Snake Dog IPA

Fredagskvällen är inte det bästa tillfället att besöka Bishops Arms. Fullsatt, högljutt och bökigt att beställa. Favoritplatsen framför den fejkade brasan upptagen. Den behagliga vardagsrumskänslan borta.

I fredags förhöll det sig som så att en kär kollega slutade sin anställning och skulle firas av. Jag tycker att det är bra att det blir avfestning på sista arbetsdagen, en tydligare markering än när det dras ut på och ska passa alla. Det är viktigt att visa sin uppskattning och respekt och få ett bra avslut. De som kommer kommer. Man ber ju inte de sörjande att flytta på en begravning.



Att valet föll på Bishops Arms berodde på att den slutande gillar bra öl och föreslog stället. En snabb koll på hemsidan talade om att man tagit hem några olika fat från det amerikanska kultbryggeriet Flying Dog. När vi kommer c a 18.30 är fatet med Old Scratch Amber Lager urdrucket. Personalen tycker att de har för mycket att göra för att ta in nästa fat, som de säger ska innehålla Flying Dogs IPA, Snake Dog. Lyckligtvis kommer det tillmötesgående och kompetent personal lite senare under kvällen. Efter ett par förträffliga pints Smtihy Ale från Oppigårds är det efterlängtade fatet med Snake Dog på plats. Om Smithy Ale är en tillbakalutad Ricky Lee Jones så är Snake Dog som Janis Joplin med Big Brother and the Holding Company i fullt sken. Tänl "Combination Of The Two" från "Cheap Thrills. Otroligt mycket av allt utan att det det känns för mycket. Snarare ger det mersmak och leder in en på dåligheter. En öl som bryter igenom. En stor rund och fyllig ale med fantastisk fruktighet och lång, intensiv beska. Mycket alkohol men med en smak bär de många procenten. En ale att älska eller hata.

Lite googlande berättar att Flying Dog har kopplingar till den legendariske författaren och gonzojournalisten Hunter S. Thompson. Bryggeriets etiketter är prydda med konstnären Ralph Stedmans teckningar (han illustrerade Thompsons "Fear And Loathing In Las Vegas") ölglasen försedda med Hunter S. Thompson-citat ("Good people drink good beer). På något sätt känns Flying Dog som ett bryggeri i Hunter S. Thompsons anda. De testar gränser, överskrider dem och tittar aldrig tillbaka på förödelsen de lämnar efter sig. Att umgänget med Snake Dog sätter sina spår blev jag varse i lördags morse. Låt inte det avskräcka dig. Skynda till närmsta Bishops Arms och få en pint innan det tar slut. Och passa på att plocka med dig ett Hunter S. Thompson glas.

Vin till tacos revisited

Tacos är kärt och återkommande fredagskäk, gångbart för att locka tonårssonen till middagsbordet och lagom lätt att svänga ihop när arbetsveckan klarats av. Hela upplägget säljs ju som koncept i vilken matbutik som helst. Kanske just därför har jag aldrig funderat så mycket på vinvalet innan jag tog del av Espings utläggning häromsistens, jag har väl utgått från att det bör vara något kraftigt och kryddigt rött till den starka smakexplosionen i tortillan. Så långt som till vitt vin vill jag ändå inte sträcka mig, i alla fall inte när det är köttfärs inblandad - däremot till kycklingfajitas skulle det säkert funka med en riesling (som ju går till allt (?)).

Men kanske ändå ge vinvalet lite mer eftertanke, tänkte jag när jag slank in på Hansacompagniets välfyllda bolag. Väl där blev jag plötsligt rådvill - kategorin "mjuk och bärig" var inte direkt överrepresenterad. Jag var lite sugen på en dolcetto men upptäckte ingen på hyllorna (fast nu ser jag på hemisdan att det skulle finnas en, nämligen Torremora Dolcetto till det facila priset 67 kronor). Till slut vände jag mig till slut till personalen för råd. Grabben som tog sig an min förfrågan var väl inte den mest förtroendeingivande, och gav också ett försiktigt tips on the safe side: 2006 Cline Zinfandel från soliga Kalifornien. Men varför inte? Även om jag har utvecklat något slags princip mot att handla amerikanska viner så ska man ju aldrig säga aldrig. Jag tror mig ha sett uppskattande omdömen om denna Cline, och jag blev inte heller besviken när jag hällt upp ett glas för att förgylla köksbestyren. Omedelbart lättgillat, vaniljevarmt med en bärsötma som inte blir för syltig. Fruktbomb med viss personlighet, ganska osexigt men vem behöver extra sånt när Mat-Tina och Byggare-Matte jazzar loss i Let's Dance? Här är det bara att luta sig tillbaka, kryssa i mittfåran och drömma om de där grillaftnarna som väntar på andra sidan tv-kvällarna. Och till tacos då? Jovars, inte alls dåligt - fruktigheten i vinet matchade alla de olika smakerna på bordet väl och de 14 alkoholprocenten bäddade in fredagkvällen i en behagligt skimrande lullighet.

2006 Côtes du Rhône Villages

Jag håller med Esping om att söndagens hedonistiska utsvävning måste smältas innan den beskrives, och då kommer det onekligen saker emellan. Nya smakupplevelser, till exempel.

Efter jobbet hade jag vägarna förbi Möllevångstorget, för att hämta ut försändelsen från en internetbokhandel hos det lokala atg-ombudet. (Bokrean är inte som förr, men jag har lagt märke till att folk fortfarande flockas på de där ålderdomliga ställena de kallar bokhandlar.) När jag ändå var i krokarna gick jag inom hos kötthandlaren vid torget och köpte ett gäng lammkotletter. Hemma fanns potatis, morötter och matlagningsyoughurt, så det fick bli ugnsrostade rotfrukter och en kall youghurt-sås till köttet.

På den röda sidan var det skralt i lagret, men jag fann en Côtes-du-Rhône-Villages som kom på nyhetshyllan i februari. Ett gott och välkomponerat vardagsvin till den lite festligare torsdagsmiddagen, kryddigt strävt med syrliga smaker av lingon och svarta vinbär. Framför allt ett matvin, men ett glas slank utan problem ner även vid tillagningen. För 79 kronor är det ett bra köp, och enligt bolagets hemsida ska det finnas gott om flaskor kvar.

2006 Blauer Zweigelt Weinmanufaktur Krems

Nu kommer inläggen i kronologisk oordning då jag fortfarande håller på att smälta intrycker från söndagens 100-inläggsfirande. I kväll drack jag ett helt förträffligt österrikiskt rödvin, en Blauer Zweigelt från Krems i Niederösterreich. I glaset påminde det om hemgjord slånbärssaft. Doften var intensivt fruktig och väldigt inbjudande. Smaken innehöll Blåbär, körsbär och slånen som lånat vinet sin färg. Ett fruktigt saftigt vin med pigga syror helt utan strävhet. Stilen påminde lite om en enklare Pinot eller kannske ännu mer om en Dolcetto från Piemonte, ett väldigt användbart matvin.

I kväll dracks det till en lasagne som fått fått god tid på sig ugnen under min förlängda löprunda. Det satt som en smäck till pastan och funkande utmärkt till bröd, brie och paprika. Oj så gott det var. Ett enkelt, trevligt vardagsvin som lyfte såväl maten som mitt humör. Inköpt på Netto i Danmark för 55 DKK dvs knappt 70 svenska kronor.

Kitchenchair Boogie

"Drinking in the morning...Mama Don't you scold

That's the best time to drink...That's when it takes a hold"

Michael Hurley

I söndags var det dags att fira Billigt Vins hundrade inlägg. Trisse kom upp från Malmö och Herr K var inbjuden som hedersbloggare. För att balansera de stundande enogastronomiska excesserna inledde jag dagen med en dryg mils löpning och därefter dusch och grötfrukost. En bra grund för att stå emot. Dagens rödviner korkades upp, ett vin på dekanterades och ett fick vara kvar i sin flaska. Trisse anlände vid tolv och vi skålade för bloggen i 2003 Vitovska från Zidarich. Michael Hurley vet vad han talar om. Det är något speciellt med att börja i tid, det slår an en viss ton, sänker ambitionerna och får en att spänna av. Det blir liksom tydligt med en gång att idag ska det inte skötas något ordentligt, ramen handlar om att vara, inte om att göra.

Efter den inledande avsmakningen skötte den förvånansvärt IT-kunnige Trisse om lite teknikaliteter med bloggen medan jag tog tag i matlagningen. När den ständigt försenade Herr K anlände fick även han ett glas Vitovska och därefter ställdes baconlindad lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök på bordet tillsammans med le puy-linser kokta i rödvin med fläsk och vitlök, blomkålspuré (tack till finare vinare för inspirationen)och ugnsstekt potatis på bordet. Vi åt länge och mycket.

Sedan kom ostarna. Pecorino. Spansk ost på get-, får- och ko-mjölk. Gorgonzola. Brie. Efter osten följde en lång paus och sedan Herr K's skånska äppelkaka med gräddstinn vaniljsås. Kaffe och digestifer. Nocino och päronbrännvin. Eftermiddagen övergick i kväll och efter nästan sju timmar bröts taffeln för att Trisse skulle hinna med Malmö-tåget.

Billigt Vins hundrade inlägg kunde inte ha firats på ett mycket bättre sätt.

Vad vi drack och hur det smakade ? Vi började med 2003 Vitovska från Zidarich. Vitovska är en vitvinsdruva som i stort sett bara odlasi sydöstra Friuli, i trakterna runt Trieste. Vinet är ljust och lätt grumligt, lite cideraktigt. Det präglas av mineraler, citrus och bra syra. Efter hand som eftermiddagen gick utvecklades vinet alltmer, blev mer aromatiskt och komplext. En klart annorlunda vinupplevelse. Nästa flaska ska få vara en stund i karaff.

På detta följde en annan udda druva, en Raboso från Confraternita di Raboso. Raboso är en druva som bara odlas i allra östligaste Veneto runt Treviso. Vinet har odlats i dessa trakter sedan urminnes tider och var länge den dominerande druvan. Under 60- och 70-talet försvann Raboson nästan helt från fälten för att ge plats åt Cabernet och Merlot. Den traditionella Raboson har vad vinskribenter brukar kalla volatila syror. Med moderna vinmakartekniker har man lyckats tämja syrorna och fått fram ett modernt men ändå mycket personligt vin. För att försöka ge Raboso di Piave DOCG-status har en grupp odlare bildat Confraternita di Raboso som ägnar sig åt marknadsföring och utveckling av druvan. Varje år väljer man ut ett vin, det som man anser bäst speglar årgången och säljer det under brödraskapets etikett. Vi drack Selezione 2002, gjord på druvor som skördades 1998. Här kan man tala om ett vin som stod på topp. Såväl färg som doft talade om ett moget vin. Tegelfärgat med dragning åt det bruna hållet i kanterna. Moget med det mesta av frukten intakt, solmogna björnbär, plommon viol och tobak . Runt och fylligt med en lång eftersmak. Tyvärr var det sista flaskan som gick men det var definitivt rätt tillfälle.

Vinet i karaffen var ett 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Bara två år yngre än det förra men såväl färg som doft och smak talade om ett vin med en lång framtid framför sig. Doften var helt underbar med söta röda bär, björnklister och fat som dominerande inslag. Smaken speglade doften, lång, fyllig och med ett tufft slut. Rätt friska syror fick mig att associera till en riktigt bra, modern barolo. Ett superbt vin redan nu men de resterande flaskorna får nog ligga ett par år till. Jag räddade ett rejält glas till omprövning dagen efter vilket ytterligare stärkte min uppfattning att vinet bör ligga ett tag till.

Till herr K's skånska äppelkaka dracks 1983 Anjou Blanc Reserve du Fondateur, Moulin Touschais andravin som bara producerats vid ett enda tillfälle. Vinet fanns för några år sedan på systembolaget till det ytterst facila priset av c a 125 kr. Vackert bara att titta på med en djup bärnstensfärg. Underbar doft med vått ylle, viol och nötter. Smaken söt men med uppfriskande syror som balanserar sötman. Riktigt bra till en bit gorgonzola men äppelkakan var den perfekta kombinationen. Ett vin som detta behöver egentligen ingen ytterligare dessert. Det är en dessert i sig själv.

Vi hann med ytterligare ett vin, 2006 Due Leopardi Nero d'Avola IGT. Det var vinet som linserna koktes i och När Trisse och Herr K gjort tabberas på de övriga vinerna vändes deras glupska blickar mot resterna av kockvinet som de gjorde processen kort med. Ett bra om än lite väl ungt vardagsvin med god kryddighet och bra syra.

En lyckad söndag där det kändes som om vi lyckades omsätta de tankar som legat till grund för Billigt Vin i praktiken. Bra och personliga viner i ett måttligt överflöd. Mat som smakar bra men inte kräver alltför mycket uppmärksamhet varken att laga eller att uppskatta. Gemenskap, samtal och den samlade upplevelsen i centrum. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att förvånas över att vi aldrig lämnade köksstolarna på sju timmar. Vi kom aldrig på tanken att förflytta oss till bekvämare sittdon. Å andra sidan hade vi det rätt bra runt bordet med alla flaskorna inom räckhåll. Hmm, undrar om Vitovskan funkar till pecorinon och om jag skulle testa en bit brie till Raboson. Det var nog inte så konstigt trots allt.

Heldag i huvudstaden

Det finns många fördelar med att bo i Skåne. En av dessa är närheten till den danska huvudstaden. I lördags drog jag och herr K fördel av denna närhet och med hjälp av tåg och färja tog vi oss på två timmar till Köpenhamn. Efter snabbt avklarade besök i några bok- och vinyl-affärer befann vi oss strax som dagens första gäster på Brew Pub. Det ligger på Vestergade 29, en parallellgata till Ströget, i en stilrent avskalad källarlokal.Stället är vad det låter som, ett mikrobryggeri med tillhörande servering. Här finns en handfull egenproducerade öl som slåss om utrymmet bland hanarna med olika gästbrygder.

Jag och herr K gjorde samma gamla misstag som vi brukar göra och säkert kommer att upprepa, vi började med IPA. Brew Pub hade två egan varianter som båda testades. Pacific Ale är en dansk tolkning av hur amerikanerna gör den ursprungligen engelska alen IPA. Fyllig, mycket beska och mycket frukt som klarar en rätt hög alkoholhalt utan alkoholsötma. Riktigt gott. PJ Harvey ligger närmre det brittiska orginalet med lite mindre fruktighet och större komplexitet.

Trots rätt skadeskjutna smaklökar hann vi med att smaka och uppskatta Ralf Hutter , en mörk weissbier som faktiskt bjöd på en del beska tillsammans med skumbanan och kaffe. En märklig men intressant blandning och en weissbier man minns. Sista alen ut var den vi borde ha börjat med, Ellhorn Pale Ale. En lättare ale med mer fruktighet än beska. Somrig tyckte herr K och jag är böjd att hålla med. Apropå somrig så är det under den varma årstiden som Brew Pub verkligen kommer till sin rätt. De har en trevlig uteservering på en fantastisk innergård där jag tillbringat många behagliga eftermiddagstimmar.Brew Pub är ett mycket bra bryggeri som drivs av kompromisslösa ölentusiaster. Såväl ölen som stället har själ.

Vi hann också med ett kort besök på en vinstue som jag glömt namnet på. Stället hade den egenheten att de inte serverade vin och de flaskfyllda hyllorna var bara atrapper. Här dracks en Estrum Kloster från Bröckhouse. Ett mäktigt överjäst öl med stor fyllighet. Fruktig, kryddig (koriander ?) och rätt god enligt mig. Herr K höll inte med.

Det egentliga syftet med Köpenhamnsresan var egentligen inte att dricka öl utan att besöka Winewise, en vinimportör i liten skala som jag träffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Innehavaren Stefan Jensen har ett sortiment där tyngdpunkten ligger på Italienska viner från kvalitetsmedvetna producenter med biodynamisk/ekologisk inriktning. Många av dessa är också medlemmar i Vini Veri. Hos Winewise kan dessutom man hitta viner på ovanliga druvor som Pignolo, Vitovska och Terrano. Stefan Jensen var vänlig nog att bjuda hem oss för att prova några viner ur hans sortiment. Tyvärr hade såväl mina sinnen som mina smaklökar nått ett stadium av viss avtrubbning vid detta laget men jag gjorde några snabba notat.

Vi provade ett rött från Friuli-producenten Zidarich som ännu inte nått marknaden. Vinet var en blend på merlot och den lokala druvan terrano. Ett utpräglat matvin mer bra syror, god frukt och lång eftersmak.

Vi fortsatte från Friuli till Umbrien och Paolo Bea. Första vinet var vita cuvéen Santa Chiara gjord på Sauvignon, Chardonnay, Grechetto och Garganega. I mitt block står bara urgod och det var den. Det sista vinet väckte alla sovande smaklökar. Ett Montefalco di Sagrantino DOCG Passito från 1999 vars årsproduktion ligger på c a 3.000 halvflaskor. Ett fullständigt makalöst dessertvin. Smaken var oerhört intensiv och koncentrerad, russin, konfekt, mandelmassa och fikon var mina direkta associationer. Eftersmaken var lååååång. På metron tillbaka till centrum var jag fortfarande så inne på julsmakerna att jag började längta efter ris á la malta.

Jag lämnade Stefan Jensen och Winewise med en välfylld ryggsäck vars innehåll kommer att förgylla min tillvaro under de kommande veckorna och förhoppningsvis även att märkas på bloggen.

Innan återfärden till hemstaden hann jag och herr K även med ett kort besök på Vesterbro Brygghus, ett mikrobryggeri av helt annat slag än Brew Pub. Här verkar man mer ha hängt på en trend än drivas av ambitionen att göra riktigt bra öl. IPA:n var inte riktigt dålig men rätt slätstruken. Trist ställe med trist öl som avslutning på en annars lyckad men intensiv dag. En bra förberedelse för firandet av Billigt Vins hundrade inlägg.

Riesling till allt?

Riesling har hastigt och lustigt blivit en återkommande druva i våra glas. Inte så märkligt, då en stor del av lagret bestått av riesling-viner och det gäller att göra en dygd av nödvändigheten. Vi har också fått för oss att druvan passar till de flesta maträtter, vilket kanske är en generalisering som inte håller för mer omfattande tester. Men till kalvlever och ankbröst har det funkat helt OK - till levern en variant från Alsace, Fernand Engel 2006. Ett lättgillat och välgjort vin med extra plus för att det är ekologiskt odlat, eller organiskt framställt som det står på etiketten. Kanske lite väl snällt för att man ska utveckla en mer långvarig och komplex relation. För priset, 99 kr, finns mycket annat kul att botanisera bland. Eftersom vinet var tillfällig nyhet i februari och fått bra betyg enligt en del bedömare är det dessutom så gott som slutsålt på bolaget.

Ankbröstet åts under en välkommen och revitaliserande sejour på spa i Tylösand, efter en svettig tur på motionscykel och ymnigt ångbastubadande. Efter en omgång i "upplevelseduschen" - vilket betydde bombardemang med omväxlande kallt och iskallt vatten - kunde man pusta ut i relaxavdelningens vilstolar och i ett tillstånd av närmast viktlös meditation beskåda elementens raseri utanför panoramafönstren. Stormen slet i havet och sanddynerna och längtan efter att hoppa i utomhusbassängen var inte påträngande. Gud må förlåta om jag efter denna kroppsliga och själsliga genomsköljning inte lade namnet på Alsace-vinet vi drack till maten på minnet. Liksom Engel-exemplaret var det fruktigt och närmast inställsamt, lite åt det parfymerade hållet. Kanske på grund av sältan i maten framträdde en viss sötma i smaken, vilket inte på något sätt var oangenämnt.

Ändå minns jag bättre den riesling vi drack som aperitif och som det fanns kvar av när vi kom tillbaka till rummet: Gobelsburger årgång 2006. En mer "vuxen" dryck med en friskt mineralrik, kryddig beska som fångade och höll kvar intresset längre.

Allra mest har vi ändå gillat Tegernseerhof Selection riesling 2006, också det från Österrike och också det med en frisk mineralton och en hel fruktträdgård i smaken. Hur kul som helst att dricka i goda vänners lag, med eller utan mat, och utan tvekan värt alla de 99 kronor man får punga ut för en butelj.

Österrike - Alsace 2-0 i riesling-fajten.

2004 Cono Sur 20 Barrels Pinot Noir

Jag får inte till det när det gäller Pinot Noir. Vinskribenter talar om upplevelser som gränsar till stillsamt exstatiska uppenbarelser medan jag mest har mött antingen tunt, surt och blaskigt vin eller bitterbesk alkoläsk. Ingen har velat bjuda mig på den dyra bourgogne som inte ryms i min vinbudget och de Pinot Noir-viner som finns att tillgå inom mina ekonomiska ramar levererar alltför sällan. Kanske är det också så att min enkla själ inte är utrustad för upplevelser på av den art som beskrivs av ordekvilibristiska vinskribenter.

För många år sedan drack jag en riktigt bra sydafrikansk variant (Meerlust ?) men den har jag inte hittat på flera år. Den senaste tiden har jag stött på ett par trevliga Pinot Noir-viner från Nya Zeeland som gett en vink om vad som går att åstadkomma med druvan och därmed fått mig att fortsätta sökandet.

De två senaste kvällarna har jag provat en Chilensk Pinot från jätteproducenten Cono Sur. De har under de senaste 10 åren drivit ett projekt med målsättningen att ta fram en Pinot Noir uttrycker områdets terroir snarare än att försöka kopiera Bourgogne. Man tillämpar burgundisk teknik på de bästa druvor man har att tillgå. 20 Barrels är näst högst påproducentens prestigestege och namnet syftar på att man årligen gör 20 fat (c a 6.000 flaskor).

Färgen är blåröd och ett par nyanser mörkare än vad jag väntat mig. Doften innehåller röda bär, vanilj, rök, charketurier och kryddor. Riktigt god och inbjudande. Smaken är medelfyllig, rätt mjuk och här finns körsbär, hallon, vanilj, tobak och en viss rökighet. Mot slutet kommer en lätt bitterhet. De pigga syrorna sätter fart på aptiten och kräver mat. Jag skulle gärna dricka det till tupp i vin, burgundisk köttgryta eller varför inte till en skånsk gåsamiddag. Sammanfattningsvis ett riktigt gott och oerhört sympatiskt vin. Komplext, välbalanserat och väl sammanhållet. Min enda invändning är att vinet möjligtvis bara tillfredsställer, om nu det är en brist. Det stryker bara medhårs vilket ju är trevligt men kanske något man tröttnar på. Nåväl, jag köpte bara en flaska så det är inget jag behöver fundera länge på

Vinet köptes på ren impuls hos danska Superbest för en dansk hundring. Då var det ugens tilbud och i vanliga fall är vinet 50% dyrare. För hundringen är det ett klipp och nog är det väl värt sitt ordinarie pris.

Oppigårds Indian Tribute

Övriga familjen befinner sig på skidsemester. Det lämnar ett visst handlingsutrymme. Man kan arbeta över obegränsat. Och man kan göra spontana pubbesök. Trisse rapporterade om lite trist erfarenheter från Bishops Arms Helsingborgsfillial. När jag besökte stället häromeftermiddagen gick det helt utmärkt att snabbt bli serverad. Det kan ha berott på en viss barvana. Det kan också hänga samman med att jag var den enda gästen. Utbudet vad gäller svenska mikrobryggerier varierar och just denna kvällen var det rätt magert. Det enda lockande alternativet var nysläppta Indian Tribute från Oppigårds.

Ett vackert bärnstensfärgat öl. Det har den hustypiska bitterheten kombinerat med bra fruktigheten. Fylligt och med en god, lång efterbeska. Ett riktigt bra exempel på USA-inspirerad IPA. Kanske inte riktigt i klass med Dugges Holy Cow men inte långt efter.

Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.

2005 Alain Jaume Vaqueyras Grande Garrigue

I går kväll bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med Alain Jaumes Vacqueyras Grande Garrigue. När det dracks för en månad sedan blev det en stor besvikelse. Redan vid första klunken står det klart att den förra flaskan var defekt. Nu möts jag av ett fylligt, bärfruktigt och kryddigt vin. Fortfarande ett lätt alkoholbittert slut som inte stör om vinet serveras vid c a 16 graders temperatur.

Tillsammans med ugnsstekta rotfrukter, kött marinerat i vin, vitlök och rosmarin och en feta/parmesankräm var det ypperligt. Sötman i palsternackan och rödlöken blev tillsammans med vinet en mycket behaglig kombination. En kombination som verkligen inbjuder stora djupa klunkar av vinet.

Denna erfarenhet har lärt mig att alltid öppna en andra flaska direkt om vinet inte motsvarar förväntningarna samt att jag framöver ska dricka fler viner från södra Rhone.

2000 Dessilani Gattinara Riserva

Nebbiolo förknippas av de flesta med Langhe, Barbaresco och Barolo i
Piemontes södra delar. En del är också bekanta med vinerna från Valtelina i Lombardiet. Betydligt färre har stött på nebbiolo-baserade viner från Colline Novarese i norra Piemonte. Det är lite synd. I Systembolagets katalog hittar jag inte ett enda vin från området. Inget Gattinara Docg, inget Sizzano Doc och inget Fara Doc. Ibland (läs väldigt ofta) har jag lite svårt att förstå mig på systembolagets inköps politk. Här finns många riktigt bra viner till förhållandevis bra priser.

Nebbiolo-vinerna från norra Piemonte kan ses som budget alternativ till de ofta rätt dyra vinerna från Barolo och Barbaresco men jag tycker nog att de förtjänar att bli uppskattade för de utmärkta viner de är. Det lite svalare klimatet ger något lättare viner med frisk syra. Man talar ibland om likheten mellan Pinot Noir och Nebbiolo. Den blir sällan så tydlig som här.

Vinerna är oftast lagringsdugliga men går även bra att dricka unga. I Sizzano och Fara gör man sällan rena nebbiolo-viner utan de är ofta blandade med en liten del vespolina eller bonarda.

Kvällens vin är en 2000 Gattinara Riserva från producenten Dessilani. Vinet fanns 2005 på Systembolaget och kostade då 140 kr. Jag köpte min flaska via danska Gobi-vin för 70 DKK ( c a 85 kr). Doften är frisk och innehåller violer och tjära. Smaken talar om ett moget vin med röda bär, violer och plommon. Hyggligt lång eftersmak. Det finns en viss strävhet kvar men vinet har säkerligen rundats av betydligt genom lagringen. Det känns verkligen schysst att kunna köpa mogen bra nebbiolo för under hundringen i snabbköpet. Vinet gav ett verkligt lyft åt kvällens pasta med långkokt ragú.

Snabbköpskedjan Superbest har ofta Dessilanis viner som tilbud. Då kan man t ex köp Lochera Fara Doc för en dansk femtiolapp. Ett vin som väl matchar Pio Cesares budget-nebbiolo.

Blindstyrets återkomst

Den senaste veckans brist på inlägg beror inte på avhållsamhet, snarare tvärt om. I tisdags var det åter dags för kurs i munskänkarnas regi. Självförtroendet fick sig en knäck vid förra kurstillfället men förhoppningsvis lärde jag mig något. Proceduren var den samma som vid förra tillfället. Två vita och två röda i pappersdraperade flaskor.

Kvällens första hade en tydlig mineralton och doftade friskt av gröna äpplen. Jag upplevde en viss sötma men efter förra tillfällets fadäs är smaklökarna omkalibrerade och jag förstod att vinet var riktigt torrt. Friska syror med fruktig smak av äpple och citrus. Rätt lätt att identifiera som chardonnay. Inget spår av fat. Chablis ?!

Rätt svar: Cablis Saint Martin (7143)

I nästa vita var doften mera vänligt inbjudande. Sötma i form av honung och (över)mogna frukter. Återigen upplevde jag smaken som rejält söt och jag tänkte på ett sent skördat Alsace-vin. Här fanns päron, tropisk frukt och en viss kryddighet. Efter en stunds funderade bestämde jag mig för att det trots allt var mindre sött än ett halvtorrt vin. Alsace ? Pinot Gris ?

Rätt svar: Pierre Sparr Pinot Gris Reserve (2190)

Det första röda vinet var rätt enklet att pricka in. God doft som bjöd på en behaglig kombination av choklad, körsbär och viol. Smaken var rätt tuff, sträv och mycket fruktig. Nebbiolovin av bra kvalité ! Barolo eller Barbaresco ? Barbaresco !

Rätt svar : 2003 Fontanafredda Barolo

Som avslutning provades ett vin med ljust brunröd färg. Även doften talade om ett välmoget vin. Tydliga spår av fatlagring, kryddighet och sviskon i doften. Harmonisk och välbalanserad smak där jag tyckte mig hitta en del lakrits och tobak. Riktigt gott och kvällens favorit.Jag hade inte en aning om vad det var i glaset. Austrliensisk Shiraz ?

Rätt svar: 2000 Duca d'Aragona (32347)

Självförtroendet återupprättades någotsånär efter kvällens övningar. Jag förstår fortfarande inte hur jag bär mig åt för att hitta sötma i ett knastertorrt vin men jag har lärt mig att inte dra förhastade slutsatser. Dessutom tror jag att jag behöver dricka mera vitt vin och göra lite jämförelseövningar.

Etiketten som illustrerar inlägget talar om kvällens fortsättning. Jag gick tidigt från vinprovningen för att komma försent till en middag med två f d kollegor och en som jag fortfarande arbetar tillsammans med. Vi träffas med viss oregelbundenhet, äter, dricker och pratar. I kväll hos den ständigt från Franrike nyss hemkommne herr R. Vi drack ett mycket gott vin från Corbieres, Grand Opera, på syrah, grenache och mourvedre. Fruktigt med inslag av plommon, vinbär och tryffel.

Vilket vin passar till tacos ?

För att underlätta planering av inköp, kunna förbereda matlagningen och i möjligaste mån undvika halvfabrikat har vi börjat göra veckomatsedlar. Döttrarnas inflytande är stort vilket lett till betydligt färre konflikter runt matbordet men också en något ensidigare kosthållning. I går stod det tacos på menyn. När jag plötsligt kom på att jag bjudit in herr K på middag försökte jag omförhandla med döttrarna men det var helt kört. De lät sig inte ens nöjas med ett "Ni kan ju äta tacos så äter vi något annat". Matsedeln var skriven i sten. Inte ens ett försök att sockra mitt bud med chokladbavarese åstadkom någon förändring. Tacos skulle det vara och tacos blev det.
Vin till tacos är inte det lättaste. En salig blandning av sött, surt, salt och beskt kombinerat med hetta.Jag har hittat två fungerande lösningar; gewurztraminer, helst från Alsace eller att skippa vinet och dricka veteöl. Tyvärr fördes diskussionen efter Systembolagets stängning varför inget av dessa alternativ var möjliga. Enda Alsace-vinet var några Zind 04, och mjuka rödviner fanns inte i gömmorna.

Efter en stunds funderande kom jag att tänka på den allmänt rosade Monte Fiorentine, en Soave Classico från producnten Ca Rugate. Vi korkade snabbt upp en flaska, hällde upp och fann ett vackert ljusgult vin, tänk päron-Mer, med spännande doft som lät oss ana att kanske det kunde funka. Jag fångade upp inslag av citrus (framförallt bergamott) och exotisk frukt , någonstans viss lätt kryddighet. Smaken överraskande fyllig och lång med goda men inte alltför skarpa syror.
Monte Fiorentine och Tacos är inget perfekt matchning, snarare en nödlösning. Men den funkar. Vinet har tillräckligt med struktur för att hålla ihop och stå emot de olika smakattackerna. Vissa av sakerna på buffén blev fullträffar med vinet, t ex syrlig fetaost och guacamole medan tungt chilikryddad köttfärs hade kunnat få bättre sällskap.

Jag blev väldigt förtjust i Monte Fiorentine som förmodligen kommer att bli husets vita under en tid framöver. Priset 99 kr är nästan för bra för att vara sant och ligger c a 40 kr under vad vinet kostar i Italien. Ett väldigt användbart vin. En koll med vinguiderna visar att såväl Gambero Rosso som Veronelli delat ut högsta betyg och det är bara att instämma. Ett av de bättre vita Italienska viner jag druckit. Det är nog klokt att fylla förråden rätt så snart.

I jakten på lämpligt Taco-vin hittade jag en bortglömd gammal halv-flaska Ch Du Juge från 1999. Jag har blivit för dålig på att dricka dessertviner ! Vinet var länge en favorit, ett slags fattigmans Sauternes. Denna flaskan hade sett sina bästa dagar, det kändes lite platt och jolmigt med det mesta av syrorna borta. Smaken av ädelröta och saffran dominerade. Trots allt rätt njutbart till en bit St Agur.

Chokladbavaresen gjord efter alla konstens regler fick bli vinlös men var ändå anmärkningsvärt god och kaloristinn som ett danskt julbord. Ett glas port till hade dock inte varit fel.

2004 Clos Belle Majocche

Nedskärningar, katastrofal ledning med påföljande trista klimat på arbetsplatsen har lett till att Indianviken-luncherna på Format blir allt mer frekventa. Ikväll provades en av Systembolagets februarinyheter för att kupera konsekvenserna av en sällsynt vidrig arbetsdag. Jag vet inte om betyget fem hjärtan av ICA-kurirens vinskribent är att ta som en rekommendation och här var det nog snarare vinets ursprung Korsika än det kardiala överflödet som fick mig att plocka ned en flaska i varukorgen.



Faktum är att jag kunde gjort sämre val. Clos Bele Majocche är en blandning av syrah och Niellucio, den sistnämda lär vara en lokal variant av chianti-druvansangiovese Vinet fick väldigt kort tid i karaffen innan konsumtion och till en början gav det heller inte så mycket ifrån sig. Det hände inte jättemycket med vinet under kvällen men visst utvecklades doften som fick mig att associera till röda bär och kryddor . Smaken var rätt enkel och förde tankarna till lingon, kryddor och gamla bildäck. Lite kort men inte ointressant. Ett ok vin till torsdagens pasta, inte mer men heller inte mindre.

Format

bilden lånad från Formats hemsida (http://www.formochmat.se/)

Tidigare när någon tillfällig besökare i stan frågade mig efter ett bra ställe att luncha på så rekommenderade jag dem att bege sig till järnvägsstationen. Och ta tåget till Helsingborg. Ängelholm är en gastronomisk öken. Centrum erbjuder en bra ostaffär, en nästan acceptabel charkdisk och ett antal syltor där man möjligtvis kan bli mätt men definitivt inte nöjd. När det gäller restauranger erbjuder stan ett hyggligt ställe som serverar bra sushi och ok vilträtter. I övrigt är det riktigt uselt. Sedan ett år tillbaka går det emellertid att besvara den inledande frågan med att besökaren fortfarande ska bege sig till järnvägsstationen men nu går det alldeles utmärkt att luncha där. Den gastronomiska öknen har fått sin oas.

Jag har lunchat på Format ett 20-tal gånger och alltid varit nöjd. Jag har oftast ätit med sällskap som varje gång delat min uppfattning. För en tid sedan besökte jag stället med min faster som är en van uteätare. Hon utnämde rotmosen med rimmad oxbringa till det godaste hon ätit på länge. En matroad medätare sa en gång att maten var som när hon ansträngde sig lite extra hemma. Ett rätt gott betyg åt en lunchrestaurang. Dagens baconlindade färsbiff med gräddsås, ruccola och klyftpotatis räddade min dag. Vällagad husmanskost, oftast med något lite extra. Det finns alltid fräscha grönsaker till, dresserar gör man själv med god olivolja och brödet är urgott. Ofta foccacia med grovt salt på toppen. Utöver husmanskosten finns det nästan alltid ett GI-alternativ och man använder sig ofta av ekologiska råvaror.

På Format blir lunchen mer än något man bara trycker i sig. Miljön är avkopplande och avskalat vacker. Det råder en behagligt avspänd stämning även om den lilla lokalen är full vilket händer rätt ofta. Består sällskapet av fler än två bör man boka bord. På Format blir lunchen en möjlighet att varva ner och ladda om batterierna inför eftermiddagens arbete. Det känns som att maten man äter är bra för en. Såpass bra att det finns utrymme för en lunchöl. Urvalet av öl är gjort med samma omsorg som allat annat på Format. Här finns bla Indianviken Pale Ale och Pikla Pils från Nynäshamn, Nils Oscars IPA och en del annat. Vinlistan har jag däremot ännu inte haft anledning att studera.

Kan man få önska sig fatöl och kvällsöppet ?

2006 Les Salices Viognier

En "tillfällig nyhet" som släpptes av bolaget 1/2. Jacques och Francois Lurton, pålitliga producenter. Sippades till en uppsluppen omgång Singstar, med avbrott för en perfekt kladdig kladdkaka - som min själs älskade och en av gästerna snabbt trollade ihop - och en slatt gammal tokajer. Följaktligen har jag inga sammanhängande minnen av detta vin, mer än att det hamnade på den gynnsamma sidan av mitt - förvisso lätt grumlade - omdöme. Pärondoft? Godissmak? Oak aged, står det på flaskan, men den lagringen har inte tillåtits förstöra friskheten i vinet vad jag kan erinra mig. Ett matvin, hade exempelvis kunnat funka utmärkt till förra veckans fisksoppa. Ber att få återkomma i frågan.

Les Salices Viognier 2006 (nr 98156)

2004 Rojac Stari d'Or Belo

Efter Espings aptitretande inlägg nedan (27/1) - och påminnelse om att Rojac är en sån där principfast vinmakare som inte använder kunstiga stoffer i sina produkter - kunde jag förstås inte vila länge på hanen. Frågan som sysselsatt mig har varit till vilken slags mat vinet skulle passa. Det kan lätt slå över i handlingsförlamande grubblerier. Nu hade vi en gäst som a) gillar vin och b) har besökt Slovenien ett flertal tillfällen. Så fram med det! Till lammfärsbiffar med koriander var det heller inte fel. Ok, tabouleh och hummus som tillbehör kanske var att utmana ödet - men gjort är gjort.
Jag kan helt och hållet instämma med Esping: detta är ett mycket originellt, spännande och välsmakande vin. Från den gyllene färgen som väcker förväntan, över den sötaktigt fylliga doften som lovar något helt annat än vad det slutligen smakar. Jag kan inte annat än buga för bloggens mästarspanare, som i den slovenska provningens kaotiska slutfas höll huvudet kallt och lyckades förhandla till sig en låda ur Rojacs starkt begränsade medhavda lager. Jag tror de återstående flaskorna kan klara sig ett tag till, medan vi funderar på hur de bäst ska komma till sin rätt. Ost, lutar jag nog åt just nu. Kanske med fikonmarmelad som tillbehör. Esping! Jag kommer inte ihåg vilka ostar vi hade till den magnifika vitvinsprovning vi avhöll under sensommaren i din trädgård - gör du? Och vilka viner sen, var det en gammal riesling som gjorde oss särskilt lyckliga? Och fanns där inte också på slutet en slovensk godsak? Med tanke på hur mitt minne snabbt tycks fly in i ett tillstånd av demens, är det en bra sak att föra bok över allt jag häller i mig.

2007 Veramonte Sauvignon Blanc Reserva

Ett skojigt vin från Valparaíso i Chile, bra att ta emot gäster med. Nästan färglöst med en anstrykning av grönt, som om vinet stulit en aning kulör från den kommande försommarens späda gräsmattor och nässelstånd. Doftar och smakar så också: spritsigt syrligt med hela baletten av krusbär och kattpiss, sommaren buteljerad. Som om vinmakaren tagit typbeskrivningen av sauvignon blanc och skruvat upp volymen på max. Jag imponeras av Espings äventyr i blindprovningsbranschen nedan, och skulle med säkerhet ha gissat i helt fel väderstreck. Men den som inte prickar in det här bör nog, enligt blindprovarnas stränga statuter, begå rituell harakiri (eller i alla fall ta sin Mats ur skolan).
I den spirande sauvignon blanc-vurm som för närvarande råder i hushållet är Veramonte en glad tillfällig kompis. Inte alldeles lätt att kombinera med mat, dock. Vi har prövat det till en syrlig kycklingrätt med färsk pasta. Min själs älskade blev på fortsatt gott humör av detta, medan jag satt och mumlade "verdicchio från Marche" för mig själv. Samtidigt som jag, så klart, lät mig väl smaka av både maten och vinet.

Veramonte Sauvignon Blanc Reserva 2007 (nr 99733).

2006 Chakana Reserve Malbec

Från argentinska Mendoza-provinsen, distriktet Luján de Cuyo, kommer Chakana Reserve Malbec (nr 6707). En helt annan femma än den shiraz/malbec-blandning från samma producent som kom ur box i Vantinge. Matsammanhanget, samma buffé-artade lamm- och grönsaksfest som i inlägget nedan, var också mer varierat och omsorgsfullt komponerat. Vinet i samma varmt fruktiga stil som MontGras, ännu ungt och måhända lite kryddigare i smaken. Ännu ett prisvärt alternativ att lägga på minnet inför framtida grillkvällar.

2006 MontGras Merlot

Ett stabilt och adekvat vin från Colchagua-dalen i Chile, fruktigt utan övedrifter och med spår av fatlagring. Kom tillsammans med saftig lammstek och en uppsjö av grönsaksrätter: bland annat en kryddig aubergine-röra, tomatsallad med koriander och kapris, rostade potatisklyftor och klyftor av rödkål förvällda i kycklingbuljong (ett experiment av värden som föll väl ut). Vinet smälte bra in i sammanhanget, som ju också det var smakrikt. Skulle inte vara fel att ha ett lager när grillsäsongen startar.

MontGras Merlot (nr 6516).

Jämtlands bryggeri gästar Bishop's Arms

Femton års pendling mellan Malmö och Helsingborg har lagts till handlingarna. Det avfirades i veckan, med en stillsam sittning på Bishop´s Arms tillsammans med de närmsta arbetskamraterna. Dugges Holy Cow var tyvärr slut och hade ersatts av två tillfälliga gäster från Jämtlands Bryggeri: Pilgrim Ale och Bärnsten Lager. Alen var mörk i färg och smak, hade en välavrundad beska och en trevligt rostad karaktär. Tyvärr kom den ett par grader för kall ur kranen, tydligen ett bekymmer - eller, ännu sämre, en medveten hållning - som man dras med på Bishop's i Helsingborg. Lagern, som även den hade bra bett i beskan, kom bättre till sin rätt under de rådande temperaturförhållandena. Jag tror inte jag stött på produkter från Jämtlands Bryggeri förut, vilket bara är ytterligare ett bevis för att det senaste decenniets nytändning på den svenska bryggarfronten helt gått mig förbi. Jag har helt enkelt gjort andra saker än hängt på utskänkningsställen - vilket inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak.

Umgänget med de jämtländska ölen gav mersmak, så när några andra kollegor flaggade för att de ville ses bestämdes ny träff på sagda pub. Olika omständigheter omintetgjorde planerna - till slut var det bara jag som dök upp. Eftersom det var sista dagen tänkte jag ändå ta en pint innan avfärden. Tydligen ett populärt after work-ställe, Bishop's. Ett gäng fylkades när jag kom in i lokalen vid baren. Det tog en bra stund för dem att beställa och lämna utrymme, och under tiden slog jag mig ner på en barstol. Men när sällskapet var avklarat vände sig barpersonalen konsekvent till nykomna gäster för att ta emot beställningar. Jag var tydligen osynlig, en märklig känsla. Jag satt kvar en stund för att se vad som hände - nya bargäster fick uppmärksamhet och kunde beställa öl och whisky utan problem. Min ovana vid ett mer utagerande barbeteende måste vara betydande, å andra sidan anser jag att det borde räcka att sitta utan dricka i en bar och se törstig ut för att man ska bli serverad. Fast inte om man är osynlig, förstås. Till slut gick jag därifrån och tog tåget hem. Lika bra det, med tanke på att alen säkert var för kall den här kvällen också.

Blindstyre

Jag har stor erfarenhet av att såväl famla i blindo som att handla i blindo. Blinda dates har jag däremot inte ägnat mig åt och inte heller blindprovning. Däremot har jag ofta druckit vin utan att på förhand veta vad som fanns i glaset men det är faktiskt en helt annan sak. I tisdags begick jag min blindprovningsdebut under Munskänkarnas trygga guidning. Fyra flaskor vin, två röda och två vita, draperade i ogenomskinlig skrud stod på bordet.

Jag är förvånad över hur stor skillnad det är att prova blint jämfört med en öppen provning och hur mycket vetskapen om vad som finns i glaset normalt hjälper mig att sortera intrycken alternativt påverkar mig att hitta det jag förväntar mig att hitta. En spännande erfarenhet med mycket nedslående resultat. När tankarna börjar gå åt fel håll så går det snabbt att hamna riktigt vilse.

Vi började med de två vita. En okulär besiktning av första glaset fick mig att associera till riesling och jag tyckte mig känna en klart märkbar sötma, tydlig syra och tropisk frukt. En viss rodnad spred sig över mina kinder när rätt svar visade sig vara ... 2006Pouilly Fumé Caves de Perriéres ( 5284), ett riktigt torrt vin på Sauvignon Blanc.

I det andra glaset fanns ett vin som bjöd på aprikos, tropisk frukt och honung. Halvsött var min gissning. Förmodligen ett sent skördat Alsace-vin. Pinot Gris kanske ? Nära men ingen riktig fullträff. Facit talade om att jag druckit 2205 Hubert Beck Tokay Pinot Gris Réserve du Chevalier (12105) Visst fanns det något mera sötma än i det första och med mindre syra men det handlade forfarande om ett torrt vin.

Det första röda var förhållandevis lätt. Den ljusröda färgen talade om Pinot Noir. För fylligt och för gott för att vara en bourgogne i den prisklass som vi brukar röra oss i... Jag uppfattade också en viss fatton. Bra syror, god bärfrukt. Amerikansk Pinot Noir ? Oregon kanske ? Rätt svar visade sig vara 2006 Saint Clair Pinot Noir (16015) från Nya Zeeland

Kvällens sista vin kändes inte väsensskilt från det föregående men med mer av allt utom syran som var rätt jämförbar. Alltså ett kraftigare vin med rätt kraftig syra, fatlagring och en viss strävhet men inte någon bomb. Italien ? Piemonte ? En budget-nebbiolo ? Längre än så vågade jag mig inte. Jag borde ha prickat in Pio Cesares Langhe Nebbiolo (7306) som varit en återkommande gäst på vårt köksbord det senaste året.

Sammanfattningsvis en väldigt intressant upplevelse som jag mer än gärna upprepar. Särskilt om den sker i ett prestigelöst sammanhang där man har möjlighet att utforska de villovägar man så lätt hamnar på. Jag står fortfarande helt förundrad över hur jag kunde hitta sötma där ingen sötma fanns. Kan den nyss ätna tomatsoppan ha spelat någon roll eller var det för att min hjärna ställde in sig på tysk riesling redan innan jag smakade.