paddsvansar, sjodjavlar och camping-vin

Senaste dryga veckan har jag och familjen tillbringat pa i den tyska enklaven Union Lido, en camping nagra mil oster om Venedig. Det ar en minst sagt speciell upplevelse. Campinglivet lampar sig inte sa varst bra for utsvavningar nar det galler vinvalet. Vis av skadan fran tidigare ar sa sag jag till att fa med mig nagra hyggliga flaskor till campingen .Dieten har till storsta del bestatt av husets prosecco som serveras i kanna och weissbier. Narheten till havet har erbjudit goda mojligheter till havets lackerheter nar vi vagat oss ut i verkligheten utanfor campingens trygga murar. Till diverse obskyra havslevande varelser av obestambar art serverade med salt, citron och olivolja som enda tillbehor ar enkel prosecco eller pinot grigio perfekt. Far dessutom utsikt over la laguna pa kopet sa ar jag mer an nojd. Det var en sadan kvall som en paddsvans eller sodjavel hamnade pa min tallrik. Jag tycker nog den paminner om en marulk men fiskens italienska namn ar coda di rospo, paddsvans och det tyska seeteufel. God var sitt fula yttre och namn till trots.

Infor avresan bestamde jag mig for att for en tid upphora med irrfarderna i vinets varld och fokusera pa viner fran Friulu, ett av Italiens mest spannande vindistrikt och tyvarr sorgligt underrepresenterat i Systemets sortiment. Friuli ligger i nordostra Italien och gransar till Osterrike, Slovenien och Kroatien. Har finns fler lokala druvsorter an nagon annan stans i Italien och annu fler egensinniga vinmakare. Har odlas ocksa flera av de internationella och riktigt traditionstyngda druvsorterna men vinerna far alltid en typiskt friulansk karaktar.

En kvall oppnade jag en 2006 Sauvignon fran Collio nara den Slovenska gransen. Producenten Muzic har en del av sina odlingar runt staden Gorizia. Jag hoppar over de visuella intrycken da alla viner dracks utomhus i skymmningsljus. Vinet ifraga ar mycket aromatiskt med vita persikor, paron, blommighet, krusbar och en lite svardefinierbar kryddighet. Smaken ar stor och fyllig med riktigt bra syra. Mycket av aromerna gar igen i smaken. Tyvarr finns har ocksa en inte helt angenam bitterhet som sakert hanger samman med den nagot overdrivna alkoholhalten pa 14.5%. En ratt typisk sauvignon fran Collio men inte helt val genomford.

Da gillade jag Muzics 2005 Cabenet Franc betydligt battre. I Friuli precis som i Veneto ar det vanligt med druvrena viner pa Cabernet Franc, en druva som annars oftast blandas med Cabernet Sauvignon och Merlot. Har mots man ater av ett vin med intensiv doft. Jord, paprika, haricots verts och kryddor dyker upp. Smaken ar fyllig, har finns en del gronsaker men ocksa korsbar. Ett gott, valgjort och balanserat vin med ett intressant slut och ratt lang eftersmak.

Jag hann aven med att oppna en 2004 Schioppenttino fran producenten Villa Rubini och distriktet Colli Orientale del Friuli. Schioppettino ar en av dessa lokala druvor som blivit nagot av Friulis kanntecken. I doften dominerar barfrukten, skogsbar och vinbar. Smaken ar fruktig med bra syra. Mot slutet finns en del korsbar och en latt bitterhet som hos en Valpolicella. Vinet fick mig att associera till Dolcetto och Blauer Zweigelt fast med lite mera tyngd och kraft an vad dessa bukar bjuda pa. Vinet var helt utmarkt till kolgrillad slsiccia, en fet och grovmalen korv pa flaskkott.

2007 Schloss Vollrads Riesling Trocken

Efter en lång biltur är det en lisa att få skölja vägdammet ur halsen med en torr och frisk, spritsigt syrlig riesling. 2007 Schloss Vollrads, som inhandlats just innan avfärd. Den nya eldrivna kylboxen i baksätet gör att vinet kan korkas upp genast efter incheckningen på hotellet. Flaskans glaskork underlättar också. Med papperskorgen som ishink - fylld från ismaskinen i korridoren - garanteras bibehållen kyla och de hårda kanter dagen fått av färden liksom rundas av och får en annan lyster. Mycket ung ännu, och som sagt väldigt uppfriskande. Läge att lägga upp ett litet lager i källaren.

Vi kanske kunde ha befunnit oss på ett hotellrum med utsikt över en tysk dal med en flod ringlande längs dess botten, men nu är vi istället på Ronneby Brunnshotell. Utsikten är en parkeringsplats, som för all del är fylld med skönhet: just den här helgen råkar det vara Nostalgia Festival i Brunnsparken och här vimlar av vackra gamla bilar som blänker, glimmar och gnistrar. Vi har parkerat vår vita svenne-bil bredvid en svartglänsande, läcker Studebaker Hawk. Jänkarkaravaner med uppsluppna raggare hängande över alla breddar, likt överförfriskade galärslavar, mullrar genom det lilla samhället.

Det gamla brunnshotellet brann ner till grunden på 50-talet och har ersatts av en låg bungalowliknande länga med drag av charterhotell från sent 60-tal. Det är i grund och botten ganska fräckt. Här är fullt av glada entusiaster och på pation spelar ett coverband till grillbuffén. Bland annat Springsteens Cadillac Ranch, naturligtvis:

Cadillac, cadillac
Long and dark shiny and black
Open up your engines let 'em roar
Tearing up the highway like a big ol' dinosaur




Vi är till slut nödgade att lämna rieslingen för att få lite mat i oss och väljer middagsbuffén i restaurangen. Den ska snart dukas ut och de flesta matgästerna har lämnat eller sitter kvar och skämtar över groggar. Maten är hemsk - sönderkokta kikärtor från salladsbuff'én, översaltad ävja till räksoppa och håglös biff stroganoff. Till och med brödet är kass. Trots ett trevligt bemötande från personalen känner vi snabbt ett behov av att fly, ungefär som The Boss här ovan på flykt från tillvarons intighet genom det konstverk han besjunger.

Kvällen räddas av en promenad genom Brunnsparken, som är vacker i skymningen. Vid den spegelblanka sjön sitter ett uppsluppet gäng och sjunger med i spelemännens potpurri på gamla Sven-Ingvars-dängor. Det är svensk sommar, fanimej. Största behållningen är Doftträdgården, en explosion av doftande buskar - rosor, kaprifol, pioner, pipranka, jasmin och mycket mer - som bildar en hängande labyrint av gångar man kan förlora sig i. Ett stilla regn gör dofterna än starkare. På tillbakavägen passerar vi de gamla pampiga träkåkarna i parken och en massa bilar och husvagnar - alla från svunna tider och pitetsfullt bevarade - som ruvande i dunklet inväntar morgondagens festival.

Här finns förstås också ett spa, i en tillbyggnad i anslutning till "Silver Hill" - det hotellkomplex där de flesta rummen finns. Hit kommer man från vår byggnad genom ett kulvertsystem. Tidigt på morronen har vi stället för oss själva, men det är ganska snabbt avklarat. Rent och snyggt men inget märkvärdigt. Trevligast är några badtunnor med bubbelbad uppställda i innergårdens japanska trådgård. Hit kan man emellertid inte ta sig från själva spa-anläggningen utan måste gå tillbaka via entrén till spat. Korkat.
Frukosten är tråkig: köttpålägg upplagda direkt ur sin plastförpackning, inget ägg&bacon, snabbkaffe ur automat. Håglöst. Sammantaget är det här ett ställe som inte tar tillvara sin potential, som hade kunnat vara mycket mer tilltalande om någon hade engagerat sig mer - särskilt i maten. Nu har vi utnyttjat ett billigt sista-minuten-erbjudande, men hade vi betalat det normala priset för spa-paket - där den där hopplösa middagsbuffén ingår - hade vi blivit rejält besvikna. I jämförelse med Tylösand, och även Selma Spa, är det här inte mycket att trakta efter.

På vägen ut från Ronneby möter vi en ändlös karavan av metall och krom på väg mot nostalgi-träffen. Våldsamma vagnar med skarpa stjärtfenor i mintgrönt, rosa och alla upptänkliga nyanser - som utdöda dinosaurier, verkligen. Allt som allt en hyllning till svunna tider när bildesignen var extravagant och vi ännu inte slängde oss med ord som global uppvärmning och koldioxid-hot.
Snart möter vi också ett följe färgglada Trabanter, en munter syn, och långt senare - mot kvällningen på hemväg mot Skåne igen - ett imponerande följe P1800 på väg mot Ronneby för att göra en storstilad entré när festen är som hetast.

Tillbaka i hemmets lugna vrå korkar vi upp en 2007 Domäne Gobelsburger Grüner Veltliner. Jag tycker den är väl så god som gårdagens riesling, med sin sin doft av päronfestis och mer avrundade men ändå lite peppriga och grapefruktbeska framtoning i smaken. Min själs älskade föredrog dock rieslingen, kanske för den friskare syrans skull.

Glassbloggen

Sommarsemester betyder glass. Sarskilt nar man befinner sig i Italien. I norra Veneto, trakterna lite soder om Cortina Di Ampezzo gor man Italiens basta glass. Har finns massor med byar som ar helt folktomma under det varma halvaret da invanarna beger sig till sina glassbarer runt om i europa. Jag vet inte om man kan tala om terroir nar det galler glass men nagot ar det som skiljer glassen har fran all annan glass. Jag tror att det handlar om hantverksskicklighet, ravaror i allmanhet och mjolken i synnerhet.

Haromdagen besokte familjen La Sorbettiera som gor fantastisk glass. Hit gar alla, barnfamiljer, tonarsgang, eleganta damer och distingerade herrar och enas i en stravan att njuta och uppleva en stunds perfektion.

Pa La Sorbettiera anvands bara riktiga ravaror. Mjolk, agg och socker till glassen, frukt och socker till sorbeterna. Smaksattningen gors med fran grunden, inga halvfabrikat. Till hasselnotsglassen rostar man notterna och finmaler dem till en slat pasta. Inga halvfabrikat, inga genvagar. Pistageglassen ar inte sadar ilsket sjosjukegron utan har en mild farg men desto mer smak. Av pistage. La Sorbettiera har inte en massa konstiga hittepa-smaker, ingen dajmglass, ingen med smurfsmak utan bara rena, klassiska smaker. Under vart besok fanns 18 sorters glass att valja pa och utbudet vaxlar hela tiden. Il Gelataio ar en stolt man som forklarade for oss att glass ar allvarliga saker och att han har ett stort och tungt ansvar. En sondag ater mer an 1000 personer hans glass och ingen sort far vara mer an nagra timmar gammal.\

Den kreativitet som begransas nar det galler att hitta pa konstiga smaker far istallet sitt utlopp nar det galler glasstartor och semifreddi och kanske framforallt nar det galler le coppe. Det var dessa vi agnade oss at. Coppa Creola med choklad- och vaniljglass, chokladoverdragna petite chouxer fyllda med vaniljcreme och sedan en tjock och fyllig chokladsas over hela harligheten. Tartufo ar juvelen i kronan bland glasskreationerna. En knytnavsstor glassboll som rullats i krossade amarettikakor. Halften chokladglass, halften hasselnotsglass. I bollens mitt finns ett dolt halrum som fyllts med amaretto di saronno. Nar man atit en stund rasar glassbollens vagg och likoren rinner ut och blandar sig med vispgradden som ligger som en mur runt bollen.

Jag kommer forhoppningsvis att kunna lagga in bildbevis langre fram.

Midsommarhelg

Medan Esping ägnar sig åt internationella utblickar - utan prickar - håller sig bloggens reaktionäre, rosaklädde cowboy som sig bör nära fädernets och mödernets mylla. Midsommar är tungt av traditioner: dans kring stången, säckhoppning, regn (fast inte denna gång) och eftermiddagskaffe med tårta. Efter allt detta är det skönt att fira heure bleu, blå timmen, i J&R's stuga. Stunden ska väl egentligen infalla i skymningen och innebär drinkar, kort och gott, vilket gör att den gärna följer vädigt tätt på kaffet. I år fixade R storslagna strawberry daiquiris med generösa mått mörk rom - ett avgjort trevligt sätt att njuta av de svenska sommarjordgubbarna.

Efter en myckenhet sill, nya päror, pilsner och snaps återkom jordgubbarna som avslutning på kalaset. Kombinationen jordgubbe, gräddfil och sirap visade sig överraskande smaklig.

Under midsommardagen var det så dags för den tyngsta traditionen: karnevalen i Förslöv, som i år gick av stapeln för 50:e gången. Blåsorkestrar, traktorer, balvagnar och andra former av släp. Tunnelbygget, golfbanan i Påarp och andra lokala skandaler avhånades på sedvanligt sätt från de konstfullt utsmyckade ekipage som rullade genom municipalsamhället. Den mångtusenhövdade publiken jublade och rycktes med i yran. Tåget avslutades på idrottsplatsen, där Måns Zelmerlöw och Brandsta City Släckers underhöll den stora dagen till ära. En lätt arom av bakfylla och gammal sprit svävade över det hela. Folklighet är det nya svarta, Esping!

Midsommardagens afton bjöd på gin&tonic, grillning och rödtjut, en annan tradition. Till min förvåning hade jag hittat ytterligare några flaskor 2004 Ca' Maggiore Langhe Rosso (se bland annat här och här) i källaren och nu var det dags att låta den sista möta evigheten. Det gjorde den med acklamation, körsbärsfruktig och kärnfull på sitt allra bästa humör. Passade bra till fläskkotletterna. A och undertecknad var de enda som drack rödtjut till någon reda, men desto hellre.

(Marinadblogg: olja, en dos chianti som jag köpt 3 flaskor för 99 DKr av i Helsingör för några år sedan och som var väldigt otrevligt då - DOCG-stämpeln kan betyda både det ena och andra tydligen - men som nu kvalar in som matlagningsvin, salvia och lagerblad mosat i mortel, vitpeppar, gul lök och äppelcidervinäger. Tyvärr blev vissa kotletter torra, men jag tror det hade mer att göra med själva grillningen än marinaden.
R hade å sin sida marinerat lammrostbiff med olja, balsamicovinäger, peppar, rosmarin och vitlök.)

R's lamm blev särdeles lyckat: mört och saftigt, grillat precis såpass att det var lite rosa i mitten. R hade också bringat en butelj 2006 Masi Passo Doble Malbec Corvina. Ett mycket bra grillvin - lite fylligare, mer fruktigt avrundat än Langhe Rosson men lite i samma stil med körsbär och kryddiga örter i doft och smak. Bra att ha till hands närhelst lammet slängs på grillen, ingen brådska att korka upp den aktuella årgången heller.

Min själs älskade fixade sedan en rabarberpaj enligt sitt klassiska recept, för dagen med ett täcke av maräng. Gick åt som smör i solsken till kvartsfinalen mellan Holland och Ryssland. J fick rätt, Holland åkte på däng med 3-1 efter förlängningen, men stämningen var uppsluppen och vi kom över det snabbt. Och kanske blev vi lite tröstade - ryssarna spelade fenomenalt och i eftertankens kranka blekhet var måhända det svenska nederlaget inte så nesligt ändå...

Semester

Onsdag 18/6. En kort svang inom jobbet for att knyta ihop nagra losa tradar och sopa en del saker under mattan lite snabbt. Sommarlunch med kollegorna och sedan sa sitter jag dar pa taget. Pa vag. Knappt tva timmar senare sa befinner jag mig i mitt favorittillstand. I transit. Tre timmar till fofogande. I Kopenhamn.

Brew Pub ar ett valdigt trevligt stalle som jag bloggat om tidigare. Det ligger sa pass nara stationen att det kanns helt OK att kanka resvaskan dit. Brew Pub har en uteservering pa en fantastisk innergard och de serverar handbrygd ol. Jag oppnar med en Atlantic IPA: Fargen matchar nastan de omgivande husens vaggar. Brunorange, djupt barnstensfargad. Smaken ar inte sa varst komplex utan de spelar pa tva strangar; rostade toner och beska. Jag saknar lite fruktighet. Kanske ar jag lite petig men det ar liksom lite sjalva poangen med Brew Pub. Naja, olen ar frisk och sammanhanget perfekt sa jag ar mer an nojd, aven utan fruktighet.

Som motvikt till bloggens foretradare for ny-folkligheten (eller heter det nu-folklighet) och den rosa sockervaddens och cowboyhattarnas framste fanbarare trangs jag alltmer ut pa vanster spelplan. Som bloggare i alkoholrelaterade amnen maste man tanka pa att halla balansen. Alltid. Brew Pub har drycken som hjalper mig. Coltrane. En Imperial Stout. Svart som synden och lika intensiv som John Coltrane pa the Half Note. En riktigt mastig stout som ater skaningar i rosa cowboyhattar till frukost. Till frukost skulle jag inte vilja dricka Coltrane. Men sa hemskt garna en ljummen eftermiddag pa en Kopenhamnsk bakgard medan jag lyssnar till bordsgrannarnas konversationer och belatna hummande och smackande over de forsta sipparna pa deras ol.

Kaffe, rokt flask, eller snarare latt vidbrant flask och en bitter beska som far mig att tanka pa malort. Mmmmm, gott. En halvliter kanns som overkill. Drycken som hjalpte balansen borjar nu att stjalpa den skulle mankunna saga. Nasta gang blir det en liten.

Inlagget ar skrivet i Italien. Pa en italiensk dator. Dar har ni forklaringen till avsaknaden av prickar och ringar over vissa vokaler. Sa kommer det att se ut ett tag fram over.

Marinadbloggen

Så här kvällen innan midsommarafton vräker regnet ner över Malmö. Det är kvavt och klibbigt. Det verkar långt till nästa grillning. Jag påminner mig om sist det begav sig, söndaglunch innan hemfärden från landet. En laxsida till grillen. Alla de godaste dofterna/smakerna i morteln: limesaft, utbankat citrongräs, färsk hackad röd chili och färsk riven ingefära, koriander och vitlök. Lite olja på, sedan klart. Eftersom det var mitt på dan och hemfärd inget vin, men det kan man se fram emot till en annan gång. Bra till mycket, denna marinad: tonfisk, kyckling, säkert även fläskkotletter. Kanske ett vitt vin med någon liten sötma till, eller ett lättare, mjukt rödvin.

Heja Sverige!

Esping har dragit iväg till Italien, Italien har tagit sig vidare till kvartsfinal. Det är bara att gratulera bådadera. Italien i mästerskapsyra är ett kul ställe att vara på. Sverige spelade mot Gli Azzuri i EM för åtta år sedan (tror jag det var). Den matchen såg jag, min själs älskade och den då inte tillstymmelsen till tonårige sonen på en hamnservering i en liten by på Sorrento. Fiskebåtar uppdragna på stranden, varm kväll, vin och massor av frutti di mare på uteserveringen. Familjens grabbar serverade och mamman stånkade vid spisen. En gammal tv hade rullats fram för matchen. Det var inte många gäster - kanske bara vi när jag tänker efter - och grabbarna kollade mest på matchen med sina förbipasserande polare. Med utsökt hövlighet applåderade de också svenskarnas insatser, och det kunde de förstås kosta på sig för Sverige spelade tämligen tafatt och fick vederbörligen stryk. Vi fick ett glas grappa som tröst. Sen lomade vi hem till pensionatet, släpande på krossade EM-drömmar som på ett trasigt fiskenät fullt av tång och drivved och annat värdelöst bråte.

Det var med andra ord ungefär som vanligt, ungefär som nu när Sverige åkt ur på gruppspelsnivån. Stora förväntningar och ett platt fall. Jag och arbetskamraterna såg ryss-matchen på storbild i en stor lokal, tillsammans med en massa andra människor i varierande grad av gul-blåa kroppsutsmyckningar. Där kunde man äta taco-buffé och få en stor stark innan matchen. Det var ganska slabbigt och taffligt, ett billigt koncept för att krana ut det mesta möjliga ur fotbollssugna malmöiter med så lite ansträngning som möjligt.

I baren utanför lokalen fanns en del pumpöl, bland annat Paulaner Hefe-Weissbier. Tyvärr tappades den upp på ett synnerligen oengagerat och slapphänt sätt av barpersonal som absolut inte hade något intresse för eller kunskap om att göra det på rätt sätt. Den var i alla fall trevligare än den menlösa svenska fatölen.

Ett nerköp? Tja, allt är relativt och skillnaden mellan att känna sig lurad och nöjd ligger i ett par mål åt ena eller andra hållet. Nu blev det det där jävla nätet man fick släpa hem igen. Fördelen med Sorrento är att där är så mycket vackrare att vakna upp morronen efter en sådan nesa.

På tal om Italien: någon har låtit översätta Billigt Vin till italienska. Där heter vi Vino a Buon Mercato - irrfärder nel mondo del vino. Kanske är det Espings inlägg om nocino som utlöst detta initiativ. När han skrev det var han förkyld och nämnde bland annat total nästäppa som krävde något mer kraftfullt och penetrerande än vin: " Total nasale richiede qualcosa di più potente e penetrante" blir det. Rubriken "Dolly-fuel" blir "Dolly-carburate". Och så vidare. Trisse kallas i italiensk översättning puleggia, vilket inte ska förstås som "räli' pugga" utan - enligt den mångkunnige Esping - trissa, det vill säga något slags redskap. Eller min feminina sida, den som skiljer mig från riktiga karlar som kan ta sveriges undermåliga prestationer i schlager- och fotbolls-EM som en man.

2003 Villa Puccini

I morse tog jag ut ett av de mystiska köttstycken, som finns kvar av min bror odalmannens slaktade ungtjur, ur frysen. Jag tänkte att jag kanske kunde strimla det och göra en wok. Men när jag såg köttet i tinat skick påminde det starkt om de söndagsstekar min mormor brukade bjuda på. Hur gjorde hon? Jag minns hur "den självösande" emaljerade Kockumsgrytan - så målande beskriven som ett mirakel i hushållsarbetet i annonser i Husmoderns Köksalmanack från 50-talet - stod och puttrade länge och väl på Electrolux-spisen.

Nu råkar vi ha en sådan gryta i fin blå emalj, säkert inköpt på någon loppis för ett par tior. Så jag börjar med att bryna den stora köttbiten väl på båda sidor. Sedan i med lite vatten, plus en massa kryddpeppar och lagerblad. Tillägg som jag inte tror mormor hade blir ett par hackade röda chili-frukter, några mosade vitlöksklyftor och en skvätt äppelcidervinäger. Varför jag har i det sista är oklart, kanske för att jag har det i det mesta jag tillagar. Ja, och så en rejäl dos vitpeppar.

Fördelen med den här sortens matlagning - när man har tid - är att den sköter sig själv medan man hittar på annat: luftar vin, köper grönsaker, diskar, surfar på nätet. Efter kompletterande inköp fick morötter, rotselleri och knipplök samsas med det andra i grytan, plus gå in i ugnen i sällskap med färskpotatis och palsternacka.

Inför helgens Dolly-uppladdning ville jag ha ett rött alternativ till pizza-slajsarna. Valet föll då på 2003 Villa Puccini, en toskansk gammal bekant jag har trevliga minnen av. Kanske skulle den visa sig ha blivit alltför gammal? Jag är långt ifrån någon expert på att utläsa viners stadium av mognad på färgen, men det här är i alla fall djuprött i glaset med rödvioletta skiftningar mot kanterna. Efter någon timmes luftning doftar det inte påträngande mycket i glaset: tydliga spår av fatlagringen tillsammans med såna där körsbärschokladpraliner som man antingen gillar eller hatar, kanske något oxiderat blyertstorrt och stickigt. Fatkaraktären är till en början dominerande även i smaken, innan en trevlig och mycket torr strävhet och bra syra tar över - mer klarbär än inlagda körsbär här, vilket är positivt. Smakar mycket och länge, i eftersmaken kommer det slutligen fram lite sötare toner av torkad frukt. Jag tycker det är rätt gott, och inte redo för ättestupan än. Det hade kunnat gå väl ihop med de smakrika och feta pizzorna i lördags.
Steken är klar ungefär i jämnhöjd med att min älskade hustru anländer. Hon är skeptisk till att jag använt kryddpeppar, och menar att det gör anrättningen till en slags helstekt kalops. Trots sina förbehåll svänger hon ihop en väldigt god, redd sås på den frånsilade skyn. Som vanligt hemlighetsfull med sina tricks avslöjar hon att smör, grädde, lag från ättiksgurka, crema di balsamico och hp-sås hade ett finger med i spelet. Tillsammans med chilipepparen i grunden blev det en het, men mycket smaklig sås.
Köttet är mört och fint efter dryga två timmar i grytan, om än som sagt med en dragning åt kalops i smaken.
Vinet hamnar i bakgrunden och försöker konkurrera i kraft av sin egen kryddighet utan större framgång. En fruktig och besk torr ale hade nog passat bättre. Men på det hela taget går det ingen större nöd på oss denna tisdagskväll.

Rödtjut i fasta sortimentet

De senaste månaderna har jag inte alls följt nyhetssläppen, utan koncentrerat inköpen på att lägga upp ett lager hyfsat billiga, säkra och förhoppningsvis lagom lagringsbara kort inför kommande dyrtider. Fonder verkar vara ett osäkert sparande i dessa dagar, och mina kontakter i råoljebranschen är sparsmakade. Därför satsar jag mina surt förvärvade sekiner på vin - bensin går ju ändå inte att dricka.

Nåväl, genom den gode R's försorg har jag ändå fått en liten inblick i de nya rödtjut som tagit plats i fasta sortimentet. Vid ett och samma tillfälle provades 3 av dessa samt en ny årgång av en trotjänare:

2005 7 Deadly Zins (6690)

2005 Bellingham Shiraz Pinotage (6214)

2004 Periquita Reserva (2560)

2006 Meia Pipa (2564)

Av de provade vinerna är det Periquita Reserva jag kommer att återvända till (har redan gjort, förresten). För 79 kronor får man ett mycket välgjort och välsmakande vin, som kanske kan bli än bättre om ett eller ett par år.

2003 Pelissero Barbera d’Alba Piani

Ett inlägg från Esping, fortfarande cyberspace-berövad (men, tycks det, inte helt bedrövad för det):

I kväll åt jag en TV-dinner, möjligtvis omedvetet inspirerad av Trisses kurtis med amerikansk skräpkultur. TV-dinnern bestod av snabbtinad köttfärssås, penne och fetaost som dukades fram lagom till avspark. Vad kan passa bättre till sådan mat än en barbera?

Vinet är djupt rött med en liten dragning åt det bruna. Doften är så urtypiskt piemontesisk. Jag skulle kunna ha gissat på nebbiolo om jag smakat blint.. Intensiv med mycket mörka bär, björnbär och körsbär är det första jag tänker på. Det dyker upp choklad och en del vanilj som får samsas med kryddor som nejlika och kryddpeppar.

I smaken är bärfrukten något nedtonad och syran har mildrats någon sedan förra flaskan för två år sedan. Istället hittar jag en god kryddighet, lakrits, tjära och körsbärslikör. Smaken är fyllig och slutet rätt långt. I stilen ligger Barbera d’Alba Piani lite mittemellan modernister och traditionalister. 40% av vinet lagras på en blandning av nya och gamla barriquer, resten på botti.
Vinet köptes på tilbud hos danska Superbest för några år sedan. Jag vill minnas att det då kostade 80 DKK och jag köpte en låda. Kvällens flaska var den näst sista och jag önskar nu att jag inte nöjt mig med en låda. Denna barbera finns i beställningssortimentet i årgång 2005 och kostar 135 kr vilket faktiskt är några tior billigare än ordinarie pris hos Superbest. I beställningssortimentet finns även Pelisseros Long Now (barbera/nebbiolo), en barbaresco och en dolcetto. Pelissero är en spännande vinmakare snäppet under stjärnproducenterna.

2007 d'Arenberg The Hermit Crab Viognier Marsanne

Det var förstås upplagt för besvikelse. När australiska producenten d'Arenbergs The Hermit Crab gästspelade på Bolaget som tillfällig nyhet för något år sedan, uppstod omedelbart tycke, rentav en liten förälskelse. Vi hann njuta av några flaskor innan det tog slut den gången. Sedermera upptäckte jag att vinet fanns i beställningssortimentet, men kom mig inte för att ordna hem det. Därför var glädjen stor när det lanserades i det ordinarie sortimentet i april-släppet, i den nya årgången 2007.

Förväntningarna vara alltså stora, när jag nu bestämde mig för att prova Eremitkrabban igen. Färgen ljusgul, inget att säga om den. Doften - här har jag tydliga minnen av 2006:ans spännande, kalkhaltigt mineralrika och havsnära aromer. Nu fanns bara en antydan till detta, istället var det päron/melon och kryddighet som dominerade. Smaken gick i samma stil: trevligt fruktigt och kryddigt, ett ok vin men utan den där extra finessen som vi längtat efter. Synd, jag ville så gärna bli förtjust igen. I samma prisläge och stil - The Hermit Crab kostar 93 kronor - finns ju hård konkurrens av exempelvis Tahbilk Marsanne och Ca' Rugate Monte Fiorentine.

d'Arenbergs sortiment har varit på tapeten tidigare, då med en röd variant anmäld av Esping här.

Dolly-fuel

Dolly har varit i Malmö. Uppladdningen startade redan på förmiddagen, då K & L bjöd på en överdådig brunch med tydlig inspiration från det transatlantiska köket: tjocka pannkakor med massor av lönnsirap, smoothies på blåbär och banan, ägg'n'bacon. Men här fanns också ymnigt med charkuterier och ostar från Gamla Världens skafferi, bland annat en finfin emmenthaler som lagrats två år i en grotta i Schweiz, för att sedan hämtas upp ur sin mörka kammare av en specialdesignad, skäggig bergsman (eller om denne man tillbringat tiden i grottan tillsammans med osten, det rådde någon oklarhet kring detta). God var den i alla fall, osten. Våra värdar hade även tänkt på de nyttiga inslagen och hade tillrett en bloody mary enligt konstens alla regler, med selleristjälk och allt. Med en gnutta vodka för att runda av smakerna försatte denna hälsodryck snabbt sällskapet i gynnsamt Dolly-mood. God hjälp på vägen fick vi av den förträffligt behagliga musiken i bakgrunden: The Amazing Rhytm Aces och Jimmy Buffet & The Coral Reefer Band.

Som avslutning på denna del av Dolly-dagen skänkte K upp en dram utsökt bourbon från Kentucky -Woodford Reserve Destiller's Select. Ett självklart val med tanke på att destilleriets official spokesperson i den här delen av världen - som anlänt från de småländska skogarna på morronkvisten - deltog i övningarna. Hon berättade om noggrannt utvalda och bundna tunnor, som sedan övervakas noga av the master destiller för att drycken ska tappas och sändas ut till den törstande världen i exakt rätt ögonblick - ungefär som i fallet med den där skäggige schweizaren och emmenthalern, får man förmoda. H gjorde ett gott arbete som spokesperson, men jag är naturligtvis helt ogrumlad i mitt omdöme när jag säger att detta var en synnerligen smaklig bourbon: avrundad och ändå distinkt, med en efterkick som en välriktad spark från en travhäst ivrig att komma ut på banan.

Efter en sådan brunch infann sig ett behov av att "vila middag", som min salig morfar alltid plägade göra efter målet mitt på dan. Också klokt, med tanke på de kommande strapatserna i Dollys kraftfält.

Det hade pratats mycket om laguppställningar inför Sveriges match mot Spanien. Men skulle man istället bege sig till Stadion, i andra ärenden än fotboll, var det andra urvalskriterier som var aktuella. Självklart blev det Jack Daniel's - från Dollys hemstat Tennessee - antingen att dricka neat, med is eller med Coca Cola. Dock inte gärna utspädd med vatten, som K påminde med ett påpassligt citat från George Strait:

I don't want you under my roof
with your 86 proof
Watered down 'til it tastes like tea

En man med närmast encyklopedisk kunskap om amerikansk musik, denne K.

Anyways, som Dolly skulle sagt, gick det bra att kombinera en skvätt whiskey från Tennessee med en lager från Brooklyn. Inte vad jag hade förväntat mig av en amerikansk lager, utan en humledominerad, smakrik historia med tydlig beska och fruktighet. En positiv överraskning som jag med säkerhet kommer att återvända till inom kort. Liberty ale från Anchor Brewing Co. kom faktiskt lite i skymundan här, men det kan bero på att min förväntan inför och uppmärksamhet på denna gamla bekantskap inte var på topp. Jag tror jag får genomföra en mer koncentrerad jämförelse, för rättvisans skull. Det är ett hårt jobb, och så vidare.

Själva konserten, då? Jovars, Dolly jobbade på med sin hurtiga charm och med sina starka melodier. Tyvärr var ljudet såpass plågsamt dåligt - i alla fall från parkett - att det förtog en hel del av upplevelsen. I paus förlyttade vi oss upp på läktaren, där det både var mer livat bland publiken och bättre ljud. Dolly blev förstås en ännu mindre prick vid horisonten, men när hon ensam klämde i med Little Sparrow lyckades hon ändå jaga bort den lite ödsliga stämningen på stadion och ersätta den med värme, intensitet och innerlighet. En höjdpunkt efter en väldigt lång, tomt ekande och påklistrat showig transportsträcka. I bänkraderna hördes visserligen kommentarer som: "Vad gör hon nu? Sjunger om en sparvajävel?", men det får man ta. Sedan blev det världens hålligång till Islands in the stream och 9 to 5. Hon har många tricks i den glittriga blusärmen och någonting för alla att gå igång på, den där Dolly.

Eftersittningen, åter hos K & L, blev stilenlig: Four roses med mycket is - milt, sött och gott som avslutning på en lång dags färd mot Malmö-natten. Soundtracket till denna nedtrappning stod Guy Clarke för. Kompis till Townes van Zandt - salig i åminnelse - och Steve Earle, bland andra. Så finstämt och försiktigt att man bara sjönk ner i soffan och in i det lite loja samtalet kring bordet. K - den K som tillsammans med H ridit in från Småland - berättade att de sett den gamle texanen i Tivoliparken i Kristianstad, av alla ställen. Vi pratade om att KB borde vara ett givet ställe för honom, om han kan övertalas att ta sig över Atlanten igen. Enligt uppgifter på Wikipedia har han emellertid brutit benet i maj och tvingats ställa in flera spelningar. Så det kanske dröjer ett tag innan det blir aktuellt.

Visst, ja, det här är ju en vinblogg. Medan männen drack bourbon fanns det för damerna givetvis vitt vin att tillgå: Casal di Serra. Ingen genussvindel idag - för då kan det ju som bekant bli hbt av alltihopa och det går ju inte för sig.

2006 Jean-Baptiste Adam Riesling Reserve

Ännu ett inlägg från Esping:

Trisse skrev för en tid sedan ett inlägg betitlat ”riesling till allt”. Jag tycker att han inte riktigt tog ut svängarna och gick hela vägen. Att riesling funkar till fotboll det visste jag redan men ikväll bestämde jag mig för att testa gränser på riktigt. Åtminstone blev det så.

I morse lämnades övriga familjen på Kastrup för vidare transport till Italien. Jag har planerat att följa efter men först väntar en veckas gräsänklingsskap. Under pågående fotbolls-EM. Turen till Kastrup innebar möjlighet att fylla på förråden. Mycket dansk mikrobrygd ale och ett par flaskor Alsace-riesling.

Sent hemkommen från jobbet, strax efter kick off, inser jag att min inköpslista varit något för ensidig. Den enda som finns hemma och går att tillaga i halvlek är ärtsoppan från i tisdags. Funkar riesling till ärtsoppa ? Jag spetsar soppan med ingefära och hoppas på det bästa. Tyvärr visar det sig att inte ens ingefäran kan överbrygga de smakmässiga klyftorna och vi kan konstatera att riesling INTE funkar till allt.

Till fotboll funkar det däremot utmärkt och efter att ha sett Kroatien mästerligt manövrera ut Tyskland kan jag konstatera att det funkar väldigt bra på egen hand.

En riktigt ung riesling, svagt ljusgul i färgen. Doften får mig att associera till barnkalas. Seven Up och fruktsallad. Smaken är till en början lite menlös men efterhand händer det saker. Visst påminner det om sockerdricka i den tungspetskittlande spritsen men här finns också en lite mer seriös sida med grapefrukt, mineraltoner och en rätt pigg syra.

En rätt trevlig basriesling för knappa 70 kronor (55 DKK på tilbud hos danska Superbest). Ok får de pengarna, men visst är Trimbachs bas-riesling värd sina trettio kronor extra.

Tahbilk

Min själs älskade kommer hem sent från arbetet och önskar vin - ett initiativ som naturligtvis inte får rinna ut i sanden. En hastig inventering av förrådet ger mager utdelning, men här finns en Tahbilk att slänga in i frysen en stund. Den har vi med framgång prövat på ett par ställen, till mat.

Så medan Espings strida ström av inlägg droppar in kan jag sitta tillbakalutad i soffan på kvällskvisten och sippa på den här fryntligt fruktiga och piggt pillemariska australiensaren. Till skillnad från de halvtorra tyskar som kantat min väg på sistone ett vin jag inte tröttnar på - snarare tvärtom. Doften är spännande och intagande, smaken kryddig och blommig. Åh så trevligt att umgås med - bör alltid finnas till hand om andan skulle falla på.

2004 Marques de Caceres Vendimia Seleccionada Crianza

Espings dator har för tillfället kraschat, men här är ändå en rapport från fronten. Posten måste fram!

Det är inte särskilt ofta jag öppnar en rioja nuförtiden. Kombinationen vanilj och dill känns allt mindre lockande. En gång i tiden var det rioja som fick mig att känna mig som vinkännare, det var liksom inte så mycket att ta fel på. Nu har tiderna förändrats och det finns både traditionell och modern rioja. Inget får vara enkelt längre och så snabbt min kunskap åldras.

Marques de Cacera tillhör modernisterna och vid en blindprovning hade jag inte placerat detta vinet på den iberiska halvön. Förmodligen inte någon annan stans heller.

Det är ett rätt ljust rött och genomskinligt vin i glaset. Doften är rätt trevlig med jordgubbar, gräddkola och lite kryddpeppar. Smaken drar åt samma håll. Medelfylligt, mjuka tanniner och hyggligt lång smak. Trevligt och lättdrucket. Inget att klaga på men heller inget att yvas över. Bra och korrekt men lite väl opersonligt.

Bangla Beer & Kloster Eberbach

P har nått mogen ålder, det vill säga 40. Firandet startade på Indian Haweli vid Möllan, en reko indisk sylta. Stället bjuder på ambitiöst tillagad mat i anspråkslös miljö. De har också en öl från Bangladesh, Bangla Beer, som kanske inte helt lever upp till de lyriska höjder som utmålas ¨på dess hemsida men som var helt adekvat till de kryddstarka, smakrika rätterna på bordet.

Aftonen avslutades hemma hos P & M, där gästerna bjöds på marängsviss och vin. Halvtorra Kloster Eberbach - om det nu var Riesling Kabinett eller Riesling Spätlese låter jag vara osagt - var ganska trevligt och till och med lite syrligt uppfriskande i första rundan, men snabbt ointressant och klibbigt att dricka. Den knappa hundralapp Eberbacharna kostar lägger jag hellre på något annat. Jag börjar tro att halvtorrt vitt vin från Tyskland inte är min grej, men ska låta det vara osagt innan jag prövat det vin Esping uppskattar här. M & jag var överens om att det torra soave-vin som sedan kom på bordet var bättre sällskap till de allt mer animerade samtal om Eskil Erlandsson, statsterrorism, den svenska visans betydelse för det politiska uppvaknandet i ungdomen samt country-musik i allmänhet och Marty Robbins Gunfighter Ballads and Trail Songs i synnerhet, vilka ringlade sig fram mot småtimmarna. Exakt vad det var för vin som dracks har jag dessvärre ingen som helst aning om.

Höskörd

Den gångna långhelgen bjöd tydligen på årets hetaste dagar, ett slags kulmen på de senaste veckornas värmebölja och torka. Min bror odalmannen hade timat in detta förträffligt och bjöd på rikliga möjligheter att svettas i höskörden. På gällen (det vill säga höloftet) var det bastuvarmt under taket.

Under sådana omständigheter är det förnuftigast att dricka vatten, men förnuft har inte varit den dominerande egenskapen hos släkt och grannar i barndomsbyn. Jag minns särskilt en lika het dag i min ungdom, då jag åtföljde Gösta Persson - då i sextioårsåldern - till Flickebäckaren för att ta in hö. Flickebäckaren var en av bygdens notoriska ungkarlar, som bodde och verkade i en gammal kringbyggd gård med gråstensmurad stall och trälängor (nu håller gården på att renoveras av den nye ägaren, korsvirkesfaktorn är på väg att slå i taket). Nåväl, Flickebäckarens hushållning inskränkte sig till torra mackor samt sumpigt kokkaffe som stått och knarrat länge i sin panna - och självklart kaffejög blandad på detta kaffe och Renat. Gösta Persson har aldrig varit sen att tacka ja, och inte ville jag vara sämre.
Några stadiga jögar senare blev den stekande middagssolen, som vräkte ner på den absolut vindstilla innergården, för mycket för mig där jag stod i lasset och hivade balar till de andra inne på gällen. Gösta och Flickebäckaren visade inga tecken på att krokna i den kvävande hettan på loftet, men jag kände märkbart hur det hårrade i hu'et och blixtrade för ögonen. Jag var farligt nära att tuppa av och trilla av lasset och svor på att aldrig dricka kaffejög under hårt arbete igen - ett löfte jag förstås hann bryta innan solen sjönk i Västerhavet.

Nu sparade vi förnuftigt nog kaffejögarna till lördagskvällens grillparty nere vid bäcken, när dagen svalnat och skördefolket mättats med flintastekar, korvar och potatissallad. Dansk öl ur burk var - liksom under dagens övningar i höet - den dominerande drycken. Det har funnits rikliga tillfällen då jag lovat mig själv att inte hemfalla åt denna dryck nåt mer, men brutna löften är legio i mitt liv och under vissa omständigheter - särskilt de välkomna pauser i arbetet då man sitter i skuggan och diskuterar höets förhandenvarande kvalitet, vädret och andra av livets väsentligheter - är just kall dansk öl det som passar allra bäst.

Min själs älskade kylde en flaska riesling från Tegernseerhof i bäcken och verkade nöjd med den. Hon och A förplägades sedan med ett litet, litet glas calvados efter maten medan, som sagt, det blev några kaffejögar för matsmältningens skull för övriga i sällskapet.

2007 Torres Don Miguel Gewürztraminer-Riesling

Häromdagen drogs restaurangveckan på Bjäre igång. Evenemanget började som ett väldigt sympatiskt evenemang för rätt många år sedan. En handfull krogar erbjöd rimligt prissatta menyer och bjöd in lokalbefolkningen innan säsongen drog igång. Efterhand som restaurangveckan blivit något av en lokal institution har kvalitén sjunkit och det hela blivit en rätt sunkig tillställning där några hyggliga krogar tävlar mot uppdaterade korvaluor i konsten att göra svulstiga matbeskrivningar. Man behöver liksom inte anstränga sig längre för att dra fulla hus.
Nåväl, på nationaldagen begav vi oss iväg till Kvinnaböske Krog där vi blivit besvikna mer än en gång tidigare. I år skulle man kunna säga att stället än en gång inte levde upp till våra förväntningar. Vi blev positivt överraskade. Till förrätt serverades en riktigt god gazpacho, perfekt i det högsommarvärmen. Sedan följde en "triologi på bjärekyckling" med ugnsstekt potatis, en calvados/vin reduktion och puré på gröna ärtor. Rätt ambitiöst, riktigt gott och framförallt vällagat.

Krogens vinrekommendation till förrätten var 2007 Torres Don Miguel Gewürztraminer-Riesling och den dracks även till kycklingen. Två klassiska Alsace-druvor som samsas i en och samma flaska. Blandningen är 85% gewurztraminer och resten riesling. Jag skulle gissat på en betydligt större andel riesling. Vinet är ljust gult i färgen. Doften har gewurztraminerns typiska kryddighet blandat med citrusfrukt och en diffus men god blommighet. Smaken är mycket frisk med rejäl syra, rätt aromatiskt och med en del bitterhet. Ett bra matvin som är riktigt gott till gazpachon och funkar till kycklingen. Inte så spännade men jag är ändå lite imponerad av Don Miguel. Här finns inte mycket personligt anslag men heller inget jams eller publikfrieri. Ett vin som kräver mat och utmanar med sin syra. Man skulle kanske kunna tala om ett bra bruksvin ?

2007 Las Moras Bonarda

Jag missade junisläppet. En snabbtur inom bolaget visade upp en rätt sorglig samling flaskor i MLSB's nyhetshylla men jag fastnade för en flaska 2007 Las Moras Bonarda. Hem direkt, fram med korkskruven för att ta reda på vad man får för 59 kr. Rätt märkligt egentligen att det går att sälja en flaska vin för 59 kr. Om man betänker att staten tar ut en avgift på 27 kr med tull, moms och systembolagets omkostnader så är det 32 kr kvar. Frakten från Argentina ska betalas, flaska, marknadsföring m m. Det är faktiskt inget dåligt vin man får för slantarna. Färgen är såklart ungdomligt blåröd. Doften är frisk med bär och en lätt antydan till viol. Smaken ganska lätt med fin smak av björnbär, blåbär och slån. Syrorna kan beskrivas som matvänliga och mot slutet finns det en lätt beskhet. Inget publikt fjäskande här inte utan enkelt och basalt Faktiskt ett riktigt bra och rustikt matvin. Som gjort för kvällens marinerade fläskkotletter med rosmarin och peperonata.

Twist and Stout

I går avslutades ett projekt som tagit mycket av min tid och mitt engagemang under de senaste månaderna. En känsla av samtidig hänförelse och utmattning infann sig och jag styrde mina steg mot Bishop's Arms för belöning och vederkvickelse. Det fanns inget som omedelbart fångade mitt intresse på hanarna. Rätt bra faktiskt, för då går det lättare att prova något nytt. Jag fastnade för en porter från relativt nystartade göteborgska Oceanbryggeriet. Drycken är svart som synden utan en massa onödigt skum. Doften är överraskande frisk. Denna porter fortsätter sedan att förvåna hela vägen. Här finns en del rostade toner, lite rökighet och lakritsmen den är förhållandevis lätt, frisk och fruktig. Jag brukar normalt förknippa porter med den mörka årstiden men Oceanbryggeriets variant funkade helfint i sommarvärmen. Jag fortsatte med en gammal bekant, Oppigårds Indian Tribute och för första gången blev jag besviken på en öl från Dalarnas stolthet. Fruktigheten var helt borta. Förmodligen ett gammalt fat eller dåligt hanterat av puben.

2007 Domäne Gobelsburg Grüner Veltliner

Här är den ju, den snygga grüner veltlinern. En av dem i alla fall. Det känns som åratal sedan den fanns i glaset, synd ty det är en riktigt trevlig bekantskap. Emellertid är det som med alla riktiga vänner: man kanske inte ses på flera år, men när man väl träffas är det som att fortsätta samtalet där man slutade. G-burgern är så välgjord och smak- och finessrik att den mer än väl lever upp till sin prislapp på 88 kronor. Den ingår i Schloss Gobelsburgs budget-linje, en grüner veltliner att ha i beredskap till såväl vardags som till fest.

Om jag ska fortsätta musikassociationerna befinner vi oss långt från de ångande och mystiska träskmarkerna kring New Orleans. Istället har vi landat betydligt längre norrut, i Detroit under eran då det stansades ut Motown-hits på löpande band. Tänk det citruskrispiga, metalliskt klara anslaget i Temptations Ain't too proud too beg, tillsammans med de smeksamma harmonierna i Marvin Gayes och Tammi Terrells duetter. Pepprigheten och beskan påminner måhända om Martha & the Vandellas råare alster, som Nowhere to run. Och i det utklingande slutet kan man fantisera om groovet i I heard it through the grapevine.

Vill man inte krångla till det kan man nöja sig med att instämma i hemsidans högst subjektiva men ganska passande beskrivning: bekömmlich und trinkfreudig.

Födelsedagsfirande

Firandet av unga fröken H, allaredan 4 bast vorden, gick av stapeln på en i sanning trivsam innergård vid Möllan. De med rätta stolta föräldrarna har - tillsammans med andra hyresgäster - fixat till trädgården och snickrat ihop en lekstuga med generösa sociala utrymmen för den yngre generationen. I den lummiga atmosfären avnjöts generösa mängder jordgubbar, glass och bakverk - allt från kanelbullar till chokladkaka. Och för den äldre generationen: bubbel, en mycket passande begivenhet en solgassig eftermiddag som denna. K fick korka upp Chapel Hill Sparkling Chardonnay för glatta livet. Mycket uppfriskande, mycket lättdrucket och befrämjande för det generösa sociala utrymme som skapades på kalaset.

Chapel Hill - I's favorit-bubbel som också sparkat igång festivalstämningen inför Dr Yogamis senaste spelning på musikfesten vid Tullakrok. I skrivande stund säkert i mängder av studenters blodomlopp. En allround-dryck för alla livets skeden och skiftningar med andra ord. Balatonboglár!!!

På tal om musik nämnde L's initierade fader att KB erbjuder en gratis-konsert med Gary Louris (Jayhawks-mannen) den 10:e juni. Vi grunnade en stund på hur det kan komma sig, tills vi kom på att det är samma afton som Sverige begår sin EM-premiär mot Grekland. En krock - liksom att Dolly spelar i Malmö den 14:e juni samtidigt som Sverige möter Spanien. Efter TV3-reportaget om Zlatan har EM-febern stigit ytterligare någon grad - kommer han att kunna åstadkomma något det här mästerskapet? Kommer Dolly att avgå med segern på Stadion? Hur ska man hinna med allt?

2004 Moncaro Verde Ca' Ruptae Verdicchio dei Castelli di Jesi

Jajamän, Steinschaden - den där billiga halvtorra österrikiska grüner veltliner/chardonnay-blandningen - satt som en smäck efter en varm dag i renoveringstagen. Gott till grillad grön sparris i det fria. Ett litet glas bara, det som blivit över sedan dagen innan, det var ganska lagom.

Till fläskkotletterna, zucchinin och tzatzikin blev det en verdicchio från kooperativet Moncaro i Marche: Verde Ca' Ruptae Verdicchio dei Castelli di Jesi. Ett gästspel bland Bolagets tillfälligheter för några år sedan, sedermera prisnedsatt till en mycket rimlig peng. Har klarat sig bra i källaren. På uteplatsen fick aromerna från vinet skarp konkurrens från alla andra dofter som smög fram i kvällningen, men visst fanns där mjuka och blommiga toner av melon och honung. I smaken är det mer avrundat nu än vad jag minns det från tidigare, men här finns kvar en tydlig syra och ett litet kärvt bett som funkar till smakrik mat. Inget stort eller märkvärdigt vin, men gjort med omsorg: ett sådant vin man kan tänka sig att korka upp till enkel sommarmat och gärna då något ljust kött från grillen. Nu är det nästan slut på lagret, tyvärr, och utsikten att fylla på med nya årgångar tycks liten. Eventuellt kan sista flaskan sparas till nästa år för att se om den fixar mer lagring.

Marinadbloggen: olja, Crema di Balsamico, vitpeppar, honung, vinäger smaksatt med citron samt salvia och lagerblad stött i mortel med lite olja. Zucchinin bara vänd i lite olja innan grillningen.

2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese Trocken

I kväll blev det äntligen dags att korka upp den riesling som inte dracks hemma hos herr K under championsleaguefinalen. Ja, inte just den flaskan för den står kvar hemma hos herr K i utbyte mot den flaskan som jag felaktigt gav mig på. Vinet i fråga är 2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese och det fick mig fullständigt på fall.

Vinet är fantastiskt vackert. Färgen är guldgul och ger en fingervisning om vad som väntar. Det ser så elegant, glädjufullt och tjusigt ut att det bara måste smaka bra. Doften levererar allt som den okulära besiktningen lovat. Den är rik och fyllig med karakteristiska mineral- och petroleumtoner. Det finns honung, citrus och torkade aprikoser och goda mandeltoner. Smaken går i precis samma still. Stor, fyllig och frejdig. En lätt sprits som kittlar tungspetsen. Tänk sedan på en av Anton Bergs chokladöverdragna marcipanskivor fyllda med aprikos. Ta bort chokladen och spraya med lite 5:56. Försök sedan föreställa dig att helheten skulle bli riktigt god och du har en bild av hur 2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese Trocken smakar. Fast inte riktigt. För sedan kommer det långa goda slutet med frisk syra och en liten grapebeska. Alldeles otroligt gott.

Fast det här vinet är mer än så. Det känns lite som att dricka en högtid. Som när man träffar sina nära för att fira och ha trevligt. Alla är inställda på att det ska bli bra och bidrar efter bästa förmåga. Eller som en skolavslutning på flaska. Med detta menar jag inte att denna Riesling är perfekt in i varje minsta detalj. Bara att den är så god och så trevlig att dricka att det känns som fullständigt ointressant om det någonstans finns ett vin som smakar ännu bättre. Det fanns vid senaste kontrollen c a 150 flaskor kvar ute i butikerna. Det är nog ingen dum idé att slå en signal till närmsta systembolag måndag morgon och reservera några flaskor.