I havsbandet

På hemväg från fjällen sökte vi oss ut mot östkusten. I den vackra Ljusnan-dalen snöade det, men längre söderut var det blött gråväder. Roslagen var så grått som bara ett svenskt höstlandskap kan vara, utan mycket förströelse för blicken. Så värmande att slutligen nå Blidö och T & R (som hälsar till dig, Esping!). De tog emot oss med sin vanliga gästfrihet plus gubbröra, en klar snaps och sval Grolsch. Precis vad som behövdes efter alla mil längs vägarna. Eftermiddagen förflöt angenämt i värmen från kaminen, med småprat om vad som timat i våra liv sedan sist vi sågs för ett par år sedan. Omärkligt gled dagen över i kväll och matlagning.

Jag hade en förväntan sedan tidigare provningar på den medhavda boxen, Barone Ricasoli Formulae. Först blev jag något besviken, den här tappningen från i höstas kändes till en början okoncentrerad och spjälkig. Men kanske var det jag som var okoncentrerad, yngste sonen E kom hem och utmanade mig i att spela Wii - ett tv-spel som är interaktivt och går ut på att man ska fäkta med armarna och göra snarlika rörelser som när man exempelvis spelar bowling eller boxas. I handen har man ett slags spelkontroll, och förhoppningsvis resulterar övningarna i att figurerna på skärmen gör motsvarande rörelser och slår en strike, träffar bollen med sin racket eller knockar motståndaren i ringen. Innan jag fick ordning på lemmarna lyckades jag bland annat slå ut ett glas vin över inredningen - ett mycket engagerande spel detta. E knockade mig, så ung han är, ett flertal gånger innan det var dags att äta.
När jag lugnat ner mig och satt mig till bords vid pastan med gorgonzolasås, kom också vinet mer till sin rätt. T hade påpassligt dekanterat det så att det fått lite luft, och nu höll det ihop sig bättre. Om man ger sig tid att lukta på det märker man att doften är kryddig och bärig. Det finns också generöst mycket bär och frukt i smaken, tillsammans med spår av lagring på ekfat innan vinet hällts på plastpåse. Klart värt sina 225 spänn för 3 liter. Ett bra mat- och festvin, som även passade när vi gick över till att pröva Singstar och Guitar Hero så att väggarna skallrade och älgarna utanför husknuten sprang till skogs. Medan T visade sig ha talanger som gitarrhjälte gav R min kära hustru en match som schlagerstjärna - och det är ingen lätt match.
En särskild eloge till R, som ordnat så att min själs älskade kunde få en gin & tonic på kvällskröken, och som också föreslog en liten liten whisky-dram som sängfösare.

After ski

Sista middagen i stugan - efter en solig dag på tillfryst, hård och snabb snö i blåa backar - blev det varmrökt fjällröding, mandelpotatis och en kall sås på turkisk youghurt, citron, finhackad dill, salt och peppar. Synnerligen enkelt och till det en enkel pinot blanc från Alsace (nr 12169), inhandlad under den sladdiga utflykten till Sveg. Lättdrucket och lättgillat, fruktigt och blommigt till det överkomliga priset 72 kronor.

Fin middag i Vemdalsskalet

I mellandagarna firades svärföräldrarnas 40-åriga bröllopsdag. Det imponerar och tarvar förstås bubbel. Befinner man sig i Vemdalen – och har glömt att göra en beställning hos ombudet Ekbergs Fiskeriaffär dagen innan – får man pallra sig iväg till Sveg och Systembolaget där. Det är ungefär sex mil enkel resa, inte som att smita bort till Triangeln om andan faller på. Härjedalingarna bör ha utvecklat olika färdigheter: framförhållning, eller egenproduktion. Det finns enligt vissa efterforskningar två systembutiker i landskapet, den i Sveg och så en i Funäsdalen.

Svegs Systembolag har gammal hederlig betjäning över disk. Fördomen säger att kunderna mest inhandlar starkbärs och vodka, och visst fanns här ett inslag av fåordiga män i Helly Hansen-tröja och gröna jägarbrallor. Men också de som sökte flaskor där ”korken far ur halsen” inför nyåret. Utbudet av champagne var inte överväldigande, men här fanns Gula Änkan, Pol Roger och några till. Nu valde vi en tillfällig nyhet, 99191 Laherte Frères Brut Tradition. Väl tillbaka på Vemdalsskalet fick buteljen kyla ner sig en stund i snön utanför sovrumsfönstret innan det var dags för en välgångsskål. Det var ett festligt tillfälle och champagnen skämde det inte, även om den inte på något sätt var märkvärdig. Enkelt, spetsigt citrusfruktigt och med inte särskilt mycket i eftersmaken var vinet en småtrevlig upptakt till kvällens fortsatta äventyr, men knappast något jag kommer att återvända till.

Middagen intogs på Hildings Krog, som vi nådde efter en halkig promenad nerför backen vår stuga låg i. Ställets vinlista var komponerad med en viss omsorg, vilket var en trevlig överraskning. Vi startade med att ta in ett par flaskor Bernhard Ott Am Berg Grüner Veltiner 2006. Ungdomligt och friskt, med mycket krusbär, mineral och grape i doften. Smaken hängde på i samma stil, med en liten bitter touch på slutet som gjorde sig bra ihop med min förrätt - kallrökt röding med dillcrème och fäboknäcke. Även de som valde löjrommen verkade nöjda.

Till huvudrätt blev det ren i olika varianter, rostbiff och kamfilé med tillbehör som rotfruktskaka och kroppkakor på sötpotatis och rökt renkött. Överhuvudtaget vällagad mat som anspelade på lokala råvaror, enkla rätter som uppdaterats utan att det blev ansträngt eller fånigt. Ambitiöst snarare än pretentiöst. Till köttet drack vi ett vin från Piemonte, Reverdito Barbera d’Alba 2004. Ett sällskapligt och medelfylligt vin, som inte tog fokus från maten men umgicks väl med den. Ganska nyansrikt med fruktiga toner av körsbär och moreller, med lite kärvhet i eftersmaken och en syra som lättade upp. Producenten, Michele Reverdito, har en vingård i byn Rivalta i närheten av La Morra i Barolo. Tydligen har han bara gjort vin sedan 2000, men verkar kunna sina saker. Han har flera viner i Systemets beställningssortiment, varav denna barbera d'alba är det enklaste. Så här yppar sig ett tillfälle att göra som Esping rekommenderar, att pröva vinerna från ett område eller en producent "nerifrån och upp".

Innan vi bröt taffeln för att dra vidare till Högfjällshotellets pianobar beordrade svärfar in jög, vilket resulterade i en stunds intressant palaver med den lokalt förankrade servitrisen innan det kom in kaffe och vodka till bordet. Jag ville gärna ha honung till - honungajög har alltid varit min preferens - och till slut kom det in en sån där plastflaska med rinnande acaciahonumg. Det var på inget vis att jämföra med den hårda skogs- eller rapshonung som fordomdags producerades i Vantingetrakten. Men man kan inte få allt här i världen.

Crux Bibbiano Gilberto 2001 Rosso di Toscana IGT

Detta är samma vin som Trisse provade i hastigt mod härförleden. En s k supertoscanare gjord på 80% merlot och 20% av Toscanas druva nr 1, Sangiovese. Vinet är lagrat 12 månader på stora ekfat och sex månader på flaska. Således har denna 2001:a tillbringat fem år i sitt glashölje vilket också märks. Vinet är väl moget och jag misstänker att försäljaren som sålde vinet till oss på Kronborgs vinfestival hade ett för stort stort lager. Oavsett detta så är vinet väl värt sin danska hundralapp. Det är vackert mörkt purpurfärgat och bjuder på en intensiv doft av söt frukt och lite stalltoner. Smaken är typisk merlot med inslag av plommon och vinbär. Förmodligen är det sangiovesen som ger en aning körsbär. Slutet är lent och eftersmaken förhållandevis lång. Lättdrucket och älskvärt tycker jag och önskar att detta inte var min enda flaska. Samtidigt håller jag med Trisse. Detta är inte ett vin man dricker varje dag och inte heller något jag kommer att längta efter. För inställsamt och endimensionellt.

Chinon

Dagstidningarnas vinskribenter brukar ofta innan jul vitsa till det och skriva något om kluckande klappar( vilket bara är snäppet mera uthärdligt än Pinot Gris med knorr). Sådana lyste tyvärr med sin frånvaro i min julklappssäck(till nästa jul ska jag börja dricka St Peter's i god tid). Däremot förärades jag en synnerligen spännande flaska någon dag innan jul. Vilkoret för gåvan var att givarens identitet inte röjdes och självklart är min diskretion total i denna fråga. Flaskan var också anonym men på hyllan bredvid låg en identisk men etikettförsedd flaska. Etiketten var hemmagjord men talade om "Chinon 93". Flaskan jag fick var enligt uppgift några år äldre.

Mina kunskaper sträcker sig inte längre än att Chinon är ett område i Loire och rödvinerna därifrån görs av Cabernet Franc och ibland lite Cabernet Sauvignon. De brukar tåla lagring. Min flaska hade alltså c a 20 år på nacken, förmodligen mer än vad som är att rekommendera för ett enkelt Chinon-vin. Flaskan hade dock förvarats under goda betingelser. Kunde det finnas något liv kvar i vinet ?

Jag kunde inte härbergera min nyfikenhet mer än ett par dagar och i kväll satte jag korkskruven i flaskan. Halva familjen saknade aptit efter att ha umgåtts alltför flitigt med jultåtrta, knäck och choklad så bordet dukades för mig och yngsta dottern. Köttbullar på vörtbröd och julmust för henne, pasta med julklappspesto (från herr K's produktion, en mångkunnig herre) och chinonvin för mig.

Vinet dekanterades och lämnade lite rester efter sig i flaskan. Färgen var fantastisk, ljust brunröd som en riktigt stark cocacolagrogg. Doften var inte rakt igenom angenäm och innehöll blyertspenna, russinsötma och kompost. Långt i bakgrunden fanns en doft som om den funnits i källaren på ett hus jag var spekulant på fått mig att tveka. I kväll fanns det dock ingen anledning till tvehågsenhet. Smaken var intressant snarare än god. Lätt och skör med ett slags pikant syrlighet. Här fanns inte tillstymmelse till strävhet men munnen kändes som den fyllts med ytterst finkornig sand. Trots allt så drack jag både två och tre glas utan problem

Den gamla damen hade defintivt sett sina bästa dagar. Hon utgjorde ändå ett trevligt sällskap trots en viss excentritet och en tendens att röra ihop saker. Damen berättade en god historia men poängen kom kanske aldrig fram.

2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken

I den gråa kulna skånska årstiden som numera ersatt det vi förr i tiden kallade vintern kan man ibland behöva påminna sig själv och sin omgivning om att den går över och att det stundar ljusare tider. Ett utmärkt hjälpmedel i detta inte alldeles enkla företag är en ungdomlig riesling från Mosel. I glaset just nu finns ett synnerligen trevligt exemplar från Staatliche Weinbaudomäne i Trier.

Redan när man öppar flaskan så möts man av en trevlig blommighet. Väl i glaset går associationerna till midsommarfestens välkomstdrink med sprite, fläder och gin. Här finns också fina mineraltoner. Smaken bjuder på mera fläder, gröna blad och välmogna druvor. Mot slutet friska syror

Ett vin som fungerar utmärkt på egen hand, som apéritif eller till "hygge", eller varför inte till en tallrik rökta charkuterier. När ett vin i denna klass kostar under hundringen ( beställningsnummer 7200 84 kr) så tar det oftast slut fort och så även i detta fallet. Här får man försöka trösta sig med att det kommer nya årgångar. Jag kan också meddela Trisse att detta var min sista flaska och att dina två flaskor lever farligt i mitt vinskåp .

säsongsöl IV och en julsnaps

Lillejulaftons och julaftons julbordssittningar gav tilfälle att prova säsongsölen i skarpt läge. Nu dracks Mysingen, Oppigårds Winter Ale och St Peter's tillsammans med det traitionella jubordet som innehöll sill (stekt inlagd, gravad och saltad inlagd), gravad lax, kål (lång-, röd- och brun-), skinka, revben, köttbullar, prinskorvar, bruna bönor, Jansson, rökt korv och lite till.

Alla ölsorterna är ypperliga ales och bäst funkade som väntat St Peter's. Oppigård gillade jag väldigt mycket. Den hustypiska friskheten blandades med typiska jul-aromer, fruktighet och en superb efterbeska. Tyvärr var beskan lite väl markant för sammanhanget. Inte ölets fel och jag dricker den mer än dubbelt gärna i ett annat sammanhang.

Mysingen har avhandlats tidigare. Väldigt bra, funkade fint till julmaten men i det bombardemang av sött, surt, salt och rökt som smaklökarna utsattes för så kom denna raffinerade ales komplexitet inte till sin rätt.

Samma resonemang gäller även St Peter's även om den stod emot bättre än Mysingen. Ale i denna klass förtjänar dock att få spela huvudrollen. En sammanfattande kommentar är att bra julöl dricker man bäst utan mat. Till julbordet går det bra med vadförnåtsomhelst.

En annan dryck som förtjänar att spela huvudrollen och egentligen mer än väl meriterat sig för ett eget inlägg är Herr K's julsnaps. Här samlas mer än ett decceniums erfarenheter, från studier och prövning av kryddning, kombinationer och proportioner, i flaska. Färgen är rödgul, så vacker att man kan förlora sig i betraktandet av skiftningarna. Doften är kryddmättad och kan sammanfattas med ett ord, Jul. Smaken en komprimerad men allomfattande version av vår mest omhuldade högtid. Snapsen matchade faktiskt allt på julbordet utom möjligtvis gröten. Förföriskt len och mild kan den oerfarne lockas till överkonsumtion. Herr K är som vanligt något återhållsam med yrkeshemligheterna men säger att årets version bl a innehåller kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, stjärnanis, pomerans-, citron- och blodapelsinskal, johannesört, johannesbröd, svartpeppar och sirap.

Herr K har förövrigt lovat att längre frammedverka på Billigtvin med en introduktion i brännvinskryddandets konst.

White christmas

Civilisationen har nått även Vemdalsskalet - på Högfjällshotellet kan man sitta och surfa på det trådlösa nätet för en billig peng.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.

Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.

Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.

Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.

Lungarotti Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2000

Sunne, nio grader kallt och vacker rimfrost på växtligheten. Vitt på marken - White Christmas i sikte. Ett stopp på Selma Spa på väg mot de norrländska snövidderna. Bubbelpool, rykande utomhusbassäng, bastu och alltför många speglar som hojtar om att det är dags att komplettera vinpimplandet och slöandet med regelbundna löpturer - regelbundna i betydelsen en målmedvten halvmil varannan dag snarare än en tvehågsen runda två gånger om året.

Men efter en lång dags resa behövs det ändå något rogivande. Hotellet bygger fortfarande om inför julhelgen och restaurangen är stängd. Min själs älskade har tagit med detta i beräkningarna och har - medan jag i bastun slagit mig i slang med en likaledes fetlagd, julledig kock från Göteborgstrakten - bullat upp på rummet med ett gäng ostar från Coop i Burlöv. Manchego, en förbannat god getost och spansk grönmögelost bland annat. Till detta en godsak, Lungarotti Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2000 (nr 87088 i beställningssortimentet), på hotellmanér drucket ur tandborstglasen. Ett vin som sprider en behaglig efterglöd genom kroppen, fruktigt och delikat tillsammans med sältan i ostarna. Ekfatslagringen har gjort sitt, liksom åren i flaskan, och det finns en strävhet som säger att den andra flaskan av samma sort gott kan få ligga till sig i källaren ett par år till och sedan korkas upp till en blodig biff.

Det här är förmodligen det dyraste vin jag någonsin druckit, och frågan är då om det är värt sitt pris? Kanske det fina i kråksången, de subtila nyanserna och de rätta aha-upplevelserna går mig förbi - eller så gör förväntningarna att jag inte vet vad jag ska förvänta mig - men jag går inte igång på alla cylindrar. Det är gott och välbalanserat, absolut, fast jag har druckit i mitt tycke lika goda viner för ringare summor (amaronen häromdagen, exempelvis). Nå, kanske var det tandborstglasen som gjorde det.

Härmed lämnar jag till Esping att hålla ställningarna på bloggen över julhelgen. Inte för att jag inte tänker ägna mig åt att dricka och äta mig till en än mer framträdande rondör, men för att jag lär hamna i trakter där sådana moderniteter som bredband och trådlös uppkoppling är okända påfund.

Gundel Egri Cabernet Sauvignon 2004

När vi var i Budapest i september kom vi aldrig till Gundel Étterem, den berömda restaurangen i Stadsparken. Stället har en lång och brokig historia, som på hemsidan presenteras i väl valda delar. Mellan 1939 och 1949 verkar det inte ha hänt något, inte heller mellan förstatligandet 1949 och 1991 när några påpassliga entreprenörer tog över stället och gjorde det marknadsmässigt igen. Här får inget nämnas som kan störa bilden av rofylld livsnjutning. Gå därför raskt vidare till Johan Tells reportage i Vagabond. Här kan man bland annat läsa om när de nazistiska ockupanterna gjorde om restaurangen till stall, brände upp Károly Gundels ovärderliga samling kokböcker och länsade vinkällaren.

Nu är det andra tider, igen. Gundel blomstrar och har lanserat en linje viner från vingårdar i Eger, den ungerska vinproduktionens medelpunkt. När vi stod i begrepp att lämna Budapest, efter ett sista termalbad och i väntan på taxi till flygplatsen, hittade vi en affär med en bra vinavdelning. Ungefär 100 meter från lägenheten vi hyrde. Nå, bättre sent än aldrig. Vi ryckte åt oss några buteljer tokajer och en Gundel-flarra. Om vi inte hann äta pannkakor och gulasch där så kunde vi ju i alla fall prova ett av deras vin. Det här - ett cabernet sauvignon från 2004 - var rakt på sak och helt OK, med en kryddig bitterhet och en efter hand allt trevligare, saftig fruktighet. Först passade det bra till tortillas med alla taco-tillbehören, sedan till packning och andra reseförberedelser.

St Peter's Winter Ale - säsongsöl revisited

Kvällen gestaltade sig inte riktigt som planerat. Som vanligt. Mina tanke var att lättnadens suck över att julledigheten infunnit sig skulle vara tungt rödvinsmättad. Så blev det alltså inte. Istället tog jag vid där Trisse slutade för att fira en vit jul.

St Peter's Winter Ale visade sig vara en ytterst trevlig bekantskap. Denna ale är mycket mörk, nästan svart i färgen. Håller man glaset mot ljuset så anar man en rödaktig ton. Ur glaset strömmar en doft av brun farin och nybakat vörtbröd. Ljuvligt men ändå inget mot vad som kommer. Smaken inleds med kaffe, choklad och kanske lite apelsinskal. Därpå följer en behaglig sötma som balanseras av avslutningens bitterhet. Fantastiskt gott. Om det var smaken, de 6.5% alkohol eller någon icke angiven ingredient vet jag inte men jag kände mig nästan snäll när flaskan var tom. Snacka om julöl. Årets hittills bästa. Den enda kvarvarande flaskan får imorgon sällskap av flera. Mitt givna val till brunkålen och det småvarma. Möjligt även till fruktkakan och gottebordet.

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.

Velenosi 2004 Rosso Piceno Superiore "Il Brecciarolo"

Den engelska matskribeneten och författarinnan Elizabeth David hade många kloka tankar. En av dessa var att dricka något enklare till helgmiddagarna och sedan låta ett riktigt bra vin förgylla en vardagskväll när tiden eller ambitionerna inte räckt till för någon mer avancerad matlagning. En god tanke. I söndags tillät inte omständigheterna vin till middagen och till kvällen fanns det varken tid eller ork för matlagning. En djupdykning i frysens mörkaste vrår resulterade i rester från döttrarnas barnkalas. Djupfrysta pizzabitar från pizzerian rakt över gatan. Döttrarna stormförtjusta medan jag var mera måttligt road. Nåväl, med några skivor riktig salami, lite ost, sallad, oliver och så då en halv flaska "Il Brecciarolo" så blev det en riktigt bra måltid som förmodligen inte hade accepterats av fru David.

Rosso Piceno är ett DOC i Marche i mellersta Italien. Det har inte något högre anseende utan Superiore-beteckning men det finns några kvalitéts-medvetna producenter som visat att det går att göra riktigt bra viner här. Velenosi är en av dessa. De har fått de eftertraktade tre röda glasen i Gambero Rossos vinårsbok och just "Il Brecciarolo" har utsetts till Italiens mest prisvärda vin.

Vinet är mörkt blårött. Till en början ger det inte mycket ifrån sig. Det behöver minst en timme i karaffen. Den friskad often bjuder på röda bär. Vinet är medelfylligt, smaken är friskt syrlig och ger associationer till klarbär. Tanninerna är mjuka och väl integrerade. Hyggligt lång och god eftersmak. Påminner en hel del om en lättare, men bra, Chianti

"Il Brecciarolo" (brett-tji-ahr-ålå) är en typ av vin som jag uppskattar väldigt mycket. Det är gjort för att drickas till mat, inte för att dominera. Tänk Dolcetto, oekad Barbera eller varför inte en välgjord Valpolicella.Viner som funkar bra till det mesta som inte är alltför krävande. Vardagsviner som inte är slätstrukna, som prägplas av sitt ursprung och producentens kunnighet.

I kväll dracks den resterande halvan, som klarat övernattningen väl, till lövbiff med grönpeppar och klyftpotatis. Jag blev mer än nöjd. Elizabeth David visste vad hon snackade om (även om hon nog inte skulle ha sett Rosso Piceno som ett riktigt bra vin). För den som vill läsa något av henne rekommenderas "En omelett och ett glas vin"(eller var det tvärt om ?) eller samlingsvolymen "South Wind Through The Kitchen"

Systembolaget har ett par av Velenosis viner i ordinarie sortimentet bl a "Il Brecciarolo" (beställningsnr 99927). Tyvärr kan man inte säga att det är det mest prisvärda Italienska vinet i Sverige. Här kostar vinet mer än dubbelt så mycket som i Italien, 149 kr. Jag köpte mina flaskor hus favoritvinhandlaren Simon Unna i Helsingör. Vid hel låda kostar vinet knappt 70 DKK (under 90 svenska), lite mer om man köper lite mindre men det finns det få anledningar att göra.

Adventstiden...

... går mot sitt slut. Det är en period av sammankomster kring glögg-grytan. När det nu är dags att summera, flyter de olika glöggmuggarna - eller snarare deras innehåll - samman i ett varmt och lätt disigt töcken. Något som framträder som ett klart lysande juleljus är idén att spetsa glöggen med rom. Jag tror det mest har varit Blossas färdigblandade starkglöggsvariant som har varit på tapeten. Ja, på tapeten har den ju sällan varit rent bokstavligen, turligt nog. Ibland har en skvätt spillts på golvet dock, med resultat att man liksom blivit fastklibbad i en sorts evig adventspose.
Ett särskilt hedersomnämnande går här till R's specialvariant, vällagrad original-blossa egenhändigt uppgraderad med mörk bacardi. Mycket angenäm och kraftfull i smaken, lagom söt och med en distinkt men ej alltför påträngande touche av sprit.

Glögg i all ära, det är ändå inramningen och sällskapet som är det viktiga. Hos vännerna på Möllevången langades, efter en stärkande Första Advents-promenad, fram diverse smårätter - sparris, skinka, ost med mera - innan själva glöggintaget. Till maten Allesverloren Shiraz, ännu en favorit som alltför ofta blir förbigången till förmån för mer flyktiga bekantskaper.
Hos kamraterna på Solbacken fanns de traditionella lussebröden, kärleksfullt knådade till sedvanligt konstfärdiga former, och en armada av minipizzor som församlingen glatt mumsade på. Till detta kunde den som ville njuta av nämnda romspetsade dekokt, eller halsa en sval och läskande dansk öl.
Hos vännerna i Sundets Pärla åtföljdes glöggen av en mustig fisksoppa kryddad med saffran. Här förhöjdes stämningen av chardonnay i olika former: Lindemans i box (nr 16457) och Mezzacoronas i flaska(nr 2407). Båda dracks med välbehag av gästerna, särskilt det italienska föll mig på läppen med sin friska och ändå kraftfulla smak.
Slutligen fick jag, i samband med det traditionella julfirandet på Solbacken, en chans att förvissa mig om att R's färdigheter i glöggblandarbranschen inte var en engångsföreteelse. Hans romglögg fungerade utmärkt som aptitretare. Inte blev det sämre av att julbordet hade ett märkbart Förslövs-tema: Hotella-senap till skinkan, en heberleinsk grönpepparkorv där bland charkuterierna. Även en "Torekovs-sill" bland inläggningarna bidrog till att trösta Bjärebor i förskingringen. Efter en stunds palaver kom vi fram till att det nog var nionde gången vi samlades här för firande. Åren kommer och går, liksom batteriet av snapsbuteljer - vissa försvinner till slut ur sortimentet och vissa hänger med från högtid till högtid. Som den svartetiketterade flaskan med isländskt brennìvin, som nog varit med samtliga år. Den var alls inte dum, upptäckte jag: snarlik de danska kumminkryddade sorterna, mild och behaglig till sillen och skinkan. Nästa år, om Gud vill och levern håller, gör jag nog tabberas på den.

Så mycket förströelse i den nervösa väntan på tomten! Så mycket glögg och gamman! Jag känner mig nu helt förberedd på den stundande färden till fjällen och de stupande branterna. Tanken på att dödsföraktande kasta mig utför dessa fjällsidor skrämmer mig inte längre lika mycket. Om det blir min sista advent, tar jag åtminstone med mig många glöggfryntliga minnen till det hinsides.

Den Onde Alven - säsongsöl II

Traditionell Lucia-konsert i Johanneskyrkan, den vackra jugendbakelse där min älskade hustru och jag knöt hymens band för ett decennium sedan. Nyblivne 14-åringen till tonårsson uppställd framme vid altarringen, iförd vit särk och stjärnstav, tillsammans med resten av Augustenborgsskolans kör. I vimlet efteråt träffade vi H, som var där för att – liksom vi – beundra sin avkomma. För tillfället gräsänka var hon inte sen att följa med till Skolgatans ölcafé för något uppiggade efter den meditativa hänryckningen. Ölet för kvällen var tjeckiska pilsnern Krušovice, en kär gammal vän.

Jag har bestämt för mig att bryggeriet hade – kanske har? - en ölstuga i Prag med samma namn, vid en tvärgata till Parížska som förbinder Gamla stan och Josefov. Vid tiden för sammetsrevolutionen var det ett trångt och larmigt ställe där röken låg tät över de grova borden och långbänkarna. Gästerna var nästan uteslutande män, många i soldatuniform eller annars arbetsklädda. Den rostfria serveringsdisken hade man framför sig när man steg in i lokalen, bakom den regerade barska män som hastigt sköljde av begagnade sejdlar i diskhon och tappade upp nytt öl i dem. Här har du – drick! Ölet var bland det godaste som gick att uppbringa på stadens ölstugor, vilket inte ville säga lite. När jag hade tillfälle att återvända hit, något år senare, hade stället förändrats totalt. Nu var det ommålat och möblerat med stolar och bord med duk och blommor i vas. Längs bortre kortväggen hade man installerat ett stort akvarium. Publiken var propert klädd, det fanns meny och man serverade enklare rätter till pilsnern. Som i och för sig fortfarande var god, men känslan av att något för evigt hade gått förlorat gick inte att helt vifta bort.

Upplivad av barbesöket gav jag mig efter hemkomsten i kast med nästa ale, Bad Elf. Fylld av onda aningar, naturligtvis - man måste vara naturligt skeptisk mot vad som verkar vara en typisk gimmick-pryl. Måhända avtrubbad och glatt okritisk efter den tjeckiska pilsnern blev jag emellertid positivt överraskad. Jämfört med Fuller's folly var Den Onde Alven mycket mer balanserad, med en behaglig doft och sammansatta smaker som höll ihop när de tumlade omkring med varandra i munnen. Här hade vi ju den brända kolan, pomeransen, fruktigheten och allt det andra som utmålats i förhandssnacket! Eftersmaken var lång och avrundat besk. Mer smeksam än ond, denne alv: 'Eres to your Elf som det står på etiketten. Till falukorv och potatismos var det kanske sådär, men det gick det också.

Bra vinbloggar

När jag diskuterade min i mitt tycke utmärkta och orginella idé att starta en blogg om vin så svarade den alltid lika raka och rättframma hustrun; -Vem vill läsa något av någon som inte kan någonting om det han skriver om. Jag får medge att det onekligen ligger något i hennes kommentar och erkänna att just den tanken faktiskt inte slagit mig tidigare.

Om ni nu vill läsa något av personer som verkligen kan något och är trötta på Bengt Göran Kron-nånting följer här några länkar

http://dobianchi.wordpress.com/ Jeremy Parzen är en kulturell mångsysslare som skriver om vinupplevelser i New York. Parzen har en förkärlek till Italien i allmänhet och oekade Piemontesiska rödvin i synnerhet.

http://vinare.blogspot.com/
I mitt tycke den bästa svenska vinbloggen där jag plockat upp många bra tips. Oftast rör de sig några snäpp över min prisklass men inte alltid.

http://frankofilen.blogspot.com/
Något av ovanstående bloggs lillebror. Ofta väldigt intressanta tankar kring vin och sitt eget förhållande till drycken.


http://winecamp.squarespace.com/
Detta är den bästa vinblogg jag läst. Korta tastingnotes blandas med långa artiklar. Har arbetat i vinbranschen hela livet och på alla tänkbara sätt. Som importör, försäljare, journalist, fotograf och numera även som vinmakare. Skriver ofta om lite udda viner från små producenter som man faktiskt har råd att köpa (om man hittar dem)

http://thepour.blogs.nytimes.com/
New York Times vinskribents blogg.

www.gwestling.com/barolobrev.html

Inte en blogg men väldigt läsvärd är denna hemsida. Barolo och Barbaresco dominerar men här skrivs även om andra viner. Smalt, fokuserat och initierat.

Säsongsöl

Scenen är given: det lackar mot jul, det är vinterkallt i luften. Den prövade mannen stressar och stretar. Han behöver en stunds kontemplativ avkoppling. Tänk brasa, tänk läderfåtölj och upplagda fötter, tänk ett glas med något gott i. Till exempel någon av de förföriskt lockande, säsongstypiska ölsorter som dyker upp i sortimentet. Med färgglada etiketter och fantasieggande namn som Young’s Winter Warmer, Anchor Christmas Ale och Santa’s Private Reserve Ale – och varför inte de inhemska Oppigårds Winter Ale eller Nils Oscar Kalasjulöl - utlovar de en stunds seriöst mys. I år tycks utbudet av tillfälliga frestelser vara större än någonsin. Inte minst tidningarnas ölskribenter, som med bred pensel målar upp hela krydd- och fruktbutiker i sina smakbeskrivningar, piskar upp förväntningarna. Alltså har jag efter ett besök på Södergatan i Helsingborg och burit hem en kasse buteljer.

Den förespeglade upplevelsen är inte helt lätt att återskapa. Bristen på brasa och läderfåtölj är exempelvis påtaglig i hemmet. Skillnaden mellan att dra korken av en flaska och hälla upp den hemmavid och att få den omsorgsfullt upptappad från kran på ett ställe som Bishop’s Arms eller Gästgivaren är stor.
Men skam den som ger sig. Först ut är Fuller’s Old Winter Ale, skimrande rödbrunt i glaset och skummande som sig bör. Ale balanserar – i min smak - ofta på en slak lina mellan det balanserat, sammansatt upplivande och det surt spretiga och platt avslagna. Den här varianten av Fuller’s hamnar tyvärr, i min bok, på fel sida. Doften är det inget fel på: djup och smörig med en syrlig underton framkallar den de rätta reminiscenserna från långa sittningar på livliga engelska pubar. Men jag gillar inte smaken, stickig och metallisk med en påträngande bränd ton som lämnar en aldrig avklingande sur/besk eftersmak. Som efter den femte pinten, när pubbordet blivit klibbigt av uthällda skvättar och man känner att det egentligen inte är så kul längre. Här framstår plötsligt fördelen med hemmets lugna vrå: man kan lugnt lägga av medan tid är och gå och lägga sig istället för att insistera på att nästa pint kanske blir angenämare.

2005 Villa Russiz Collio Tocai Friulano för en god sak

Ibland är det här med välgörenhet och att hjälpa andra lättare än annars. Ikväll gjorde jag en insats för behövande barn genom att korka upp ett vin från en av Italiens främsta vitvinsproducenter, Villa Russiz. En egendom med ett intressant förflutet. Vingodset grundades under 1800-talets senare del av den franske greven Theodore de la Tour. Tilsammans med sin österrikiska hustru Elvine Ritter slog han sig ned i Friuli, då en del av Österrike, numera i Italien. Greven var den som introducerade franska druvsorter som Sauvignon Blanc, Chardonnay och Merlot och modern vinmakarteknik i Friuli. Efter de la Tours död 1894 tog hustrun över fram till första världskrigets utbrott då Villa Russiz såldes till Adele Ceretti. Hon grundade den välgörenhetsstiftelse som äger och driver rörelsen idag.

I Italien har Villa Russiz ett mycket gott anseende. 2006 utsågs Gianni Menotti till årets vinmakare och deras Chardonnay har utsetts till bästa italienska vita vin av vinbibeln Gambero Rosso. Samtliga deras viner erhåller genomgående mycket höga betyg i de Italienska vinguiderna. Man nöjer sig m a o inte med att verka för den goda saken, man gör det genom att producera godsaker.

I kväll kom flaskan på bordet något för kall. Då bjöd doften mest på en stor doft av Pommac. Efterhand en mer nyanserad äppeldoft, mineraler och nötter. Smaken fyller verkligen ut munhålan. Åter äpplen, hasselnötter mineraler och friska syror. Eftersmaken är riktigt lång och det finns en viss bitterhet mot slutet. Ett synnerligen elegant vin.

Till vinet åts varmrökt lax och romsås vilket inte var dumt alls. Den perfekta matchen hade varit hemmagjord pesto.

Villa Russiz finns tyvärr inte på systembolaget. Simon Unna och Jysk Vin har däremot de flesta vinerna på lager. Tocai Friulano är ett av Villa Russiz' billigare viner, kostar c a 130 DKK och är synnerligen prisvärt. Systemets sortiment är inte det bästa när det gäller Friuli. Det enda riktigt bra alternativet är Schiopettos Collio Tocai Friulano för 193 kr (best.nr 81644).

För den som undrar är Tocai Friulano namnet på den använda druvan. På andra håll kallas den Sauvignon Vert. I Alsace går Pinot Gris ibland under benämningen Tokay d'Alsace. Druvan i det ungerska dessertvinet Tokay (Tokaij) heter Furmint. Tre olika viner, tre olika druvor, tre olika länder, tre likljudande namn, problem för EU.

Numera är det ungrarna som av EU fått ensamrätt till namnet Tokaj medan vinodlarna i Alsace, Friuli och Slovenien har fått väl tilltagna bidrag för att marknadsföra nya beteckningar på sina viner.

Beaujolais Villages Nouveau 2007

Det fanns en tid när släppet av Beaujolais Nouveau var en stor händelse och man fick köa till de eftertraktade dropparna. Det hände väl inte så mycket skojigt på Systemet för några decennier sedan, och då kan man ju förstå att en novelty i höstmörkret kunde locka. Nu är det ingen större sak, verkar det, snarare har det snabbjästa vinet blivit föremål för spott och spe. Det är ju också som Kronstam skriver: redan innan tredje torsdagen i november har det anlänt smakprov på det nya vinåret från södra halvklotet. Billigt Vin - ständigt i framkant - har redan testat en sauvignon blanc 2007 från Nya Zeeland.
Det roligaste med Beaujolais Nouveau 2007 - föutom den hejdlösa etiketten - är att kolla in Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström när han provar. Här får vi en stilstudie av den professionelle vinprovaren, som stoppar näsan i glaset och andas in aromerna, silar klunken mellan tänderna och i största allmänhet ser ut som någon som sköljer munnen med Listerine. Säkert måste man gå genom alla dessa munviga övningar för att fälla ett välgrundat omdöme, som i det här fallet landar i att det är ett enkelt och opretentiöst vin. Och det har väl aldrig gjort anspråk på att vara något annat.
Jag håller med Fagerström om att 70-kronors-varianten - från beaujolais-villages - är en helt ok dryck, med sin kärnfulla strävhet och friska fruktighet. Vi drack det till en pasta carbonara, vilket var gångbart. Jag fick under ett ögonblick en knappt förnimbar doft- eller smakassociation till ett glas fragolino på stående fot i en trång bar i ett vinterrått Venedig. Men framför allt ser man framför sig uppsluppna skördefester i franska vingårdar, med det nytappade och ymnigt upphällda vinet fortfarande skummande i glasen. Eller en paus i det slitsamma arbetet på gården, där skaffningen är en väl tilltagen bit bröd (Esping: ett sånt där som Herr Kahl brukade baka) indränkt med olivolja, packad med skivade tomater och vitlökar och kryddad med salt och svartpeppar. Här skulle måltidsdycken kunna vara detta Beaujolais, drucket direkt ur flaskan i rejäla klunkar och utan några som helst Listerine-miner. Men nu lider jag förstås återigen - skulle Esping säga - av bondromantiska vanföreställningar. Istället borde jag träna på de där vinprovarskrynklingarna av fejan, på det att omdömena måtte bli mer intrikata och vederhäftiga.

Gästgivaren

Det är få svenska barer som jag trivs riktigt bra i. Oftast när jag kommer över tröskeln så startar omedvetet en felsökningsprocess. Finn Fem Fel. Går jag på en bar i England, Frankrike, Italien eller Danmark händer det mera sällan. Den vanligaste bristen när det gäller svenska barer är att de saknar något genuint. De känns fejkade. En del är för nördiga och andra lovar runt och håller tunt. Det senaste stället jag trivdes riktigt bra på var Restaurang Intim i Mölle. Sedan länge nedlagt. I grunden tror jag det beror på att ställena saknar självkänsla och mognad. De vet inte riktigt vad för slags ställe de är eller vill vara och sprider en slags ängslig vilja att tillfredsställa som bara blir störande

I dag besökte jag Helsingörs julmarknad. Eftersom vinden var iskall och det dessutom regnade småspik lät jag mig övertalas att besöka mitt Helsingörska favorithak, Gästgivaren vid Axeltorv. Här startar ingen felsökningsprocess. Det första som alltid slår mig när jag besöker Gästgivaren är ljuset. De färgade och fantastiskt vackra glaspanelerna i taket och den perfekta belysningen skapar ett direktverkande gemyt. Baren visar direkt att här menar man allvar och inredningen, trots vissa eftergifter som engelskspråkiga skyltar med lustiga "tänkvärdheter", talar samma språk. Utbudet är mycket bra. Här finns alltid öl på fat från ett par danska mikrobryggerier, på senaste tiden Skovlyst och Svaneke, lite importerad fatöl och sedan standardsortimentet. Maten är inte mycket att yvas över men smörrebröden är bra. En eftermiddag på Gästgivaren, en bra bok och ett par I.P.A. är som ett spa-besök för själen.

Idag blev besöket lite kort men vi hann med en Julebryg från Skovlyst. Riktigt gott om än inte fullt i klass med Mysingen. Ett mörkt öl med kryddiga toner av bl a kanel. En viss sötma och inslag av bränt socker. Alkoholhalten ligger på 6.5% men ölet känns ändå friskt och utan genomslag av alkoholen. På väg ut blev det ett snabbstopp i baren där även en Julebryg från Bornholmska Svaneke bryghus hanns med. Lite svagare, lite mindre av allt men ändå förmodligen ett hyggligt matöl. Inget jag känner behov av att testa igen.

Julmarknaden i Helsingör innebar också söndagsöppet i vissa butiker. Från Simon Unna köptes ett par flaskor av Velenosis Rosso Piceno som jag återkommer till vid ett senare tillfälle. Det inhandlades också in ett par vin från Cosimo Taurino (Trisse, jag föreslår en genomgång av Taurinos viner så snart tiden medger) och lite portvin till jul. Dagens absoluta höjdpunkt var dock besöket på Det Lille Tehus. En oerhört kunnig innehavare bjöd på en mini-föreläsning om te, kanderad frukt, apelsinmarmelad och julkryddor. En man som visste att använda sitt kunnande utan att mästra.

Väl hemma efter utflykten fortsatte jag på den inslagna vägen. Jag provade Shepherd Neames bidrag till julölsfloran 2007 Christmas Ale. Den var riktigt dålig. Bortsett från en fin ton av ingefära hade den inget annat att erbjuda än en vass beska, ännu vassare kolsyra och ett obehagligt alkoholgenomslag. Lite som att dricka busgrogg. Shepherd Neame gör ett par utmärkta alkoholsvagare ales men detta är ett bottennapp. Undvik.

2005 Ch. La Reyne Prestige

För en tid sedan provade jag ett Cahors-vin, 1999 Ch. Lagrezette. Möjligheten att få dricka ett moget franskt vin erbjuds inte så ofta för den som saknar egen vinkällare men är försedd med dåligt tålamod. Tidigare hade jag bara druckit ett par Cahors-viner inköpta i Danmark som inte var särskilt kul. Ch Lagrezette däremot var en mycket trevlig bekantskap och jag tvekade därför inte att köpa på mig ett gäng flaskor när det dök upp ett nytt Cahors-vin, 2005 Ch. La Reyne Prestige (varunr 2266,
90 kr) i oktobersläppet.

Cahors är beläget i sydvästra Frankrike och malbec (eller cot noir som den kallas lokalt) är den dominerande druvan. Ch. La Reyne är en helt annan upplevelse än Ch. Lagrezette. Färgen är violett som en prästkåpa under fastan. Doften är kraftfullt fruktig med bärtoner och kryddor. Smaken ungdomligt frisk med rejäl syra och fruktighet. Vinet utvecklas under kvällen och blir mer komplext. Märkligt nog känns tanninerna ännu tydligare. Förmodligen ett vin som skulle må bra av att ligga några år.

Till vinet åts en av Carl Butlers kreationer, stek från pustan. En maffig fransyska av limousinsk börd fick tillbringa eftermiddagen puttrandes i kycklingbuljong, vitt vin, paprika, lök, vitlök och kummin.

Idol-final

Medan Esping trakterar vattenhålen och lyxkrogarna i Sundets Pärla måste ju någon hålla den finkulturella fanan högt här på bloggen. Alltså hade vi bjudit hem oss till vänner i grannskapet för att övervara kvällens stora begivenhet, Idol-finalen i Globen. Vännerna är mycket angenäma att umgås med och har dessutom en imponerande maskinpark: en sådan där avlång TV-apparat och ett soundsystem som gjorde att det kändes som om vi nästan var på plats i arenan. Vi hade emellertid sinnesnärvaro nog att ta med käk och vin - helt socialt desorienterade har vi ännu inte hunnit bli.

Min älskade hustru gjorde börek med fetaost- och myntafyllning (de har väldigt praktiska, triangelformade filodejplattor hos Özen Allfrukt vid GA-torget på Söder i Hbg), samt köttbullar med koriander - färsk och malen - och cashewnötter. Under tiden hackade jag ihop en tabouleh. Bladpersilja, mynta, rödlök, lite bulgur, citronsaft, olja, salt och tomat. Persilja, lök, tomat och mynta finhackas och rörs samman ordentligt med det övriga, så det blir en saftig massa. Man kan förstås ha i en färsk chilifrukt eller två, men det fanns inte hemma. Det ska vara mycket persilja och citronsaft. Sedan får det gärna stå och dra nån timme så smakerna också blandas med varandra. En tzatziki rörde vi också ihop innan det var dags att ge oss av. På vägen stannade vi till vid Palmyra på Kristianstadsgatan och handlade bröd och nötter.
Det vita alternativet till maten var från Alsace, Pinot blanc réserve 2006 av producenten Bestheim (nr 2899). Jag prövade inte det, men fick beskedet att det funkade bra till maten. Det röda hade jag velat länge med i butiken innan jag valde ett katalanskt från Montsant, Lasendal Garnatxa 2005 (nr 98451), och ett chilenskt från Maipo, Indomita Reserva 2005 (nr 6723). Jag ångrar att jag inte följde min första ingivelse och tog något av de libanesiska röda i samma prisnivå som faktiskt fanns på Södergatan i Hbg.
Garnacha-vinet - som rekommenderades starkt av Aftonbladets vinskribenter nyligen - var egentligen inte alls dåligt. Men jag hade bråttom att få det i glaset och lät det inte hämta andan när korken dragits ur, så vi kom på kant med varandra från början. Stickig doft och omotiverat bränt och strävt mot gommen, ofärdigt tyckte jag. Efter hand blommade det ut lite i näsan och munnen, men min skepsis fanns kvar. Till en kalvkotlett med ugnsbakade rotfrukter skulle jag kunna tänka mig att ge det en ny chans, särskilt om det hamnar på utförsäljningslistan.
Det chilenska vinet, som korkades upp i höjd med att tallrikarna dukades ut och omröstningsresultatet kungjordes, var alldeles fel för tillfället. För mycket av allt, storslägga när det hade behövts något mer nedtonat och finlemmat. Jag kan inte ens skylla på att det var stolpskottet Peter Jidhe, programledaren, som förstörde upplevelsen. Jag har druckit det här vinet tidigare - till en buffé med grönsaks- och kötträtter - och då gillade jag dess svulstiga, fruktiga anslag ganska bra vill jag minnas. Det funkar förstås inte utan mat till och då helst en grillad köttbit. Hur som helst kommer det nog att dröja innan jag ger mig på det igen.
Efter att Marie Picasso tagit hem segern surfade vi lite på YuoTube och hittade bland annat Jeff Buckleys version av Cohens Hallelujah, en låt som ju Amanda rev ned ohejdade ovationer för härom veckan. Sedan tittade vi till Fredrik Strages 100 största rockögonblick på YouTube. Här finns sedan tidigare Ramones som spelar The KKK took my baby away på Måndagsbörsen 1981. Nyligen tillkommen är #76, Lee Hazlewood sjunger Let's take a walk down Valhallavägen tillsammans med en barnkör. Vid det laget hade vi gått över till Cointreau - för damerna - och Southern Comfort för herrarna. Sammantaget borgade allt detta för en ganska vegetativ lördagsmorgon då inte ett skapandes grand blev uträttat.

Representation

Livet är fyllt av plikter, vissa mera tyngande än andra. Gårdagen innehöll representationsmiddag, en av de delar av arbetet som jag har lättast att förlika mig med . Kvällen inleddes med ett besök på Dunkers kulturhus, den utställning som vernissage-lejonet Trisse besökte och rapporterade om den 23/11. "En flugskit i Kosmos" är på ett plan en fantastisk utställning om Klippan-popens glansdagar. På ett annat plan berättar utställningen om förutsättningar för att få kreativitet och konstruktiva krafter att växa. Bör inte missas.

Representerandet fortsatte på Bishop's Arms som gjort en rejäl uppryckning vad gäller fatöls-utbudet. Tyvärr ingen Bad Elf på fat men väl Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamn samt Oppigårds Winterale och Smithy Ale. Valet föll på den hyggligt tempererade Mysingen som är årets hittills bästa julöl och verkligen smakar jul. Lätt rostade malttoner, bränt socker,kaffe och kryddor i smaken. Jag hittade kanel, kardemumma och en aningen pomerans. Lite som en blandning av ale och porter förstärkt med julens smaker Given på julbordet, skulle kanske till och med fungera till den engelska fruktkakan

Middag åts på en av Helsingborgs kulinariska institutioner, La Petite. I dryga 30 år har Jean Louis Marchandise och hans personal serverat Helsingborgarna rustik fransk mat lagad med utmärkta råvaror men utan krusiduller. Lokalen har sett likdan ut så länge jag kan minnas och har nu uppnått ett slags patinerad charm. Murrigt och trist tycker kanske någon, ombonat och inbjudande tycker jag.

Menyn är föredömligt kort. En handfull förrätter (varav tre är soppor), några fisk- och några kötträtter. För mig kom valet att stå mellan anka och lamm. Det blev lammet som fick göra den gratinerade löksoppan sällskap. En perfekt rosastekt filé sekonderades av provensalsk grönsaksröra och en gräddstinn och vitlöksmättad potatisgratäng. Enkelt, jordnära och alldeles fantastiskt gott. Köttet var supermört och bland det bästa lamm jag ätit.

Så var det vinet. La Petites vinlista är också den kortfattad och som sig bör nästan till 100% fransk. Vi bestämde oss för att följa krögarens rekommendation och drack 2004 Domaine Lafran-Veyrolles. Ett typiskt sydfranskt vin, fylligt, god bärfrukt och tydliga men sammetslena tanniner. Lite väl ungt kanske, till en början något slutet men det öppnade sig efter en tid i glaset.Urgott och perfekt till maten.

Vi lämnade La Petite mätta och synnerligen väl till mods. Det finns på tok för få restauranger som La Petite där bra råvaror och gott handlag får spela huvudrollen. Inte så märkvärdigt kanske, bara märkvärdigt gott och väldigt, väldigt trevligt. Min enda invändning är att vinet hade förtjänat en rejäl karaff och lite bättre glas.

Torsdagschampagne

Vardagsfirande är något vi borde ägna oss mer åt, generellt sätt. Det finns ofta anledning att göra tillvaron lite festligare. Som erbjudande om nytt jobb till exempel. Ett sådant tillfälle fordrar förstås ett litet glas bubbel. På senare år blir det gärna Pol Rogers korkar som får flyga i taket. Finns på behändig halvflaska för moderat champagnegalopp en torsdagskväll som denna. Inte gratis dock, som Churchill och Esping förespråkar, men väl kall och torr. Uppfriskande dryck med doft och smak av äpple och citrus. Passar bra till det mesta antar jag, exempelvis pasta och rester av köttfärssås förstärkt med smörfrästa champinjoner, riven morot och en skvätt överblivet rödvin.

Nutty as a fruitcake

Jag känner ett tungt ansvar för innehållet på denna blogg. Medan Trisse roar sig på pubkvällar och frotterar sig med berusade akademiker får jag ägna mig åt att försöka ha något slags överblick över läget. Nyss har jag uppdagat hur vi förbisett Portugals viner. Nu är det dags att påpeka att det är mindre än tre veckor kvar till julafton. Fem dagar kvar tills det är dags att blöta lutfisken men redan nästan försent att baka julkakan om den ska hinna mogna till julens gottebord (gottebeor). Vilket gottebord är komplett utan en julkaka och varför äta choklad, nötter, marsipan, fikon och dadlar var för sig till portvinet när man kan få allt på en gång ?

Under min barndom kom det varje jul en paket från en amerikansk avsändare till min moster. Paketet innehöll en färgglad plåtburk som innehöll en folieinslagen fruktkaka. Delningen av kakan tillhörde ett givet inslag i julaftonens liturgi. Den smakade himmelskt, även utan portvin. Fuktig, fruktmättad, kryddigt exotisk och mäktigt söt. Så ett årupphörde paketen att komma, utan att man visste riktigt varför, och jag fick en tuff första lektion i tingens obeständighet.

I ett försök att komma till ro med detta barndomstrauma har jag gjort en expansiv sökning på webben och även provbakat. Den som vill prova gör klokt i att skaffa följande:

280 g vetemjöl (ska siktas)
1 ½ tsk kanel
1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))
1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)
1 tsk mald kryddpeppar
3/4 tsk salt
454 gr russin
454 gr gula russin
227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)
454 gr kanderat apelsinskal
113 gr citronskal
100 gr kanderade körsbär
100 gr kanderad ananas
225 gr rumsvarmt smör
200gr socker
6 ägg
3 cl pressad citron
12.5 cl pressad apelsinsaft
227 gr grovhackad mandel
konjak efter smak
Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

Jag klarar aldrig att följa ett recept slaviskt utan gör alltid det jag kallar "förbättringar" eller "justeringar". Min hustru benämner min kreativa ådra klåfingrighet. Så även denna gång. Valnötter istället för mandel. Dessutom ganska mycket pecannötter. Jag hade också i några hekto urkärnade torkade dadlar och lite torkade fikon och minskade på det kanderade. Det vita sockret byttes ut mot muscovadosocker. Funderade på några hekto mörk choklad men lät bli. Däremot kunde jag inte motstå frestelsen att hälla i en rejäl skvätt överbliven Vintage Port. Det blev m a o inte så mycket smet men desto mer av fyllning. Kakan har som sagt ännu inte avsmakats men den spred himmelska dofter under tiden i ugnen. Återkommer med rapport på juldagen

2005 Meia Pipa

En tilfällig släng av skrivkramp, förorsakad av en period med alltför divergerandande förpliktelser, botades med några glas av Meia Pipa, premiärportugis för Billigt Vin. Lite märkligt kan tyckas då Portugal producerar många bra viner i överkomlig prisklass. Meia Pipa 2005 (varunr 2564) kostar 77kr och är ett utmärkt exempel då detta. Vinet görs på en druvblandning bestående av två välbekantingar, cabernet sauvignon och syrah, samt den lokala castelao. Allt i lika delar. Vinet är rödsvart i färgen. Doften, som inte är så värst stor, bjuder på björnbär (eller är det boysenbär), svarta vinbär och fat. I smaken hittar jag samma bär och sötlakrits. Hyggligt lång eftersmak med ett lite bittert slut. Sammanfattningsvis ett gott vin som ikväll dracks utan tilltugg. Jag saknade köttgrytan med lök, vitlök och paprika.

Kritikerfavoriter

Alain Brumont är vinvärldens motsvarighet till Lucinda Williams. Båda har länge varit favoriter bland experterna och lyckats kombinera respekt för traditionerna med nytänkande och olydnad. Dessa kulturpersonligheter har med enträget och långsiktigt arbete skapat sig en position där de också når ut på marknaden

När jag jag för ett par år sedan blev nyfiken på Brumonts Ch. Bouscassé stod det inte att få tag på. Detta till följd av att vinet var alla vinskribenters favorit-vin och utropades till fyndvin i nästan alla sammanhang. Kritikernas lovord har också försetts med en uppmaning att lagra vinet. Länge. Nu har priset sjunkit till ytterst överkomliga 99kr och det ingår i standardsortimentet.

I glaset är vinet mycket mörkt rött. Det finns inte mycket frukt i doften, mer av animaliska toner. Smaken är kärv och sträv med inslag av salmiak och tobak. Inget som stryker medhårs precis. Efter några timmar i karaffen går det att att hitta lite mörka bär i både doft och smak. Ihop med mat (ryggbiff med gräddsås och hasselbackspotatis) funkar det riktigt bra men visst behöver det lagras. Länge.

Det handlar tveklöst om ett riktigt bra vin men inte riktigt min kopp te och jag kommer inte att köpa några mer Ch. Bouscassé. Egentligen gillar jag idén. Ett rätt kompromisslöst vinmakande där man själv i och med lagrandet blir delaktig och medskapare till slutprodukten. På många sätt går Brumont rakt emot rådande trender med massor med frukt och snabb mognande viner .Tyvärr har jag varken tålamod eller utrymme för sådana lagringsprojekt, känner mig inte helt övertygad om att det skulle vara mödan värt. Skulle jag däremot springa på en 10-15-årig Ch. Bouscassé eller Ch. Montus för den delen i Köpenhamn så skulle jag inte tveka. Omedelbar behovstillfredsställelse.

Btw, jag är inte stormförtjust i Lucinda Williams heller.

Supertoskanare i hastigt mod

Stillsam lördagkväll i höstrusket. En liten förrätt med löjrom, crême fraiche och rostat bröd. Till det en sauvignon blanc från San Antonio-distriktet i Chile, Casa Marin Cipreses Vineyard 2005. Enligt Systemets beskrivning är det "torrt, mycket friskt, fruktigt och aromatiskt /.../ med inslag av krusbär, kiwi, konserverad sparris och svartvinbärsblad". Det stämmer väl in. Vinet har en mystisk smakkomponent, men att det är just konserverad sparris hade jag inte kunnat säga. Däremot innehåller det mycket mineraltoner. Ett fräscht vin med stor smak, som kräver mat till: gärna grillade laxar eller kokta firrar med smakrika tillbehör. Systemets ursprungliga pris - 194 kronor - var över toppen. Enligt Ulrika & Camilla i Aftonbladet tog man bara hit 360 flaskor till lanseringen i mars, och när det nu reas ut finns det i skrivande stund 160 kvar. Nya priset 116 kronor är absolut mer adekvat och, menar jag, placerar vinet i kategorin "prisvärt".

Huvudrätten följde principen för "Occam's razor": att eliminera allt ovidkommande för att komma fram till den rätta lösningen. Min älskade hustru hade besökt Kött & viltspecialisten på Amiralsgatan och inhandlat varsin rejäl entrecôte, samt lite av innehavarens egenhändigt tillagade bearnaise-sås. Köttet var snyggt marmorerat, mört och fint. Bara en sallad på små gröna blad, avocado och granatäpplekärnor till.
Allt var som upplagt när ett problem tillstötte. Jag hade glömt lukta på det tilltänkta vinet, en Muga reserva 2003 från Rioja, när jag korkade upp det. När jag nu hällde det i glaset upptäckte jag att det var korkskadat. Fan också! Och här låg biffen klar på tallriken. Vad göra? För tillfället är det rätt tomt i lagret. Att välja på fanns i princip en amarone och en "supertoskanare" från 2001- vid namn Crux Bibbiani Gilberto - inköpt i hastigt mod på Kronborgs vinfestival. Den fick det bli. Direkt ur flaskan utan preludier som luftning och dylikt sände vinet ut en intensiv och mäktig lukt av ekfat och läder, som från en inpyrd stallkammare. Här hade det behövts någon timme i friska luften. Ändå var smaken förvånansvärt fruktig och len och inte riktigt så gomkryllande och dundermuskulös som doften förutspådde. Till köttbiten var det helt ok med sin varma och komplexa ton. Färgen djupt rödbrun då ljuset bröts i det.
Köpet gjordes under vinprovningens intensiva och något kaotiska slutskede och jag kan inte minnas vad priset slutligen blev. Esping körde en hård prutning och det blev varsin flaska till något som då kändes som ett bra enhetspris. Även om avsmakningen kom hastigt på var det en angenäm upplevelse. Inte ett vin man dricker varje dag.

Pubkväll

Fredagskväll och pubafton i huset. Det betyder att hyresgästerna har en regelbundet återkommande möjlighet att samlas i allrummet, umgås och dricka sig berusade till ett mycket överkomligt pris. Den glädje detta innebär för gästen - i förhållande till den monetära satsningen - står i direkt proportion till hur benägen vederbörande är på starka drycker. Nu har det slumpat sig så, att det i huset bor en oproportionerligt hög andel som gillar att supa till (och skam att säga får jag väl räkna mig till denna kategori). Det kan också förhålla sig så, att pubkvällarna bidragit till en ohälsosam nivå av alkoholkonsumtion bland de boende. På senare tid har mitt intresse för pubaftnarna emellertid falnat - det är helt enkelt för tråkiga tillställningar med en känsla av ständig déjà vu. Tyvärr är jag enrollerad i den grupp boende som agerar pubvärdar enligt ett rullande schema, och denna kväll var det min tur igen.
Det är långa kvällar, då företrädesvis det övre ålderssegmentet av de boende passar på att sitta och pokulera över öl och whisky till långt in på småtimmarna. Regelmässigt bestämmer jag mig för att ta det lugnt med drickat och lika regelmässigt finner jag mig i slutet av en sådan kväll rejält på snusen. Sällan känner jag mig så nära alkoholismens lugubra tristess. Nu hade jag i alla fall föresatsen att undvika whiskyn, den sötsliskiga danska burkölen, jägermeistern och gammeldansken. Faktiskt lyckades jag i mitt uppsåt och höll mig till bag-in-box-vinet. Det fanns en skvätt Chill Out kvar sedan förra puben, förmodligen den variant som kallas Sunset gjord på cabernet sauvignon från South Eastern Australia. Det är ett boxvin jag gärna häller i mig på musikfester i det gröna och andra uppsluppna tillställningar: bärigt, lättdrucket och billigt. När jag kramat den sista droppen ur innerpåsen fanns det en annan box, vars namn jag inte lyckades lägga på minnet. Förmodligen inhandlad i Danmark till ett billigt pris och antagligen med ursprung i Australien också det. Faktiskt lite godare än Chill Outen, en druvsaftsblandning som fått umgås med lite mer ekspån i tanken innan upptappningen på påse. Hade kunnat vara o.k. till en grillad köttbit i skymningen, om säsongen varit den rätta. Nu serverade vi enbart knakar, som fått simma omkring i en stor kastrull tillsammans med lagerblad, kryddpeppar och lök. Samt glögg spetsad med whisky, irish coffee med vispgrädde på sprejflaska och all denna metalliska burköl.
Fördelen med att vara pubvärd är att man kan styra musikvalet. Soundtracket till den här kvällen blev en spellista med soullåtar: exempelvis Beware of the man (with candy in his hand) med The Dramatics, Losin' Boy med Eddie Giles och The Fugitive Kind med Tony Clarke. Plus förstås ett gäng fina gamla bitar med Candi Staton, Mary Wells och Doris Troy. Alltid nåt.

Sås

När köttet till grytan putsades blev det en del skröfs över. Då kan man göra rödvinsås, ett trivsamt kvällspyssel när novembervindarna sliter i husknuten. Skröfset bryns tillsammans med rotfrukter, till exempel morot, rotselleri och palsternacka. Tomatpuré och vitlök fräses med en stund innan det är dags att slå på buljong och vin.
För ändamålet har jag en flaska Hidden Rock petit verdot cabernet sauvignon, som om jag förstått saken rätt är Systemets mest sålda vin. Jag kan förstås inte motstå tillfället att pröva denna storsäljare. I enlighet med diskussionen om standardiseringen av viner i tidigare inlägg kan jag konstatera att Hidden Rock följer formel 1A: bär, ek och alkohol i mängd, i det här fallet olyckligtvs mer som något slags rödavinbärssaft för vuxna än en mogen smakupplevelse. En förnimmelse av blaskiga, långdragna fester med alldeles för mycket rödtjut och en alltmer besvärande dålig smak i munnen kommer över mig. Särskilt en efterhängsen, oaptitlig eftersmak etablerar sig efter några klunkar och biter sig envist kvar. Nej, snabbt i med den i grytan. Sedan full gas på plattan så att det hela kokar upp. Skumma av väl och låt reducera.

Det tar en stund. Under tiden lämpar det sig att käka lite boeuf från gårdagen och ta sig ett glas bordeaux istället för australiensaren (efter att noga ha sköljt munnen med vatten). Le boeuf är än mörare efter ytterligare någon halvtimmes puttrande och vinet - måste jag säga - växer i jämförelsen till en riktig höjdare. Skillnaden mellan syltig bärsmak och kärnfull fruktighet, mellan bombastisk ytlighet och djup koncentration framstår med all tydlighet. Det franska vinet kostar nästan exakt det dubbla (116 spänn mot 56 för Gömda Klippan). Är det då dubbelt så gott? En sådan jämförelse är omöjlig att göra, men jag kan säga att jag mer än dubbelt hellre dricker bordeaux-vinet. Särskilt när jag tänker på att det prissänkts från 145 spänn sprider sig ett välbehag i kroppen.
När innehållet i grytan reducerats till hälften är det dags att sila ifrån gojan och låta såsen stormkokande reduceras ytterligare. Då kan man ju till exempel förströ sig med att försöka få tonårssonen att göra franskläxan, vilket inte är det lättaste. Mais mon dieu! Det gäller att hålla ett öga på kastrullen, för på slutet går det snabbt. Det är storleken på bubblorna som talar om när det är klart: små bubblor - reducera mera, stora bubblor - färdigt. Men om man inte är vaksam blir det inga bubblor alls utan en fastbränd smet och det är inget kul när man nu ansträngt sig så för den goda såsens skull.

Långkok

Fortfarande är frysen full av kött efter den ungtjur min bror lät slakta någon gång i våras. Stora köttstycken som man inte bara halar ut och fixar något snabbt av. Det krävs en helg - från att upptiningen påbörjas tills man kan sätta sig till bords och avnjuta resultatet. Det här var en sådan helg, då inte alltför mycket annat rubbade planeringen. På agendan stod en bit som Mor rubricerat "bogstek" och vars likar fordomdags kunde få ligga en halv dag och puttra i en stekgryta, för att sedan serveras med sås, potatis, gurka och gelé.
Vi beslöt oss istället för att göra boeuf bourgignon. Det blev en försvarlig mängd grytbitar att bryna och låta gotta till sig tillsammans med en flaska rödtjut - inte från Bourgogne dock utan från Piemonte, vilket väl gjorde rätten till något slags crossover i den rättrognes ögon - i halvannan timme. Det ligger en djup tillfredsställelse i att ha en gryta puttrande på spisen medan man måslar omkring i köket, tar en liten klunk vin och kanske hinner sätta sig ner en stund med en god bok i väntan på nästa fas i matlagníngen.
När det var dags bryntes champinjoner, charlottenlök och rimmat fläsk. Rimmat fläsk är numera inget givet inslag i livsmedelsbutikernas hyllor. Vi hittade vår bit i saluhallen i Lund, ett trivsamt och väldoftande ställe där man faktiskt säljer fisk, charkuterier, ost och annat från stånden, till skillnad från i Malmö där det mest är restauranger, caféer och snabbmatsställen. Över disk kan man få en varm knake direkt ur grytan att mumsa på medan man spankulerar omkring och insuper atmosfären.
Efter ytterligare någon liten timme hade vår gryta slutligen puttrat köttet mört. Det enda jag saknade var att kunna gå ut i egen kryddträdgård och klippa några timjankvistar att strö över. Det fick bli köpetimjan, men det var en stadsbons förbannelse jag fick stå ut med denna afton.
Till boeufen drack vi - ännu mer crossover! - ett vin från Bordeaux: Château de Reignac 2004 (nr 4350). Druvblandningen 70% merlot, 25% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc. En kryddig anrättning, ännu ungt och stramt vasst mot gommen. En hel del frukt och lakrits i den sammansatta smaken, som nog kan blomma upp och ut ännu mer i sinom tid. Ett bra matvin, även om det kanske var lite overkill just i det här fallet. Den robusta grytan hade gått väl ihop med ett lite enklare och rundare vin. De återstående flaskorna av det här vinet ska få ligga till sig några år och - om Gud vill - korkas upp till någon kryddig biff eller måhända viltstek med fet sås.

Gruner Veltliner till kålsoppa

Alltför ofta förmår jag inte att leva upp till mina ambitioner i köket. I teorin har jag hyggligt klart för mig hur rätt rätt ska matchas mot ett lämpligt vin. I praktiken blir det oftast för komplicerat att genomföra och vinvänlig mat är ju inte alltid barnvänlig.Förmiddagens promenad gav lust till något stärkande och värmande. Den höstruskiga eftermiddagen ägnades åt brödbak och buljongkok.

Här någonstans tog orken slut och det gällde att hitta en någorlunda snabb utväg. Ångkokt romanesco-kål (mild kålsort som ser ut som en korsning mellan ett blomkålshuvud och en kameleont) passerades , lite fräst rökt fläsk, en klick grädde och en grabbnäve nyrriven parmesan blandades ner i den nykokta buljongen. Kålsoppan färdig.

Den ursprungliga idén var att öppna en mogen supertoskanare, göra puré på romanescon, koka linser och steka en biff...

Vinvalet var ingen total mismatch. Det blev Schmelzers Gruner Veltliner 2006 som Trisse rapporterade om den 17 november. Jag kan bara instämma i hans omdöme. En väldigt bra och druvtypisk Gruner Veltliner till rätt pris.

Sauvignon blanc till asiatiskt

Espings råd (se inlägg 30 oktober) att äta asiatiskt till 2007 Sileni cellar selection sauvignon blanc - från Marlborough på Nya Zeeland - visade sig alldeles utmärkt. Vi åt en pad thai-liknande anrättning på kyckling, äggnudlar, jordnötter och böngroddar, smaksatt med cili, lime och koriander. Ganska försiktigt kryddat, vilket harmonierade mycket bra med vinets friska och blommiga smak.
Så här i ofruset tillstånd var vinet en mycket trevlig bekantskap, ungt och fräscht. Doften försiktig men delikat blommig, nästan färglöst i glaset men desto mer sammansatt i munnen. Krusbär och sommar, härligt! Nu var det emellertid slut på det roliga, men jag anar att sauvignon blanc kommer att återkomma mer frekvent i olika skepnader framöver.

Selvarossa salice salentino

Ett högtidligt tillfälle firades under fredagkvällen med många gäster, kära återseenden, uppsluppna samtal och en myckenhet god mat och dryck.
Att välja vin till stora fester med buffé är ingen lätt sak. Klientelet kan ha dramatiskt skiftande preferenser, och vinet ska umgås med en mängd olika rätter och smaker. Kanske har man inte full överblick över vad som ska dukas fram när man bestämmer vad som ska drickas. Det gäller alltså att hitta ett diplomatiskt vin som - precis som Esping så träffande skrivit - vet sin plats.
När vi bänkat oss runt borden valde jag det röda alternativet, Selvarossa salice salentino (varunummer 32228). Druvblandningen är malvasia nero och negroamaro. Ett smakrikt och moget vin, med brända och fruktiga toner och en viss sötma i efterklangerna. Det fungerade ganska bra till bufféns charkuterier, särskilt den där skinkan lindad kring getostkräm, och andra kötträtter med lite smak. I den prisklassen hade jag - om valet varit upp till mig - kanske vänt blicken mot nordligare italienare i samma prisklass: Masi Modello (nr 2386) eller något av alternativen från Montepulciano d'Abruzzo i 60-70-kronorsområdet. Men det är, som sagt, en smaksak. Stämningen höjdes stadigt vid borden och vinet var säkert inte en obetydlig faktor.

Efter maten vankades det kladdkaka med grädde, kaffe och avec. Min bekantskap med konjak är mycket sporadisk, men nu hoppade jag över whiskyn för en skvätt Martell. Det visade sig vara ett bra val, en mjuk och druvig dryck som passade utmärkt till efterrätten.
När festen fortskred i behaglig samvaro uppenbarade sig ett hederligt och digert groggbord. Vid det laget tyckte jag dock det var bäst att hörsamma varningen från den trevliga personalen på Blodcentralen, som jag besökt på morgonen och premiärlämnat blod: nämligen att inte dricka något starkt under kvällen. Nå, kanske blev det en liten gin&tonic där på slutet.
En annan gäst tog av allt att döma för sig ordentligt av utbudet, eftersom han (nästan med 100-procentig säkerhet var det en man) på vägen från festen passade på att spy ner en hel vägg i festlokalens tambur, just utanför toaletterna. Ett svinaktigt beteende som fungerade som en väldigt effektiv partydödare. Nu pratar jag inte om en samling sluskiga, omdömeslösa ungdomar utan om fest där den övervägande delen var medelålders och akademiskt skolad - ett gäng av doktorander, docenter och professorer där någon inte kunde hålla sig på rätt sida anständighetens gräns. Jag tror inte det var vinterkräksjukan som slog till plötsligt. En trist avslutning på en annars mycket angenäm afton.

2004 Nugan Estate Manuka Grove Durif

I eftermiddags satt jag på jobbet och funderade över kvällens vinval. Menyn var satt av döttrarna och inte möjlig att påverka. Tacos med det hele. Jag bestämde mig för att göra som Trisse helt nyligen gjorde och öppna en Gruner Veltliner från Schmelzer. Under promenaden hem med Dr Johns dimmiga "Gris Gris" i lurarna kom jag på andra tankar. Jag behövde något sederande, något tungt, något som kunde försätta mig i ett Dr Johnskt tillstånd. Något som ett tungt vaddtäcke över sinnena. Snabbt hem, korka upp en Durif från Nugan Estate och skvalpa över den på karaffen.

Nugan Estate är en relativt ny australiensisk producent som släppte första årgången någon gång under nittiotalet. Deras vingårdar är dock betydligt äldre då man tidigare levererade druvor till bl a Penfolds. Trots ungdomen har Nugan Estate etablerat sig som en stor och pålitlig producent av bra budgetviner. De har också en produktlinje med kvalitetsviner.

Durif är en rätt obskyr druva som idag främst odlas i Australien och Kalifornien. Den går ibland även under beteckningen petite sirah. Durif låter mer som vinet smakar för här finns verkligen inget som är petite. Direkt ur flaskan (ok via ett glas) gör det inte särskilt mycket väsen av sig men efter en timme i karaffen så händer det saker. Först en intensiv vinbärsdoft, därefter en sensation som kan liknas vid att sticka näsan i en spann solvarma björnbär som plockats dagen innan. Smaken är lika omtumlande och mer än fyllig. Här finns massor av frukt, blåbär, hallon och körsbär men även choklad och lakrits. Eftersmaken är lång med en god kryddighet. Ett vin som klarar att bära sina 15% och inte känns det minsta klumpigt. Även om vinet på min beskrivning låter som en typisk australiensisk fruktbomb så hade jag utan facit i hand gissat på ett vin från södra Rhone. Matvalet var i vanlig ordning inte det bästa. I morgon får resterna akompanjera en rejäl biff och några goda ostar.

Nugan Estate Durif finns i årgång 2001 i SB:s beställningssortiment (87346) för 173 kr. Årgång 2004 går att köpa i danska Superbestbutikerna för 149 DKK. Emellanåt sänks priset till 80 DKK och då snackar vi superfynd

En flugskit i kosmos...

...är titeln på en samlingsskiva utgiven på etiketten Kloaak 1982, producerad av Klippans egen Phil Spector - Pål Spektrum. Nu är det också namnet på en utställning på Dunkers kulturhus: En flugskit i kosmos - Klippanpopen 30 år.
Under vernissagen var det mingel utanför utställningsrummet, med gott om gamla Klippanprofiler. Men viktigast var vernissagetilltugget - varmkorv med pilsner! Som på den bästa musikfest i det gröna vid Tullakrok eller - låt gå för det, dagen till ära - på parkfesten i Klippan. Pilsnern var TT, en produkt jag trodde sedan länge försvunnit från marknaden. Ett kärt återdrickande, som sig bör direkt ur flaskan utan besvärliga kringprocedurer. Lagom beskt, lagom svalt, läskande i den svettiga trängseln. Dessutom on the house, vilket alltid gör upplevelsen än mer fulländad. Till denna dryck: Det spelades bättre boll med Torsson och Vårdad klädsel med Kriminella gitarrer.

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon

Besök i lärdomsstaden och söndagmiddag i glada vänners lag, med god mat och gott vin. Vi serverades vinkokta musslor, samt en ljummen sallad med bulgur, kyckling och getost till huvudrätt. Till detta ett vin som undertecknad alltsom oftast noterar i Systemets hyllor med tanken: "Det där är ju förbannat gott, det var länge sen jag drack det, det borde jag verkligen köpa några flaskor av." Men sedan går jag förbi det och inhandlar något annat, någon tillfällig nyhet som skrivits upp av landets vinskribenter.

Nr 2882 - La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon - kom väl för ett par tre år sedan och förgyllde då en och annan sommarmiddag på verandan. Säkert åt vi fisk och till det kanske en rödbetssallad. Vinet med sin distinkta, fruktiga och lite bittra smak klarar av att matcha ganska smakrika rätter, utmärkt även till skaldjur och kycklingrätter visade det sig nu. Det är omsorgsfullt välkomponerat, personligt och generöst.

Vinet får ett överdådigt omnämnande av Aftonbladets vinskribenter. Det är på intet vis oförtjänt, med tanke på pris och användbarhet. Alain Brumont har ett grundmurat gott rykte hos vinkritikerna och tycks ha något av kultstatus. Bondsonen som gick sina egna vägar och skapar succéer som Château Montus och Château Bouscassé, och allt det där. Jag minns en gåsamiddag för länge sedan - i Restaurang Brogatans källare - då La Gascogne par Alain Brumont tannat merlot gjorde den feta fågeln sällskap nerför matstrupen. Det var ett enkelt, billigt och robust vin som blev en återkommande gäst i hemmet ett tag framöver efter det.

Men åter till middagsbordet. Efterrätten, en smarrig chokladkaka med valnötter, kiwi och vispgrädde, beledsagades av värdinnans favorit: den sydafrikanska gräddlikören Amarula. Den bärande ingrediensen är "den mystiska" marula-frukten vilken, enligt flaskans information, aldrig odlats utan enbart förekommer i vilt tillstånd. I detta vilda tillstånd är frukten - förutom av likörälskare - högt värderad av elefanten, som med sin långa snabel lätt kan snappa åt sig läckerheten från trädens grenar. Smaken vagt påminnande om krusbär, mild och försiktig tillsammans med den smeksamma likören. En föraning om savannens frihet och milda vindar svepte genom rummet.

Vin som vet sin plats

Det är inte alltid vinet ska spela huvudrollen. Ibland är det klokt att tona ner vinvalet och sänka ambitionerna. I fredags hade vi ett tiotal personer hemma på en opretantiös sammankomst. Lite olika pajer, charkturier, ost och bröd. Till detta ett vin som visste sin plats, Velenosi Montepulciano D'Abruzzo 2006. När vi satt oss runt bordet fick jag en orolig fråga om vinet var speciellt. Jag svarade att det var ett ordinärt vardagsvin vilket ledde till att gästen kopplade av, tog en klunk och konstaterade att det var gott. Därmed var den biten avklarad och vi kunde ägna oss åt väsentligare saker än att prata om vad som fanns i glasen. Visst är det kul att äta och dricka något speciellt men det gäller också att välja tillfällena. Nu kunde vi ägna oss åt gästerna istället för att stöka i köket och gästerna slapp att hela tiden kommentera de sublima delikatesser som bars fram. Befriande.

Dagen efter middag hos grannen som bjöd på porterstek, brun sås, potatis och tillbehör. Till detta dracks Anura Pinotage Syrah 2006 (varunr 12044). En vardagsfavorit som passade maten ypperligt. Allt om Mat bedömde vinet som ej prisvärt men de har fel. Smakrikt, rökigt, med drag av charkturier (medvurst) och gummi. Återigen en måltid som lät oss ägna oss åt det som umgänge handlar om.