2013 D'Angelo Aglianico del Vulture

Om man nu ska hitta något positivt med systembolaget så är det väl att det dyker upp ett och annat litet fynd i sortimentet (eller SUPERFYND som Boxtoppen utsett det här vinet till...). 2013 D'Angelo Aglianco del Vulture är ett sådant exempel. För ynka 89 kronor får man ett riktigt bra arkketypiskt italienskt rödtjut. Doften bjuder på mörka bär, tobak, läder, kryddor och mineraler.  Smaken är verkligen frisk med hög syra och distinkta tanniner. Förträffligt matvin redan nu som verkligen är allround. Skulle kunna tänka mig att dricka detta till det mesta som inte är vattenlevande. Kommer att bli ännu bättre om något år.

2014 De Fermo Montepulciano D'Abruzzo Concrete

Här kommer ytterligare ett namn att lägga till listan över montepulcianoproducenter att prova. Där finns ju redan giganterna Emidio Pepe och Valentini, sedan har vi Aurora-koperativet och naturligtvis Stefano Cirelli. Nicoletta de Fermo försvarar väl sin plats i den illustra skaran.

Vi har att göra med en rätt ny biodynamisk producent som håller till i Valentini-land, i byn Loreto Apruntino. Odlingarna ligger på ungefär 300 meters höjd. På 17 hektar odlar man chardonnay, pecorino och montepulciano. Källararbetet är föredömligt återhållsamt. Man arbetar med naturjäst och buteljerar ofiltrerat. Av den montepulciano gör man tre olika buteljeringar, en Cerasuolo (rosévarianten av montepulciano) som fått tre glas av Gambero Rosso två år i rad, en bottilagard variant och så då kvällens vin.

2014 Concrete är det senaste tillskottet i Nicoletta de Fermos sortiment. Som framgår av namnet så är den lagrad på cementtank. Concrete  är relativt lätt för att vara en montepulciano. Druvorna skördas en vecka tidigare än de som används till den bottilagrade varianten och macereras i fem dagar. Doften är ungdomligt pigg och fruktdriven. Rak, okomplicerad och rustik. Smaken fungerar på precis samma sätt. Öppen, tillgänglig med bra syror och lätta men ändå tydliga tanniner.

Ett enkelt men på inget sätt simpelt vin. Finns hos Terroiristen i Köpenhamn.

Fyra nyanser av Europa

Igår hölls en provning i Malmö på temat "Fyra nyanser av Europa". Det kan ju tyckas vara ett lite pretentiöst anslag men är det något jag saknar i vinvärlden så är det nog just pretentioner. Nåväl, på plats var fyra små och entusiastiska importörer av europeiskt vin och de hällde ett urval viner ur sina respektive sortiment. Utöver det europeiska temat fanns en andra röda trådar som handlade om hantverksviner, lokal druvor, terroirviner, ekologi, biodynamik och naturliga viner.

Av de fyra importörerna är Armanos den med det mest konventionella utbudet. Man fokuserar nästan helt på kroatiska viner och visar upp ett sortiment av habila och välgjorda viner. Roxanich är producenten som verkligen sticker ut med ett par spännande röda cuvéer och två helt fantastiska orangeviner som som macererats i 100 dagar och lagrats tre år på fat.

Allra mest gillade jag Roxanichs druvrena chardonnay, 2009 Milva. Typisk orangevinsnäsa med stort djup, fylligt med mycket frukt, riktigt fin syra och rejäl struktur. Riktigt bra nu men byggt för lång lagring. Även den röda 2011 Porco Rosso, en blandning av borgonjo, cabernet sauvignon och refosco som lagrats två och ett halvt år på ståltank var ett kul vin. Såväl etikett som doft talar om ett lättdrucket klunkarvin men Porco Rosso är både fylligt och välstrukturerat. Ren fin frukt, lite rustikt och massor av charm.

Winewaves drivs av Pontus Lindqvist och är specialiserat på hantverksviner från "det andra europa", mest centraleuropeiska viner gjorda en bit från allfarvägarna. Under gårdagen hällde Pontus viner från Schweiz, Ungern och Slovakien. Allt var intressant och särskilt kul var det att få återknyta och fördjupa bekantskapen med Strekov. Båda de röda och de vita/orangea tilltalade och det som stack ut mest var NV Porta #2, en cuvée som blandar både druvor, vinifieringstekniker och årgångar. Gjort på delvis macererade druvor. Ett fascinerande och mycket komplext kontemplationnsvin. Ett annat av Winewaves viner som fångade min uppmärksamhet var Royal Somlós 2009 J-Juhfark. En minimal produktion med delvis botrytiserade druvor som fått jäsa ut till ett helt torrt vin. Stor, spännande doft och kraftfull smak med stort djup.

Bonden och Vinet var den av importörerna som hade flest viner med sig. Daniel Petersson fokuserar nästan helt på naturliga viner från Frankrike och Italien. En del viner av mer klassiskt snitt och annat hamnar lång ute på vänsterytterposition. Här fanns så mycket intressant att prova att jag nästan gick vilse, missade massor men fann tillräckligt för att vara mäktigt imponerad av vad Daniel hittat fram till. Här finns till exempel Stefano Cirellis jättefina amforalagrade  2014 Montepulciano. Ren, fin frukt, kraftfull utan att kännas tung eller överlastad. Även det ståltankslagrade mindre syskonet var väldigt tilltalande i en lite lättare stil.

Jag föll också för två charmerande beaujolaiser från Damien Coqulet där 2013 Chiroubles tilltalade mig allra mest med fantastiskt fin jordgubbs/körsbärsfrukt och massor av mineraler.

Oinofilias viner behöver väl knappast någon närmre presentation för den som läst Billigt Vin med något slags regelbundenhet. Maria Warming Brink Tsalapatis importerar grekiska hantverksviner och jag hade provat ganska många av vinerna redan tidigare. Likväl var det en nyttig och väldigt intressant upplevelse att få möjlighet att prova xinomavro i alla möjliga skepnader och framtoningar, från vitt mousserande enligt champagnemetoden via kraftfulla nebbioloutmanare till ett botrytiserat dessertvin. En upplevelse som ytterligare fördjupade min fascination för druvan.

Ett vin jag inte provat tidigare var Tatsis cuvée på negoska och xinomavro från 2011 som är ett verkligt kraftpaket. Frukten från negoskan och syra och struktur från xinomavro. Tufft och matkrävande nu men kommer garanterat att utvecklas positivt under många år framöver. Det var också en verklig ynnest att få prova 2004 Tatsis Sweet ett one-off vin som alltså är gjort på botrytiserad xinomavro. Torkad frukt, särskilt sviskon, sött utan att bli kletigt med balanserande syra. Kontemplationsvin eller en dessert i sig själv.

Kul också att få smaka Domaine Karanikas assyrtiko, en helt annan upplevelse än de strama mineraliska vinerna från Hatzidakis och Santorini. Karanikas assyrtiko är rundare, vänligare med tropisk frukt som packar in syrorna. Väldigt tillgängligt och lättgillat vitt.

Det gavs också möjlighet att prova olivoljor. Bonden&Vinet hade en riktigt fin, gräsig, pepprig och fruktig variant medan danska importören Kouti

bjöd på tre balanserande och eleganta oljor. Alla verkligen värda att prövas höll jag på att skriva men de ska såklart inte prövas utan njutas i stora mängder. Gott, hälsosamt och allmänt stärkande.

Tja, där har ni några intryck från en kul, intressant och lite utmanade dag. Kan inte låta bli att tänka på vilken fullständigt absurd situation vi befinner oss i. Här har vi alltså en uppsjö ytterst intressanta viner som knappt är tillgängliga för vanliga konsumenter. Något finns i beställningssortimentet, annat som privatimport men det mesta går till restauranger och vinbarer. Att vi kommer att slippa ifrån systembolagets detaljmonopol är inget jag längre vågar hoppas på men om man åtminstone gick ifrån den extremt centraliserade toppstyrningen hade saker kunnat förbättras i positiv riktning. Tänk om en pigg och vaken butikschef fått möjlighet att plocka in intressanta viner och faktiskt skapa en riktig vinbutik.



Lessrof var också där och inspirerades till ett blogginlägg

2010 Skerk Vitovska

Det här vinet blir en nyttig påminnelse om varför det här med vin aldrig upphör att fascinera mig. Den lilla byn Prepotto ligger precis kanten av kalkstensplatån Carso. Jag tror att det finns fyra odlare i byn, tre av dem får räknas som ytterst välrenommerade. De odlar ungefär samma druvor, deras vingårdar ligger på stenkasts avstånd från varandra och givetvis har var och en en helt distinkt egen stil. Vi  har Edi Kante som kör klassisk vinifiering (med en del egensinniga inslag) medan Benjamin Zidraich tillhör orangevinspionjärerna. Dit får man väl även räkna Sandi Skerk men jag upplever hans viner som lättare i stilen och kanske inte fullt så orangea som Zidarich. Släktskapet mellan de tre producenternas finns där och är tydligt men deras olika personligheter är distinkt olika.

Sandi Skerk kör med rätt korta macerationstider, 7 - 14 dagar och hans viner kännetecknas av elegans och tillgänglighet snarare än djup och kraft. De är inte sådär omedelbart spektakulära utan snarare eftertänksamma och finstämda. De behöver tid och uppmärksamhet, och är förmodligen inte viner som gör sig i stora provningssammanhang.

2010 Vitovska är guldgult i färgen och inte det minsta orange. Som med så många andra macererade vitviner så behöver det här vinet rejält med tid för att riktigt komma till sin rätt. Det är absolut inget som behöver vädras bort men när jag dricker det över tre dagar så är det klart bäst sista dagen. Doften ger earl grey, aprikos, apelsinskal och en lätt kryddighet. Den typiska, nästan lite salta Carso-minraliteten finn såklart där också. Det går från en relativt lätt doft första dagen till att utveckla allt mer djup.

Smaken är väldigt, ren lätt och uppfriskande. Det här till en början som ett stort, vackert men lite kalt och omöblerat rum. Ett rum som efterhand möbleras och blir allt mer gemytligt. Hela tiden finns det dock rejält med rymd och utrymme. De flesta aromerna går igen i smaken. Kryddor, aprikos o citrus som minglar med bra syra, fjäderlätta tanniner och salt mineralitet.

Det här är väldigt, väldigt bra och även om det är  tillgängligt just nu så är det samtidigt ungt och har framtiden för sig. Tror att det är 2012 som är aktuell årgång på marknaden. Och just det, jag höll på att glömma... Balans

2014 Escoda Sanahuja Vi de Taula Els Bassotets

Förmodligen är det här ett exempel på det nya, nya Spanien. Har sett etiketten passera förbi på mitt instagramflöde och hört en del positiva kommentarer om Els Bassotets och storasyster Els Bassots men faktiskt aldrig provat. Nåväl här har vi ett naturvin gjort på 70% macabeu och 30% chenin blanc. Vinet har lagrats på betongtank, fem dagars maceration, inget svavel.

Att vi har med ett naturvin att göra känns utan tvivel på doften, på gott och ont. Här finns en fin blommighet, vit persika, citrus och äpplighet som fullständigt förtas av en ganska påträngande avloppsdoft. Det får en rejäl vända i karaffen och faktum är att vinet behöver ett dygn i öppen flaska för att doften ska kännas ok. Och dag två är den rätt fin.

Men dag två finns ett annat problem, musighet, och det stör rätt rejält. Tyvärr, för det här vinet har onekligen sina poänger. Fin frukt, massor av mineraler, pigga syror, lite lätt spritsigt och fjäderlätta tanniner. Men det räcker med att jag förnimmer den där trista musigheten för att den ska skymma allt. Kul att ha provat men tyvärr inget för mig. Det finns så många andra som gör den här grejen så mycket bättre. En liten, liten dos svavel är förmodligen det som fattas.

The Punk Sommelier - möt Andy Shernoff

Någon gång runt 2000 kom en jubileumsutgåva av PUNK Magazine. Bland allt annat fanns en kort vinspalt som kom att spela stor roll för mitt fortsatta vinintresse. Jag befann mig då i ett läge där lusten att samla på mig ytterligare vinylskivor börjat avta. Jag gillade redan att dricka vin men att utveckla det till en hobby kändes märkligt och rätt avlägset. The Punk Sommelier fick mig att tänka i lite andra banor, fick mig att fatta att det fanns en ny värld att upptäcka och att det inte behövde vara pretentiöst, snobbigt och uppstyltat. Idag känns kanske inte texten särskilt uppseendeväckande men vinvärlden såg rätt annorlunda ut år 2000. Texten finns att läsa här

The Punk Sommelier heter Andy Shernoff, gitarrist i legendariska proto-punk The Dictators, skribent i lika legendariska musiktidningen Creem och hans låtar har spelats in av alla från The Ramones till Dion. Av en slump kom jag i kontakt med Andy och fick tillfälle att ställa några frågor.

Om hur vinintresset började och utvecklades

"Precis som de flesta amerikaner så kom jag inte alls i kontakt med vin under min uppväxt. Min passion växte fram när jag turnerade som musiker i Europa. Jag har alltid varit öppen för nya matupplevelser och blev nyfiken på alla olika flaskor som kom fram i samband med måltider. Jag älskade smakerna och hur bra lokal mat och lokalt vin fungerade tillsammans. Varje flaska verkade så exotisk med konstiga namn som Vacqueyras, Chambolle-Musigny eller Rias Baixas. Jag blev fascinerad och bestämde mig för att försöka knäcka koden. Jag köpte en enkel vinguide och tog med på nästa turné. Det ledde till en ny bok, sedan några kurser och rätt snart stannade jag kvar efter avslutade turnéer för att besöka vingårdar. Sedan var jag helt fast, tog kurser hos American Sommelier Association och diplomkursen hos WSET."

Om den professionella vinkarriären

"Det är inte helt enkelt att finansiera ett skenande vinintresse på en musikers inkomster så jag bestämde mig för att försöka hitta ett jobb i vinbranschen. 1999 började jag arbeta deltid på Astor Wines i New York. De hade ett verkligen brett sortiment och som anställd fick jag köpa vin till inköpspris. Jag provade mig runt vinvärlden. Sedan bytta jag jobb och började hos The Burgundy Wine Company. Där kunde jag ge mig hän åt min passion för bourgogne under några månader. Runt 2005 fick jag ett fantastiskt erbjudande av Jean Luc Le Du om att jobba heltid i en butik han skulle öppna. Jean Luc var tidigare chefssommellier på Restaurant Daniel och hade vunnit en James Beard Award 2003. Jag bestämde mig för att ta semester från musikbranschen. På detta jobbet lärde jag mig verkligen hur branschen fungerar och jag fick möjlighet att prova alla viner jag drömt om att prova. En erfarenhet som går utanpå alla utbildningar och tidigare jobb i vinbranschen."

Om jämförelsen mellan musikbranschen 1975 och vinbranschen 2000

"Runt 2000 var vinbranschen i USA pretentiös och behövde verkligen skakas om precis som musikbranschen behövde demokratiseras och bli lite mer jordnära 1975. När det gäller musiken hade ju punken precis den effekten. De senaste decenniet har det amerikanska vinlandskapet verkligen förändrats och förbättrats. Marknaden har växt enormt och konsumenterna är betydligt bättre utbildade. Idag finns det riktigt bra vinhandlare i varje gentrifierad del av New York. Restaurangernas vinlistor är fyllda med intressanta viner och obskyra druvor från hela världen. De arroganta sommeliererna är borta. Jag kan inte riktigt se att det finns något behov av en Punk Sommelier längre."

Om vinbloggar och fanzines

"Vinbloggar fyller mycket av den funktionen musik-fanzines hade en gång i tiden. De kopplar ihop personer med liknande intressen från olika delar av världen. Det har skapat en plattform för vinfantaster att byta information om obskyra druvsorter och nya intressanta områden. Vinbloggarna har också hjälpt till att lyfta fram små oberoende, hantverksmässiga producenter. Problemet där är att många av dessa små producenter saknar riktig distribution och en del blogtexter blir därför meningslösa för det stora flertalet. Vinerna går helt enkelt inte att få tag på. Jag är inte så pigg på att köpa vin över nätet, åtminstone inte om säljaren inte garanterar temperaturkontrollerad transport.

Jag läste många bloggar förr. Nu när jag inte längre är i branschen blir det mera sällan. Och ärligt talat, jag har inget behov av att läsa ännu en recension om slovensk pinela..."

Om naturviner

"De bästa vinerna görs med minimal intervention och varje stor vinmakare följer ekologiska, biodynamiska eller naturliga principer i vingården och i källararbetet. Jag beundrar vinmakare som respekterar jorden och gör den där extra ansträngningen för att skapa ett stort vin. Men... jag köper aldrig ett vin för att det är det ena eller det andra och frågar heller aldrig efter ett naturvin. Jag köper ett vin eftersom jag gillar hur det smakar."

Om kopplingen mellan vin och musik

"Där finns definitivt en koppling mellan vin och musik men jag är inte riktigt klar över hur den ser ut. Kanske är det så att båda attraherar hedonister ? Sedan finns det ju en koppling mellan att lära sig att spela ett instrument och att utbilda sin gom. Det kräver träning. Och visst är vinsamlande en vuxens motsvarighet till att samla skivor ?

Jag har stött på dussintals flyktingar från musikbranschen i vinvärlden och har stött på massor av vinmakare och distributörer som är inbitna musikfanatiker och/eller musiker. Som musiker kommer man också ofta i kontakt med bra mat och vin. Förr i tiden bjöd konsertarrangörer musiker på kokain när de ville imponera. Nu är det extravaganta middagar och vin."

Om att upptäcka nytt

"Jag har förlorat mycket av min nyfikenhet när det gäller vin. Jag har inte blivit cynisk men känner inte längre ett behov att att hela tiden prova nya saker. Jag går ibland på någon branschprovning för att kolla in en för mig ny region eller druva. Sanningen är väl den att efter ett par decennier i branschen så vet jag vad jag gillar. Min vinkyl innehåller pinot noir, Chateauneuf du Pape och en del spanskt.

För en vanlig konsument tror jag bästa vägen är att odla en bra relation med en lokal vinhandlare. Som man gjorde förr med en bra skivhandlare. Se till att få bra tips, är det nåt du gillar följ upp och gå vidare. Precis som man gör med musik. Gillar man Stones så hamnar man förr eller senare hos Muddy Waters."


För den som vill lyssna på Andy Shernoff finns här ett par länkar

Vexebo Vin

"En riktig sjöman ber inte om  medvind, han lär sig segla" stod det att läsa på en bonad på väggen hos en gammal släkting som varit sjöman. Jag kommer av någon anledning att tänka på de raderna när jag träffar Daniel Milan,  grundaren av Vexebo Vin. Han ber förvisso om mer sol men nöjer sig inte med det utan gör redan nu Nordens första naturvin.

När jag fick höra talas om att det fanns ett danskt osvavlat  naturvin som dessutom var gjort med en kortare tids skalkontakt blev jag  nyfiken. Jag lyckades hitta en flaska av 2014 Johanniter och för första gången drack jag ett skandinaviskt vin som verkligen imponerade. Jag upplevde vinet som rent, lätt friskt och äppligt, lite blygt och försynt. På något sätt nordiskt i sin stil. Nyfikenheten växte ytterligare och jag tog kontakt Daniel Milan, mannen bakom Vexebo Vin för att undersöka möjligheten att besöka gården. Några dagar senare kom ett mail med en inbjudan om att delta i skörden av Solaris.

Daniel Milan är bildkonstnär och vinmakare. Han planterade sina första vinstockar 2007 på ett hektar mark han arrenderat av föräldrarna. Idén var att visa att det går att göra ett danskt ekologiskt vitt vin av hög kvalité som kan matcha det nya nordiska köket.Att göra naturvin blev en naturlig förlängning av den ursprungliga idéen. Första skörden var 2010. Idag finns Vexebos viner på flera av Köpenhamans toppkrogar, inklusive Noma och Geranium. Och inte som en kuriositet utan för de platsar.

"Jag utbildade mig på Den Ökologiske Landbrugsskole i Danmark. Sedan har jag bott och arbetat på Hegnstrup, ett ekologiskt lantbruk. När det gäller själva vinmakandet har jag lärt av danska och tyska kollegor. Jag lär också av min vinmakare Niels Frees på Anisse Vingaard som jag har ett nära samarbete med" förklarar Daniel


Att delta i skördearbetet var verkligen kul. Daniel har samlat ihop runt 8-10 personer bland släkt och vänner. Dagen inleds med morgenmad och avslutas med en lång frokost. Däremellan skördas ett ton solaris som är Vexebos signaturdruva. 2015 är det bara solaris som skördas. Johanniter, monarch och regent håller inte måttet. En del av dessa komposteras medan något eventuellt vinifieras för privat konsumtion.

Daniel betraktar Vexebo som något av ett naturreservat för vin. Han arbetar inte biodynamiskt då han inte kan vara närvarande i vingården så mycket som krävs. -Jag odlar marken och har arbetat med att stärka minkro- och makro-livet. Allt arbete sker manuellt för att undvika att jorden packas för hårt. Jag följer noggrant varje enskild planta och tillbringar så mycket tid jag kan i vingården. Skörden görs ju som du sett manuellt. Skördeuttaget är mycket lågt och dåligt druvmaterial komposteras och går tillbaka till marken berättar Daniel.

Idag görs vinifieringen hos Anisse Vingaard som ligger i närheten. Planen är att med tiden skaffa en egen anläggning på gården. "I källaren är det minimal intervention som gäller. Naturjäsning, inga kemikalier, inget svavel. ingen klarning, ingen filtrering och lagring sur lie på ståltank. Stor noggrannhet och god gygien. Gott hantverk helt enkelt" säger Daniel.

Efter några timmars arbete är det dags för frokost för de som arbetat med skörden. Till maten dricker vi naturligtvis Vexebos viner. Fantastiskt kul att få prova vinerna såhär på plats. Det finns en klar linje i alla Daniel Milans viner. Renheten och friskheten är ett typiskt drag, det lätta, eleganta och lite blommiga ett annat. Daniels tanke om viner som ska fungera till det nya nordiska köket är konsekvent genomförd. Vinet som verkligen sticker ut är 2014 Solaris som har mer kraft, djup och rondör än de övriga. För mig känns projektet med Vexebo Vin som ett verkligt pionjärarbete som har framtiden för sig. Daniel kommer att samla på sig erfarenheter och stockarna är fortfarande unga. Det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Häromdagen fick jag ett mail från Daniel Milan som berättade att kvalitén på solaris-skörden 2015 var över förväntan. Det kommer att göras två olika viner. Ett med nio-timmars skalkontakt och sedan ett orange-vin som macererats i två veckor. Beställningen är lagd.

2015 års budgetviner

Bloggen heter ju Billigt Vin och när den startade var tanken att skriva om schyssta viner som inte kostade skjortan. En reaktion mot vinsnobbism, och en idé om att det inte behövde vara så väldigt märkvärdigt med vin.Det gick som det väl brukar gå. I takt med att intresset ökade ökade också gränsen för vad jag var beredd att betala för en flaska vin och någonstans gick väl själva grundidén förlorad. Jag tänker inte gå tillbaka till att enbart dricka Billigt Vin men vill ändå påminna om att det fortfarande går att få kul vinupplevelser för en liten peng. Därför handlar inte min års-lista om de bästa vinerna jag druckit under året eller de största vinupplevelserna utan istället om bra billiga viner.


Så här följer en totalt osexig lista på ett gäng viner som gett mig en massa drickglädje under året och som inte kostat skjortan. Och det är vin på riktigt. Gedigna hantverksprodukter. Jag satte en gräns vid 150 kr och kanske den överskrids något i ett eller annat fall. Inga viner att flasha på instagram och därför får inlägget bli utan bild. Däremot kommer jag generöst tala om var man kan införskaffa vinerna, tvärtemot gällande instagram-etikett.

NV Domiane Pegau Plan Pegau

Förmodligen det vin jag druckit flest flaskor av under året. Gjort på grenache och en del annat, från olika årgångar dessutom. Schysst frukt, rejält funkigt, bra syra och tydliga tanniner men framförallt en totalt livsbejakande vin. Inget att analysera, massor att älska. Köps hos Superbest i Charlottenlund för en dansk hundring. VPK2881 skrev om vinet för snart fem år sedan och sa väl precis allt det som behöver sägas.

2010 Anzivino Costa della Sesia Nebbiolo

Jag hyser den största respekt för producenter som lägger ner stor omsorg på sina instegsviner. Här får man en prefekt drickmogen och tillgänglig nebbiolo för 99DKK. Säljs av Winewise/Terroiristen/Vinocultura

NV Casa Belfi Prosecco Colfondo

Ibland får systembolaget till det. Eller ja, jag vet inte hur mycket cred de egentligen ska ha. Det är Barbro Guaccero som plockar hem och möjligen är det så att SB's volymer gör det möjligt att sälja detta för 109 SEK, det lägsta priset jag sett någonstans. Hursomhelst så försvann min låda i ett nafs och jag tror det är en upplevelse jag delar med många. Slut i lager men lär nog dyka upp igen. Vågar man hoppas på att Barbro plockar hem även Casa Belfis mousserande raboso och den amforajästa colfondon som fått sju dagars skalkontakt ?

2013 Gino Pedrotti Nosiola

Gino Pedrottis viner påminner inte riktigt om någon annans viner. De är lite rundare, lite vänligare och lite mjukare. Han skördar sent och vill inte ha för mycket syra i vinerna. Rikt, nötigt med honung och tropisk frukt i doften. Massor av mineraler i smaken, syrorna något dämpade och lätta tanniner i avslutningen. Finns hos Cibi&Vini för 110 DKK. Pedrottis Chardonnay är faktiskt ännu bättre och kostar 15 kr mer. Förresten, om du ändå är där se till att plocka med åtminstone en flaska av varje. Det här är viner som gör en snäll och vänlig.

2011 Domaine Joubert Cuvée à lÁncienne

Måste vara det mest prisvärda vinet på systembolaget. Nu slutsålt. Jag har allt mer börjat gilla beaujolais men tycker emellanåt att det kan bli lite väl mycket hype. Här finns allt som behövs för en liten peng. Inte mycket att fundera över, inget krångel, bara att dricka. Enjoy Wine importerade

2012 Poggio Trevalle Morellino di Scansano Riserva Larcille

Min favorit bland Poggio Trevalles utbud. Ett helt oförställt gott vin, en perfekt flaska att öppna när man vill ha nåt som inte ställer några krav. Rent, rakt, charmerande frukt och bra syror Emilie Vin sålde för under hundringen. Tyvärr är 12:an slutsåld

2013 Mylonas Winery Savatiano

Självklart måste det finnas ett grekiskt vin med på listan. Har druckit så många bra viner därifrån under 2015. Tyvärr faller de flesta utanför listan på grund av priset. Det här kvalar dock in med råge. Sparsmakad doft med citrus, päron och örter. Ren, frisk smak men mineralisk sälta i avslutningen. Gissar att det kommer att smaka ännu bättre till sommaren. Oinofilia säljer för 96 DKK. Det retar mig att jag missade Mylonas söta Sunday

NV Carolina Gatti El Gat Ros

Carolina Gatti har fått mest uppmärksamhet för sin Prosecco Colfondo och sin raboso. Jag gillar den här nästan näpna caberneten bäst. Den är så väldigt typisk Veneto-cabernet men med en extra växel. Okomplicerat och jordnära, enkelt men inte simpelt. Cibi&Vini säljer för runt den danska hundralappen och Bonden&Vinet säljer för 110+moms via privatimport.

2012 Gavioli Lambrusco Ancestrale

Under året dök det upp en massa kul grejer i Enjoy Wines sortiment. Domaine Joubert är ett exempel och den här rustika lambruscon en annan. Kostade runt 120 kr när det begav sig. Tyvärr slutsåld men den borde dyka upp igen.

2013 Marco Sara Ribolla Gialla

Måste ju ha med ettfriulanskt vin på listan och det är inte helt enkelt i denna prisklassen. Marco Saras Ribolla Gialla är dock ett exempel på att det faktiskt går. Gediget vinhantverk med massor av mineraler för 105 DKK hos Cibi&Vini

2011 Tatsis Winery Old Roots Xinomavro

Det här är för bra för att bara flimra förbi i instagram-flödet. Eller kanske inte för bra med tanke på alla storheter som passerar revy men för intressant. Under det senaste året har jag druckit och provat rätt många xinomavro och blivit väldigt förtjust. En kraftfull, sträv och syrlig druva som lätt kan skicka en provare till Etna eller Piemonte. Nebbiolo (eller nerello) är en given association när man provar xinomavro men ofta lite mindre frukt och en lite varmare känsla. Här har vi en alldeles unik och egen tolkning som inte riktigt liknar någon tidigare provad variant.

2011 Tatsis Old Roots Xinomavro kommer från 60-åriga stockar. Naturlig jäsning, ingen filtrering och ett år på fat. Initialt känns vinet rätt tvärt och knutet men efter ett antal timmar på karaff så händer det verkligen saker. Doften är intensiv med inslag av viol, mörka körsbär, tomatpuré och österländska kryddor. Smaken är ganska fyllig med nästan tuggbar frukt, bra syra och rejält tuffa tanniner. Tack vare den fina frukten känns tanninerna inte störande. Rejält, rustikt på gränsen till burdust. Vinet dricks över två dagar och det är definitivt bäst dag två när det lugnat ned sig lite. Det som jag tycker gör Old Roots Xinomavro extra kul är att det har de druvtypiska dragen på plats och sedan något lite extra som skiljer ut det från mängden. I det här fallet den häftiga frukten.

Jag vet inte var jag skulle ha placerat det här vinet om jag serverats det blint. Tankarna far iväg till en barbera/nebbiolo-blandning eller möjligen Toskana. Fascinerande vin som sagt och det blir definitivt påfyllning som ska få ligga till sig några år. Finns (förhoppningsvis) att köpas via Oinofilia.

1997 I Clivi Galea

I söndags hade vi en BYOB-sittning hemma hos It-viner där även Vinosapien och Lessrof deltog och bidrog. I vanlig ordning provades en massa bra och intressanta viner. Att fokusera ett blogginlägg på ett av de viner jag själv hade med kan ju tyckas en aning magstarkt. Även om det var ett bra vin så var det säkert inte dagens bäst. Däremot var det vinet jag lärde mig mest av.

I Clivi är en producent som har enorm respekt i Friulien men som inte gör så mycket väsen av sig. Ferdinando Zanusso drog igång verksamheten för dryga tjugo år sedan med ambitionen att göra viner som gav maximalt uttryck för områdets terroir. Man har cirka tolk hektar med riktigt gamla stockar, 8 ligger i Colli Orientale och fyra i Collio. Produktionen är ekologisk, koventionell vinifiering med naturlig jäst, all lagring på ståltank och lång tid på fällningen. Viner gjorda i Mario Schiopettos anda. De gör idag ett vin som får ligga 140 månader... En stor del av produktionen är friulano, man buteljerar åtminstone fyra olika varianter.

I söndags provade vi två varianter av vingårdsfriulanon Galea, en 2011 och en 1997. 11:an var något av en besvikelse. Runt bordet talades det om sauvignon blanc-vibbar och permanentvätska. Själv tyckte jag att det var en någorlunda habil och rätt typisk friulano med just sauvignon-drag, förhållandevis bra syra och mycket mineraltoner. Inte så dumt men heller inget jag skulle köpa igen för 185 DKK.

97:an var en helt annan uppenbarelse. Vacker, helt klar guldgul färg. Doften har verkligen pondus och elegans. Tydliga mognadstoner men ändå mycket vitalt. Vita blommor, vild fänkål, citrus och mineraler. Smaken också den vital med den där druvtypiska mandeltonen i avslutningen. Verkligen elegant och nobelt vin med både djup och bredd. Fortfarande bra syror och lång eftersmak.

Sitter nu här med sista skvätten och vinet har inte tappat det minsta efter tre dagar i öppen flaska. Verkligen imponerande vin och bland det allra bästa konventionella vita viner från Friulien jag provat. Hade verkligen inte kunnat drömma om att 2011:an skulle kunna utvecklas till en sådan skönhet. Niche Vin säljer och har både 2011 och 2000 på lager. Gamlingen kostar en hundring extra och för oss som börjar komma upp i åren känns det som väl använda pengar.