Pingstprovning med Friulienfokus

En vecka går fort. Och som Ingvar påpekar i sin rapport kan det ta ett tag att hämta sig efter en av Billigt Vins extravaganzor. Nu senast, under pingstaftonen, hade vi förstärkning av Italienska Viner, Linda och Patrik. Det borgar förvisso för ett mått av seriositet, men innan eftermiddagen ändat hade ändå en försvarlig mängd flaskor korkats upp...

Sauvignon-vinerna på bilden hjälpte till att förgylla en god stund invid Rönneå. Det var en av de första riktigt varma försommardagarna. Behaglig skugga under bersåtaket. Lax, nypotatis och en kall romsås på tallriken och goda viner i glasen. Mellan tuggorna och klunkarna utspann sig ett samtal om än det ena än det andra, faktiskt inte enbart om vin.

Vinerna på bordet har en stund tidigare stötts och blötts, smakats och bedömts i det espingska residenset, i en miljö renons på yttre störningsmoment som solsken, blomdoft och humlesurr. Blocken på bordet och näsorna i glasen.

Först har vi två halmgula drycker i glasen, vin #1 något ljusare än vin #2. Vin 1 har en frisk mineralitet, det är öppet och inbjudande i doften. Man anar nästan en spritsighet. I smaken finns ett drag av syrliga äpplen och en liten sötma. Det är kraftfullare än man kunde ana vid första påseendet. Ett kompetent och välgjort vin som inte har sett mycket av insidan av ett ekfat, om ens något.

Det har däremot vin 2. Det är samma druva, men hanterad på ett dramatiskt annorlunda sätt. Till en början är vinet en smula inbundet i glaset. Fattonerna är det första som sticker ut. Men ganska snart öppnar sig doften och smaken och då möter vi ett fylligt, närapå smörigt vin. Honung och mogna höstäpplen svansar runt i smaken. Det är fokuserat och stilrent - ett spännande och personligt vin.

Druvan, då? Just innan Ingvar låter folien falla säger Linda pinot grigio, och det stämmer. I det första glaset har vi 2008 Perusini Ronchi di Gramogliano Pinot Grigio. Perusini är en producent i Colli Orientale del Friuli, området norr och öster om Collio. Vinmakare är nuvarande ägaren Teresa Perusini. Vinet importeras av Wester Wine och kostar 118 kr. Det hade varit en klockren hit i 99-kronorsgänget, som vi botaniserade mer frekvent bland för något år sedan. Antagligen är dagens 118-kronorsgäng på väg att bli det nya 99, med prisökningar och dålig kronkurs medtaget i beräkningen.

I det andra glaset finns 2004 Bressan Pinot Grigio. Denne Bressan, arketypen för den personlige vinmakaren som lägger ner hela sin själ i sitt verk och inte släpper ut sina viner på marknaden i första taget. Ingvar menar att det fortfarande är 2004:an av pinot grigion som är den mest aktuella. Och några 2005:or blir det inte av Bressans viner - han tyckte inte skörden höll måttet och plöjde ner alltihop.


Druvbyte. Vin 3 och 4 är även de sinsemellan mycket olika. Vin 3 har samma rena mineralitet i doften som vin 1. Här finns det gott om tropiska frukter, där ananas är den mest framträdande referensen. Syran är riktigt hög, men det finns också en liten kryddighet i eftersmaken. Ett friskt och rent vin, som påminner mig om varför jag ett tag gillade att dricka sauvignon blanc och att jag kanske borde göra det lite oftare.

Vin 4 är en mycket trevlig bekantskap. Återigen är fattonerna utmärkande. Ett "lager-på-lager"-vin där man hela tiden upptäcker nya dimensioner i doft och smak. Syra, frukt och även en viss sötma kommer ihop sig till ett komplext vinbygge. Här kan man lätt förlora sig i ett utdraget sniffande och smuttande. Som Patrik säger: "Det här skulle jag kunna dricka varje dag". Ett riktigt intressant exempel på vad man kan åstadkomma med druvan.

Igen är det Linda som klämmer vilken det är, sauvignon blanc. Det är vinerna på den översta bilden vi avsmakat här. Av de båda är det 3:an som är mest druvtypiskt. Även om det nog också är typiskt för sitt ursprungsområde Colli Orientale påminner det lite om ett Loire-vin i syran. Igen är det Teresa Perusini som ligger bakom - 2008 Perusini Ronchi di Gramogliano Sauvignon. Priset är detsamma som för pinot grigion i beställningssortimentet, 118 kronor. När MSÄ senare på kvällen får göra sin bedömning föredrar hon denna av de båda Perusini-produkterna.

Vin 4 är 2007 Vie de Romans Vieris Sauvignon, från Isonzo del Friuli. Också det går att få genom beställningssortimentet och kostar 277 kronor. Det är ett definitivt hinder för att dricka det dagligen, även om det alltså inte skulle göra ont på annat sätt än i plånboken.

Provningen fortsätter med 2007 Keber Collio Bianco. Redan här - märker jag av mina anteckningar, vilka redan i utgångsläget var sporadiska - har jag svårigheter att hålla fokus. Kanske är det mängden intryck som blir överväldigande, eller - handen på hjärtat - min oförmåga att spotta. "Sälta" är det enda som står på pappret, och det är verkligen inte allt som finns att säga om det här vinet, som förtjänar odelad uppmärksamhet och fokus.

Till ostarna plockade Patrik fram några röda, och jag fastnade särskilt för 2006 Gatto Pierfrancesco Ruchè di Castagnole Monferrato. En intagande doft av pinje, lite fat, vitpeppar och torkad frukt. Smaken bjuder på frisk syra, lingon och klarbär i frukten. Flaskan ställdes fram inpackad i folie, men med en hint om att det rörde sig om ett vin från Piemonte. Jag gissade att det var en dolcetto, vilket förstås inte stämde. Men den obskyra druvan ruchè är ju inte helt lätt att bestämma. Enligt importören - av en slump är det återigen Wester Wine - odlas druvan endast på 37 hektar i det lilla DOC-området Castagnole Monferrato.

Det här är ett vin jag skulle kunna dricka om än inte varje dag så ofta. Det blir billigare än att bli frälst på Vie de Romans sauvignon, jag får betala 134 kronor flaskan via beställningssortimentet och får då årgång 2008. Patrik menar att fick det här exemplaret för runt nittio kronor för några år sedan - bara att gratulera. Trots den avskräckande prishöjningen får jag nog ta och prova det snart igen.

Eftermiddagen fortsatte i ett hedonistiskt rus, med ostar och fler viner. Vid det här laget hade jag definitivt lagt ner pennan och ambitionen att kunna redogöra på ett vettigt sätt för händelseutvecklingen. D'Angelos aglianico Sacravite var en mycket trevlig bekantskap, liksom den där stilla, vita fragolinin i en flaska utan etikett som Ingvar halade fram till panna cottan... Jag kan bara säga att inget vi avsmakade denna dag var räligt och ber att få hänvisa till Ingvar och Patrik, som tidigare rapporterat här och här.

Perusinis sauvignon och pinot grigio var varuprover från Wester Wine. Även Bressans pinot grigio var ett gratisex - vi försökte köpa mannens viner när vi var där men han vägrade sälja till oss. Istället langade han in en låda blandat i bilen.

2003 Schiavenza Barolo Prapó

Vi har blivit bortskämda ett tag nu. Riktigt högklassig barolo går att köpa för nästintill vardagsvins-priser på andra sidan sundet. Det leder ofta till att man knäpper upp en barolo eller barbaresco sådär bara eftersom man ändå har en låda. Som ikväll när barnen vill käka spaghetti med köttfärsås. Varför inte spetsa såsen med lite porcini och prova den där 03:an från Schivenza som ska vara så bra.

Jag hoppar över luftningen, eftersom nyss provade 04:an från Cascina Cucco smakade allra bäst direkt efter öppningen, och häller upp direkt i mature-kupan. 2003 Barolo Prapó är till uteseendet klassisk barolo i genomskinlig tegelfärg som drar mer åt brabdgult än brunt. Doften är lika klassisk den, fast kanske lite väl flörtig. Till en början är doften överväldigande, nästintill hallucinatorisk. Var det verkligen Karl-Johanssvampar jag stoppade i såsen ?

Det inleds med söt jordgubbsfrukt spetsad med lacknafta. Det fyller på med hallon och körsbär. En näpen marsipangris vill också vara med på ett hörn. Vill man så hittar man exotiska kryddor, multna löv, sviskon och annat gott. Det här är verkligen ett vin för näsan.

Till en början blir smaken en liten besikelse. Visst är smaken fin men den tvärdör så fort jag svalt. Med lite tid rättar allt till sig. Smaken domineras av den söta bärfrukten som ibland släpper fram lite sviskon, kryddor och en uppfriskande mintton. Tanninerna är extremt finkorniga och det känns som hela munhålan ner till svalget draperats i smärgeldam. Återigen fascineras jag av en kraftfullhet som inte är en massiv överkörning utan som skapar utrymme för nyanser.

Ett fantastiskt vin det känns som en ynnest att få dricka. Carlo Merolli säljer (sålde?) för 139 DKK

Även andra har smakat och gillat, eller rättare sagt blivit hänförda.

Italy For The Gourmet Traveller

Jag gillar att läsa guideböcker. Ett bra sätt att förbereda sig inför semestern, bekanta sig med området som ska besökas och hitta de saker som man vill fördjupa sig i. Ibland stämmer dock inte verkligheten överens med guidernas beskrivning. Ta till exempel förra årets Trieste-resa och besöket på James Joyce-museet. Det visade sig bestå av en dator och två fällstolar...

Sämst brukar böckerna vara när det gäller restauranger och andra enogastromnomiska institutioner. Guideböckerna rabblar pliktskyldigast turistfällor och stjärnkrogar. Jag gissar att det är långifrån alltid det beskrivna stället besökts och det händer nog mer än sällan att informationen hämtats från någon annan bok. Står det något om vinproducenter som är det oftast någon jätteproducent som lyfts fram.

Fred Plotkin som gästspelade på Billigt Vin för en tid sedan har nyligen kommit ut med en reseguide för turisten som tar sig runt med magen som vägvisare. Han beskriver sig som en Garibaldi med gaffel och äter sig på 700 sidor igenom Italien region för region. Det är inte främst flashiga stjärnkrogar som Plotkin besöker utan han letar framförallt efter genuina restauranger som presenterar lokala specialiteter, ställena lokalbefolkningen besöker. Restaurangbeskrivningarna är korta, kärnfulla och personliga. Ibland återges en snutt ur konversationen med kyparen, ibland är det en speciell rätt som lyfts fram. Någon gång blir beskrivningarna kanske lite väl korta för att vara till hjälp.

Bokens verkliga förtjänst är att den uppmuntrar till egna upptäckter. Känslan jag får är att det finns en värld med andra spännande ställen att upptäcka. Och att skapa. En god restaurangupplevelse handlar ju inte bara om vad som ligger på tallriken. Som gäst är jag ju också med och bidrar. Beskrivningen av ett av mina favoritställen i Padova, Trattoria al Pero, visar på Fred Plotkins och Italy For The Gourmet Travellers stora förtjänst. Stället är en liten pärla belägen ett stenkast från salutorget.

"It certainly won't win any awards from globe-trotting foodies but the genuineness of the food and the way it is served are appealing nonetheless... You may wind up sitting next to someoneIn my case the eldery egg lady sat down to introduce herself. Beacuse she only had one tooth and spoke in dialect (and usually with her mouth full), I can't tell you much of what she said... I was very impressed with how caringly and respectfully she was treated by the young waiter."


Det är inte bara matställen som presenteras. Även matmarknader, affärer, festivaler, cafeer och enotek får sitt utrymme. Varje område får också en mera generell presentation. Det är naturligtvis svårt att veta hur tillförlitlig en sådanhär bok är. Jag hittar en tre, fyra ställen som jag har besökt och jag måste säga att Plotkins beskrivningar känns väldigt träffsäkra.Italy for the gourmet traveller är ett utmärkt komplement till andra guideböcker.


När vi är inne på temat böcker och vin så vill jag passa på att slå ett slag för den engelska komedi-serien Black Books. Vinet flödar genom hela serien. I ett obetalbart avsnitt får de båda huvudpersonerna Bernard och Manny anledning att fördjupa sina kunskaper på området. Om du har en knapp halvtimme över så kolla hela avsnittet här.

2007 Meinklang Konkret St Laurent

I min bok låter inte Meinklang Konkret som ett vin. Mina associationer far istället iväg till skarven mellan 60- och 70-talen och den tyska Kosmische Musik-scenen. Låter lite som ett obskyrt band med en platta på Pilz eller Ohr. Och visst är producenten Meinklang lite kosmisk. Fast man kan ju också beskriva dem som väldigt jordnära...

Meinklang har sina marker i östra Österrike, i Burgenland nära gränsen mot Ungern. Det är en stor egendom som drivs helt efter biodynamiska principer. Man har 300 kor, odlar spannmål, frukt, brygger öl och gör vin. Man lägger med andra ord inte alla äggen i samma korg. Själva vinodlingen är rätt stor för att vara biodynamisk och omfattar 55 ha. Meinklang satsar framförallt på inhemska druvor som Gruner Veltliner, Zweigelt och Saint Laurent men odlar även en del internationella sorter.

Konkret är Meinklangs toppvin. Det är gjort på 100% St Laurent, en druva som lär vara besläktad med Pinot Noir och som verkar stortrivas i Österrike. Vinet har lagrats på 900-liter speciellt utformade betong-"ägg". Enligt producent kombinerar betongen de bästa egenskaperna hos ståltank och träfat. Betongen ger ingen smak, bevarar vinets fruktighet och ger vinet en långsam syresättning. Behållarens ovala form lär bidra till vinet klarnas på naturlig väg. Man kan ju ha mycket åsikter om biodynamik, gyllene snittet och allt det där. En del uppfattar det som kosmiskt flum andra ser det som förnuftig och hållbar produktion.

2007 Meinklang Konkret St Laurent har en vacker rubinröd färg som är transparent. Till en början fastnar jag för de Pinot-liknande aromerna med kryddighet och kokta grönsaker. Sedan träder den tjusiga bärfrukten fram med blåbär, hallon och körsbärsaromer. Det finns även en lätt aniston.

Smaken följer aromerna väldigt väl. Vinet är mycket frisk med en nästan vitvinsaktig syra. Fantastiskt ren och livlig bärfrukt och mer av den goda kryddigheten. Initialt störs jag av ett lätt alkoholgenomslag men med en stund i glaset blir vinet mera balanserat. Syran och alkoholen bär smaken till ett långt rent slut. Läcker slutknorr med en lätt strävhet och lite bitterhet. En fascinerande kombination av lätthet och djup i smaken.

Ett mycket intressant och spännande vin som tyvärr ligger lite högt i pris. Kostade 200 DKK hos Emilie Vin.

Rester

Min simultankapacitet suger. Ta gårdagen till exempel. Jörgen mötte upp tillsammans med IV-Patrik och hustrun Linda. Ambitionen var att köra igenom lite friulanska viner, ta trevligt och förhoppningsvis lära oss något. Trevligt hade vi men jag reder inte ut det med ett så massivt bombardemang av sinnena. Det känns som en omöjlighet att fokusera på vin i så trevligt sällskap trots att vinet är vår gemensamma nämnare.Min föresats var också att spotta åtminstone en del men när kvällen var över var min spottkopp det enda rena glaset på bordet... Nej, jag föredrar att ge mig hän, prata, äta och dricka. Mina smaknoteringar brukar ändå inte att läsa. Dessutom har Patrik på ett förtjänstfullt sätt redogjort för det som utsåelade sig. När Jörgen har hämtat sig så spottar han nog också ur sig ett inlägg.

Några öppnade flaskor blev kvar och jag fick en möjlighet att gå i klinch med tre av dem under eftermiddagen. Till en tallrik spaghetti med köttfärssås plockade jag fram ett av de viner Patrik hade med sig, 2007 Sacravite från D'Angelo. En botti-lagrad aglianico som passade pastan som hand i handske. Den matchar mina smakpreferenser lika bra som den matchar maten. Doften är frisk, syrlig och läckert kryddig. Örtkryddor och kanel möter röda bär. Smaken är medelfyllig med hög syra och rätt sträva tanniner. Slutet får mig att associera till mycket lättsockrad lingonsylt med sötsyrlig bitterhet. Ett formidabelt matvin som går att köpa hos Carlo Merolli för en spottstyver.

Det blev även några ostbitar över från igår. Till en bit vällagrad gruyere dricker jag 2007 Collio Biancho gjord på Tocai,Ribolla Gialla och Malvasia från Edi Keber. Doften sänder mig direkt. Mogna gula äpple och de där gula plommonen jag oftar hittar i traditionella Collio-viner finns där. Det dyker upp anis och kryddpeppar. I bakgrunden lurar lite lacknafta och rått kött.
Vinet har en lite oljig och fet munkänsla. Smaken är spatiös. Den känns stor men inte fullpackad på något sätt. Aromerna går igen i smaken som hänger kvar en god stund efter det att man svalt. Även detta ett suveränt matvin som jag kan skulle kunna tänka mig att dricka till väldigt mycket. Ost och feta charketurier är kanske det allra bästa valet. Jag upplevde också att det vinet hade en extra växel efter ett dygn i öppen flaska.

Till sista viner plockade jag fram mature-kupan och sista biten opastöriserad brie. 2004 Rosso Celtico från Moschioni har jag varit nällad på länge men ståndaktigt väntat på rätt tillfälle att öppna. Vinet är en blandning på Cabernet Sauvignon och Merlot. Druvorna har genomgått en kortare torkning innan vinifieringen. Vinet har en tät, mycket mörk färg. Doften är mycket kraftfull med grön paprika och vinbärsblad. Där bakom brassar det på för fullt med söt frukt, cocktailkörsbär, skogsbär och svarta vinbär. Mot slutet kommer det en släng av frisk eucalyptus och en rejäl dos vanilj. Det här känns verkligen som Friulien möter nya världen.

Smaken är precis lika kraftfull som smaken. Massor med söt frukt, hög syra och maffiga tanniner. Ett spännande vin att prova, bra till osten men för min del räcker det långt med ett glas. Bra, men inte riktigt min påse.

Alesmith IPA

100 spänn för en öl ? Ett literpris som överstiger Philipsonköpt Produttori Barbaresco och en YPK-faktor som är ett skämt. Kan det vara prisvärt ? Nej det är det kanske inte men när det i majsläppet dyker upp en IPA från Alesmith tycker jag att den är definitivt köpvärd.

IPA brukar ju utläsas India Pale Ale. Alesmith erbjuder två nya tolkningar, I Prefer Alesmith och It's Pretty Awesome. Själv glädjs jag åt att de båda flaskorna som inköptes häromdagen erbjuder en stunds InterPersonell Avskärmning efter en osedvanligt besvärlig arbetsvecka.

Vid upphällning - som bör ske försiktigt för att inte få med bottensatsen, på denhär nivån kör man förstås bottle conditioned - bildas ett maffigt skumlager ovanpå den ljust bärnstensfärgade ölen. Doften är mycket frisk och fin med massiva humlearomer. Inte på ett sådär pornografiskt övertydligt sätt utan snyggt, senusuellt och balanserat. Tallbarr, citrus och en mjuk karamellig sötma.

Munkänslan är också ren perfektion. Kolsyrningen är mästerlig. Massor med riktigt små bubblor ger munhålan en mjuk massage. Smaken domineras till en början av humlekomponenterna, sedan kommer en lätt karamellsötma innan avslutningens klockrena smaker av blodegrape och konserverade mandarinklyftor.

Dyr amerikansk IPA brukar handla om extra allt till bekostnad på elegans och balans. Alesmiths IPA går en helt annan väg. Den klockar in på i sammanhanget måttliga 7.3% alkohol och är visserligen kraftfull men framförallt perfekt balanserad Det här är en av de bästa IPA's jag har druckit och den är värd varenda spänn.

2005 Terreno Chianti Classico Riserva

Mina erfarenheter av 05:or från Toskana är begränsade och genomgående negativa. Jag när inte några större förhoppningar om en stor vinupplevelse när jag öppnar 2005 Terreno Chianti Classico Riserva. Det får jag kanske inte heller men blir faktiskt positivt överraskad. Vinet är ett klassiskt italienskt rödtjut. Det var så här vinet smakade på 70-talet när man världsvant beställde in en Tjianti på pizzerian. Då en rätt förskräcklig upplevelse på temat surt, strävt och räligt. Idag finner jag samma upplevelse betydligt trevligare.

På pappret låter Terrenos Riserva som en rätt modern variant med en liten del Cabernet Sauvignon och 18 månader på barrique, en tredjedel av dessa nya. Samtidigt har vinet genomgått nästan tre veckors maceration och jäsningen sker vid 32 grader.

Vinet har en tät mörkröd färg som har börjat gå över i brunt . Nu dyker det upp en del blyga surkörsbär och bigaråer. Det doftar lite stalligt till en början, diskreta fattoner med choklad och kaffe. Frukten domineras av körsbär och plommon. I munnen dominerar den friska syran. Vinet är medelfylligt och tanninerna är väl integrerade. Frukten finns där men är en rätt klen blandning av bigaråer och surkörsbär. Slutet är lite bittert, lingonsyrligt och känns lite tomt.

Att dricka denna Chianti på egen hand är ingen större njutning och efter några klunkar famlar jag efter novalucolpluntan. Tillsammans med en fläskkotlett av det gamla snittet från Bjärhus är det desto trevligare. Det gick tydligen att göra hyggliga viner i Toskana även 2005. Ska bli spännande att prova nya årgången som finns ute nu. Jag tycker att detta vinet är betydligt trevligare än bas-chiantin av årgång 07 som provades häromveckan

Vinet är ett varuprov från Vinminvin som säljer vinet ett par tior billigare än systembolaget

Mohawk Summer IPA

När man i vintras gick ut med nyheten att Wicked Wine och bryggmästaren Stefan Gustavsson skulle släppa en IPA-triologi i januari, mars och maj blev det en stor snackis i ölbloggosfären. Förväntningarna påminde lite om de på filmatiseringen av en annan svensk triologi. Många hade åsikter och man förväntade sig/hoppades på storverk. Det knorrades en del också och många hade hellre sett Oppigårds Indian Tribute i systembolagets ordinarie sortiment.

Själc blev jag väldigt förtjust i IPA-triologins första del, den runda, fylliga och välhumlade Mohawk Rye IPA. Uppföljaren Mohawk Extra IPA berörde mig inte lika mycket. Välgjord, fyllig och rejält besk men med avsaknad av den rätta fräschören träffade den inte riktigt rätt. Den kändes faktiskt lite gammal och trött trots att jag drack den på lanseringsdagen.

Mohawk Summer IPA släpptes i början av maj. Färgen, som är lätt grumlig, ligger någonstans mellan aprikosgul och kopparröd. Doften är oväntat söt, lite åt kolahållet. Sötman balanseras av grapefrukt och tallbar. Friskt och hur läckert som helst. Lite lättare och mera läskande än de båda föregångarna men fortfarande en ganska kraftfull och potent öl.

Summer IPAn är fint kolsyrad med en lätt och behaglig munkänsla. Smaken är perfekt balanserad med fruktighet, karamellsötma och beska i precisa proportioner. Mycket grape i smaken tillsammans med friska humlearomer. Fin beska som byggs upp och ger ett långt, gott slut.

Stefan Gustavsson har skapat tre besläktade tolkningar av India Pale Ale där var och en har sin egen personlighet. Min favorit av de tre är Rye IPA men det i sommar blir det säkert åtskilliga Summer IPA.

Förresten, varför i hela fridens namn kräver inte systembolaget av sina leverantörer att de märker flaskorna med tappningsdatum. Ett hypotetiskt bäst före-datum är inte till mycket hjälp för mig som konsument. Mohawk Summer IPA går ut 20 mars 2011 och jag tror inte den har tappat mycket redan till hösten. Öl är, i regel, färskvara och det är verkligen väsentligt att få veta när den producerats.

Hela triologin finns fortfarande tillgänglig för den som vill testa.

2008 Tenute Rubino Aglianico

Man skulle kunna tro att Billigt Vin och Italienska Viner har gjort gemensam sak i en aglianico-drive. Så pass utstuderat är det inte, men kanske var det lite inspiration från kollegorna som gjorde att jag plockade hem 2008 Tenute Rubino Aglianico, som finns med i majsläppet. Dessutom kvalade det in på kritikertopplistan bland de billigare rödtjuten, med ett medelbetyg på 3,5.

Ibland vill jag bara ha något lättsamt när jag står vid spisen efter en lång arbetsdag - ett vin som öppnas, prompt hälls i glaset och sedan hälls i mig. Den här aglianicon är inte det vinet. Om Ingvar kallar Vultur från Terra dei Re ouppfostrat, framstår detta som en jävelunge i riskzonen för att utveckla ett gravt destruktivt beteende. En inställsam, manipulativ sötfruktscharm som nödtorftigt döljer de obalanserade utbrotten och beska efterslängarna. Bittersweet, med betoning på bittert och i avsaknad av harmoni. Jag överväger starkt att spara vinet till lämplig tomatsås, men tycker till slut synd om såsen. Istället gör jag ett tvångsomhändertagande, häller illbattingen i karaffen och slänger bort nyckeln.

Och faktiskt, halvannan timme senare när pizzan är klar har ligisten lugnat sig betydligt. Den beska eftersmaken har sjunkit undan, med lite god vilja kan man kalla vinet kryddigt. Frukten (körsbär) är inte särskilt subtil och det hade behövts mer syra för att balansera upp den. Men nu visar det sig alltså vara ett helt ok pizzavin. Ytterligare någon timme senare häller jag i mig sista slatten ur karaffen. Då känns det så där lättsamt som jag ville ha det från början. Bättre sent än aldrig.

2007 La Jasse Castel

Jag dricker av någon anledning väldigt sällan Languedoc-viner. Jag har nästan aldrig blivit besviken och man brukar få mycket pang för pengen. Kvällens vin impulsköpt vid ett besök hos Vinminvin utan någon tidigare kännedom om vinet eller ens producenten. La Jasse är en relativt ung producent som har varit igång sedan 1998. Man har sina marker runt omkring Montpeyroux och odlingen är ekologisk.

Kvällens vin La Jasse Castel är gjort på 80% syrah och 20% grenache där hälften lagrats på ek och hälften på tank. Vinet går i en tät blåröd nyans. Doften är väldigt mycket syrah. Den domineras av rått kött, utbrunnen grillbädd och örtkryddor. Även de svarta vinbären är framträdande med lite sötare bärfrukt i bakgrunden. I bakgrunden finns också en del vaniljaromer. Vid en djup sniff kan man nästan förnimma en marinerad karré på Weber-grillen. Jag gillar det här.

Smaken övertygar inte i samma utsträckning. Vinet är drygt medelfylligt, har mycket bra syra och pigg frukt. Svarta vinbär, rökighet och vaniljaromer dominerar smakpaletten. I slutet dyker det tyvärr upp en trist bitter strävhet, lite som när man biter sönder en druvkärna. Till mat stör det inte så mycket men dricker man vinet solo så är det inte lika kul.

Kostar c a 170 kr hos Vinminvin vilket är ungefär detsamma som producenten tar vid direktförsäljning.

Albet i Noya Petit Albet Brut

Jag har i grund och botten ett gott öga till cava, men det har inte alls märkts i inläggen på Billigt Vin. Förmodligen för att jag inte druckit mycket spanskbubbel på senare år - utbudet på Bolaget är magert när man tröttnat på Freixenet och Codorníu och jag har inte haft vägarna förbi Barcelona.

I sommarsläppet kom det i alla fall en nyhet, från katalanska producenten Albet i Noya. Vi pluppar upp korken och häller upp. I glaset är vinet mellangult och pärlar trevligt med små och ganska snabbt försvinnande bubblor. Doften är försiktig, påminner om lätt jäst päron-mer. På det hela taget är det en nästan försynt dryck. Smaken är frisk med en dragning åt syrliga äpplen. Fungerar bra till fredagskycklingen, men vi hade önskat mer attack i syrorna och mer fräs i bubblorna. Det är - som sagt - trevligt och felfritt, men inte ett spår spännande.

Som enkel men ämabel välkomstdrink kommer nog Albet i Noya att oftast dra kortaste strået gentemot favorit-proseccon La Robínía under sommaren. Som matvin är det inget att klaga på - cava funkar till det mesta i den lättare stil vi gillar så här års.

Jag frågar MSÄ vad hon skulle vara bekväm med att betala för den här cavan. "79 kronor", svarar hon snabbt - och det är precis vad den kostar på Bolaget. Vi skulle med andra ord kunna säga att den är prisvärd, något som de flesta recensenter håller med om. 3,2 blir medelbetyget i sammanställningen över majnyheter. Grehn i GP ger fyra fyrar varav den fjärde för att vinet är ekologiskt. Och det är ett extra plus även i min bok.

Den provade flaskan var ett recensionsexemplar.

Frihed, Lighed och Drukkenskab

Frihed, Lighed och Drukkenskab är tre värden som ligger Billigt Vin varmt om hjärtat. Under det stridsropet intar 40 franska och italienska vinbönder Köpenhamn. Den 12/6 håller importörerna Winewise, Pétillant och Rosforth & Rosforth en vinmässa där de presenterar sina respektive producenter.

Bland de gästande vinbönderna finns favoriter som Bressan, Zidarich, Terre dei Re, Gulfi, Iacob Schierbeck och Frank Cornelissen. Resten är helt nya namn för mig men det gör ju knappast evenemanget mindre spännande. Det verkar genomgående handla om hardcore terroirister och en vinmässa dit både småbarn och vinglare är välkomna.

Mer info hittar du här

Uppdatering 15/5:
Fick precis en deltagarlista i mailen. Förmodligen tillkommer det ytterligare några vinbönder men just nu är dessa namn klara.
Champagne
Pascal Agrapart
Raphaël Bérèche
Cedric Bouchard (Roses de Jeanne)
Olivier Horiot
Aurélien Laherte

Alsace
Marc Tempé
Loire

Mark Angéli (La Ferme de la Sansonniére, Anjou)
Alexandre Bain (Pouilly Fumé)
Guy Bossard (Domaine de l’Ecu, Muscadet Sèvre et Maine)
Didier Chaffardon (Anjou)
François David (Anjou)
Philippe Gourdon (Chateau Tour Grise, Saumur)
Emile Hérédia (Domaine Montrieux, Coteaux Vendomois)
Damien Laureau (Savenniéres)
Pascal Plouzeau (Domaine Garrelière, Touraine)
Guillaume Reynouard (Manoir de la Tête Rouge, Saumur)
Bruno Rochard (Anjou)

Bourgogne
Emmanuel Giboulot (Beaune)
Jean Montanet (Domaine de la Cadette, Vèzelay)
Fanny Sabre (Pommard)

Beaujolais
Jean Foillard (Morgon)

Rhône
Michèle Aubery (Domaine Gramenon, Côtes du Rhône)
Matthieu Dumarcher (Côtes du Rhône)

Roussillon
Olivier Pithon

Vallée du Maule
Matthieu de Genevraye (Clos Ouvert)

Catalunya
Joan Ramon Escoda (Conca de Barbera)

Dâo
Casa de Mouraz

Piemonte
Bera (Asti)
Trinchero (Asti)

Friuli
Bressan (Isonzo)
Zidarich

ToscanaStella di Campalto (Montalcino)
Giovanna e Stefano Tiezzi Borsa (Pácina, Chianti)
Emilio Falcione (La Bussatina, Maremma)
Iakob Schierbeck (Az. Ag. Danese (Olio de Oliva))

Puglia
Nicola Rossi (Cefalicchio)

Basilicata
Paride Leone (Terra dei Re)

Sicilien
Frank Cornelissen
Gulfi

MønKirsten Rohde (Rytzebækgaard (Æblemost))

2006 Terra dei Re Aglianico del Vulture Vultur

Dags att plocka fram lavalampan igen. Häromdagen blev det ett vin från Etna. Ikväll bär det av till fastlandet, till Basilcata och den utslocknade vulkanen Monte Vulture. Jag bekantade mig med vinerna därifrån för sådär en 15 - 20 år sedan då monopolet hade en drive. Jag minns också en DN-artikel som blev min vägvisare under några månader. Aglianico hade en kort tid i rampljuset och vinerna försvann snabbt ur sortimentet och tyvärr också ur mitt medvetande. Idag är det tunnsått med Aglianico del Vulture i sortimentet. Jag hittar fyra viner, varav ett finns i ordinarie sortimentet som tillfällig nyhet. Bland aglianicovinerna är det väl Taurasi från Kampanien som är mest känt. Mastroberardinos variant brukar dyka upp som tillfällig gäst i mogna versioner.

Jag har länge varit nyfiken på hur ouppfostrad aglianico smakar. Vin som inte utsatts för den allt vanligare barrioquelagringen. Häromvackan sprang jag på en variant från Terra dei Re, en ekologisk producent som lagrar en del av sina viner på botti. Vultur är Terra dei Re's enklaste aglianico, instegsvinet. Det är odlat på marker belägna mellan 400 och 700 m ö h på den utslocknade vulkanens sydost sida. Vinifieringen är traditionell och vinet lagras 7 månader på botti.

Färgen är mörkt brunröd och rätt tät. Doften är ytterst sympatisk och inbjudande. Svårt att föreställa sig att druvorna vuxit på en karg bergssluttning. Först dyker det upp en rejäl dos fullmogna mörka körsbär som sekonderas av en evasiv blommighet. Det fyller på med tjära och viol. Söderns nebbiolo säger en dej. Jag vet inte om jag riktigt håller med när det gäller Terra dei Re. Visst finns det paralleller men jag tycker nog det här vinet står alldeles utmärkt på egan ben och klarar sig väl utan den typen av jämförelser.

Vinet är fylligt och relativt kraftfullt. Till en början domineras smaken av torkade fikon, sedan tar körsbären vid och därefter de mörka komponenterna. Tanninerna stramar åt rejält mot slutet. Inte burdust men väldigt bestämt. Syran är relativt frisk. Eftersmaken är lite kort men vinet känns friskt och mycket rent. Ett suveränt bra matvin som gör kvällens hemkörda potatisgnocchi med köttfärssås till en minnesvärd upplevelse

Winewise säljer för 89 DKK

Räknetrissen flyger vidare

Räknetrissen har på senare tid grovt misskött sina plikter. Trots skarpa tillsägelser händer det inget - det här är den tid på året då han helst sitter på en sten vid sin bäck och dricker Oppigårds Golden Ale och Brooklyn Lager. Hopplös figur. Jag får helt enkelt själv ta tag i det.

Vinspalterna pratar om ett intressant sommarsläpp här i maj. Men Artberg är tillbaka i gammal uppfriskande surgubbestil och hittar mest gråvädersmurr där han hoppats på "soliga röda bourgogner och beaujolaiser". Han talar om straffet efter de glada släppen tidigare i år.

Tja, inte vet jag. Hopräkningen av betygen hos BK Wine, Munskänkarna, DN, Tasteline och GP ger genomgående lägre medelvärden än tidigare. Bara några få viner lyckas nå ett medelbetyg på 4,0. Det beror främst på att kritikerkåren denna gång i flera fall är djupt oenig. Det är kul. Att en sammanställning av olika kritikers betyg skulle visa att de gör olika bedömningar var min hypotes när jag började jämförelsen. Denna hypotes har hittills visat sig stämma ganska dåligt, men nu är det alltså mer tydliga differenser.

Vi har till exempel Pink Hill Cabernet Sauvignon Merlot Rosé (57 kr). Tastelines Ulrika Karlsson och Camilla Settlin ger noll (0) stjärnor till ett "makalöst dåligt och helt menlöst" vin. "Här bjuds oxiderade toner och intensiv sherryton, den övermogna fruktigheten upplevs kladdig och bitterheten dröjer sig kvar i urlakad eftersmak. Undvik!". Bengt-Göran Kronstam däremot ger högsta betyg åt detta "absoluta budgetfynd med en god, saftig, väl uppstramad rosédoft och en mycket rik, lång och mäktigt utdragen smak med långa, bäriga jordgubbs- och hallontoner".

Övriga lutar mer åt Karlsson/Settlins bedömning. Å andra sidan blir Leth's have pink (85 kr) dissat hos samtliga utom Tasteline, som tycker det är en "frisk och aptitretande rosé som passar ypperligt som välkomstdryck /.../, allt i god balans". Identity Tannat (85 kr) väcker också motstridiga känslor. Återigen är det Tasteline och DN som antar ytterlighetspositionerna med en stjärna respektive tre plus, det vill säga Kronstams fyndstämpel. Här ställer sig kollegorna mer på Kronstams sida. GP ger fyra fyrar till "ett riktigt bra vin från Uruguay. Det brukar smaka lite skumt om sådana, men det här är rent och snyggt. Alls inte strävt som smärgelduk".

Annars är GP's Thomaz Grehn mest imponerad av Xavier Vignons båda viner Xavier Gigondas (199 kr) och Xavier Vacqueyras (175 kr) och ger båda fem stjärnor, medan övriga som smakat dem ligger på medelbetyg. Grehn är väldigt mycket inne på södra Rhône 2007 just nu, vilket ju är bra att hålla i minnet. Liksom en massa annat om preferenserna hos de kritiker man läser.

Xaviers Gigondas-vin är redan slutsålt liksom säkert en hel del annat i det exklusiva släppet, ett sakernas tillstånd Finare Vinare ger Systembolaget och dess lanseringspolitik en välförtjänt känga här.

VITA

94204 2009 MAN Vintners Chenin Blanc, 65 kr, medel 4 (5 betyg)
94141 2009 Van Loveren Chardonnay, 79 kr, medel 4 (3 betyg)
94215 2009 Zevenwacht Chenin Blanc, 121 kr, medel 3,75 (4 betyg)
95604 2006 Wild Yeast Chardonnay, 159 kr, medel 3,75 (4 betyg)
94122 2005 Arbois Sélection, 169 kr, medel 3,75 (4 betyg)

Närmast total dominans för sydafrikanska vitviner, således, men inga översvallande höga medelbetyg som synes. Sydafrikanskt är ett tema i sommarlanseringen, med anledning av fotbolls-VM. Kanske finns här något att trösta sig med nu när Sverige inte är med - men hur spännande känns det egentligen? Den där Arbois från Jura kanske skulle vara kul att prova, men jag har en känsla av att det inte blir av.

ROSÉ

99803 2009 Bolgarello, 89 kr, medel 4 (4 betyg)
94172 2009 Spier Signature Pinotage Rosé, 65 kr, medel 3,5 (4 betyg)
94280 2009 Domaine de la Sauveuse Rosé Cuvée Carolle, 95 kr, medel 3,5 (4 betyg)

Tja. Det här tycks vara topp tre av ett rätt uselt rosésläpp. Det toskanska kanske är trevligt, det provencalska lockar mig mest att prova.

RÖDA DYRA

94078 2007 Château Bouscassé Vieilles Vignes, 229 kr, medel 4 (2 betyg)
95562 2006 Thelema Cabernet Sauvignon, 199 kr, medel 3,66 (3 betyg)
95606 2003 Méthode Ancienne Cabernet Sauvignon, 299 kr, medel 3,66 (3 betyg)
94190 2004 Ghiaie della Furba, 295 kr, medel 3,66 (3 betyg)

Bouscassén är nästan slut redan, men kan gå att få tag på. Det är Munskänkarnas och BK Wines betyg, båda ger det mer än prisvärt (för den tålmodige). Sedan är det sydafrikanskt igen, kanske borde man prova den där Thelema- cabben till en grillad lammkotlett? Eller inte.

RÖDA BILLIGA(RE)

95648 2007 Nebbiolo d'Alba Occheti, 169 kr, medel 4 (2 betyg)
94076 2007 Château Barréjat Cuvée des Vieux Ceps, 149 kr, medel 3,66 (3 betyg)
97406 2008 Medoro Sangiovese, 69 kr, medel 3,6 (5 betyg)
99253 2008 Aglianico, 79 kr, medel 3,5 (4 betyg)
94183 2007 Tandem Syrah du Maroc, 118 kr, medel 3,5 (4 betyg)
94216 2008 Ramón Valle, 119 kr, medel 3,5 (4 betyg)
94159 2008 Identity Tannat, 85 kr, medel 3,4 (5 betyg)

Återigen är det bara heltäckande Munskänkarna och BK Wine som redovisar betyg för nebbiolon från Renato Ratti. Det är för mig listans hetaste kandidat för ett inköp. Kanske också listans tvåa, från Madiran, men det är en tålamodsprövande investering. Snart slutsåld, dessutom. Aglianicon från Apulien verkar lite kul. Så det finns lite att slänga iväg sina kulor på även denna gång, trots allt.

2007 Bagueri Rebula

Gränsen mellan Collio och Goriska Brda är en politisk gräns som inte har så mycket med verkligheten att göra. De geologiska och klimatologiska förutsättningarna är desamma på båda sidor gränsen. Faktum är att många hävdar att några av Collios bästa vingårdslägen finns i Goriska Brda. Det förhåller sig dessutom som så att det är inte på vilken sida av gränsen som druvorna odlats som avgör vinets ursprung. Flera viner som buteljeras som DOC Collio har växt i Goriska Brda och vice versa. Det avgörande är var producentens vinkällare ligger.

Innan Sloveniens självständighet buteljerades nästan allt av koperativ och Movia var länge den enda privata vinodlaren som hade rätt att buteljera under eget namn. I början av 90-talet började att fler unga odlare bryta sig loss och göra egna viner. Många nöjde sig heller inte med att utmana Collio-producenternas låg- och mellanprisviner. Istället mätte man sig mot toppvinerna, väl medvetna om att man hade minst lika bra förutsättningar.

Bagueri är koperativet Vinska Klets svar på anstormningen av unga, ambitiösa småproducenter. Man har flera olika produktlinjer och Bagueri är den näst bästa. Vinet kommer på en flaska som jag gissar är ett uttryck för en Slovensk tolkning av begreppet sober elegans. Lite smalare än en traditionell vinflaska, åttakantig form, mörkt glas och guldbokstäver. Påminner lite om premiumolivolja från Lidl.

Rebula är den slovenska benämningen av Collios Ribolla Gialla. Vinet har en djupt guldgul färg. 30% har jästs och lagrats på ekfat, 30% på ståtank. Doften får mig direkt att associera till Chardonnay. Den domineras av äpple och citrus med lite rostat bröd och en lätt touch av vanlija. Vinet har rätt hög viskositet. Aromerna går igen med gröna äpple och citrus. Den relativt höga alkoholen (14%)och ekfaten packar in och rundar av den friska syran. Lång, balanserad eftersmak med lätt mineralsälta.

Jag blir positivt överraskad av 2007 Bagueri Rebula. Det är ett välgjort och på alla sätt korrekt vin. Visst känns det lite slätstruket och inte i nivå med de allra bästa men ändå mer än väl godkänt. Vinet kan köpas i sexpack för 654 kr via beställningssortimentet eller styckvis hos Vinminvin för 149 kr. Sexpackspriset är helt OK.

Läs mer om Goriska Brda här, här och här

Friulienprojektet del 7 - Carso on my mind

Jag tänker rätt ofta på Carso. Oftare än jag dricker något vin ifrån området far tankarna iväg till den dag jag och Jörgen tillbringade där. Jag kan tänka på producenten, Vodopivec, vi besökte där och på alla besök vi inte hann med. Det är nog den mest bestående känslan av besöket. Av att inte ha hunnit med. Av att bara ha skrapat på ytan. Av att mycket var på gång men gick oss förbi.

Carso utgörs till största delen av en högplatå och är den sydostligaste delen av Friulien. Den kustremsan runt Trieste är typisk medelhavsmiljö. Rätt omgående stiger sluttningarna brant och landskapet förändras snabbt. Uppe på högplatån är det kargt och blåsigt. Jorden är mycket mineralrik och på sina håll är den mycket järnrik och nästan roströd i färgen. Landskapet känns vilt, mystiskt och lite hotfullt. Jag får känslan av att befinna mig i ett mellanting av småländsk glesbygd och Zonen i Stalker. Vetskapen om att området är fullt av underjordiska vattendrag, gigantiska grottor och bottenlösa hål förstärker känslan.

Givetvis har ett så särpräglat område också speciella viner. Det finns två druvor som bara odlas i Carso. Områdets röda är Terreno som framförallt odlas i Carsos södra del. Druvan är nära besläktad med Refosco och ger ett vin med rätt låg alkoholhalt, mycket hög syra och intensiva aromer av hallon och viol. Traditionellt har Terreno ansetts som mycket hälsofrämjande och lämpligt för bl a diabetiker och personer med matsmältningsproblem.
Den lokala vita druvan heter Vitovska och ger ett friskt citrusdoftande vin med hög syran. De bästa vinerna har också en mycket uttalad mineralkaraktär. En tredje druva som odlas mycket i Carso är Malvasia Istriana.


Som vinområde är naturligtvis Carso mycket marginellt men det är ju ofta i marginalen som man hittar det intressanta. Åtminstone är det så för mig. Fram tills för 10 - 15 år sedan producerades det i stort sett bara vin för lokal konsumtion. Viner som levererades till restaurangerna i Trieste och såldes på dunk till privata kunder. Det senaste decenniet har det dykt upp en ny generation vinmakare med högre ambitioner än så. Visionärer som insett områdets särprägel och potential.

En av de mest intressanta och den förste Carso-producenten som uppmärksammades internationellt var Edi Kante. Gör ett besök i hans vingård via detta Youtube-klipp. 25 - 30 sekunder in i klippet får man också en liten bild av landskapet.

Vodopivec, Cotar och Zidarich kan man bekanta sig med här.

2001 Calabretta Etna Rosso

"Forza Etna" skriker separatisterna i norra Italien när lavan sprutar ur den Sicilianska vulkanen och hoppas att den ska lösa en del inrikespolitiska problem på ett permanent sätt. Jag tror inte att de norditalienska vinodlarna stämmer in. Vinerna från Etna har fått massor av välförtjänt beröm och ofta görs jämförelser med Bourgogne, Piemonte och ibland även Rioja. Jag provade för första gången i vintras och slogs av elegansen. Sedan dess har det blivit ytterligare några smakprov och jag har ännu inte blivit besviken.

Calabretta har sina marker på c a 750 m ö h. Firman är dryga hundra år gammal och man har nyligen invigt ett nytt, modernt vineri. Metoderna är traditionella. man skördar i andra hälften av oktober, kör helt ekologiskt och lagrar sina viner på botti i sådär en sex - sju år. Rankorna har en genomsnittlig ålder på 80 år

2001 Etna Rosso är den nu aktuella årgången. En barolo-diggare skulle nicka förnöjsamt vid åsynen av vinet. Färgen går i brandgult tegel och är helt transparent. Även doften skickar mig till Piemonte. Åtminstone efter en stund. Till en början doftar vinet mest kompost i ett rätt långt framskridet stadium. Med lite luft tittar frukten fram. Körsbär och hallon dominerar och det går säkert att hitta ytterligare bär om anstränger sig. Jag hittar en del florala inslag, lakrits, tjära, rosor, exotiska träslag, lösningsmedel och tydliga mineraler. Komponenterna är väl sammansmälta och det känns tydligt att vi har ett moget vin i glaset Det är svårt att inte göra kopplingar till Capellanos 03:a.

Att dricka vinet är en något omtumlande upplevelse. Smaken känns lätt och sirlig men ändå väldigt intensiv. Reducerad balsamvinäger, jordiga mineraltoner, körsbär, torkad frukt och lätt rökighet. Tanninerna bjuder på visst motstånd. Syran är intensiv och matkrävande och eftersmaken mycket lång.

Ett väldigt intressant, personligt och spännande vin. Jag har uppskattat de andra Etna-viner jag druckit mer. Jag saknar en del av den vitala frukt som kännetecknar de yngre viner jag provat.

Detta vin köptes hos Carlo Merolli för c a 130 DKK. På systembolaget finns ett vin från området i beställningssortimentet. Gunnar Westling importerar utmärkta Tenuta della Terre Nere och som jag förstår det kan dessa viner beställas som privatimport men lansering i SB kan bli aktuell.

2006 Chateau de Valois

Det har sagts förut och det tål att sägas igen, blindprovningar är lärorikt. Inte minst när det gäller att lära känna sin egen smak. Som en del i munskänkarnas tre-betygskurs serverades sex röda viner blint. Fem av vinerna lämnade mig ganska oberörd med olika varianter på temat bärfrukt och fat. Det sjätte stod ut som en sårig tumme. Inte så att det var "bättre" eller godare. Men det hade personlighet, integritet och stil, och fångade mitt intresse. När flaskorna demaskerades visade sig min gissning på Bordeaux och östra stranden stämma rätt bra. Jag plockade med mig resterna av flaskan hem och provade vinet i ensamt majestät.

2006 Chateau de Valois är mörkt vinrött i färgen med en begynnande mognadston. Det doftar onekligen Bordeaux. Här finns rostade ekfat, cigarrlåda, kryddnejlika och läder. Så värst mycket frukt hittar jag inte.

Smaken domineras av en rätt hög syra och fattoner. Mer av de rostade faten, kryddighet och kaffe. Vinet är relativt strävt och det dyker upp en inte helt angenäm bitterhet mot slutet. Frukten lyser med sin frånvaro.

Upplevelsen av att prova vinet blint tillsammansmed andra viner och sedan fördjupa bekantskapen på tu man hand var intressant. Jag blev inte så värst imponerad av vinet vid omprovningen och ändå kändes det betydligt mera intressant än de tre moderna spanjorer och två nya-världen merloter som provades samtidigt. Man kan väl säga att det bekräftar något jag redan visste. Mina smaklökar är rätt konservativa och reagerar positivt på old-school vibbar.

Vårmodet

Det talas på en del håll i bloggosfären om behovet av att se över vinkällarens sommarkostym, att fylla på med roséviner, grillviner och lite lättare saker i största allmänhet. För oss som inte faller för de tyngre pjäserna är problemet inte så stort. De viner jag gillar funkar nog året runt.

Nej, jag bekymrar mig mer över den reella sommarutstyrseln. Det måste finnas en linje och en konsekvens i det man gör. En god vinsmak kräver ett matchande yttre. Så här kommer några tips på vår- och sommarklädsel för den stilmedvetne vinbloggaren som inte vill gå i vinterns rhônarluva året runt.

Jag gissar att denna T-shirt kan bli en storsäljare bland massorna. Vinskribenternas förening kan säkert få mängdrabatt. Dock inte ett plagg för duon bakom Billigt Vin.


Jag vet inte riktigt vilken publik nästa kreation vänder sig till. Jag får dock känslan att det som på pappret verkar vara en kul grej kanske inte skulle kännas så genomtänkt på munskänkssammankomsten. Eller kanske är det bara mina fördomar som spökar.

Nej, vi på billigt vin kör radical chic med en Bartolo Mascarello t-shirt från Terroir Wine bar. För kontrastens skull toppar vi med en blå Barolo Boys-keps. Den senare i en seriöst begränsad upplaga med transportskadad skärm. Utan tvekan sommarens combo.

2007 Domaine de Cressance Rencontres Rouge

Efter dagens barolosafari tillsammans med Patrik från Italienska viner där vi hann med att besöka fler vinimportörer än det finns nebbioloviner på mitt lokala systembolag innfann det sig ett visst sug efter något piemontesiskt tjut. På tåget hem hann jag med att mentalt avsmaka en rad läckra viner. Väl hemma blev det inte riktigt som jag tänkt mig. På diskbänken stod 2007 Rencontres Rouge från Domaine de Cressance och grinade räligt mot mig. Min lutheranska uppfostran gjorde sig påmind. Flaskan öppnades igår och innehållet lockade inte till mer än ett par glas. Frysen redan så full av såsviner att jag klarar mig året ut och man kan ju inte bara hälla ut. Dessutom är det ju bara måndag gudbevars...

Nåväl, 2007 Rencontres Rouge är ett steg upp från Myriades Rouge som gjorde ett starkt intryck häromveckan. Recontres är en Cinsault-dominerad blandning som går i en tät ungdomligt blåröd nyans. Doften är frsik och bärig med svarta och röda vinbär och en viss jordighet i doften. Här finns också ett märkligt viltdoftande inslag som jag fann alltför påträngande hos Myriades. Här ger det vinet en intressant touch och stör inte.

I munnen känns vinet friskt och slankt. Det påminner till en lite om ett okomplicerat Rhône-vin. Charmig bärfrukt, bra syra och trevligt i största allmänhet. Det händer inte så värst mycket men det animaliska inslaget ger karaktär liksom de mycket finkorniga tanninerna. Till en enkel vardagspasta var det en bra följeslagare.

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga om vinet men när jag skurit mig en bit vällagrad sardisk getost och ätit den till ett sista glas tänkte jag om. Kombinationen var klockren där smakerna verkligen lyfte varandra. Jag påmindes om Lennart Perssons visdoms ord - Döm aldrig ut en garagerocksingel förrän du hört gitarrsolot - och tänkte att förmodligen hade han haft en del kloka saker att säga om vin också.

Friulienprojektet del 6 - Collio

Friulientåget rullar vidare och denna gången tänker jag stanna till på favoritstationen. När det står Collio på en vinetikett så far all förment neutralitet eller opartiskhet iväg. Jag gillar Collio precis som jag gillar HIF, Dylan eller Mingus och kallar mig gärna ett Collio-fan. Omoget ? Javisst !! Oseriöst ? You bet !! Så förvänta dig inget kritiskt granskande här inte.

Vad är det då som är så speciellt med Collio ? Självklart har det inte med vin att göra. Inte bara i alla fall. Inte ens jag kan påstå att Collio är det i särklass bästa vinområdet i världen precis som jag ibland tvingas medge att det finns lag som spelar bättre fotboll än HIF. I fallet Collio handlar det om hur man gör vin, om värderingar och om hållning.

Som vinområde är Collio något av en paradox. Generellt tycker jag att vinerna härifrån har mycket gemensamt, något som är distinkt och typiskt. Samtidigt är området fyllt av individualister, små producenter med stora personligheter som brinner för att finna ett uttryck för Collios själ. Kanske är det så jag kan förstå min passion för området och se mönstret som förbinder. Ett gäng jazzsolister som gör sina personliga tolkningar av en standard. Att det finns en stor andel vinmakare som kollektivt ger fingret åt internationalisering, nivilering, kortsiktigt tänkande och rådande trender bidrar också

DOC Collio tillåter 18 viner - 12 vita viner, 4 röda och 2 uvaggi, blandviner. Flera av druvorna som odlas här är lokala sorter Det finns åtminstone tre distinkta stilar. Du har en grupp som konsekvent undviker ek och satsar på fruktiga, aromatiska och rena viner. Det var denna stilen som gjorde Collio känt i början på 70-talet. Sedan finns det de som i varierande grad använder ekfat för jäsning och/eller lagring. Till sist så har vi neotraditionalisterna som producerar vita viner som andra gör röda. En del producenter är mera renläriga medan andra blandar och ger.

Så, vad är det då som är distinkt Collio ? Man skulle ju kunna säga att det är variation och egensinnighet. Men det finns en aspekt till. Mineralitet. Jordmånen i Collio - ponca - utgörs till stora delar av gammal havsbotten. Jorden har oftast hög kalkhalt med massor av fossila avlagringar. Med risk för att bli till åtlöje i framtida blindprovningar skulle jag vilja påstå att mineralerna ger bra Collio-viner en egen, lätt identifierbar, personlighet, något de har gemensamt oavsett druva eller stil.

Man talar ibland om ett områdes karaktärsdruva. I Collio skulle det kunna vara Ribolla Gialla. En del skulle nog lyfta fram Tocai som tilsammans med sauvignon blanc och pinot gris var druvorna som gjorde området känt utanför Italiens gränser. När det idag görs nyplanteringar så är väljer man i första hand lokala sorter. Jag skulle vilja hävda att det inte riktigt går att peka ut en druva som den mest typiska. Den mest typiska representationen av Collio finns i blandningen. Traditionellt blandade man olika druvsorter i vingården, ofta en bladning med tocai, ribolla gialla och malvasia. Fram till början av 90-talet krävde DOC-statuterna att druvorna till en Collio Bianco skulle vara odlade i samma vingård. Detta tillsammans med en marknad som efterfrågade druvrena viner gjorde att det producerades allt mindre Collio Bianco. Nu börjar saker förändras igen och en del odlare, t ex Edi Keber producerar idag bara ett enda vin.

På något sätt känns det som att Collio är ett av få områden där utvecklingen går åt rätt håll. Där man vågar blicka bakåt för att hitta en hållbar väg framåt. Ett ställe dit man kan vända sig för att få inspiration i en vidare bemärkelse