Gimme a pigfoot and a bottle of riesling

Ibland drabbas jag av tanken att vi håller på att missa själva poängen med att äta och dricka. Allt fokus på detaljer, matchning och letandet efter utsökta detaljer gör att själva helheten går förlorad. Då tänker jag rätt ofta just gimme a pigfoot and a bottle of beer. Ge mig nåt enkelt, basic. Skit i förfiningen. Koppla av, sluta sträva och våga upplev. Sätt tänderna i en fet grisfot, låt fettet rinna längs mungiporna och fläcka skjortan innan du drar handflatan över hakan. Och behöver du göra något slags eftergift, visa åtminstone ett litet mått av förfining så funkar det även med riesling. Riktig, genuin, botti-lagrad bio-riesling

2011 Melsheimer Molun 1143 Riesling Trocken är inget dåligt alternativ. Doften är som att sniffa Alka Seltzer. Salta, steniga mineraler blandat med stram frukt och ett litet stråk honung. Smaken är ren och frisk. Till en början känns det lite snällt med äpplen, ananas och honung innan syrorna kickar in. Den förväntade sötman dycker aldrig upp utan avslutningen är ren, torr och stram med tydlig grapebeska. Perfekt till grisfötter.

Finns hos Emilie Vin för 125 DKK

2011 Jean Foillard Morgon Côte du Py

Måste erkänna att jag haft lite svårt för att riktigt förstå storheten i de superhypade naturbeaujolaiserna inkl. Foillards Morgon Côte du Py. Bra, trevligt och rätt gott men den beskrivningen stämmer ju in på rätt mycket.

Idag trillade dock poletten ner och poängen gick fram med all önskvärd tydlighet. Vinet passerade allt analyserande, allt granskande och rann bara ner. Till en tallrik ångande boeuf bourguignon tömdes flaskan i rask takt. Inte förrän inför sista glaset fattade jag att jag blivit Foillardiserad, fångad av den bäriga frukten, de fina syrorna, mineralerna och det lätta tanninnafset i slutet. Allt utfört med elegans och balans. En skönhet som kanske inte är helt omedelbar men blir ännu vackrare genom den anspråkslösa framtoningen. Jag tänker definitivt inte försöka övertyga någon finvinsdrickare om att det här är grejen. Antingen fattar man eller så fattar man inte, så enkelt är det. För mig tog det lite tid men nu är jag såld.

Klippet nedan har absolut inget med Foillard eller beaujolaiser att göra men en gång i tiden gick mitt förhållande till the Cramps igenom en liknande process. Fattade inte, fattade inte och plötsligt var jag helt hooked

Om klippet gav mersmak finns det mera här...

Dubbelvertikal med Elio och Silvia Altare:

Häromveckan fick jag ett erbjudande om att delta i en provning av "några intressanta Elio Altare-viner". Jag tackade nej. För kort varsel och kvartssamtal i barnens skola. Likväl så infann jag mig till sittningen och det ångrar jag inte trots att provningen innebar att jag fick äta generösa portioner humble pie...

När jag anlände till provningen, laddad med fördomar om rotofermentatorer, nya ekfat och modernister, och dessutom lite sen var provningen redan i full sving. "Några intressanta Elio Altare-viner" visade sig ne blygsam omskrivning för en dubbelvertikal med sex årgångar Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina. Dessutom deltog far/dotter-teamet Elio och Silvia Altare via Skype.

Elio Altare visade sig vara en ytterst ödmjuk och jordnära vinbonde,  och en stor visionär i en och samma person. En stor personlighet som känns väldigt närvarande, nästan så att man väntar att han ska kliva ur datorn och in i rummet. Det blir en fascinerande och mycket underhållande dryg timme. Signore Alatre talar om sina sin olika projekt som utöver vinproduktion i Langhe omfattar getosttillverkning och ett mycket spännande arbete i Cinque Terre. Ett genomgående temat i samtalet är utveckling, att komma vidare, göra bättre. Det visar sig att datumet för vår provning sammanfaller med firandet av att årets skörd avslutats. Stora delar av de som deltagit i arbetet passar på att ge sig in i diskussionerna. Inte riktigt vad jag förväntat mig hos en Barolo-producent i det övre prissegmentet.

Vinerna vi provar är förhållandevis lätta och eleganta. Elio Altare talar länge om hur bourgogne varit något av ett riktmärke och inspiration för honom och det märks verkligen när vi provar.

Skillnaden mellan Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina handlar om lagringen. Barolon lagras två år på barrique. 20% av faten är nya. Langhe Rosso för 18 månader på 100% nya fat.

 Vi provar vinerna årgångsvis i två flighter. Först 09, 08 och 07 och sedan 05, 04 och 99.  Genomgående uppskattade jag barolo-tappningen mer än langhe rosson men den nya eken utgjorde ett mindre problem än vad jag väntat mig. Den stora skillnaden för mig var att frukten genomgående kändes något mera dämpad i Langhe Rosso.

2009:orna visar inte upp några av de brända toner eller andra trista sideffekter av den varma årgången. Eken är inte helt integrerad ännu och det är som väntat tydligast hos Langhe Rosson. Båda vinerna är eleganta, blommiga, rödfruktiga och slanka. Årgång 2008 bjöd på två supereleganta viner. Här slås jag verkligen av de pinot-lika dragen. Barolon  delikat blommighet, körsbär, hallon, österländska kryddor, lakrits och mineraler. Medelfyllig, frisk syra och distinkta tanniner. Langhe Rosso är inte långt efter men eken känns lite påträngande i avslutningen.
07:orna har en direkt charm och är väldigt tillgängliga. Generös, varm mörk frukt. Rika viner i både doft och smak. Den årgång där skillnaden mellan Barolo och Langhe Rosso  känns minst tydlig.

Den andra flighten inleddes med årgång 2005. En rätt besvärlig årgång men där jag tycker att barolon verkligen excellerar med komplex doft som känns mera traditionell än modern. Slank kropp och perfekt balans. Har större djup och komplexitet än syskonvinet.

Årgång 2004 visar upp två väldigt olika viner. 2004 Barolo Arborina är fantastisk rakt igenom. Doft med stor komplexitet och begynnande mognad. Elegant och förförisk doft med en hel del frukt kvar, balasamico, menthol och allehanda österländska kryddor. Utan tvekan kvällens vin för mig. Langhe Rosson dras med en besvärande buljong/soya-ton som inte alls tilltalar.

Kvällens sista viner, årgång 1999 blir en liten besvikelse för mig. Här har frukten börjat ge sig, mera uttalat hos Langhe Rosson. Vinet är mjukt, moget men avslutningen bjuder på massiva tanniner. Inte så kul. Inte heller Barolon övertygar mig helt. Spännande, komplex o mogen doft med tjära och lakrits men även här saknar jag frukten.

Så vad lärde jag mig då av provningen ? Den stora lärdomen var nog att det är bra att ha koll på sina förutfattade meningar, vara medveten om vad de baserar sig på och faktiskt våga utmana dem. Annars riskerar ens värld att bli lite väl snäv. Jag tror också att begrepp som traditionalist och modernist förlorat åtminstone lite av sin ideologiska laddning för mig. Under kvällen påminns jag om ett besök hos Ronco del Gnemiz där Christian Patat till slut blev irriterad på mina frågor om fathanteringen och sa till mig -"Du, du kan väl prova vinerna innan du bestämmer dig för vad du tycker om dem". Inget dumt råd faktiskt.

Ett stort tack till det generösa värdparet J&B som gav de fantastiska vinerna en matchande inramning.

Friulano On Tour

Under de senaste somrarnas besök i Friulien har mitt urval av producenter att besöka blivit allt snävare. Undan för undan har jag arbetat mig ut mot ytterkanten och sökt de mest extrema, minst kompromissvilliga vinmakarna. Torsdagens stora provningen på temat Friulano & Friends på  Hotel&Restaurantskolen i Valby gav mig en påminnelse om varför jag förälskade mig i regionen från början och en chans att återuppleva glädjen i att upptäcka.

Stora provningar som denna ger  möjlighet att få överblick, bredda perspektivet och snappa upp något av vad som håller på att hända i regionen. I torsdags fanns 26 producenter närvarande, allt ifrån små familjedrivna företag till stora vinkoncerner. Trots den stora bredden var det fullt möjligt att även hinna med några fördjupningar och plocka upp en hel del lösa trådar att följa upp vidare. Här tänker jag först ge lite allmänna intryck av mässan och och vad som är på gång i regionen idag. Sedan plocka ut några några av de många guldkorn jag hittade.

Det har sagts förut och tål att sägas igen. Friuli-Venezia Giulias mest fascinerande sidan är mångfalden. Något att verkligen älska som ett konkret uttryck för det allmänmänskliga behovet att få berätta sin historia. Däremot ingen dröm för den marknadsförare som ska sammanfatta den uppsjö av inhemska druvor, olika vinmakarstilar och  lokala specialitéer som finns i några klämkäcka, säljande fraser.  En del producenter säger sig önska mera enhetlighet. Själv tror jag att just mångfalden är vägen att gå.

En annan tydlig tendens är en ökad satsning på röda druvor. Här finns flera representanter för Schioppettino di Prepotto som visar på en väldigt intressant utveckling. De senaste årens utvecklingsarbete har verkligen gett resultat. Jag provar också några riktigt lovande pignoloviner, ett par fina, välbalanserade merloter och många charmerande refosci. Mitt intryck är också att man precis som på många andra håll lärt sig hantera ekfaten med större finess.

Jag provade också ett antal viner, framförallt pinot grigio, som gjorts med skalkontakt. Inte alls så ambitiösa och krävande som de från t ex Oslavia eller Carso. Viner i överkomlig prisklass där en veckas skalkontakt eller så get ett vin med lite mer kraft, struktur och karaktär än den generiska pinot grigion. En verkligen kul utveckling som jag hoppas fortsätter, ett sätt att göra moderna viner med respekt för regionens traditioner.

Ett av dagens längsta stopp gjordes hos Ronc Sorelli och den ytterst sympatiske Flavio Schiratti som köpte företaget 2008. Han satsade omgående på att förbättra kvalitén och resultatet har inte låtit vänta på sig. Vi provar oss igenom i stort sett hela sortimentet och det är en imponerande samling viner han visar upp. Inte några provningsviner utan snarare rejäla doningar gjorda för att drickas till mat. Det stora utropstecknet för mig är hans 2011 Friulano med honung och torkade blommor i doften. Intensiv, elegant smak med frisk syra som direkt får oss att längta efter några mjälla skivor San Daniele-skinka. Även den ståltankslagrade 2011 Ribolla Nera (synonym för schioppettino) och naturligtvis 2009 Schioppettino di Prepotto, som uppfostrats på stora fat, är viner jag verkligen vill dricka igen vid första, bästa tillfälle,

Det fanns fler Schioppettino di Prepotto-producenter på plats. Maura och Gabriele Marinig från Colli di Poianis bjöd på en samling habila och mycket rimligt prisatta vardagsviner. Vinet som verkligen stack ut var deras 2010 Schioppettino di Prepotto som är ett skolboxempel. Även deras dessertvin gjort på övervägande delen picolit blandat med en fjärdedel verduzzo är väldigt bra. Perfekt balans och stor komplexitet. 

Oerhört kul att ha en producent från Osalvia på plats. Jag träffade Marko Primosic på plats för snart två år sedan och det var mycket spännande att få lite nyheter och möjlighet att se vad som hänt sedan sist. Primosic är en av de mer konventionella producenterna i Oslavia. De flesta av vinerna vinfieras utan skalkontakt men när det gäller Ribolla Gialla di Oslavia så är skalmaceration påbjuden. Med 2009 Ribolla Gialla di Oslavia så blir det väldigt tydligt att man tagit allt mer intryck av grannarna. För ett par år sedan varade macerationen några dagar, nu ligger den på en månad och det märks verkligen. Nu kan man verkligen tala om ett oranget vin. Fantastisk doft med aprikos, persika, citrus och kryddor. Smaken frisk, fyllig med lite oljig struktur och lätta tanniner. Ungt men ändå tillgängligt. Även 2009 Klin, en fieldblend på chardonnay, sauvignon blanc, tocai och ribolla som fått åtta månader på barrique, övertygar. Vinet är gjort med kort skalkontakt och bjuder på en verkligen komplex doft med honung, tropisk frukt och päron. Rik fyllig smak som balanseras av frisk syra och mineraltoner. Det ska bli verkligen spännande att följa fortsättningen. En provning på temat Ribolla di Oslavia känns inte helt otänkbar.

Dagen innan provningen fick jag ett mail ifrån Fabio Simoncini från Cibi&Vini där han rekommenderade mig att kolla upp vinerna ifrån Aquila del Torre. Nu, med facit i hand så ter det sig helt obegripligt att denna producent seglat under min radar. Vi får prova en samling fullständigt lysande viner som verkligen talade till mig med sin fräschör och elegans. Toppnumret var nog 2011 Vit dai Maz, en fatlagrad sauvignon blanc. Ett rikt, generöst vin med tropiska frukter och massor av mineraler i doften. Fyllig, kraftfull smak med strålande syror. 2011 At Refosco känns nästan som vore den specialdesignad för att passa in i Fabios sortiment. Ett rustikt, charmigt, personligt och väldigt rejält matvin. Fin bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.

För några veckor sedan blev jag rejält imponerad av Castello di Rubbias 2007 Teran och det var verkligen kul att få en pratstund med den ytterst charmerande Natasa Cernic som ansvarar för vinproduktionen. Jag provar mig igenom hela sortimentet från instegsvinerna Rosso och Bianco della Bora till toppvinet, den elaborerade malvasian Leonardo. Som en röd tråd finns hela tiden den typiskt karsiska syran och mineraliteten men här i en lite yppigare tappning. Jag vill särskilt framhålla den båda instegsvinerna. Mycket hög kvalité till ett butikspris på runt 11 euro. Jag tror det är väldigt viktigt att ha viner i en prisklass som gör att den försiktigt nyfikne vågar chansa. Castello di Rubbia var f ö den enda producenten från Carso som deltog.

  Systembolaget har faktiskt ett par av vinerna som importeras till Sverige av Modari Vinimport.

Det allra tyngsta namnet på mässan var nog ändå Marco Felluga som inte deltog själv men hade representant på plats och ett par tunga pjäser ur prestigelinjen Russiz Superiore. Fantastiskt kul att få prova dessa verkligen klassiska, stilfulla Collio-ikoner. 

Petrussa tillhör de allra främsta producenterna i Prepotto. Av någon anledning har jag helt missat deras viner tidigare och höll på att göra så även idag. Nu blev det bara en kort pratstund och ett smakprov på deras Schioppettino di Prepotto. Strålande vin, utan tvekan dagens schioppettino och det i en rätt tuff konkurrens. Ett besök i Prepotto till sommaren känns allt mera oundvikligt.

Utöver alla producenterna fanns även sommelierevärldsmästaren från 2010, Luca Gardini på plats. Han höll en masterclass med åtta typiska viner som presenterades med lämpligt matackompanjemang. En fascinerande uppvisning där Luca med sina närmast hallucinatoriska beskrivningar och expressivt kroppsspråk fick oss att uppleva sensationer som vanligtvis går åtminstone mig förbi.

Det här var ett litet axplock av de intryck jag fick under Friulano On Tour-evenemanget i Köpenhamn. Fem späckade timmar som gick rysligt snabbt. Dagen lämnar en del frustration över allt som inte hanns med men också en rätt god känsla vid tanken på hur mycket det finns kvar att upptäcka där ute.

2010 Alpha Zeta A Amarone

Alpha Zeta är ett företag som drivs av bl a den nya zeeländske flygande vinmakaren Matt Thomson. Idén är att göra moderna, fruktdrivna viner gjorda på köpta druvor från Valpolicella och angränsande områden. På företagets hemsida presenteras de olika vinerna med ett adjektiv som, gissar jag, på något sätt vara en varudeklaration eller sammanfattande beskrivning. A Amarone ska utläsas Arrogant Amarone. På något sätt tycker jag att det är en rätt passande beskrivning.

Doften är stor, mäktig och kraftfull. Mörka körsbär står i centrum, russin och annan torkad frukt fyller upp och sedan generöst med alkohol, vanilj, choklad och kaffe. Smaken levererar ungefär det som kan förväntas. Man får en aggressiv munfull av söta körsbär i choklad, ett stråk kokos, blockchoklad och kaffe. Lite oborstade tanniner, en del restsötma och ett rätt tydligt alkoholgenomslag i avslutningen.

Nej, det här är verkligen inte kul. Arroganta viner är nog inte riktigt min grej

2011 Radoar Loach

2011 Radoar Loach är en blandning på blauer zweigelt (70%) och pinot nero (30%) som vinifierats på ståltank och lagrats på begagnade fat. Vinet är mörkt rubinrött i färgen. Doften är precis som jag skulle föreställa mig en blandning av bz och pn. Doften är väldigt ren, mineralisk och öppet inbjudande. Man bjuds på en bred palett av mörkt bärfrukt och viol som möter varma jordgubbar, kryddor och  lite sumpiga insjöaromer.

Smaken är verkligen ungdomlig och intensiv. Här finns en spänning mellan söta frukten och hög syra. Frukten har den där charmiga valpigheten som balanserar perfekt av syrorna. Så typiskt för ett ungt bergsvin som odlats i ett område med stora temperaturskillnader mellan dag och natt. Strukturen är nästan vitvinsaktig. Lång, ren och saftig avslutning.

En strålande representant för en vintyp som jag inte kan få nog av. Enkelt och rejält men absolut inte banalt. Strålande matvin som funkar till i princip all mat utom möjligen sjötunga och biff. Absolut klockrent till  spezzatino med polenta.

Jag drack vinet över tre dagar och vid lite olika temperatur. Allra bäst runt 15 grader men inga problem med några graders skillnad åt något håll. Ingen leverpastej, inga inälvor och lika gott dag ett som dag tre. Cibi&Vini säljer.

Italienska Viner provade Radoars druvrena zweigelt häromveckan.

På besök hos Marko Tavcar

Ibland så tror man att man vänt på alla stenar, sett det som finns att se och tagit saker så långt det går. Ofta, har jag långsamt börjat lära mig finns det en nivå till...

När det var dags att lämna Marko Fon så sa han -"Du kanske har lust att träffa min kompis Marko Tavcar, han jag samarbetar med i "Quattro Stati"-vingården. Marko är riktigt duktig och jag tror du skulle gilla hans viner".  Ett kort telefonsamtal gör ett redan späckat schema ännu mera välfyllt. Eller rättare sagt, jag bestämmer mig för att förlänga Carso-vistelsen med en halvdag och låter besöket hos Marko Tavcar bli avslutningen.

Marko Tavcar har sin källare och de mesta av sina marker i den lilla byn Kreplje. Den ligger 300 m ö h och har ungefär 150 invånare. Jag knackar på och dörren till huset där Marko bor tillsammans med sin familj. När vi hälsar på varandra konstaterar vi snabbt att det föreligger en del svårigheter. Marko talar enbart slovenska och lite italienska, ingen engelska. Min italienska är klart bättre än min slovenska men inte mycket att skryta med. Som så många gånger förr så visar det sig att finns bara viljan att kommunicera så räcker det rätt långt. Med ett visst mått av kreativitet, gester, teckningar och stapplande italienska utvecklar vi ett fungerade språk.

"- Jag har två hektar totalt och det mesta är här i Kreplje. Det brukar bli fyra till fem tusen flaskor per år. Jag började arbeta tillsammans med min pappa 1997. Han fick många priser för sina viner under den Jugoslaviska eran men ärligt talat så krävdes det inte så mycket då. Jag tog över ansvaret 2006.

Som de flesta andra här odlar jag terrano, malvazija och vitovska. Jag tycker inte om ek i vita viner utan lagrar vitovska och malvazija på ståltank och damejeanne. Terranon funkar bättre på fat. Det mesta av mina viner säljs här i Slovenien och i Italien. 2011 Terrano kommer att exporteras till USA."

Marko är utbildad kock men betraktar det yrket mer som en hobby. Utöver vinodlingen är han passionerad jägare, biodlare och har även en del grönsaker. Vi äter en makalös god vildsvinskorv till vinerna och jag provar exceptionell maraschino-honung. Markos acacia- och lindblomshonung  håller också mycket hög kvalité. Det är genomgående kraftfulla och intensiva men mycket nyanserade och harmoniska smaker.

"Mina vita druvor skördar jag mycket sent, oftast inte förrän i oktober. Jag gillar inte för mycket syra i de vita vinerna. 2011 anser jag vara en fantastisk årgång här. Det var perfekta förhållanden. Nästan för bra faktiskt. Det blev oerhört kraftiga viner med mycket alkohol. Mina terrano-druvor såg ut som russin vid skörden och alkoholen stack iväg till 15%. Så kan det bli när man arbetar naturligt och jag vill verkligen att allt ska vara naturligt. Jag avskyr betongstöttorna i min vingård och hoppas att jag snart får tid att byta ut dem. Betong hör inte hemma i en vingård, ett minne från öststatstiden."

Jag blir inte överförtjust av Markos vita viner men jag förstår att han gör precis de viner han gillar. 2011Pietra Vitovska har fina aromer men också en del alkohol i doften. Smaken bär tydliga spår av den sena skörden. Ett runt och mjukt vin med mycket alkohol och dämpade syror. Lite för tungt och platt för min smak. 2011 Pietra Malvazija fungerar lite bättre med fin arom av persika. Tyvärr är det även här en del alkohol med i bilden. 2011Pietra Terrano bjuder på en spännande doft av tryffel, vilda körsbär, pigga blåbär och hö. Smaken är enormt intensiv med körsbär, blåbär, viol och lakrits. Ingen typisk terrano men onekligen ett spännande vin. Till sist provar jag 2006 Pietra Terrano och här blir jag helt såld. Förmodligen den bästa terranon under hela resan. Intensiva bäraromer, blod och en del järn. Trots sju år så känns vinet fortfarande väldigt ungt. Fyllig, frisk och väldigt vital smak som inte skulle kunna komma någon annan stans ifrån än just här. Jag vill minnas att vinet kostade under 10 euro...

Jag gillade som sagt inte allt jag provade hos Marko Tavcar men det spelar liksom ingen roll. Han gör exakt de viner han vill göra, viner som speglar hans smak och det kan jag bara respektera. Ett av de roligaste och mest fascinerande vingårdsbesöken jag gjort. Och som sagt, han gör inte bara vin. Honungen var av minst samma klass som terranon... och vildsvinskorven...


Jag plockade hem några flaskor av 06:an och lät några bloggarkollegor prova. Samtliga föredrog Pietran framför den tre gånger så dyra 2006 Skerk Terrano Riserva, ett vin som vann Decanters provning av röda viner från Friulien. Läs här, här och här

På besök hos Marko Fon

Här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sedan men det är inte alltid så enkelt att ge ett uttryck åt vissa intryck. Det finns tillfällen, åtminstone är det så för mig, där det känns som att orden inte riktigt räcker till för att förmedla en upplevelse.

Häromveckan läste jag en artikel på DN:s kultursidor av den rumänske författaren Mircea Cartarescu som handlade om litterära klassiker och vad det är som gör att vissa författare åstadkommer något som är mer än gott hantverk eller god konst. Cartarescu skriver

"Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion. Och jag skulle inte läsa en författare som inte gör skrivandet till något mera än en fråga om liv och död - till en fråga om tro. Det har jag inte tid till." 

Jag är inte fullt så noggrann när jag väljer vilka producenters viner jag ägnar tid, engagemang och leverkapacitet åt men tänker att jag borde vara det. Jag påminns också om sommarens besök hos Marko Fon som jag ännu inte skrivit en rad om... På Marko Fons etiketter står att läsa "Cuore - Carso - Mani" på fyra språk. Treenigheten för att göra riktigt vin - hjärta - Carso  - händer . Man skulle också kunna tala om passion (eller tro), terroir och kunnande (eller skicklighet och vilja).

Jag träffar Marko Fon en tidig morgon på caféet i den lilla byn Komen för att ta en kopp kaffe. Besöket bokades hastigt efter att flera personer, vars omdöme jag värderar högt, oberoende av varandra, talat väldigt väl om Marko. Efter lite inledande chit-chat börjar Marko berätta om sitt arbete. Han är lågmäld, nästan försynt men utstrålar samtidigt självsäkerhet och pondus.

-"Jag siktar på olympiskt guld, rent metaforiskt alltså. Jag vill att mina viner ska vara i topp, jag strävar efter att göra det bästa möjliga. I mitt arbete finns inget utrymme för att kompromissa. Tyvärr har jag ingen möjlighet att ta ut de priser för mina viner som krävs för att det här ska fungera i längden. Lyckligtvis arbetar min fru. Jag har ungefär fyra ha och producerar mellan fyra och sex tusen flaskor per år. I princip görs allt arbete av mig och min familj. Det är hårt arbete och det sliter på kroppen. Just nu är jag faktiskt rätt sliten och jag kommer inte att kunna jobba som jag gör nu så värst många år till. Mina marker är utspridda över sex olika byar. Det är ungefär en och en halv mil till den vingård som ligger längst hemifrån. Tidigare hade jag en gammal traktor och lade ner väldigt mycket tid på att transportera mig mellan de olika vingårdarna. Nu har jag en nyare och det har underlättat en del. Jag hoppas att du inte uppfattar det som att jag klagar eller är missnöjd. Jag gör det jag vill göra, är min egen och är verkligen passionerad. Men jobbet kostar på.

Jag jobbar bara med druvor som jag förstår mig på. Merlot, cabernet sauvignon och sauvignon blanc vet jag inte alls hur man hanterar. Vår tradition handlar om tre druvor; vitovska, terrano och malvazija och något annat odlar jag inte. Typiskt för Carso är ju kalkstenen men också den speciella röda jorden som inte är densamma överallt. De finns tre huvudsakliga typer av terra rossa med olika egenskaper och som fungerar bättre eller sämre för en specifik druva.

Från början var tanken att jag skulle bli jurist. Jag studerade juridik men när  min far gick bort  bestämde jag mig för att fortsätta hans arbete. Då var jag tjugotvå och nöjde mig med att göra bra vin utan att go for gold. Kvinnor och motorcyklar var också viktiga för mig i den perioden av mitt liv. För drygt tio år sedan flyttade jag och min familj tillbaka till mitt föräldrahem. I samband med det hände något med hur jag såg på mitt arbete, jag började förstå mer, känna mer ansvar."

Vi kliver in i Markos bil, lämnar Komen och åker iväg för att titta på vingårdarna. Den här delen av Carso är inte lika omedelbart spektakulär som den mera kustnära sträckan på den italienska sidan gränsen. Här härskar ett slags lugn skönhet. Vi befinner oss alltså uppe på kalkstenplatån Carso ett par hundra meter över havet. Här finns mycket skog och vild natur. Man har inte alls känslan av bara befinna sig en halvmil från havet. Bergen, som ligger ett par mil bort känns betydligt mera närvarande. Det är inte bara det rumsliga som förvirrar. Att åka runt på den karsiska landsbygden får också det 2013 jag känner till att verka rätt avlägset. Här är nästan allt lantbruk småskaligt, vägarna är belagda med grus och det känns som att tiden gått lite långsammare här.

Markos olika vingårdar är små, med varierande jordmån och ligger som sagt utspridda över ett stort område. En del av vingårdarna är arrenderade, andra ägda. Marko arbetar helst med druvor från gamla stockar och har aktivt letat efter sådana där rätt druvor är planterade i rätt jordmån. Det är facinerande att gå runt bland vinrankorna tillsammans med Marko. Han verkar ha en personlig relation till plantorna och betraktar dem som individer, uppmärksam på hur varje enskild ranka verkar ha det.

-"Det finns tre huvudsakliga typer av jordmån: Jerovica, med två undertyper, ilovica och kremenica,  lämpar sig bäst för terrano. Här är det ofta upp till 80-90 cm jord och vinerna blir nervösa, nerviga och mycket långlivade. Rendzina har oftast ett djup på bara 40 cm och ett ph-värde på 6 -7. Prokarbonata prst har oftast ett övre skikt som är lite mer grått till färgen och blir mera rött på djupet. De båda sistnämnda funkar bäst för malvazija och vitovska. De druvorna är inte lika känsliga för torka och hittar alltid näring, även i berggrunden.

Den mest spektakulära av Markos vingårdar är utan tvekan den han kallar "Quattro Stati" På 4.000 kvadratmeter finns 350 malvazija-vinstockar. Bland vinstockarna finns fruktträd som päron och fikon. Det är mycket brett mellan raderna och tidigare odlades det grönsaker där. Något man fortfarande praktiserar på sina håll i Carso.

"Jag upptäckte den här vingården 2008 när jag var ute och körde motorcykel. Den var då helt övergiven och i dåligt skick. Jag kontaktade den 80-årige ägaren som gick med på att låta oss arrendera vingården. För mig är det inte så viktigt att äga marken. Jag ser mig mer som någon som förvaltar den för en tid. Vad innebär det egentligen att äga ett stycke mark ? Vi lever ju inte för evigt och efter mig kommer någon annan att ta vid. Vingården var i stort behov av omvårdnad och projektet att restaurera den blev ett joint venture med min vän Marko Tavcar. Vi delar lika på skörden. Jag vinifierar och buteljerar min del separat. Han blandar sin del med malvazija från andra vingårdar. Det brukar bli 120 flaskor per år och jag kallar vinet "Quattro Stati/Senza Parole". Vingården är över hundra år. När den planterades låg den i Österrike/Ungern. Efter första världskriget tillhörde området Italien, efter andra Jugoslavien och numera i Slovenien. Därav namnet. Förr i var det vanligt att man blandade grödorna för att täcka familjens behov av frukt och grönsaker. Dessutom innebar det ju en riskspridning. Gav mågon gröda dålig avkastning kunde det kompenseras av att någon annan gick bättre

Vi åker hem till Markos gård och slår oss ner vid ett stenbord placerat på den kringbyggda innergården. Marko ger sig ner i källaren och kommer tillbaka med tre flaskor att prova, alla från årgång 2011. Det är en vitovska, en malvazija riserva och så då Quattro Stati/Senza Parole.

-"Min produktion är ju som sagt ganska liten. Jag försöker göra så mycket arbete som möjligt med händer och huvud. Det räcker rätt långt med min produktion. Vitovskan gör jag 1.500 till 2.000 flaskor av, den vanliga malvazijan ungefär detsamma, malvazija riserva brukar det bli 6 -700 flaskor av och Quattro Stati 120. Terrano ligger också på 6 - 700 flaskor. Jag gör inte alla viner varje år. De måste leva upp till min standard annars kommer de inte ut på marknaden. Min filosofi när det gäller källararbetet ? Den är kortfattade. Jag håller mig därifrån i största möjliga mån. Det är en sanning med modifikation. Det faktum att jag vinifierar de olika vingårdarna separat gör att jag har sex eller sju olika processer på gång i olika stadier och det kräver naturligtvis att jag är där. Så oktober till december tillbringar jag mycket tid med mina unga viner. Jag gör allt arbete i källaren helt själv.

Jag ger alla de vita vinerna en viss skalkontakt men inte så lång, mellan en till fyra dagar. De vita vinerna tillbringar tolv till trettiosex månader på jästfällningen. Terranon macereras sexton till tjugofem dagar. När det gäller lagringen ser det lite olika ut. Quattro Stati/Senza Parole har ingen kontakt med något annat än glas, den vinifieras och mognar på damejeanne. Annars använder jag mest 640-liters fat. Terranon lagras på 500-litersfat i två till tre år. Traditionen här är att använda det som fanns. Man måste komma ihåg att Carso har varit en mycket fattigt område där man fick hitta lösningar. Många använde t ex gamla brandy-fat från Stock. Instegs malvazijan lagrar jag för det mesta enbart på ståltank."

Att prova vinerna just här och tillsammans med Marko var en speciell upplevelse. Naturligtvis påverkade omständigheterna mig. Det går en röd tråd genom alla tre vinerna vi provar som handlar om mineraltoner, frisk syra och naturligtvis hög kvalité. Men det är också verkligen viner som berör och de bjuder på en dualitet, en kvalité som känns både motsägesefull och självklar. Här finns något slags anspråkslös storslagenhet, en lågmäld, obändig självsäkerhet som fascinerar mig.

2011 Vitovska som har en fantastisk doft med vita blommor, citrus, äpplen och mineraler. Smaken har ett enormt djup, ter sig först väldigt stram för att sedan blomma ut i avslutningen med en avslutning som påminner om en högklassig riesling med honung, mineraler och hög syra. Ett vin som kräver uppmärksamhet men ger enormt mycket tillbaka (21 euro)

2011 Malvazija Riserva är mer omedelbart fascinerande med stor komplexitet och aromatisk bredd. Här finns persika och aprikos, en uppsättning kryddor och örter och massor av mineraler. Smaken speglar aromerna väldigt väl. Elegant, balanserat, djupt och fängslande. (23 euro)

2011 Quattro Stati/Senza Parole lämnar mig verkligen utan ord. (80 euro)

Senare på kvällen samma dag återvänder jag till Komen för att tanka diesel som är betydligt billigare på den slovenska sidan. Marko har åkt in till byn i samma ärende. Han frågar om jag har lust att hänga med på en drink vilket jag tackar ja till. Vi hamnar på ett ställe som drivs av ett lokalt ungdomskoperativ vars syfte är att sprida glädje bland befolkningen. Marko dricker mineravatten, jag väljer folköl direkt ur burk. Det är en fantastisk ljum sommarkväll och det är mycket folk i rörelse. Vi talar om livet, BMW-motorcyklar och annat viktigt.

He never described himself as a poet or his work as poetry.

The fact that the lines do not come to the edge of the pages is no guarantee.

Poetry is a verdict, not an occupation.

He hated to argue about the techniques of verse.

The poem is a dirty, bloody, burning thing that has to be grabbed first with bare hands.

Once the fire celebrated light, the dirt Humility, the blood sacrifice.

Now the poets are professional fire- eaters, freelancing at any carnival. The fire goes down easily and honours no one in particular.

Leonard Cohen - Favourite Game

2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir

Häromdagen uppmärksammade Frankofilen att Bristly börjat importera Philippe Gimels viner till Sverige. Jag har ännu inte blivit färdig att prova de nya årgångarna utan korkade upp en äldre årgång.

2006 La Pierre Noir buteljerades först som SJB 5 och fick senare ny etikett och nytt namn. Det är drygt tre och ett halvt år sedan jag bloggade om vinet senast och det har onekligen hänt en del. Blåsticken är nästan helt borta och vi har ett mörkt rubinrött vin i glaset. Doften har taggat ner en del och frukten har tagit ett litet steg tillbaka. Nu bjuds vi på svartpeppar, garrigue och söt lakrits som tillsammans med mörka, fullmogna körsbär och steniga mineraler turas om att hamna i fokus. Bra då, ännu bättre nu

Smakmässigt har det utvecklats till en riktigt smooth spelare. La Pierre Noir bjuder på en perfekt balans mellan mörk, pulserande körsbärsfrukt, frisk syra och finkorniga tanniner som ger ett mjukt men ändå distinkt grepp. Lång avslutning med lakrits och de där typiska steniga sensationerna.

Bristly säljer till riktigt bra priser. Aktuella årgången 2008 kostar 269 kr och även de båda andra vinerna La Source och L'Argile är mycket rimligt prissatta, betydligt bättre än i Danmark faktiskt.

2008 Eugenio Rosi Esegesi

Italienska Viner har redan hyllat nya årgången, 2008, av Eugenio Rosis cabernet sauvignon/merlot-blandning. Inte för att det finns mycket att tillägga men här kommer ändå några rader.

2008 Esegesi känns verkligen ungt trots fem år på nacken. Tät, mörk frukt där de svarta vinbären är lite mer framträdande än hos förra årgången.  En inbjudande näsa men det här är verkligen ett vin att dricka. Det är generöst och nästan vådligt charmigt just nu. Trots en del babyhull hos frukten så känns vinet ändå ganska slankt.  Varmt och generöst samtidigt som frukten har en nästan kylande effekt. Tanniner och syra finns där men de ligger väl inbäddade. Väldigt gott att dricka just nu och om några år har det utvecklats till en riktig skönhet.

Den som vill läsa mer om denna intressanta producent kan läsa här.

Cibi&Vini säljer just nu ett prova på-paket med Eugenio Rosis samtliga sex viner till ett verkligen bra pris. Bara att plocka fram Ralph Records gamla slogan: Buy or Die

Le Ragose-provning: Amarone & Co

Under de senaste veckorna har jag druckit mer amarone och annat från Valpolicella än vad jag normalt gör under ett helt år. Inför, under och efter två olika provningar. Först några slutsatser, lärdomar och samlade intryck.

1. God amarone är riktigt gott

2. Lågpris-amarone är en självmotsägelese

3. Om man inte spottar så ska man fotografera flaskorna innan provningen

4. Bättre att välja en superiore eller ripasso från en bra producent än en billig amarone

5. Bra instegs-Valpolicella, ungt, friskt och ståltankslagrat bas-vin är nästan omöjligt att hitta. Slukar hemmamarknaden hela produktionen ? Går allt åt till amarone och ripasso ? Kan inte någon göra något åt saken ?

Första provningen var en genomgång av stora delar av Le Ragoses utbud, en trotjänare ur Carlo Merollis sortiment. Det är ett imponerande utbud som Le Ragose erbjuder med balans och drickbarhet som en röd tråd. Tyvärr var standard-Valpolicellan utsåld och vi inledde provningen med Le Ragoses 2007 Spumante Brut, ett vin med rätt långt gången mognad men fortfarande ett riktigt hyggligt bubbel. Provningen fortsatte med

2009 Valpolicella Classico Superiore Ripasso I Galli är en ny bekantskap för mig. Intensivt fruktig doft med körsbär och blåbär utan någon tendens till att bli kladdigt eller syltigt. En aning torkad frukt. Frisk syra, distinkta tanniner och en liten ekbeska/bitterhet i avslutningen.

2008 Valpolicella Classico Superiore Ripasso Le Sassine är väl närmast en klassiker, åtminstone för oss som har nära till Danmark, och måste vara en av Carlo Merollis verkliga storsäljare. Det här vinet handlade jag långt innan jag visste vem Carlo var och det finns fortfarande att få i danska snabbköp. Ett strålande matvin som verkligen visar att ripasso-vin kan vara något i sig själv, utan tramsiga epitet som "mini-amarone". Här finns en perfekt balans mellan rik körsbärsfrukt, lite svarta vinbär, frisk syra och en rätt stram avslutning.

2006 Amarone Le Ragose är en annan klassiker och den amarone jag druckit flest flaskor av. Lyckas med konststycket att bjuda på de flesta av de egenskaper som kännetecknar en bra amaroner och samtidigt vara ett vin som det fungerar utmärkt att bjuda amarone-skeptiker på. Intensivt i både doft och smak med friska körsbär, bitter choklad och russin. Frisk syra som ger balans och harmoni åt vinet. Känns inte det minsta tungt utan är ett vin man gärna dricker ett glas till av. Riktigt imponerande.

2005 Amarone Leon har jag aldrig provat tidigare. Vinet känns mer som en "vanlig" amarone. Det är något rundare och mjukare än föregångaren och inte lika intensivt. Frukten upplevs sötare och syran något lägre. Fortfarande på rätt sida gränsen dock.

2005 Amarone Capitel Sant' Eugenio låg väldigt nära det föregående vinet i stil. Övriga provare betydligt mer förtjusta än jag.

2007 Recioto della Valpolicella bjöd på en läcker doft med körsbär,blåbär, mandel och kanderade äpplen. Simmigt och sött men med en frisk syra som gör att vinet aldrig känns platt eller kladdigt.

2004 Rhagos Passito Rosso är en magnifik avslutning. Tanken var att köra vinet näst sist och låra recioton avsluta provningen men ett snabbt smakprov i samband med att vi öppnade flaskorna gjorde att ordningen ändrades. Det här är ett vin som inte ska följas av något. Ett vin som sätter punkt. Rhagos är en ammandorlato, ett vin som bara görs speciellt goda årgångar och ger en kombination av restsötma och hög alkohol. Det är  lite sötare än en amarone men inte fullt så sött som en recioto. Doften är mäktig och djup med körsbär, torkad frukt, marsipan, choklad och läder. Munkänslan är sammetslen och omslutande. Smaken mjuk men kraftfull och med en enorm pondus. Lager på lager med läckerheter. Mäktigt, tungt och värdigt. Ett sant kontemplationsvin.

Återkommer med  notat från den andra Valpolicella-provningen.

2009 Dario Princic Bianco Trebez

Visst är det kul att snacka vin med andra vinskallar. Men det kan vara minst lika utvecklande att prata vin med någon som inte är inne i vinvärlden, någon som ännu inte utvecklat språket och referensramarna men inte heller fördomarna, begränsningarna och låsningarna. En kollega berättade för mig att hon inte gillade "tjocke-viner". Jag kunde ju naturligtvis inte säkert veta vad hon menade men meddelade i förtroende att det gjorde inte jag heller. Gillade tjocke-viner alltså. Och det tror jag verkligen att jag inte gör. Åtminstone inte de viner jag själv associerar till begreppet. Jag har fått en nytt begrepp att använda när jag tänker kring viner jag provat. Kanske inte så användbart i kommunikation med andra men definitivt i det inre arbetet.

Häromveckan blev jag ombedd att föreslå ett vin som var "kontemplativt men med busiga inslag". Jag tyckte det lät som något som verkligen skulle kunna gilla. Jag har fortfarande inte landat i mitt sökande men har kul när jag provar mig fram. Jag tog hjälp av kollegorna i alternativvinsakademin och fick svar som pekade i väldigt olika riktningar. Ett par ledamöter föreslog bubbel, petillant naturel eller högklassig prosecco och en annan kom med en politiskt inkorrekt pignolo från Bressan. Ett intressant förslag var Bianco Trebez från Dario Princic. Mina egna funderingar krestsade kring en högklassig dolcetto med några år på nacken, t ex Giuseppe Rinaldis 07:a.

Jag tror det kan vara bra att närma sig sådant man är intresserad av från lite olika perspektiv. Det är utvecklande, kan få en att tänka i nya banor och ge nya infallsvinklar. Jag håller det inte för troligt att jag druckit 2009 Bianco Trebez till sillbord om jag inte fått den där frågan om ett kontemplativt vin med busiga inslag.

2009 Bianco Trebez är en blandning av sauvignon blanc, chardonnay och pinot grigio. De två förstnämnda druvorna har haft 18 dagars skalkontakt, den sistnämnda 7 dagar. Vinet har djup färg mellan orange och kopparröd. Doften är stor och mäktig i en helt egen stil. Här finns förvisso typiska orangevinsmarkörer som de lite oxidativa, sherryliknande dragen, aprikos, gul frukt och cognac,  och den rika mineralitet som kännetecknar vinerna från Oslavia men det är annat som tar den mesta uppmärksamheten. Bianco Trebez bjuder på väldigt mycket aromer som för tankarna till ett rött vin och kanske allra mest till någon högklassig traditionalist från Piemonte.  En doft det är lätt att förlora sig i. Smaken bjuder på samma djup och komplexitet. Frisk syra, lätta men närvarande tanniner som tillsammans med mineralerna ger tandköttet en skön lättmassage.

Om du någon gång få för dig att dricka vin till sillbordet så har jag svårt att tänka mig något bättre alternativ. Fungerar utmärkt till currysill med äpple och spjälkar fett och möter sälta till en Christansö-sild med rå lök och kapris och har inga som helst problem att samspråka med Janssons frestelse.

Kontemplativt ? Det måste man säga. Med maturekupan i handen, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen behöver jag inga ytterligare distraktioner utan låter tankarna vandra lite som de vill. Ett sniff och en klunk så tar associationerna ny fart.

Busigt ? Tja, det här är ju  definitivt ett vin som utmanar, leker med våra uppfattningar om hur ett vin gjort på gröna druvor ska se ut, dofta, smaka och uppföra sig. Samtidigt får jag nog erkänna att det faktum att jag har ett av Dario Princic viner i glaset gör mig lite andaktsfull och kanske inte fullt mottaglig för de busiga aspekterna.

Piu Rosso provade också rätt nyligen och jag besökte producenten i somras. Finns att köpa hos danska Hvirvelvin/Manfreds, privatimport via Winetrade eller från tyska Orange Wines.

Har någon några tankar om eller förslag på kontemplativa viner  med busiga inslag tar jag gärna emot ytterligare tips.

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo & 2006 Gemme Barolo Tabui Riserva

Det har onekligen hänt en del i bland vinbloggarna genom åren. För några år sedan var inte en post om en flaska ur monopolets standardsortiment för under hundringen en raritet, särskilt inte på dessa sidor. En flaska det bloggades ganska flitigt om tidigare, men som nu verkar ha glömts av oss tangentsbordstyckare, är Fontanafreddas Langhe Nebbiolo.

Häromdagen bestämde vi oss för att välkomna hösten med en klassisk manzo al barolo men jag kunde inte med att offra en flaska äkta vara att låta oxsteken dväljas i. Istället fick det bli manzo al langhe nebbiolo. Receptet krävde en halvliter vin och det blev en skvätt över att prova.

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo går i en transparent ljusröd nyans med lite blått i kanterna. Doften är lite gles och tunn med körsbär, lingon och slån samt ett rätt tydligt inslag av smörkola. Smaken är lätt, ungdomlig och rätt pigg. Lite sötma från bären, frisk syra och lätta tanniner. Ger faktiskt lite mer eftersmak än väntat.

Det finns inte mycket här som vittnar om druva eller ursprung. Ett enkelt, mjukt och helt oförargligt vardagsvin, snällt och tillrättalagt. Lite småtråkigt men på inget sätt otrevligt att dricka. Inget fel på stilen men på tok för anonymt. Ett vin man kan både ha och mista.

Till den goda maten korkar vi istället upp 2006 Barolo Tabui Riserva. Doften som stiger ur kupan är ren njutning för en nebbiolofrälst. Riktigt fin körsbärsfrukt som går i en lite mörkare nyans, nypon, mandelmassa, lite lösningsmedel, tryffel, lakrits och mandelmassa minglar runt i sirliga mönster. Smaken är mäktig och fullpackad med kraft. I centrum finns den fina frukten som balanseras av skönt sjungande syror. Tanninerna är relativt sansade och mycket finkorniga. Väldigt gott nu och med en lång framtid framför sig.

2008 Castello di Rubbia Terrano

Min kärlek till terrano var inte omedelbar. Tvärtom faktiskt. Våra första möten präglades mer av "aldrig mer" än av någon önskan om snart återseende. Samtidigt kan man ju förstås säga att terranovinerna omgående gjorde intryck på mig.  Starka intryck.Vilda, oborstade och burdusa viner utan några försonande drag. Med återkommande besök i Carso, en ökad kännedom om området, smaker, ursprung och sammanhang har gett en långsam tillvänjning. Det som mest kändes främmande och alltför ovanligt känns nu bara lockande. När det dyker upp nyheter från Carso i beställningssortimentet är det naturligtvis ett måste att prova.

Castello di Rubbia är en ganska ny producent. De håller till i norra Carso i San Michele el Carso, den delen om området som hör till provinsen Gorizia. Man drog igång verksamheten i slutet av 90-talet med och håller nu på att bygga upp en exklusiv semesteranläggning med inriktning på vinturism. Man har cirka 10 ha vinmarker som ligger på mellan 90 och 150 m ö h och produktionen är runt 30.000 flaskor per år. Odlingen är ekologisk och man använder enbart naturlig jäst. Utöver den klassiska Carso-trojkan av malvasia, terrano och vitovska odlar man även en del cabernet sauvignon.

2008 Castello di Rubbia Terrano går i en mörk, tät violett nyans. Doften är något mera återhållsam än vad jag är van vid men så har vi också att göra med ett fem år gammalt vin. Frukten står i centrum och har stort djup. Surkörsbär och blåbär är mina första associationer. Här finns andra typiska terranomarkörer som järn och blod tillsammans med lite bittra medicinakörter.

Smaken bjuder på sval, nästan kylande frukt. Surkörsbären och blåbären går igen. Vinet känns trots den tuggbara frukten som slankt. Smaken är fyllig med viss rondör. Distinkta tanniner och en avslutning med lakrits och medicinalörter.

Trots att alla terrano-markörer är på plats är vinet inte typiskt. Alkoholen, som ligger på 13%, är 1.5 - 2.5% högre än vad som är vanligt och det känns rundare och fylligare. Det är absolut inget jag har några invändningar emot. Tvärtom tror jag detta är ett alldeles utmärkt sätt att närma sig denna spännande druva på. Den som går igång på syrah från Norra Rhône skulle förmodligen inte känna sig helt bortkommen med ett glas av Castello di Rubbias 2008 Terrano i handen.

2012 Eugenio Rosi Riflesso Rosi

Som Patrik redan påpekat så har det hänt en del sedan förra årgången. Då hette vinet Riflesso Rosa och var gjort på cabernet sauvignon och merlot. Ett vin som kom till av en slump efter en hagelskur efter vilken druvorna inte ansågs hålla måttet för bordeaux-blandningen Esegesi. Trots idogt sökande på nätet har jag inte kunnat få fram någon säker information om innehållet i årets rosé-vin från Rosi. Någon hemsida finns ju som bekant inte.

Vinet är laxrosa i färgen. Det doftar verkligen rosé. Friskt med lätta aromer av hallon och körsbär, jäst och järn. Smaken är lätt och frisk där aromerna dyker upp igen. Frisk syra och lite blodapelsin i avslutningen.

2012 Riflesso Rosi känns som ett betydligt lättare vin än föregångaren, ett mer klassiskt rosévin. Utan tvekan det lättaste i Rosis sortiment. Charmigt, trevligt och lättdrucket. Finns hos Cibi&Vini och kostar 108 DKK. Hos Fabio finns också en blandlåda på tilbud innehållande samtliga sex viner som Eugenio Rosi producerar. Ett ypperligt tillfälle att stifta närmare bekantskap med en väldigt spännande vinmakare.

2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore

Perceptionspsykologi är ett intressant ämne. Det är fascinerande hur ett par rader i en mailkonversation plötsligt kan tyckas stå skrivet i eldskrift, få en att haja till och börja fundera - var var det nu jag såg det där namnet - lägga ihop pusselbitarna och snabbt lösa gåtan. I det här fallet kopplade jag ihop mailraderna med en vag aning om ett färskt inlägg på Italienska viner. En snabb koll visade att min vaga aning stämde. Lägg ihop lovord från IV, tillgänglighet hos Carlo Merolli och försök att motstå ett inköp.  Nu befinner vi oss plötsligt på ett annat av psykologins områden. Fast låt oss hoppa över det och dricka ett glas istället.

2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore bjuder tämligen omgående högupplöst väldoft. Mogna jordgubbar, kryddtoner och vulkaniska mineraler. Allt är så rent, tydligt, naturligt och väldefinierat, okonstlat och rättframt. Smaken är slank och sval. Här finns gott om utrymme för fruktsötman och de distinkta syrorna att svänga om. Mjuka tanniner och lång, ren eftersmak.
Det känns inte helt otänkbart att jag hade placerat det här vinet i bourgogne om jag fått det blint.

Ett ytterst sympatiskt vin som funkade fint både till kvällens kalvkotletter med svamp och på egen hand. Inget långlagringsprojekt, jag tror att det här vinets bästa tid är nu.

Man ska drikke det man har lyst til...

... sa Carlo Merolli och hällde äppeljuice i sin erbaluce. Scenen utspelade sig under eftersittningen till gårdagskvällens provning. Temat på provningen var Italien bortom allfarvägarna med Carlo som navigator. Utöver att vi fick prova ett antal sköna viner så blev kvällen också en personlig påminnelse om hur varför jag ägnar så pass mycket tid som jag faktiskt gör åt det här med vin. Utöver fakta och information om vinerna så förmedlade Carlo  något långt viktigare, något om förhållningssätt, något om att respektera vinet men inte låta sig domineras av det.

Vi började med en Erbaluce di Caluso, Ca'Nova Jad'or Metodo Classico,   som inte fastnade  på bild men var en utmärkt inledning på kvällen. Guldgult i färgen med fin mousse. Doftade initialt popcorn och bröd. Med lite stigande temperatur så dök det upp frisk äppelfrukt och mineraler. Frisk smak. pigg syra och bra längd. Stramt och elegant men helt klart med ett italienskt smil.

2009 La Básia Garda Classico Gropello undgick också att fångas av min lins men fick däremot in en fullträff i mitt lustcentrum. Ett oerhört charmigt vardagsvin som passar till det mesta i matväg. Kryddig och bärig doft, vitala syror och lätta tanniner. Enkelt men inte det minsta banalt. För den som gillar opretantiös norditaliensk pinot nero, bardolino eller bas-Valpolicella. Kom i glaset med en temperatur på runt 12 grader men vann enligt mitt tyckande på att komma upp i åtminstone 15.

2011 Ramoino Rossese di Dolceaqua är min första rossese någonsin och en trevlig bekantskap. Väldigt ljust i färgen. Doften bjuder på röda bär, örtkryddor och lite jordiga toner. Smaken förledande lätt med frisk syra och lätta mjuka tanniner. Enkelt, okomplicerat men med en alldeles egen personlighet.

Personlighet så det räcker har ocksåa 2009 Luigi Giusti Lacrima di Morro d'Alba Rubbjano. Mörkt och tätt i färgen och en mycket speciell aromatik. Ett paket av mörka bär, viol, kryddor och örter står som en kvast ur glaset. En doft att älska eller att hata. Smaken är också fullpackad och full of fun. Bra syra och lite mer struktur än hos de två tidigare vinerna. En av kvällens vinnare för min del.

2009 de Tarczal Husar Marzemino de Isera har jag provat i tidigare årgång. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt i färgen. Doften har en del florala inslag, viol, körsbär och kanel. Relativt kraftig smak, frisk syra och mjuka tanniner.

Vi avslutade kvällen med två aglianico. 2005 San Paolo Taurasi står verkligen ut efter de föregående vinerna. Doften bjuder på tydliga mognadstoner och inte så mycket frukt. Balsamvinäger, läder och jordighet. Smaken är fyllig och kraftfull med god kryddighet, bra syra och kraftfulla tanniner. Ett gediget klassvin som kanske ändå inte riktigt kommer till sin rätt efter all ungdomlighet tidigare under kvällen.

2004 D'Angelo Aglianico del Vulture Vigna Caselle har en mycket komplex doft. Som exempel på vad som kan hända med lagring är vinet strålande och en utmärkt kontrast till det ungfruktiga. Här finns torkad frukt, mörk choklad, lakrits och tobak tillsammans med dyra droppar balsamvinäger. Smak med stort djup, fortfarande vitala syror och tuffa tanniner. En viss sötma i avslutningen gör att det här är ett vin jag hellre dricker på egen hand än till mat.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph & 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph

Det här var inte alls tänkt som en jämförande test där vinerna ställdes mot varandra. Det bara blev så... Ung syrah är bland det bästa jag vet och när en  nordrhonare i vettig prisklass får lovord i bloggosfären är det en av få saker som kan få mig att utmana min monopolfobi.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph har kanske inte tokhyllats av vinbloggare men hade nog kunnat plocka en framskjuten plats på Räknetrissens lista om en sådan gjorts för septembersläppet. 94 poäng av Decanter, massor av fynd-stämplar, fyrar och stjärnor väcker ju onekligen en del förhoppningar om en schysst syrah-kick. Jag korkar upp, tar ett litet glas framför spisen och tänker att det här verkar vara en svårflörtad typ. Vinet får en vända på karaffen medan den burgundiska köttgrytan går klart på spisen. Någonstans här väcktes också tanken på en back-up. Det handlade trots allt om söndagsmiddag och mina syrah-cravings började anta svårhanterliga proportioner.

Två timmar efter öppnandet tar jag nästa glas och möjligen har det hänt något.  Viol, mörka bär och rök i doften. Smaken kryddig med typisk björnbärsfrukt och svarta vinbär. I avslutningen en lätt ekbeska. Alla beståndsdelarna finns där men det viktigaste saknas. Det finns inget liv i vinet. Det här är ung syrah med handbromsen åtdragen. Detta vill jag definitivt inte vara med om. Det här är inte dåligt. Det är tråkigt och det är värre, mycket värre.Nästan så att man tänker: Cheze, Louis ! Hur kunde det bli såhär ?
Nåväl, när nöden är som störst är räddningen som närmast. Och vilket sätt att bli räddad på. När det gäller 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph kan man verkligen tala om tokhyllningar i bloggosfären. Välförtjänta sådana. Det här smakar exakt som jag vill att ung syrah ska smaka. Ung, otålig skogsbärsfrukt som bara sprutar ur glaset. Krydderier, rök, peppar, tapenade och lakrits gör det ännu roligare. Smaken är en perfekt spegling av doften. Livfullt, läckert och vitalt. Fullpackat men inte det minsta tungt. Massor av frukt med syra och tanniner som matchar. Inga ihoppressade läppar här inte utan ett vin som kysser med öppen mun.

Besök hos Cotar

"The best food and wine experiences lay upon values I also search for through my music. I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine". Ludovico Einaudi

Jag har använt citatet ovan tidigare och kommer säkert att använda det igen. Det sammanfattar väldigt väl hur jag ser på såväl mat, vin och musik som livet i övrigt. Jag håller det inte för troligt att Branko Cotar har läst det. Tror heller inte att han skulle fästa någon större uppmärksamhet vid sådana självklarheter.

Trots att jag aldrig varit där förut tar det inte särskilt lång stund för att jag ska känna mig som hemma hos familjen Cotar. Det är Branko Cotar som tar emot, han som startade vinproduktionen för snart 40 år sedan när Slovenien fortfarande var en del av Jugoslavien. Byn Gorjansko ligger bara fem minuters bilväg från den italienska gränsen och här har familjen Cotar sina sju och en halv hektar vinmarker. Precis som på de flesta andra håll i Carso är jordmånen kalksten med ett tunt lager av den järnrika terra rossa på toppen. Perfekta förutsättningar för den lokala druvtrion terrano, malvasia och vitovska. Utöver dessa druvor odlar man också en del cabernet sauvignon, merlot och sauvigon blanc. -"Vår framtid är de lokala druvorna. Vi har slutat odla sauvignon blanc och får se hur det blir med de andra internationella druvorna men framtiden finns definitivt hos terrano, glera, vitovska och malvazija"

Branko driver företaget tillsammans med sonen Vasja. Brankos tumavtryck pryder de röda vinernas etikett och Vasjas syns på de vitas. Som för att understryka att det handlar om hantverk, att man verkligen står för vad man gör och något om familjens betydelse. Odlingarna är ekologiska sedan starten och skördeuttaget ligger på 3.500 - 4.000 kg per hektar. Arbetet i källaren ligger precis i linje med andra terroiristers och Branko sammanfattar sin filosofi på följande sätt -"Vi gör som de som var före oss gjorde". Det innebär att man arbetar med naturlig jäst, ingen temperaturkontroll, ingen filtrering och man svavlar minimalt och endast vid buteljeringen. -"Under den jugoslaviska eran var vi enligt lag tvungna att filtrera men det slutade vi med så fort det blev möjligt" minns Branko. -"Det talas ju ibland om orangea viner som något nytt. Så har vi alltid gjort här i trakten, även de vita vinerna har fått en tids skalkontakt, inte lika lång som för de röda, mellan 4 - 10 dagar. Man missar mycket om man skiljer skalen från musten för snabbt. Titta här ska du se..." Branko plockar fram en flaska från 1980, håller den mot solen och man ser tydligt den orangea nyansen och en hel del fällning. -"Vi drack en flaska i våras när vår amerikanske importör Louis Dressner och hans personal var här i våras. Fantastiskt vin efter trettio år."

Branko rör sig långsamt men målmedvetet och med stor värdighet. Han talar på samma sätt. Hans engelska är utmärkt och han berättar gärna om sitt livsverk. -"Jag började göra vin 1974. Nästa år blir min fyrtionde skörd. Till att börja med gjorde jag bara vin till min restaurang men intresset för att göra vin blev en passion. 1988 började vi buteljera vinerna och stängde restaurangen under veckorna. Nu har vi bara öppet på helgerna och för större sällskap."

Vi provar oss igenom i stort sett hela produktionen, fyra vita, fyra röda och två mousserande. Det som hoppas över är ett passito-vin gjort på malvasia och deras brandy. Det blir ännu tydligare varför etiketterna pryds med tumavtryck. De här är viner som verkligen talar om sitt ursprung. Oavsett druvsort så smakar vinerna Carso. Det finns en mycket tydlig röd tråd av frisk syra, massor av mineraler och intensiva smaker. Alkoholen är måttlig och pendlar mellan 11 och 12.5%. Viner skapta för att drickas till det lokala köket. Eller som Branko själv uttrycker det: -"These are one man, one bottle wines."

2007 Bela är ett mousserande oranget vin på lika delar malvazija och vitovska. Väldigt läskande med smak av grönt te och vit persika. Läckert läskande

2009 Vitovska buteljerades i april i år. Frisk doft av citrus och mineraler. Mycket frisk syra, krispigt vin med bra struktur.

2008 Malvazija är ännu inte på marknaden. Har lagrats 4.5 år på stora fat. Aromatiskt vin, blommigt, mandel, kryddor, persika o aprikos. Medelfylligt, torkade aprikoser och viss blommighet i smaken. Bra syra och sälta i avslutningen.

2007 Sauvignon Blanc har lagrats fem år på 1.500-liters fat. -"Typisk sauvignon säger Branko, "inget kattpiss här inte". Och det är ett makalöst vin. Rikt, genröst med kropp och rondör men med fast struktur. Tyvärr har man slutat producera sauvignon blanc.

2009 B B är en cuvee och en hyllning till äktenskapet. B B står för Branko och Branka. Intressant blandning av den stramare vitovskan och den aromatiska malvazijan.

2005 Merlot har lagrats sex år på fat. Inbjudande, kryddig doft med tydligt inslag av körsbär och plommon. Smaken är ungdomligt frisk med bra syra och distinkta tanniner. Rent, förvånansvärt lätt och friskt.

2005 Cabernet Sauvignon är både druvtypiskt och områdestypiskt i doften. Svarta vinbär, kryddor och mineraler i doften. Syrorna är ännu friskare än hos det föregående vinet. Det här nästan skriker efter att få komma i arbete tillsammans med något fett och salt.

2005 Terra Rossa är en blandning på 40% merlot, 40% terrano och 20% cabernet sauvignon. Tydligare körsbärsaromer, massor av mineraler. Riktig skjuss i syrorna. Fortfarande tokungt och matkrävande. 1999 Terra Rossa har börjat visa upp en del mognadstoner men är bara i början av sin utveckling.

2011 Teran är enligt Branko ingen vanlig terrano utan ett vin från en exceptionell årgång. Och vem är jag att säga emot ? Det här är ett otroligt intensivt vin med vilda körsbär, blod och järn i doften. Syran är superfriskt och smaken vildsint men fullständigt oemotståndlig.

2007 Crna är ett mousserande vin gjort på 100% terrano. Friskt, läskande och ett väldigt användbart vin. Här känns det nästan som att man lyckats tämja terrano och gjort den möjlig att hålla i möblerade rum.

Fullständigt bombad av alla intryck och med utmattade smaklökar lämnar vi källaren och beger oss hem till familjen Cotar där Branka väntar med middagen färdig. Vi slår oss ner runt köksbordet och äter en fullständigt makalös middag. Det blir hemmagjord lufttorkad skinka, milda ostar, hjortgulasch med gnocchi och ett strudelliknande bakverk. Smaklökarna vitaliseras snabbt och vinerna skiner verkligen till den minst sagt rejäla maten. Ett stort tack till familjen Cotar för ett oförglömligt besök.

Cotar har tyvärr ingen svensk importör men finns att köpa hos både det norska och det finska monopolet. Jag har handlat hos tyska näthandlaren Slowenien Weine som har mycket bra priser på både vin och frakt.