Sogno di Baccho 6

En anonym läsare frågade mig för en tid sedan i en kommentar vilket vin som var det märkligaste jag drucket. Jag minns inte riktigt vad jag svarade men jag borde ha svarat Sogno di Baccho.

Sogno di Baccho tillverkas av Azienda Agricola Trinchero i kommunen Agliano Terme i Monferrato. Trinchero är en liten producent som inte odlar någon nebbiolo utan har satsat på andra för området klassiska druvor som Barbera, Arneis, Dolcetto, Grignolino och Freisa samt lite chardonnay och merlot. Produktionen är helt ekologiskt, man använder sig enbart av naturjäst och man har en icke-interventionistisk hållning till vinmakandet.

I uppräkningen av druvorna glömde jag bort den som blir till Sogno di Baccho. I ett avlägset hörn av Trincheros ägor finns en liten plätt med riktigt gamla stockar som man inte visste riktigt vad man skulle göra med. Det visade sig vara Malvasia Biancho och man bestämde sig för att försöka göra något spännande med druvorna. Sogno di Baccho har förndrats en del vad gäller jäsning och lagring och man har lyckats bättre och bättre efter hand.

Är Sogno di Baccho ett vitt vin ? Det klassificeras som ett vitt men färgen är mörk bärnsten. Påminner om cognac tycker jag. Druvorna skördas mycket sent, när de nästan börjat skrumpna. De vinifieras som ett rött med två veckors skalkontakt och jäsningen sker utan någon temperatur kontroll.

Doften är mycket speciell. Det finns mycket tydliga oxidativa toner som får mig att associera till ett sött, förstärkt muskatvin eller sherry. Lite som en Zibibbo. Samtidigt känns det friskt. Doften är alltså inte helt söt utan får en att undra vad det handlar om. Här finns också ett inslag som är väldigt vanligt bland vita viner som haft lång skalkontakt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men jag påminns om mjölksyrade grönsaker

Smaken är fyllig och helt torr. Den bjuder på mineraler med lätt sälta, hög syra, och vinet känns lätt oxiderat. Inte helt olikt en torr sherry. Vinet har rejäla tanniner och vid en helblind provning med svarta glas hade det varit svårt att bestämma rött eller vitt. Just nu lite i yngsta laget. Producenten menar att vinet behöver fyra års lagring och jag säger inte emot. Det får dröja ett år innan nästa flaska

Sogno di Baccho är ett fascinerande vin att älska eller hata. Jag gillar stilen och är helt såld. Matmatchningen är dock ett problem. Jag tycker att det är suveränt till lagrade ostar, gärna en bit Comté men dricker det gärna utan något till.

Vinet är klassificerat som Vino da Tavola och därmed får årgången inte anges på etiketten. Man löser problemet genom att lägga till en siffra efter namnet. Snart kan vi alltså njuta av Bacchi drömmar 7

2003 Gewurztraminer Alsace Grand Cru Brand

I går kväll var det ingen som orkade laga mat. Ambitionerna räckte inte längre än till att hämta thaimat hos den mest närbelägna asiaten. Väl där upptäckte vi ett nytt ansikte i köket och när vi började duka fram märktes att maten var betydligt mer ambitiös än tidigare. Jag plockade bort ölflaskorna och hämtade den gewurztraminer som tursamt nog hade sställts i kylskåpet kvällen innan.

2003 Gewurztraminer Alsace Grand Cru Brand görs av koperativet Cave du Turckheim
som har flera olika grand cru-betecknade vingårdar, däribland Brand som är beläget på en sluttning strax utanför byn Turckheim.

Vinet har en ljust guldgul färg. Man ser redan när man snurrar runt det i glaset att det har en hög densitet. Doften är mycket intensiv, nästan påträngande parfymerad. Den innehåller de klassiska gewutzarmonerna med väldigt tydlig lychee och rosor, druvighet och kryddor. En god doft som nästan blir för mycket.

Smaken följer doften väldigt väl. Även den är mycket intensiv med honung och tropisk frukt i inledning. Sedan följer en för druvsorten ovanligt bra syra, lite bitterhet och kryddighet. Syran i kombination med alkoholen lyfter smaken och får den att hänga kvar länge.

En väldigt bra gewurztraminer som jag gärna dricker igen. Kostade c a 100DKK hos Irma (eller var det Superbrugsen ??). Vinet passade väl till maten även om jag nog hellre dricker en tysk halvtorr riesling nästa gång jag hämtar Thaimat och sparar gewurzen till en bit munster

Februari-nytt

Ett chockartat tandläkarbesök - på grund av borrens härjningar, visst, men framför allt när jag fick räkningen i näven - får mig att inse att jag kan glömma alla utsvävningar på glasbanken för ett bra tag framåt. Inte minst gäller det nylanseringen kommande måndag.

Någonstans har jag läst att Systembolaget nu har ändrat sin "tillfälliga viner"-politik, så att det ska bli färre nyheter i större partier. Hemsidans lista tar upp 131 nya viner, som antingen släpptes 15:e januari (lyxviner från Italien, Frankrike och Sydafrika) eller som kommer den 1:e februari. Utan att ha koll på hur många viner som brukar komma känns det inte som om floden sinat till en rännil.

Prisprofilen är tydlig: det är bara 29 viner - 22% - som ligger under hundralappen, och de flesta av dem befinner sig närmre 99 än 69 kronor. 70 stycken kostar mer än 200 kronor, vilket torde göra över hälften av nyheterna ointressanta för den allra största andelen konsumenter, dryg tandläkarräkning eller ej. Systembolagets ihärdiga nyhetslansering på senare år har utan tvivel ökat temperaturen i vinbevakningen och breddat intresset för vin i landet, men frågan är om det kommer att hålla i sig om tyngdpunkten på dyringviner blir lika markant framöver.

Visst är det så att ett vin som kan köpas för 50-60 kronor på bolaget bara har gett producenten några kronor i handen i utdelning - och att vi inte kan räkna med mycket mer än massproducerade dussinviner i den priskategorin - men vi vet också att det finns mängder av bra viner därute som i systemets priskurant kan hamna i spannet mellan 80 och 120 kronor. Särskilt om vi antar att det fortfarande är en jackpot för importörer att få med sina viner i släppet och att de är måna om att pressa priset. Men kanske inväntar de en kommande avreglering av marknaden, då de kan leverera direkt till konsumenten utan att passera Systembolaget?

Nåväl. Om jag hade haft möjlighet hade jag nog passat på att sondera några udda regioner. Här finns till exempel Firebird, det första (?) vinet från Moldavien. Jag kan ha drömt, men har ett tydligt minne av att jag inte för så länge sedan träffade någon som berättade om en resa i Moldavien som bland annat inbegrep ett besök i världens mest omfattande vinkällare. Följande kan läsas i en text från mars -05 på Radio-Ekots hemsida: "Moldavien som var en stor vinproducent under sovjettiden kunde förse en kvarts miljard sovjetmedborgare med det då mycket populära moldaviska vinet. Men i takt med att produktionen avtog i början av 1990-talet och andra vinproducerande länder började nå de tidigare sovjetiska marknaderna, sjönk intresset för en av de främsta moldaviska exportprodukterna". En jätteproducent på kommunist-tiden som hamnat på dekis och som nu börjar resa sig som en Fågel Fenix ur askan? För 69 spänn måste det prövas.

Här finns också några viner från Vin de Savoie, ett område söder och sydväst om Genèvesjön. Ett rött och ett vitt, båda för 99 kronor. Kanske passande att sitta och smutta på medan man återvänder till Gräs och rötter, John Bergers berättelser om livet i en by i Haute-Savoie. Udda druvor också, mondeuse respektive Rousanne. För några år sedan fanns det ett vitt vin från Savoie - 2004 Apremont Bernard & Christophe Richel - som var väldigt trevligt att dricka. Även det från en av allt att döma lokal druva, jacquère.

Slutligen kanske man skulle satsa sina sista sekiner på Chat-en-Oeuf, en grenache/syrah från Côtes du Ventoux (Katt-på-ägg??). Den Châteauneuf som finns med i listan, Domaine Pierre Usseglio för 339 kronor, lär jag ju kunna se mig i stjärnorna efter. Men vem vet - goats do roam in villages, and when the going gets tough the tough get going.

Nebbiolo på Nörrebro

Stefan Jensen serverar 1995 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva

Efter genomgången av Sellas sortiment fortsatte eftermiddagen med piemontesiska godbitar ur Winewise och Winebrokers sortiment. Mest nebbiolo men inte enbart. Som en liten munrensare inleddes andra halvlek med en 2007 Arneis från Emanuele Rolfo. Ett mycket trevligt litet vitt vin. Fina aromer av päron, persikor och piggelin. Uppfriskande, lättsam och ämabel smak. Jag är inte särskilt väl bekant med druvan men jag kommer definitivt att se till att ha några flaskor arneis hemma för sommarens bersåsittningar.

Nästan vin var 2004 Roero, också den från Rolfo. Inte fullt så ämabelt. Vi är tillbaka till nebbiolo med lång skalkontakt och lagring på stora botti, m a o traditionellt framställd nebbiolo. Välstrukturerat vin som i nuläget är lite knutet och återhållet. Fin frukt och klassiskt ren nebbiolodoft. Första gången jag provade ett vin från Roero.

Vi fortsatte med två viner från producenten Lano, ännu en traditionell producent. Först en 2004 Barbaresco. Vinet överraskade mig med att vara förvånansvärt mjukt och tillgängligt för att vara en ung nebbiolo. Fin doft med körsbär, hallon och rosor. Fin, medelfyllig smak med bra längd. Förhållandevis mjuka tanniner.

Nu följde 2001 Barbaresco och jag mötte ett helt annat vin, en nebbiolo i trotsålderna. Inte särkilt tillgängligt utan tufft och vresigt. Intressant upplevelse men det ska definitivt ligga till sig några år.

Dagens sista producent var Giacomo Fenocchio och det bjöds på fem baroli och en barbera. Barberan var en mycket trevlig bekantskap. Ungdomlig doft med röda och blåa bär. Typisk barbera syra och bra längd. En utmärkt vardagsbarbera med traditionella förtecken som gjort för en pasta med ragu. Härpå följde 2004 Barolo, Fenocchios basbarolo. Fin doft med inslag av tjära, rosor och körsbär. Ett ungt vin men ändå öppet och tillgängligt med massor av charm. Smaken är kanske inget under av komplexitet men rättfram och sympatisk med balanserad syra. Rejält med tanniner men skulle funka helt utmärkt som matvin redan idag.

Nu var det dags för Fenocchios tre vingårdsbetecknade baroli från 2004; Cannubi, Villero och Bussia. Jag ska villigt erkänna att här gick jag fullständigt vilse och kunde inte riktigt hålla isär vinerna. Mina notat är inte bara svårtydda utan även identiska med varandra. Smaklökarna utslagna av förmycket ung nebbiolo.

Till avslutningen var det dags att skärpa till sinnena och fokusera på en stor vinupplevelse med 1995 Barolo Bussia Riserva. Vinet har en fantastisk genomskinlig tegelröd färg. Doften är härlig och här infrias alla löften som de yngre vinerna uttalat. Det finns en hel del frukt kvar. Skogsbären sekonderas av choklad, svamp och sottobosco. Smaken är medelfyllig, mycket vital med frisk syra och fortfarande rätt strama tanniner. Här finns också något som får mig att tänka på gammaldags fruktkräm gjord på torkad frukt och kokt med kanelstång Väldigt bra nu men ett vin som säkert håller ett bra tag till.

Sammanfattnings en oerhört intressant och lärorik eftermiddag som med råge infriade mina förväntningar. För den som gillar nebbiolo kan jag varmt rekommendera att gå utanför de beprövade områdena och prova några av norra Piemontes stora viner.

2005 Weninger Blaufränkisch Hochäcker

Lördagskvällens middag blev ett sammelsurium. I ugnen en billig, urbenad lammstek från något fjärran land, späckad med vitlök och saltad/pepprad. I kastrullen rött ris från Po-slätten, med en koktid på 40-45 minuter. Från kylen några gamla kokta rödbetor som klyftades i en vinegrätt på olja, äppelcidervinäger, salt och peppar. En röra på matlagningsyoghurt, lite vinäger, salt/peppar och en nypa socker. I woken vitlök, aubergine, lök och tomat som fick koka mjuka tillsammans med chili, gurkmeja och citronsaft.

Det blev en lyckad kombination av grejer som fanns i kylen och skafferiet. I skafferiet hittade jag också ett reaköp, Weninger Blaufränkisch Hochäcker 2005 (nr 98133) från österrikiska Mittelburgenland. Distriktet gränsar till Ungern och Weninger tycks ha marker på båda sidor gränsen, det här vinet kommer från de Burgenländska ägorna. Blaufränkisch - eller kékfrankos som druvan heter i Ungern - är vanligt förekommande i regionen.

Weningers hemsida presenterar ett produktblad med ett överflöd av information. Bland annat får man veta att druvorna har plockats från rankor 36-37 år gamla runt den 10:e oktober 2005, sedan har vinet jästs i ståltankar och fått ligga på ekfat i 17 månader. Effekten av fatlagringen var vid öppnandet närmast övertydlig i doften, men efter någon timmes luftning kommer det fram mer av frukten. Smaken bjuder på strävt syrlig lingondricka, klarbär och en liten sötaktighet påminnande om torkade plommon i eftersmaken.

Till maten var vinet en helt ok följeslagare, och jag kan livligt föreställa mig det tillsammans med potatisgratänger, kalvkotletter eller grillat lamm vad det lider. Om något år kan det vara ännu trevligare.

2001 Painel Reserva

Här kommer ytterligare ett källarfynd från Vin og Sager i Helsingör. Köpt på en kombination av impuls, handlarens rekommendationer och en ständigt närvarande känsla av att jag borde dricka mer portugisiskt. Den känslan har jag i och för sig när det gäller många länder och områden.

Kvällens vin är gjort på en blandning av touriga nacional, jaen och tinta roriz. Färgen är mörkröd med en liten dragning åt det bruna hållet. Till en början är doften inte helt angenäm. Det luktar skit. Bokstavligt. Efter en timme är det mesta bortvädrat och här finns en del försiktiga hallon och blyga skogsbär kombinerat med torkad frukt, tobak och lite multnade löv. Smaken är frisk och medelfyllig med en behaglig smak av torkad frukt, fikon och katrinplommon. Det är fortfarande bra bett i tanninerna och det är inte ett vin i utförsbacken.
Ett trevligt vin med mognad, utmärkt till en stadig köttgryta som fått en skvätt av vinet i sig, men inte riktigt värt de 120 DKK jag betalade.

2007 Canal del Ronco Ribolla Gialla

F & U kom på besök en kväll i veckan. MSÄ hade svängt ihop en av sina högt uppskattade äppelpajer. Jag tänkte bidra med att korka upp en flaska Moscato d'Asti, men F & U har vit månad efter jul- och nyårshelgerna.

Istället drack vi kaffe och småpratade om livets goda, eller rättare sagt hur livets goda framställs i en viss typ av böcker. Så här skriver Sanna Töringe i Sannas Kokbok om att - får man anta - rensa ogräs: "Aldrig är mina händer mera känsliga, inte ens vid det ömmaste kärleksmöte. Lätt på handen som en barnmorska gräver jag djupt i jordens inre och känner längs med tistelroten för att fånga dess spets. Varsamt trevar jag mig fram genom mjukt mörker och virar kvickroten runt fingrarna. Underjord, underjord, liv under jorden."

Inte ett ljud om att det är slitsamt, att man får ont i ryggen, att den jävla kvickroten - om man inte gräver till en meters djup och lyckas få bort varenda liten rottråd - har kommit tillbaka för att hämnas inom två veckor. Gamla tiders slit har blivit en poetisk hyllning till det vackra och enkla: "Varje år i augusti, när vattnet är varmt och alla trasmattor är smutsiga, gör vi en kvällsutflykt till några hällar vid havet för att skura mattor. Många år har vi haft mangoldpaj med oss, men detta år, denna sommarens sista varma kväll, gjorde vi spett av hälleflundra. Det blev det skönaste badet och den godaste måltiden på hela sommaren."

Inte ett orosmoln, varken i texten eller på fotohimlarna. Det passar sig liksom inte att ha med något som stör. Det kan visserligen vara jobbigt varmt i högsommaren, men "kallad från min florentinska trädgård ska jag skrida till middagsbordet klädd i vit muslin eller något annat tunt och svepande. Kanske iskall gazpacho med stekta brödtärningar och till efterrätt plättar med vildhallon."

Det är den där drömmen som säljer, i en oöverskådlig mängd kok- och inredningsböcker och i otaliga matlagningsprogram på TV. Drömmen om det vackra, perfekta och välavvägda livet. Aldrig ett ord om en stressad vardag som inte resulterar i att man vips trollar fram en snabbt lagad måltid på det som "råkar" finnas till hands, utan som istället slutar i ett praktgräl för att någon glömt handla eller kommit på den lysande idén att laga fläsklägg med rotmos på slow food-vis en sen onsdagskväll. Det kantiga och fula retuscheras bort så att, som F påpekar, bilden av det goda livet blir ouppnåelig. (När jag tänker tillbaka har jag bara gjort ett försök till diskbänksrealism, trots att det funnits ett flertal kökskatastrofer att rapportera om.)

Å andra sidan, fortsätter F, finns det måltider som börjar i kaos och förstämning, men som till slut kanske blir rena livräddningen för en relation som knakar i fogarna. För att den dukas fram precis i rättan tid, för att någon ansträngt sig utöver det vanliga eller bara för att det blev en trevlig stund som förändrar en trist svacka i tillvaron.

Fredagskvällens middag var ingen omvälvande händelse åt något håll, men tillfyllest och trivsam. Vi hade lagt några timmar på att handla tidigare i veckan - en sen kväll när det var behagligt tomt i köpcentret - så kylen och skafferiet var laddade. Det blev kalkonfilé späckad med mozarella (överbliven sen sist vi bakade pizza), prosciutto, spickeskinka från en butik i Förslöv, Dijonsenap och lite yoghurt för att hålla ihop det hela. Kalkonen fick svettas i ugnen tillsammans med rotfrukter: palsternacka, potatis, rotselleri och morötter.

Det fanns några äggulor kvar sedan vi bjöd K & L på Baked Alaska för att fira att Obama/Biden och inte McCain/Palin svors in i Washington, så jag vispade ihop en aïoli. Nu gick det bra, sist jag försökte mig på det blev det skit: hur jag än vispade den gången förenade sig inte oljan och äggulorna till rätt konsistens. Jag höll på halva kvällen, fisksoppan stod där och väntade och allt blev fel. Jag var lika försiktig när jag hällde i oljan då som nu, så det måste ha varit något med äggen. Kanske hade det kommit med äggvita.

I skafferiet hade jag hittat en flaska ribolla gialla från Colli Orientali del Friuli, vilken direktimporterats från den italiska halvön av Esping. Vinet har en behagligt halmgul färg och en ungdomlig citrusfruktig syra som går bra ihop med maten. Jag tycker mig förnimma en ton av mandel, som rundar av vinet och gör det till ett angenämt sällskap när kvällen fortskrider. Producenten är Banear, som Esping nämner här och här.

Sella Vie

Cristiano Garella

Valet stod mellan tungt arbete med en projektrapport eller en tur till Köpenhamn, nebbioloprovning och möte med producenten Sella. Jag gjorde mitt val och nu sitter jag här och försöker sammanfatta intrycken av alltför många svårspottade viner. Som lök på laxen finns det en del ogjort arbete.

Jag är inte skapt för provningar av detta slag. För många viner på för kort tid. Jag vill nästan alltid ha mer av allt. Är något bra förlorar jag mig i upplevelsen och hinner inte ställa om till nästa. Det handlar så klart om ovana, kanske också lite girighet men jag vill också tro att det i någon mån handlar om respekt för producentens arbete. Ett arbete som förtjänar min fulla uppmärksamhet i mer än någon minut. Importören Winewise gjorde ändå det bästa av en svår situation med bra urval och generöst med tid som dessutom gick att tänja på.

Nåväl, över till dagens begivenheter. Huvudtemat var producenten Sellas nebbioloviner. Sella har sina vinmarker i norra Piemonte, i distrikten Lessona och Bramaterra. Nebbiolovinerna från norra Piemonte har hamnat i skuggan av Barolo och Barbaresco. Kanske når man inte inte samma höjder som de allra största BoB-producenterna, men man tävlar heller inte riktigt i samma gren. Utan tvekan görs det väldigt bra nebbiolo-viner till väldigt bra priser i norra Piemonte.

Sella har varit i vinbranschen sedan 1600-talet. I Lessona och Bramaterra är man utan konkurrens den ledande producenten. Man förfogar över ca 20 ha vinmarker med mestadels mycket gamla, lågavkastande vinstockar. Vinifikationsmetoderna är traditionella; lång urlakning vid hög temperatur och man använder sig framförallt av stora ekfat. Enda eftergiften är ett visst bruk av barriquer.

Provningen inleddes med Sellas enda vita vin, 2007 Doranda gjort på druvan Erbaluce som bara odlas i norra Piemonte. Vinet har haft en kort kontakt med skalen och är lagrat på ståltank. Doften är mycket speciell. Här finns tropisk frukt, mandariner, päron och mandel, kombinerat med väldigt tydliga mineraltoner. Smaken är frisk, bra syra och ett lite bittert slut. Mineralerna är mycket framträdande även i smaken, som nästan går över i en sälta. Ett mycket spännande vin.

Vi fortsatte med 2007 Majoli, ett rosévin gjort på nebbiolo. Här skiljs skalen från vinet efter mindre än två dygn. Doften är mycket fruktig med uttalad fruktighet. Aromer från vattenmelon och granatäpplen samsas om utrymmet med druvtypiska inslag av violer. Samma utpräglade mineraler som i föregående vin. Smaken följer aromerna. Ett otroligt bra exempel på nebbiolons fruktighet utan strävhet.

2006 Orbello är gjort på 50% Barbera, 30 % Nebbiolo, 15% Croatina och 5% Vespolina. Doften är typiskt fruktig barbera med röda och blåa bär. Smaken är frisk, har bra syra och en viss bitterhet. Barbera-druvorna har fått ett år på fat.

Till 2006 Casteltorto är druvblandningen 60 % nebbiolo, 30% Croatina och 10% Vespolina.
Intressant doft med återhållen frukt, tydliga mineraltoner, en viss kryddighet med inslag av nejlikor och kanel samt något som får mig att associera till teblad. Smaken är stram, strukturerad med god balans mellan syra, frukt och tanniner. Vinet är lagrat på stora fat.

2004 Bramaterra består av 70% nebbiolo, 20% Croatina och 10% Vespolina. Vinet har fått två år på fat och ett år på flaska. Doften bjuder på rosor, violer och julkryddor. Mineraltonerna behöver jag väl inte nämna längre. Ett betydligt mjukare vin än det föregående. Balanserat, friskt och mycket bra.

2003 Bramaterra I Porfidi är ett av Sellas två toppviner och det som fått mest uppmärksamhet. Tre glas i Gambero Rosso och 91 poäng av Vinadvokaten. Det är gjort på 70% Nebbiolo, 20% Croatina och 10% Vespolina. Vinet har legat två år på stora fat och ett år på barrique. Doften är kraftfull med typiska nebbiolo-aromer kombinerat med områdestypisk mineralitet. Vinet känns förvånansvärt tillgängligt och mjukt. Mycket bra men I Porfidi känns mer "internationellt" och "anpassat" än terroirpräglat.

Det sista av Sellas viner var 2004 Lessona San Sebastiano allo Zoppo. Här består druvmixen av 80% Nebbiolo och 20% Vespolina. Detta var utan tvekan det vin som föll mig mest i smaken. Fascinerande djup doft med körsbär, rosor och tjära. Mineralerna finns såklart här också och nu med tydliga inslag av järn. Fatlagringen anas någonstans i bakgrunden. Smaken är stor och fyllig, sötfruktig med mogna körsbär. Tydliga och välintegrerade tanniner och ett långt slut. Minst sagt imponerande.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig provning som leddes av Sellas unge, kunnige och entusiastiske representant Cristiano Garella som älskade sina viner, talade väl om konkurrenter, hjälpte till att servera Barolo och guidade oss genom sittningen på ett sätt som gav upplevelsen en extra dimension. För mig blev det en djupdykning i terroirens betydelse när jag fick möjligheten att prova hela Sellas sortiment där mineraliteten gick som en röd tråd genom samtliga provade viner. Ibland mer uttalad, ibland lite mer återhållen men hela tiden närvarande. En annan sak som blev väldigt tydlig är hur många kopplingar det finns mellan Pinot Noir och Nebbiolo. Sällan har den känts så tydlig som i Sellas viner.

Eftermiddagen tog inte slut här och fortsättning följer.

2006 Castello di Lispida Amphora

Under julledigheten hann jag med att besöka Castello di Lispida beläget i doc-zonen Colli Eugenai,
ett par mil söder om Padua. Jag hoppas att någon gång få ihop ett inlägg om besöket. I kväll sökte jag inspiration i en flaska 2006 Amphora.

Flaskan är i behändigt halvlitersformat, ett format som även Vini Veri-kollegorna Radikon och Kante använder sig av. Jag läste förresten en artikel där Radikon menade att han producerade halvlitersflaskorna för den som åt ensam medan litersflaskorna var anpassade för två. Själv tycker jag en halvliter funkar väldigt bra en vardagskväll för två.

Castello di Lispida är en mycket spännande producent som tillämpar strikta biodynamiska principer men nöjer sig inte med det. Toppvinerna, röda och vita Amphora, lagras på enorma terracottakärl i ett försök att gå tillbaka till ett slags arkaiskt vinmakande. Det vita vinet har legat fjorton månader i förseglade amforor, varav sex månader med skalen.

Vinet är betydligt klarare än den (defekta) 05:a jag drack för ett tag sedan. Färgen är ljust guldgul med ett speciellt lyster. Doften är initialt lite knuten men öppnar upp efter en stund i glaset. Aromerna får mig att associera till kåda, pinjenötter, lösningsmedel och äppelcidervinäger. Fruktigt utan att jag riktigt kan artbestämma Låter det otrevligt ? Jag fascineras och njuter.

Smaken följer aromerna rätt väl. Syran är avrundad och balanserad. Lite oxidativa inslag. Fylligt och med hög viskositet. Ett mycket annorlunda vin. Intressant men också enligt min smak väldigt gott. Det passade bra till schnitzlar med grillad paprika, var utmärkt till lite San Daniele-skinka och en fullträff till ost. Vinet är som gjort för Comté och valnötter. Jag måste nog ändå säga att trots att jag gillar Amphora så tycker jag nog att producentens andra vita, Terralba, är strået vassare. Det har tillbringat tre år på stora ekfat och är ett mera komplext vin. Tyvärr är senaste årgången slutsåld.

"Jag sökte visshet och fann ett svar!"

Så bör mången vin- och kunskapstörstande ha utbrustit vid besök på de svenska vinbloggarna, och sökorden dit är förvisso diversifierade och ofta outgrundliga.

Jag har länge varit avundsjuk på Nettare e gioia Han har hittat många märkliga sökningar som fört besökare till bloggen. Billigt Vin kan inte alls konkurrera med denna flora av udda begär, obskyra önskningar och ohörda (?) rop ut i den kalla och mörka cyberrymden.

Just idag fann jag dock några sökningar som gjorde mig lite upplivad. Till exempel:

"syrlig smak i mun efter förkylning". Det är ju inte så kul, förstås, och lär väl ställa till det vid vindrickandet om vederbörande är lagd åt sådana laster. Jag rekommenderar alltid grüner veltliner vid sådana besvär (fast jag rekommenderar nästan alltid grüner veltliner oavsett situation, så det är kanske inte att lita på). Måhända en blommig gewurtztraminer, det funkade ju till thai-mat med citrongrästouch.

"billig blyg" . Ja, varför inte? Hellre det än dyr och extrovert, kanske.

"billigt rödvin 70 talet sangria". Jäpp, det är ju det det handlar om, när allt kommer till kritan. Glada minnen och hög YPK-faktor. Allt annat är bara hittepå och tomma gester.

Vinet dyrare - och godare?

Krisen - eller rättare sagt den försvagade kronan - hotar nu enligt Sydsvenskan (19/1) att leda till högre pris på vin. Importörerna har aviserat att de vill kompensera för sina högre inköpskostnader. Prishöjningar kan ske nästa gång från första april, och konsumenterna kan förmodligen se fram emot nyheter som inte kommer att kännas så skämtsamma. Återstår att se om man väljer att höja priset rakt av, eller om ökningen drabbar ett visst produktsegment. Man kan tycka att det skulle finnas en marginal att höja de billiga, bästsäljande boxarna, medan flaskviner 90 kronor och uppåt borde hållas kvar på samma pris - men det är förstås rent önsketänkande.

Ej heller är det någon bra idé att åka ut i Europa och handla vin - när man får betala uppåt 140 svenska kronor för en dansk hundralapp håller man sig gärna på sin sida Sundet.

Å andra sidan: Sydsvenskan refererar en vetenskaplig studie som hävdar att priset är avgörande för upplevelsen av hur gott ett vin är - får man veta att ett vin är dyrt tycker man det är godare än om man tror det är ett billigt vin i glaset. Det har gjorts ett blindtest, där testpersonerna fått samma cabernet sauvignon i glasen men fått information om att det i ett glas finns ett vin som kostat 60 kronor och i det andra ett vin som kostat 590. Försökspersonerna var överens om att det "dyra" vinet var godare. Förväntningar, marknadsföring och hjärnans automatiska nyttomaximering tros spela in: "Hjärnan måste värdera nytta. För att göra detta snabbt och effektivt jämförs allt nytt med tidigare erfarenheter – där dyrt många gånger varit samma sak som bättre."

Alltså: vikten av ett välrenommerat varumärke, vars produkter haussas av kännarna och marknadsförs och prissätts därefter har i ljuset av dessa rön aldrig varit tydligare. I det läget är det ju en himmelens välsignelse att det nu finns en hel kader omutliga och misstänksamma vinbloggare därute, som inte låter sig påverkas av andras omdömen eller ett sjangdobelt yttre i sitt ständiga sökande efter de godaste vinerna till de mest förmånliga priserna.

Och, som sagt, när priset nu eventuellt höjs på dropparna kommer hjärnan att ställa om sig och tycka att ett vin som tidigare kostade 99 spänn nu är ännu godare för 109. Eller?

Vin till thai-mat?

Ny del av stan, okänd terräng. Längs Bergsgatan och vid Möllan ligger thai-haken och falafel-lådorna tätt, billigt och bekvämt, men hur är det här? Redan tidigare har vi upptäckt Falafel No. 1 på Österportsgatan - ett vänligt ställe med goda falaflar och tillbehör (humus förstås, grillade auberginer, haloumi) och en kontemplativt porlande guldfiskdamm i restaurangavdelningen.

Men thai-käk, kan dom det i de här trakterna? Vi provade att ta hem mat från ett hål i väggen på Östergatan, precis vid Östertull. Vi blev tillfrågade hur stark vi ville ha maten. Med erfarenhet av att ha fått samma fråga tidigare, svarat "starkt" och fått mesvarianter, sa vi naturligtvis "extra starkt". Innehavaren och kocken såg bekymrade ut och hjälpte oss på traven med att undra om vi kanske menade vardagsstarkt? Jo, det gjorde vi nog. När vi skulle gå fick vi erbjudande att få med extra av den starka chilisåsen till riset, om maten inte skulle vara stark nog, men vi avböjde artigt.

Vilket visade sig klokt. Tom yummen var precis så där snordrivande het som den ska vara, resten av rätterna - någon nudelrätt och en grön curry - gick i samma trevliga stil. Vällagat på bra råvaror, något som det blivit allt svårare att hitta i takt med att thai-maten på många ställen fått mer och mer drag av svenne-anpassat gatukökskrubb. Vilket inte behöver vara fel, men det här var en påminnelse om hur det kan och bör smaka. Något dyrare, men det var det värt.

I Thailand skulle vi knappast få för sig att dricka vin till den här typen av mat, och har sällan gjort det hemmavid heller. Vi är till yttermera visso inte överdrivet förtjusta i halvtorra vita viner. Men vi har förstått att det ska kunna fungera. Så vi hade frågat om tips på bolaget och blivit pekade i riktning mot ett vin som klassas som torrt: Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244), som vi druckit tidigare till kittost.

Det var en överraskande bra kombination. Hettan i maten förstärkte vinets blommiga och parfymerade sidor - som annars kan kännas en smula jolmiga - på ett sätt så att det kändes fräscht och läskande. Vinet å sin sida lyckades mildra elden i munnen något, utan att ta bort smakupplevelsen. En kombination vi säkert kommer att återvända till framöver vid festligare thai-tillfällen.

2006 GT-S Cotes du Rhône Villages

Bilkörning och vindrickande funkar inte särskilt väl ihop om man inte är ytterst modest i sitt intag. En kombination vars lämplighet jag aldrig tidigare haft anledning att reflektera över är bilkörning och vinmakande . Efter kvällens högoktaniga flaska kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt.

Dirk Vermeersch är en belgare med ett brokigt förflutet som hyggligt framgångsrik tävlingsförare, försäljare av organiska livsmedel samt Volvo- och Maserati-återförsäljare. Det sista decenniet har Vermeersch tillbringat i södra Rhone där han ägnat sin tid åt att ställa om Domaine Le Plans 10 ha till ekologisk drift. Av bara farten har han dessutom hunnit med att producera en serie viner som fått mycket beröm i vinpressen.

Att säga att Vermeersch är stolt över sitt racingförflutna är en underdrift. Det märks liksom hela tiden och sätter sin prägel på allt. På flaskan som ni ser ovan men även på vinlådorna. Inte ens domänets korkar har undgått behandlingen.





Domaine Le Plan har en serie GT-viner. I bilvärlden utläses förkortningen Grand Turismo men
i Vermeersch nya värld betyder den Grand Terroir. Det finns bl a GT-C(arignan), GT-G(renache), kvällens vin GT-S på 100% Syrah och så då domänets Chateauneuf-du Pape GT-1.

GT-S har en djupt mörkröd och helt ogenomskinlig färg med en del blå reflexer. Stor imponerande doft, nästan burdus Här finns både druvtypiska och områdestypiska aromer; björnbär, hallon, en del animaliska toner och peppar från druvan, kryddörter från södra Rhone. Vinet har lagrats ett år på amerikanska ekfat vilket märks tydligt.
Smaken är också den rätt maffig. Man får vara noga med att servera vinet svalt. Producenten rekommenderar 15 graders som lämplig serveringstempratur och det rådet följde jag. När temperaturen i glaset stiger finns det tendenser till en viss alkoholstickighet. Vinet är mycket fylligt, fruktpackat med en bra syra som hjälper till att hålla balansen. För att tala så Vermeersch förstår: Här är det fullgas som gäller, ingen optimal väghållning utan mycket hjulspinn, däcksrök och bredsladdar. Inte så värst sofistikerat men väldigt kul publikfriade och faktiskt vägvinnande.

Danska Emelie Vin importerar. De hade GT-S som sitt julevin och rekommenderar det till dansk julmat. Jag drack vinet till hemkörda hamburgare med massor av smakrika tillbehör, något som GT-S klarade med glans.

Röda listan revisited

Januari. Nyhetstorka på Bolaget, säkerligen en riktig bedömning av kundkretsens vilja/förmåga att hala upp lädret efter helgernas utsvävningar.

En lågsniffning över det prisnedsatta sortimentet ger intressant utdelning. Loimers budgetriesling från 2007 (tillfällig nyhet i augusti) har sänkts från 99 till 79 kronor. Finns i skrivande stund kvar i några spridda butiker, i en mängd som borde kunna garantera den hugade att kunna kamma hem några flaskor vid snabbt agerande. Har snarast blivit snäppet bättre än sist det avnjöts och bör kunna hålla sig i fin form i alla fall fram till sommarens kvälls-sittningar på verandan.

Finare Vinare har testat Loimer tillsammans med en 1000-Eimer-Berg från Wachau samt Gobelsburger-rieslingen här.

En annan österrikare - från Steiermark - är 2007 Skoffignon, innehållande sauvignon blanc och welschriesling. Första flaskan jag testade fann jag sur och tvär (jag tyckte att jag ändå fick smaka lite när jag hällde en skvätt i risotton), medan den andra (som jag var nödsakad att pröva när en del av den hamnat i laxsoppan) föll i godare jord - blommigare och mjukare. Ojämn kvalitet? Min dagsform? Oavsett, det funkar att ha i maten och för 63 riksdaler är det inte mycket att tjafsa om. Min själs älskade gillade också den andra flaskan. Finns gott om det kvar än så länge.

En sauvignon blanc från nyazeeländska distriktet Martinborough, 2007 Palliser Estate, har fångat mitt intresse. Nedsatt från 119 kronor till 95 kan det vara värt ett försök.

Jag lägger märke till en intressant sak, möjligen en nymodighet: 2003 Zull Riesling Innere Bergen kostar nu 112 spänn. Det tidigare priset var 140, men även det var nedsatt (från 174 kronor). Alltså: stegvisa hopp ner mot nollstrecket, i god mellandagsrea-tradition. Någon gång i januari blir det plötsligt 70% rabatt på de kvarvarande lammullströjorna.

Nu brukar det ju så dags handla om märkliga färger, udda storlekar och urmodiga modeller. Och kanske Zull-rieslingen är ett skitvin - eller snarare ett ointressant vin - men ändå: P1:s Karsten Thurfjell och BK Wine är ganska välvilligt inställda, medan för mig okända sajten vinvin.se finner vinet endimensionellt och klumpigt. Kanske var det första priset helt i överkant, medan det nuvarande representerar en möjlighet att köpa på sig och stoppa undan några flaskor och se hur de klarar några till år på korken.

Vem vet? Jag vet i alla fall att jag grämer mig för att jag slösat bort tid och pengar på att tokjaga möjliga fyndviner till vrakpris medan 2005 Winkel Jesuitengarten Riesling Erstes Gewächs, som en tid fanns i reasortimentet för cirka 170 kronor, har dunstat från listan på grund av slutförsäljning. Det har förmodligen varit det allra bästa köpet i listan på senare tid - jag vet att man inte ska gråta över spillt vin men ibland är det nära till hands.

Listan över rödviner listar säkert många fina fynd, i prisklassen 250 - 1000 pix, för den som är stadd vid kassa. När jag tittar till Finca Garbet igen har även det sänkts en gång till, nu från 750 till 600 kronor (det tycks inte som om en enda flarra gått åt sen sist). Ursprungspriset var 944 spänn. Fortsätter devalveringen några omgångar till kanske man skulle slå till?

Här finns ett österrikiskt tjut, Weninger Blaufränkisch Hochäcker 2005 (nr 98133), som är helt ok för sitt nya pris, 93 bagare. Men är man ute efter mesta möjliga YPK (yrsel per krona) finns bara ett riktigt bra kap: en liters pappförpackning av Vin de Limoux Syrah för 39 kronor. Det ska finnas några exemplar på Regeringsgatan i Stockholm och ett fåtal på Center Syd i Löddeköpinge. Men det är knappast tillrådligt. Hemsidan uppger juni 2003 som systembolagets provningsdatum av vinet, och man kan ju bara föreställa sig vad fem år i kartong på en dammig bolagshylla gjort med det. Kan inte någon barmhärtig människa bara hälla ut det?

Fredagsale

Första hela arbetsveckan på länge och pizza i faggorna när den äntligen klarats av. Knegarens tröst kommer ikväll från andra sidan Atlanten. Först en Sierra Nevada Pale Ale (nr 1525), som direkt ur påsen vid hemkomsten är den perfekta följeslagaren till genomgången av posten och lite tjitt-tjatt med min själs älskade innan hon beger sig ut i den kalla Malmö-kvällen. Milt besk och ljust citrusfruktig (alen alltså, inte MSÄ), generös och balanserad (gäller båda). Inget extremt i uttrycket, bara väldigt välgjort, välgörande och gott. En favorit där uppe bland Oppigårdarna och Nynäshamnarna, trevligt nog från det fasta sortimentet till skillnad från så många andra (mer spektakulära) varianter.

Inte konstigt då att både Esping och jag gillat den tidigare, här och här. Tyckte väl att det var något bekant över den. Fick man bara ta med sig en ale till en öde ö skulle det nog bli några lådor av den här.

Brother Thelonius (nr 1588), från kaliforniska North Coast Brewing Company, är en helt annan femma. Drycken är brunrödgnistrande i glaset, doften sötaktig med ett drag av melass och rostad malt. Smaken är sötsyrlig, med den rostade malten som en underström. En koll på systemets hemsida ger vid handen att alen håller 9,4%, och man måste imponeras av en konstruktion där inte en dylik alkoholhalt slår igenom och välter bygget. "Belgian style abbey ale", som etiketten utlovar, säger vad det handlar om. Etketten upplyser också drinkaren om att en andel av stålarna han pröjsat går till Thelonius Monk Institute of Jazz, alltså kan man bli på lyset och göra en god gärning samtidigt.

Och på lyset blir man lätt som enplätt av denna intrikata och försåtliga dryck. Inget att rekommendera om man tänkt göra något som kräver tankeskärpa eller koncentration under resten av kvällen. Har man med sig ett lager Brother Thelonius till den där öde ön lär det inte bli någon flotte byggd. Man skulle bli sittande där under en palm, ta små eftertänksamma klunkar och glo ut över havet. Kanske inte det sämsta, när man tänker efter?

Esping har uttryckt sig mer ingående om själva alen här. Och här kan man njuta av själve Thelonius.

1999 Cuvée de Beauchamp

För ett par år sedan läste jag ett inlägg på Pluras blogg om en antikvitetsaffär som sålde gamla Bandol-viner. Det var något i inlägget som triggade min fantasi och väckte någon slumrande del av vinyljunkien i mig. Drömmen om att hitta en källare full av ospelade rariteter som alla skivpundare bär på i ny skepnad. Jag gjorde några försök att hitta affären men började tillslut misstänka att affären var ren fiktion tills jag av en slump sprang på den på väg till årets julmarkand. Då hade jag inte tid att kolla utbudet mera ingående men i förra veckan återvände jag till Vin og Sager på Bjergegaden 17. Utbudet var inte fullt så spännande som jag hade hoppats fast det är det ju å andra sidan nästan aldrig. Den största delen bestod av portugisiska viner från Dao och Barraida, mellan 8 och 15 år gamla. Det fanns också en hel del portvin, några obskyra flaskor från bordeaux och bourgogne samt några för mig helt okända sydfransoser. Inga Bandol-viner. Priserna låg mellan 50 och drygt 100 DKK. Jag köpte några flaskor på chans och ett som jag faktiskt trodde på. Det var den sistnämda som jag öppnade i kväll. Spännande med en chans att prova mogen Gigondas.

1999 Cuvée de Beauchamp från Gigondas görs av Chateau de Montmirail , en familjeägd producent som har marker i både Gigondas och Vacqueyras. Cuvée de Beauchamp görs på 75% grenache, 15% syrah och 10% mourvèdre. Vinet är mörkrött med lite dragning åt det bruna hållet. Doften bjuder på en del hallon, portvinstoner och kryddor. Smaken är medelfyllig, rund och mjuk. Hallonen dyker upp igen, lite lakrits och en god kryddighet. Hyggligt lång eftersmak. Inte så mycket strävhet kvar att tala om. Inget stort vin, förmodligen smakade det bättre för ett par år sedan men en intressant upplevelse och fullt njutbart. Väl värt en dansk hundring vilket inte är mycket mer än vad en 05:a kostar hos producenten.

Sauvignon blanc

Dags för en nyhet i Billigt Vins historia: en gemensam halvblind test av viner. Herr K - som har hela synen i behåll - deltog som MC och notarius publicus, det vill säga han administrerade upphällningen av vinerna medan Esping och undertecknad, Trisse, joddlade med smaklökarna och på alla sätt spetsade sinenna inför den kommande prövningen.

På agendan stod fem sauvignon blanc från olika regioner, alltså för oss kända men i okänd ordning. Herr K deltog i själva testet och hävdade att han glömt ordningen i samma ögonblick som han skänkte upp, vilket vi får anta är med sanningen överensstämmande. Själva provningen tillgick så att vi sniffade och smuttade oss igenom de fem vinerna, muttrade och hummade, gick tillbaka och framåt i uppställningen för att till slut komma fram med en - hoppades vi - välgrundad gissning. Vi satte också ett individuellt betyg, 1 till 5, på vinerna.

Vin 1: I glaset blekt, nästan färglöst, med en svag skiftning i grönt. Som gurkvatten, menade Esping och Herr K. Av de samlade protokollen framgår lite olika intryck. Trisse menar att vinet har en stickig doft där nässlor och gräs framträder. Herr K finner fruktiga, söta mineraler medan Esping tycker vinet har en svag och enkel doft. I kolumnen för smak är det sparsamt med kommentarer: Trisse har noterat "frisk, torr, syrlig, lite krita". Herr K och Trisse tycker sig känna igen vinet sedan tidigare och placerar det i Marlborough, och då närmare bestämt som Stoneleigh. Esping menar att det är vinet från Friulien.

Rätt svar: 2007 Stoneleigh sauvignon blanc. Vinet fick 5 poäng av Herr K, 4 poäng av Esping och 3 av Trisse = 12 poäng och en total andra plats. För 99 bagare är vi överens om att detta är ett mycket lovvärt, användbart och drickvänligt vin.

Vin 2: Är något mer färgrikt, svagt gult med gröna inslag. När det gäller doften tycker Esping att den är komplex och innehåller mineraler och frukt. Herr K finner, liksom Trisse, att doften först är undflyende men att den kommer fram mer efter hand. Trisse finner till en början själva vinet lätt spritsigt och ganska försiktigt, men tycker att det blommar ut efter hand och vinner i längden. Esping håller på att detta är sancerre-vinet, medan Trisse till slut klämmer till med att detta är Venica, vinet från Friulien.

Rätt svar:

Simon Unna RIP

I torsdags packade jag ihop mina saker tidigt, gick ner till stationen och löste en biljett till Helsingör för en stunds verklighetsflykt, för att besöka en plats där förändringens vind inte blåser riktigt lika hårt, där den rådande tidsandan inte fått riktigt samma effekter, där de stora kedjorna ännu inte tagit livet av småbutikerna

Första stoppet i Helsingör blev som så många gånger förr Simon Unnas vinhandel. Denna gången möttes jag av en nedsläckt lokal, tomma skyltfönster och en tillsalu skylt på dörren (tack och lov ingen kan köpas skylt, det hade varit för mycket). Hur har detta kunnat få ske ? Simon Unna har legat på samma ställe i flera hundra år. En fin lokal, liten men med högt i tak. Fantastiskt ljus tack vare stora fönster. Också förstås ett väldigt bra sortiment. Jag hade i och för sig redan anat att allting inte stått rätt till. Hemsidan uppdaterades inte, mailbeställningar bekräftades inte och i december var affären stängd trots julmarknadsöppet i resten av stan. Men vem hade kunnat tro att detta var möjligt.

Jag gick vidare, mot Axeltorv och Helsingörs andra affär för kvalitetsviner, Excel Wine. Släckt, mörkt och fullständigt tomt. Ingen affär jag kommer att sakna på samma sätt som Simon Unna men ändå väldigt trist.

Simon Unna var en del av Jysk Vin men med ett starkt fokus på spännande producenter, hög kvalité och bra priser. Excel Wine var såvitt jag vet helt fristående, inte särskilt välskött men ofta många bra viner i butiken. Framförallt så drevs butikerna av intresserade, engagerade och kunniga personer som det gick att före ett vettigt samtal med. Personer vars rekommendationer faktiskt betydde något. Det kommer säkert att gå att handla bra vin i Helsingör i framtiden också men det blir inte lika roligt.

2006 Pena Roble

Det är inte så ofta vi vänder blickarna mot den iberiska halvön men ett besök i Helsingör i veckan ledde till några impulsköp. Hos Strandgades Vinhandel köptes kvällens vin från poppiga Ribera Del Duero, 2006 Pena Roble. Att handla där innebär inte att man per automatik får ett ett bra vin med hem men stället bjuder på god underhållning. Försäljaren menade att vinet skulle ge en smakupplevelse värd minst 300 kr. Jag kunde inte låta bli att fråga om det gällde svenska eller danska kronor. Oavsett vilket så är det ju svårt att stå emot ett sådant erbjudande när vinet ifråga kostade 89 DKK.

Pena Roble är mörkrött i färgen med violetta reflexer. Doften är mycket intensivt fruktig; hallon, jordgubbar och plommon. Efterhand kommer det lite engelsk piptobak och visst kan man ana spår av försiktig fatlagring. Smaken är fyllig och lite sötfruktig men lite stum. Hygglig syra men ändå något för låg för att vinet ska kännas riktigt bra balanserat. Det funkar ändå hyggligt när det stramas upp i ett strävt avslut. Etiketten talar om att vinet bör serveras vid 16 grader. När temperaturen stiger märks en viss alkoholbitterhet.

Nej, det här är inget 300-kronorsvin, kanske i isländska kronor men ett bra och på alla sätt sympatiskt vin mera lämpat som följeslagare till en chili än som analysobjekt.

2005 Cotes-du-Rhône

När Chateau Courac Laudun dök upp på scenen för några månader sedan hamnade Guigals CdR 05 lite i bakvattnet. Jag handlade på mig CCL och det kom annat i mellan. Därför har Guigal fått vänta. Det är också en av många stora fördelar med trotjänare som denna. De bara står där och väntar troget på systembolagets hylla, väntar på att köparen inte ska hitta något lämpligt 100-kronorsvin och sedan träder de osjälviskt fram och räddar kvällen. Mer sådana viner.

Guigals 05:a lär inte göra någon som gillat tidigare årgångar besviken. Vinet är mörkt rubinrött till färgen. Doften är härligt bärfruktig med körsbär, björnbär och vinbär. Här finns också en dos lakrits och en viss pepprighet. Smaken är medelfyllig och vinet har bra balans mellan sötma och syra. Det känns väl sammanhållet och smaken hänger kvar en bra stund.

Vinet var alldeles utmärkt till kvällens cassoulet och fungerade riktigt bra till kvällens film "En Lanthandel i Provence"

A hard day's night

I söndags var det dags för lite nödvändig fortbildning. Efter en provning av Sauvignon Blanc viner som Trisse kommer att rapportera från blev det middag med triss i fylld pasta och därefter några håriga ostar från Sardinien, två pecorini med olika grad av lagring och en ost gjord på råmjölk som jag tyvärr tappat bort namnet på. Upplagt för att korka upp den 1999 Mantènghja från producenten Capichera som det aldrig blivit läge att öppna förrän nu. Vinet är gjort på 100% carignano. Druvorna odlas på sandjord ett bokstavligt stenkast från smaragdkusten på Sardiniens nordöstra kust. 1999 är Mantènghjas allra första årgång och Capicheras röda toppvin. Annars är man mest kända för ett av Italiens vita ikon-viner, ett barrique-lagrat vermentinovin gjort på sent skördade viner.

Nåväl, vinet uppvisar en kraftfull, kompakt djupt mörkrödfärg som drar åt det lila hållet. Doften är mycket komplex och associationerna rusar. Mörka bär som körsbär och björnbär, plommon, mustiga kryddor och tobak. Tyvärr märker jag också ett lite oangenämt inslag av kork. Trist, för detta var ett imponerande vinbygge. Den störande doften avtar något efter en stund i karaffen men den försvinner aldrig helt. I munnen känns vinet tätt och tjockt. Smaken är lång, stor och fyllig med intensitet som hos en bättre amarone. Ett riktigt mastigt och stöddigt vin som gjort för ostarna.

Herr K var med på hela sittningen och hade vänligheten att bidra med en 2005 Recioto Della Valpolicella från Antolini. Jag har inte så stor erfarenhet av recioto-viner men vågar nog ändå påstå att detta är riktigt, riktigt bra. Färgen är drottningssyltslik blåröd och ogenomtränglig. Doften är imponerande hallucinatorisk, nästan så att det går att ta på den. Här finns drottningssylten, choklad, rosor, kanel, kryddnejlika och rökelse som frammanar syner av vattenpipsrökande orientaler och magdansdansande haremskvinnor. Okej, jag kanske överdriver lite, men bara lite. Smaken är intensivt söt, rund och mjuk som sammet men ändå balanserad genom en bra balsamisk syrlighet. Russin, sviskon, fikon. Jul så det visslar om det. Oj så gott och oj så fort det gick att tömma flaskan. Funkade riktigt bra till ostarna och det retar mig att vi inte provade vinet med en bit choklad.

Som avslutning drack ännu ett sött vin. Denna gång en 2005 Picolit från Banear, en stor producent som har sina vingårdar på lite olika håll i Friulien. Druvorna till just detta vin kommer från Collio Orientali del Friuli. Banear gör moderna viner av lokala druvsorter i mycket vettigt prisläge. Inga toppviner men genomgående bra basviner.

Picolit är en mycket gammal druvsort som odlats sedan flera hundra år tillbaka. Mig veterligen finns den bara i Friulien och på några håll i Slovenien. Det är en mycket svårodlad druva som nästan dog ut innan den fick en rennässans på 70-talet. Idag Picolit-viner mycket eftertraktade och oftast väldigt dyra viner. Tyvärr lever vinerna långt ifrån alltid upp till sitt rykte (och prislapp). Banears Picolit är guldgul i färgen och lite ljusare än vad som är vanligt. Jag gissar att det beror på att det inte fatlagrats. Doften är honungssöt och blommig, lite blyg och avvaktande. Kanske inte så konstigt efter Reciotons överbelastning av sinnena. Smaken är frisk och rätt lätt. Bra balans mellan sötma och syra men inte så koncentrerad. Pallade inte att stå upp mot ostarna men samspelade fint med en bit torta di noce.

Tillnyktring

Jag har just anlänt hem efter ett drygt dygn på Italienska, tyska och danska tåg. I vanlig ordning med ett tungt bagage. Under knappa två veckor i Italien genomgick jag en tillnyktring. Inte så att jag inte drack någon alkohol. Tillnyktringsprocessen handlade mer om vilka viner som dracks och hur de dracks. Jag tror att bloggandet i sig själv och bloggkollegors lyriska beskrivningar ibland triggat mig att köpa, prova och skriva om viner som jag defintivt valt bort för ett drygt år sedan. En process som i viss mån lett till att åtminstone jag hamnat en bit ifrån det fokus som jag ursprungligen tänkt mig för bloggen.

Resan inleddes i och för sig med en utsvävning och ett kort stopp hos Stefan Jensen (Winewise, Winebrokers och Terroiristen) som ordnade en liten julprovning på lagret. Bland de mera minnesvärda vinerna som provades var en 2001 Barbaresco från producenten Lani. En traditionellt producerad nebbiolo lagrad på botti. Fortfarande ung, med rejäla tanniner men redan nu ett vin som suttit som en smäck till en långputtrad ragu med papardelle. Vinet, eller rättare sagt vinerna som stal denna showen var också de från Piemonte. Två torra, mousserande och en söt passito-variant av Erbaluce di Caluso, en druva som odlats i århundraden i en avgränsad del av Piemonte.

Efter stoppet i Köpenhamn blev vinerna mindre spektakulära men inte upplevelserna. Under ett par timmars stopp i Trentos centro storico hann jag med en halvflaska riktigt fin Muller-Thurgau från Val di Cembra. Ett enkelt men mycket aromatiskt vitt vin. Svårslaget på en uteservering med 10 grader i skuggan och betydligt flera i solen. Just då kändes det som perfektion.

Till julmiddagens pärlhöna kom resans största överraskning. Ett franskt vin, en 05:a från Bergerac, ett för mig helt obekant område. Ett enkelt vin men väldigt bra, väldigt mycket Bordeaux och en perfekt match till pärlhöna med polenta.

I övrigt blev det mycket vardags-barbera, dolcetto, raboso och chianti tillsammans med dagliga prosecco-aperitifer. Enkla viner men alltid valda med omsorg och kunskap om vinernas egenskaper. Många riktigt fina mat-vin kombinationer. På hemvägen ett nytt stopp i Trento och denna gången ett par glas lokalt producerad Pinot Nero. Fin frukt, bra syra ett mycket trevligt vin.

Jag förde en diskussion under ett besök med en vän på en enoteca där vi provade några olika raboso-viner. Han menade att vinpressen och många vinintresserade lägger för stort fokus på ikon-viner. Självklart är det spännande att få prova en riktigt bra Barolo från en stor producent, en spektakulär supertoskanare eller något annat kult-vin. Men sa vännen det är ju inte sådana viner vi ska dricka dagligdags, då tappar vi ju perspektivet och förmågan att uppskatta dem för det de är. Konsten är att hitta bra, personliga och gedigna viner som är kul att dricka fastän de inte kostar skjortan.