första intrycket . Jag trodde nog att den färska humlen skulle ge en extra kraftfullkick åt smaken. Efterhand lägger sig besvikelsen och jag uppfattar denna ale som mer elegant, sofistikerad och nyanserad än Sierra Nevadas ipor. En öl som inte är så omedelbar men växer efterhand.

Jag undrar dock hur länge sedan det är 2008 Harvest Ale tappades på flaska ? Det vore onekligen intressant att prova en nytappad eller en från fat.

Kraschade utsikter

Efter den chockartade tandläkarräkningen nyligen kommer nästa bakslag. Under morgonputsningen av glojärnen poppar ett av glasen ur sin fattning, studsar på handfatskanten och faller till golvet, där det splittras i tre delar. Även jag tappar fattningen. Eftersom jag är så gott som blind utan glasögon ser jag genast (för min inre, livligt fungerande syn alltså) bekymren torna upp sig. "Satan ini alla helvetes jävlar!", är bara en del av de eder jag hinner spotta fram innan Min Själs Älskade kommer till undsättning med några tröstande ord. Nå, om sanningen ska fram blandas MSÄ's omtanke med ett visst mått av fnitter, efter att jag med tejp försökt lappa ihop det söndriga glaset. Jag ser nu ut ungefär som en sketch med Gösta Ekmans figur Papphammar, efter att han gått in i en vägg eller snubblat på en ärta eller något liknande. Misär.

Jag ser framför mig - återigen är det den inre synen som är verksam - hur det kommande halvårets budget för vininköp nu intecknats av andra, plötsligt uppkomna utgifter och krav. Den närmsta tiden kommer jag inte ens att kunna se ordentligt vad det är jag dricker, när verkligheten utspelas framför mina ögon genom en suddig hinna av tejp. Opaque, som det så fint heter om halvt ogenomskinliga material och vätskor.

Man måste dock se nyktert på situationen. Det finns ljus i mörkret, eller mer korrekt: i dimman. Nu, i denna tid av kris, blir det verkligen tydligt hur viktigt det är att ha ett lager vin på lut att dränka sorgerna med. Visst blir det en grannlaga uppgift att lägga upp en strategi för tullandet, men vi lever trots allt i postindustrialismens flyktiga tidevarv där nuets njutning är det enda som räknas (som räven sa om rönnbären). Istället för att - som en idiomatiskt uppfinningsrik person uttryckt saken - rätta munnen efter magsäcken, får jag börja rätta in måltiderna efter tillgången. Låt se, vad har vi här? En flarra prima chilensk sauvignon blanc, vad ska vi äta till den? Fiskbullar eller linsgryta? Och den där Château Laquirou, kan den månne passa till falukorven?

Livet är hårt.

2006 Gris

Tänk hur man kan fåt allt om bakfoten. Jag föreställde mig Lis Neris som en ljuv Grace Kelly-lik varelse som tagit över sin gamle änkeman till fars ägor. Vingården säkert ständigt på väg att gå förlorad till skumma fodringsägare p g a skulder som fadern ådragit sig för att bekosta hustruns sjukvårdsräkningar. Sedan löser sig allt genom en fantastisk årgång med skyhöga Parkerpinnar och vinerna får en strykande åtgång och Lis är uppe i smöret utan att hon någonsin glömmer de svåra tiderna.

Vid lite närmare efterforskning visade sig Lis Neris inte vara en ljuv, Grace Kelly-lik varelse. Faktiskt inte ens person överhuvudtaget, åtminstone inte en nu levande. Nej, det är namnet på ett företag som drivs av familjen Pecovari med pappa Alvaro i spetsen. Företaget har funnits sedan slutet av 1800-talet men det är med Alvaro Pecovari, en av de ursprungliga Isonzo Boys, vid rodret som Lis Neris blivit en av de stora spelarna på Friuliens vinscen.

Gris är Lis Neris prestigetappning av Pinot Grigio. Vinet har fått 90 poäng av Parker och de eftertraktade tre glasen av Gambero Rosso. Veronelli har aldrig varit någon Gris-vän men har å andra sidan gett många av Lis Neris andra viner sin högsta utmärkelse Tre superstelle.
Gris produceras av druvor från c a 15 år gamla stockar. Jäsningen sker på 500-liters fat av fransk ek och vinet lagrag på fällningen i c a 10 månader.

Färgen är ljust guldgul med ett fint lyster. Doften, som är ganska intensiv, bjuder på en söt fruktighet. Honung, päronsoda, ananas, lite citrus och nötter är det jag först kommer att tänka på. Sedan slås jag hur druvig och kryddig doften är. Trevligt värre och det är nästan så att jag åter börjar tro på min ursprungliga bild av Lis Neris snarare än den som sökningarna på nätet givit.

I munnen märks vinets höga viskositet direkt. Det känns fett och fyllande. Smaken börjar med en viss sötma, sedan citrus- och ananas-toner och mot slutet druvigheten, kryddorna och en viss bitterhet. Syran finns där men är i vekaste laget. Jag gillar doften mer än smaken och är inte helt övertygad om vinets förträfflighet. Mina invändningar handlar mest den något för låga syran men även lite om bristande typicitet. Vid en blindtest skulle jag inte ha placerat vinet i Friulien utan snarare i Alsace.

Vinet dracks till något slags mexikansk anrättning kryddad med mycket spiskummin. Till detta guacamole och fetaost. Det funkade otroligt bra tillsammans med vinet och de olika smakerna lyfte till höjder som kanske inte gav svindel men åtminstone fick det att snurra till i huvudet för ett ögonblick.

1999 Chateau Lagrezette

I eftermiddags drabbades jag av ett akut pizzasug. Pizza och vitt vin. Jag började fundera kring en lämplig flaska som skulle kunna matcha en hemkörd margeritha och kom att tänka på Pinot Gris från Friuli. Med ett lager god parmaskinka på pizzan efter gräddning skulle det kunna bli en fin kombination. Vid hemkomsten var middagen färdig. Två pepparbiffar på väg i pannan och pizzan i ugnen var avsedd för döttrarna med sällskap. Snabb ändring av vinplanerna och jag plockade fram sista flaskan 1999 Ch Lagrezette, ett av många bra tips från Finare Vinare. Karafferingen hoppas över, dels på grund av tidsbrist men också med tanke på att det är ett moget vin

Vinet är gjort på 2/3 malbec , 1/3 merlot och en liten skvätt tannant och kommer från Cahors i sydvästra Frankrike. Man talar om det svarta vinet Cahors och det är bara en liten överdrift. Färgen är riktigt mörkröd och nästan ogenomskinlig.

Doften är nästan lite scary. Här finns inslag som får mig att associera till ond bråd död. Kött, blod och järn. Trafikolycka. Men också en del frukt, mer än vad jag kan minnas från förra flaskan. Plommon och torkade fikon till en början men sedan även lite blåbär. Här finns också spår av fatlagringen och en del örtkryddor.

Smaken är också den väldigt intressant. Den följer aromerna väl. Fortfarande bra syra, tydliga tanniner och en viss frukt kvar. Smaken domineras av mineralerna men även den torkade frukten tar plats. Mot slutet lite lakrits och tobak.

Precis såhär vill jag att ett rött vin ska smaka. Jag önskar att det var lite lättare att hitta mogna viner av hygglig kvalité. Är det någon som provat 2003 Chateau Lagrezette som finns som tillfällig gäst i sortimentet ?

2006 Beaune du Chateau

Inspirerad av Trisses försök att mildra den skånska vintern med vin blev det bourgogne till torsdagskvällens pasta. Jag blev svårt charmad av 2005 Beaune du Chateau för ett par månader sedan men har inte velat tulla på kvarvarande flaskor. Istället bestämde jag mig för att göra ett försök med nya årgången av samma vin.

Vinet är helt genomskinligt och lite blekrött. Doften är typisk pinot noir och väldigt trevligt att sitta och nosa på en stund. Här finns en lite näpen frukt med hallon och körsbär som mest framträdande drag. Den som söker hittar lite orientaliska kryddor och lätt vaniljkryddad smörkola. Här finns också inslag av multna löv och svamp.
Smaken är rätt lätt men med mer komplexitet än vad jag väntat mig. I stora drag följer den doften väl. Syran är mycket frisk och gör att vinet kräver mat. Ganska lång eftersmak. Gott och trevligt på alla sätt och vis men definitivt för ungt och spretigt i nuläget. Likheten med nebbiolo som jag tyckte var så framträdande hos 05:an är hittar jag inte ikväll.

Ett vin där alla beståndsdelar finns på plats och där balansen är bra men allting är väldigt nedtonat. Ett vin som viskar snarare än ropar. Jag skulle gärna dricka det igen men tycker nog att det kostar minst en femtiolapp för mycket. Finns det däremot några 05:or kvar ute i butikerna så är de väl värda att satsa på.

Grodor om vin

En kul/elak blogg: Svenska vingrodor. "Vingrodan" agerar språkpolis i vinspalterna. Populära måltavlor är Anders Enquist (chefredaktör för Livets Goda) och diverse vinskribenter. Särskilt en Per Bill, som tycks ha ett något begränsat ordförråd. Ett litet utsnitt av Vingrodans extensiva fynd, saxade från Dina Viner och Livets Goda:

""2007 Grosses Gewächs Riesling Dellchen Weingut Dönnhoff

Doften är ung, fräsch och fruktig med fräsch frukt … Smaken är ung, fräsch och fruktig med fräsch frukt … Ett ungt fräscht och fruktigt vin…

2007 Grosses Gewächs Riesling Hermansnshöhle Weingut Dönnhoff

Doften är ung, fräsch och fruktig … Smaken är ung, fräsch och fruktig med fräsch frukt … Ett ungt fräscht och fruktigt vin…

2007 Grosses Gewächs Riesling Felsenberg Weingut Dönnhoff

Doften är ung, fräsch och fruktig med komplex aromatisk (!) frukt… Smaken är ung, fräsch och fruktig med fräsch frukt … Ett ungt fräscht och fruktigt vin…"

Och så vidare, i artikel efter artikel. Upprepning är nattens moder, eller hur det nu var. Vidare ägnar sig den goda grodan åt att dissekera modeord i spalterna som "fruktdrivet", "matcha" (om att para ihop mat och vin) och "sippa". Än så länge tycks Vingrodan inte ha skjutit in sig på vinbloggarna i högre utsträckning, det är kanske bara att be en stilla bön att han aldrig hittar fram till Billigt Vin....

2007 Palliser Estate Sauvignon Blanc

Nej, rött från Valpolicella kunde inte helt skingra det malmöitiska vintermörkret den gångna helgen. Något som faktiskt för en liten stund lyckas matcha det bistra februariklimatet - genom att erbjuda det helt motsatta - är en frisk fläkt från Martinborough på Nya Zeeland. Sommar på butelj! Doften är lätt som en sommarbris - krusbär, vinbärsblad och sötsyrliga frukter precis på rätta sidan kattpiss-träsket. Smaken går i samma stil, med en uppfriskande torr syra, men har också ett djup som bjuder på överraskande nyanser och en lång, njutbar eftersmak.

2007 Palliser Estate Sauvignon Blanc (nr 98081) passar förstås bäst som en aperitif eller till en lättare lunchrätt en solig vårsöndag när nässelbladen är som spädast bakom uthuset och det sprakar i kaminen. Men även i stan, som sagt, var det en trevlig bekantskap till indiska rätter på blomkål/potatis respektive aubergine/vitlök/tomat och med en stekt bit lax.

Vinet lanserades som tillfällig nyhet i augusti 2008. Saken blir inte sämre av att det nu lämpas ut för 95 kronor (vilket som en jämförelse bara är några kronor mer än om man skulle beställa årgång 2008 via vingårdens hemsida). Det finns fortfarande kvar i viss mängd och bör gå att få tag på ett litet tag till. Bristly importerar några av Palliser Estates viner, av vilka sauvignon blancen är en av de enklare.

2007 Chat-En-Oeuf

Att dricka det här vinet är lite som att prata på en telefoledning med halvkass mottagining.- Var sa du att du befann dig ? -Chat-krschsch-en-krschsch-Oeuf-krschsch. -Uräskta men jag uppfattade inte riktigt, kan du upprepa ? -Chat-krschsch-en-krschsch-Oeuf-krschsch. Också vidare. Med lite god vilja och tålamod så går det att få ett hum om att det handlar om södra Rhone men den exakta positionen förblir en gåta.

Det undgår väl ingen vinintresserad vad det är producenetn av 2007 Chat-en-Oeuf har i åtanke med sitt namnval och jag tror heller inte att någon låter sig luras. Även om namnet är likljudande så fattas det ju det en del för att det ska bli komplett.

Nåväl. Färgen är mörkröd med visa blå reflexer. Doften är mörkt bärfruktig och förnekar inte för en sekund sitt sydrhonska ursprung. Björnbär, blåbär och lite lakrits som tumlar runt med spår av fatlagring. Jag tycker mig också hitta en del animaliska toner. Enkel, javisst men på intet sätt oangenäm.

Vid de första klunkarna förstår jag direkt varför dethär vinet kostar 70 spänn. Efter den inledande bärfrukten tvärdör smaken. Det tar liksom bara slut. Med lite tid i glaset händer det faktiskt en del. Jag upplever vinet som ganska fylligt, hittar en del trevlig kryddighet. Inte dumt alls faktiskt. Pigg syrah frukt som blandas med grenachens mulliga hull. Charmigt, lättdrucket och rätt gott.

Frågan som infinner sig hos mig är om jag behöver ett vin som detta. Jag dricker vin några gånger per vecka. Lägger jag till en tjuga får jag ett riktigt bra CdR, en extra femtiolapp ger rätt många möjligheter till en betydligt större upplevelse. Chat-en-Oeuf är och förblir en pastisch, visserligen en rätt trevlig sådan men ändå en pastisch.

Valpolicella-race

Vinbloggaren Do Bianchi skriver här om att dricka vin till pizza. Han och en annan lärd bloggare diskuterar om det är något man sysslar med i Italien. Do Bianchi menar att pizza-käkande i Italien är en ungdomskult och därmed främst förknippad med öldrickande, eftersom unga människor i Italien traditionellt inte varit stora vindrickare. Han menar dock att det har ändrats på senare år, och då får man väl förmoda att vin till pizza blir ett vanligare fenomen även på den italiska halvön.

Hur det än är med den här saken har jag aldrig känt mig hindrad att dricka rödtjut till min pizza. Do Bianchi menar att syran i ingredienserna (mozzarellan, tomatsåsen) och smaken av basilika hotar att övermanna nyanserna i finare viner, men erkänner sin "guilty pleasure" för nebbiolo och pizza. Problemet avhjälps enklast, menar jag, genom att man dricker enklare viner.

Husets pizza är även den en enkel variant: tomatsås, mozarella (borde vara på buffelmjölk, visst, men pris och tillgång gör att det oftast blir på komjölk), prosciutto och/eller salami. Någon gång champinjoner. Har jag gott om tid - som denna lördagskväll - är det trivsamt att göra såsen på skållade tomater som får puttra länge. Nu hade jag i en röd chili, som gjorde såsen oroväckande stark, men det funkade som tur var. Gasugn, har det visat sig, gör ett litet underverk med anrättningen jämfört med elditon. Pizzan blir saftigare/knaprigare.

Nu var det dags att testa 2006:orna av två tidigare bekantskaper: Monti Garbi Ripasso och Musella. Båda hade fått lufta sig någon timme i sina flaskor innan serveringen.

Monti Garbi har jag goda minnen av, i 2003 och 2004 års tappningar, men det är ett bra tag sedan. 2006:an är mörkt rödsvart i glaset, doften och smaken följer varandra väl: tydlig fatkaraktär, en viss blyertsaktig kärvhet och den förväntade fruktigheten med moreller och fikon i första rummet. Rakt på sak, saftigt, ungt, kompetent men inte särskilt spännande. Om jag skulle köpa på mig fler exemplar vore det för att spara några år och se om frukten utvecklas och smaken blir mer komplex/avrundad. Det finns många italienare runt hundralappen att satsa sina slantar på...

Till exempel Musella, som även det ligger kvar på 99 kronor i sin nya årgång. Snabbt har det gått, så sent som april förra året var det 2004:an som lanserades i det fasta sortimentet. Den provade jag här, och gillade den betydligt bättre än 2006 Brolio som dracks vid samma tillfälle. Senare möten (med den snabbt förbipasserande 2005:an?) har inte riktigt levt upp till förväntningarna, och det gör inte kvällens exemplar heller. Jämfört med Monti Garbin är Musellan mer genomskinlig, ljusare röd i glaset. Smaken är frisk och omedelbar, frukten är god men ganska gles och flyktig efter det förra vinets mer sammanpackade utförande. Eftersmaken är kort, förutom en kvardröjande, lite bitter strävhet.

Vi dricker Musellan efter maten och utan ost till, vilket förstås är att göra det en orättvisa. I rätt sammanhang, som i somras vid grillen, kan det vara precis det man önskar sig. Och vad matchar egentligen det bistra klimatet i Malmö i början av februari?

Faktum kvarstår dock: i det ständiga kvalfyllda valet mellan att prova nya viner och att välja ut några få beständiga kommer inget av dessa viner att hamna högst på listan över nödvändigheter. Inte för att det är något fel på dem, de håller god kvalitet och är användbara i många sammanhang, men för att det finns så många andra att bekanta sig med i den globala vinbyn.

2005 Toar

Masi har en speciell roll bland producenterna i Valpolicella. Som en av de allra största har man drivit utvecklingen framåt samtidigt som man värnat om traditioner. Det var t ex Masi som återinförde den traditionella ripasso-metoden och fick en stor framgång med Campofiorin, en av systembolagets trotjänare. Masi återinförde den nästan utdöda Oseleta-druvan och producerar nu ett druvrent vin, Osar, på denna. Man har ett brett sortiment med massproducerade basviner och mera hantverksmässigt framställda toppviner.

Toar innehåller 25% Oseleta och 75% Corvina som lagrats 14 månader på 600-liters ekfat. Färgen är intensivt rubinröd och jag skulle vilja beskriva doften på samma sätt. Den är åtminstone intensivt italiensk. Friskt syrlig med körsbär och andra röda bär. Här finns också tobak och lite vanilj.

Vinet känns väldigt slankt i munnen och är något mindre fylligt än jag väntat mig. Smaken följer aromerna väl med lite lakrits mot slutet som en extra bonus. Syran är mycket frisk. Vinet känns inte särskilt strävt men i finalen så stramas det upp rejält. Ett förträffligt matvin som går fint att dricka nu men som säkert blir ännu bättre om ett par år. Här har vi ett av dessa bra, personliga och gedigna viner som är kul att dricka fastän de inte kostar skjortan som jag efterlyste i årets första inlägg. Jag tycker att 2005 Toar är bästa årgången hittills. Något som SB med sedvanlig fingertoppskänsla uppmärksammat och gjort vinet mindre tillgängligt genom att låta det byta modul.

Sympathy For The Devil

Ett av de allra bästa julölen var Solstice D'Hiver från kanadensiska Brasserie Dieu du Ciel. Nu har Wicked Wine tagit in bryggeriets IPA Corne Du Diable. Förmodligen finns den bara i restaurangsortimentet och som privatimport vilket är synd.

Färgen är mörk bärnsten. Det bildas ett riktigt tjockt och kraftigt skum vid upphällningen. Doften ger mycket humle och tydlig fruktighet. Smaken är fyllig och mycket komplex. En god fruktighet med citrus och aprikoser. Beskan är till en början inte så markerad, lite dold av en balanserad sötma. Smaken hänger kvar länge med en rejäl efterbeska. En mycket bra IPA i den amerikanska skolan.

2008 Sierra Nevada Celebration Ale

Jag avstod måndagens rieslingrace och kom inte iväg till SB förrän idag. Det är något avtändande med de upphaussade nyhetssläppen som får mig att inte vilja vara med. Jag kan heller inte låta bli att tänka på ett Johnny Rotten-citat när jag läser hur olika vinskribenter fått 1988 Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese att framstå som en once-in-a-lifetime-chance. Säkert ett bra och trevligt vin på alla sätt och vis men är det värt allt jidder och en halv förmiddags frånvaro på jobbet för ett par pavor ?"Ever Get The Feeling You've Been Cheated". Eller handlar det kanske i mitt fall om räven och rönnbären ?

När jag strosade runt i den stora butiken strax innan lunch fanns det ytterligare tre kunder, lugnt och skönt m a o . Jag passerade snabbt nyhetshyllan och konstaterade att det faktiskt fanns några flaskor av La Spinettas hett åtrådda Barbera. Istället för att köpa noshörningsvin gick jag till ölavdelningen och hittade en annan tillfällig februarinyhet, Sierra Nevadas vinteröl Celebration Ale som Trisse bloggade om i våras .

Ölet är kopparaktigt i färgen. Det bildas ett rejält tjockt och gräddigt skum vi upphällningen, precis som jag vill ha det. Det första som kommer ur glaset är en örtig humledoft som talar om att här har man inte snålat med ingredienserna. Sedan den lite söta maltigheten och fin fruktighet med tydliga citrustoner. Lite som bitter engelsk apelsin marmelad.

Smaken är förvånansvärt frisk och syrlig. Markant men inte överdriven beska. Celebration Ale är definitivt inget humlemonster utan snarare ett mycket gott, smakrikt och väl balanserat ale.
SB rekommenderar Celebration Ale som sällskapsdryck. Själv tycker jag inte att en så god dryck kräver något ytterligare sällskap utan den lämpar sig utmärkt för stilla funderande över huruvida min telefonbeställning av 1988 Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese kommer att ge något resultat

Kaos på Systemet

Jag hade tubbat Min Själs Älskade att hänga på låset till Bolaget på Hansakompagniet klockan tio, i akt och mening att försöka lägga vantarna på några 1988 Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese.

10.08 fick jag följande SMS: "Kaos på systemet. Pers aldrig sett likn. Blev utan tyvärr." När jag något senare fick tag på MSÄ - för att försäkra mig om att inga kroppsskador uppstått i kalabaliken - berättade hon att hon var helbrägda, men att det varit massor av folk där vid öppningsdags. Framkomligheten försvårades av att ivriga och, kan man förmoda, svårnavigerade kunder flockades vid vinkällar-avdelningen (eller "Gubba-dagiset" som en anställd plägar kalla det) strax till höger om ingången. Därinne fanns högviltet, barolosarna och châteauneuf-du-pappsarna. Man måste tränga sig förbi den passagen för att komma till Nyhetshyllan längre in till vänster i butiken. När flödet dit stoppades upp vid ingången försökte folk ta sig in via kassalinjerna, något som tyder på ren desperation.

När MSÄ till slut nådde fram till Nyheterna var det ett riv och ett slit efter Trittenheimern. De flaskor som hade ställts på hyllan bör ha tagit slut på cirka femton sekunder. De nya lådor som personalen fraktade på sina pirror från lagret till hyllan nådde knappt fram innan de också var tomma. Uppgifter från personalen bekräftar att de ivrigaste kunderna slet upp lådorna direkt när de kom ut genom dörren till lagret och roffade åt sig några flaskor. Cirka sju minuter över tio hade den sista av de 125 flaskorna som tilldelats Hansabutiken bongats in. Eller rättare sagt: tre av buteljerna kan ha smusslats ut utan att slås in i någon kassa, för hemsidan listar fortfarande 3 flaskor som inte finns kvar i butiken.

Värre än loppisen på idrottsplatsen i Förslöv när repet släpps och tusentalet fyndsugna rusar fram mot rottingmöblerna, böckerna, de naggade porslinsbyttorna och mangelborden.

Så där blev man utan. De 1 200 flaskorna som fanns i landet är puts väck sedan länge. Nåväl. Mister du en står dig tusen åter och ingen idé att gråta över spillda rönnbär. Det där rödtjutet från Moldavien, Firebird, finns däremot kvar i 99 butiker.

Knödeln - Canederli

I det mellaneuropeiska köket finns det en uppsjö varianter på stärkelserika klumpar att äta i buljong eller som får göra en soppa mer mättande. Det finns också varianter som man äter till kött. De kan vara baserade på gammalt bröd, mjöl eller potatis. Det närmsta vi kommer är väl kroppkakor, palt och klimp. Klassisk fattigmansmat

I kväll funderade jag över vad som skulle kunna funka till resterna av gårdagens Sogno di Baccho och kom att tänka på canederli, den norditalienska varianten av knödel. God, värmande och allmänt stärkande vintermat. Här följer ett enkelt recept.

600 gram torrt bröd
2 ägg
80 gram mjöl
200 gram speck (norditalienskt kallrökt fläsk)
5 dl mjölk
1 liten lök
3 msk olivolja
1/2 dl (eller mer) finhackad persilja
lite finriven muskotnöt
svartpeppar
salt

Skär brödet i små tärningar. Vispa ihop ägg och mjölk, blanda i kryddorna och häll allt över brödet. Låt stå en timme. Under tiden så finhackar du löken och fläsket och steker den den i oljan utan att löken får ta färg. När det stekta svalnat och bröd/ägg/mjölkblandningen svällt färdigt så ska detta blandas. Tillsätt även mjölet och persiljan. Låt smeten vila en halvtimme.
Forma sedan smeten till bollar stora som en clementin. Lägg sedan en knödel i kokande vatten. Om den håller ihop och inte går sönder så är det bara att fortsätta kokandet. Om de inte håller ihop så tillsätt ytterligare mjöl. Låta koka i en kvart.

Servera knödeln med hemkörd ox- eller kycklingbuljong och riven parmesan (eller kanske mera korrekt Grana Trentino). Ät gärna en eller ett par fler än du tänkt dig så förpassas du till ett behagligt drömskt tillstånd.