2011 Colombaia Bianco Toscano

En del viner tar en med storm, går direkt till lustcentrat utan att det behövs någon reflektion. Andra viner smyger sig på en. De låter en försåtligt ana att här finns det något att hämta om vinet ges tid och uppmärksamhet. Viner som briljerar med balans och finstämdhet snarare än storslagna aromer. Viner som kan vara lätta att missa om de omges av andra, lite mer framfusiga typer.
2011 Colombaia Bianco Toscano är ett sådant där smygande vin.

Colombaia är en liten, biodynamisk producent som håller till i Colle Val d'Elsa, en bit utanför Siena. Man har fyra ha vinodling och producerar c a 10.000 flaskor per år. Colombaia startade någon gång i mitten av 70-talet av Piero Lomazzi. Tjugo år senare tog sonen Dante och hans fru Helena. De började omgående arbeta ekologiskt och sedan något år tillbaka drivs gården efter biodynamiska principer. Man odlar framförallt, sangiovese men även colorino, malvasia nera, malvasia bianca, canaiolo och trebbiano. Källararbetet är traditionellt med stora fat och naturjäst.

Colombaia Bianco Toscano är gjort på lika delar malvasia och trebbiano som har fått 10 dagars skalkontakt. Vinet är guldgult och lite grumligt. Till en början är doften reduktiv men det vädras snabbt bort. Till en början upplever jag vinet som rätt trevligt men alldagligt. Det gör inte så mycket väsen av sig, varken doftmässigt eller smakmässigt men har bra syra, överraskande längd och en lätt bitterhet och tanninnafs i avslutningen.

Efterhand öppnar vinet upp allt mer. Doften växer till sig och bjuder på torkat gräs, gula plommon, päron och mogna äpplen. Smaken får också allt mer pondus men på ett fortsatt lågmält vis. Aromerna går igen men här finns också lite fina nöttoner. Syrorna ger ett riktigt lyft åt smaken och sedan klingar det ut i en ren, mineralpräglad avslutning.

Ett oerhört charmerande vin som är i fullständig balans och harmoni . 11.5 perfekta procent. Det funkar alldeles utmärkt som anspråkslös törstsläckare men med luft och stigande temperatur har det väldigt mycket mer att erbjuda. Importeras av Vinomatik

Mathantverk i Carso

Inför sommarens Friulien-besök bestämde jag mig för att helt fokusera på Carso, bergsplatån direkt norr om Trieste. Området delas mellan Italien och Slovenien. Jag bestämde mig också för att försöka få något slags bild av sammanhanget, av helheten och därför inte enbart fokusera på att besöka vinproducenter. Jag hann också med att träffa andra duktiga mathantverkare - mejerister, charkuterister, olivoljeproducenter, biodlare och en ung dam som plockade och odlade örter - passionerade producenter med ambitionen att inom ramen för sina respektive verksamheter låta Carsos säregna förutsättningar komma till uttryck. Den röda tråden var inte svår att hitta. Carso bjuder på intensiva smaker oavsett om det gäller vin, ost, skinka, olja eller honung. En annan röd tråd är småskaligheten. Att besöka Carso är i vissa avseende som att göra en resa 50 år tillbaka i tiden, en tid innan centralisering och stordrift.

Ostproduktion i större skala är något ganska nytt för Carso. Till husbehov har man alltid gjort ost. Jag träffar Sandra Zidarich som tillsammans med maken Dario har gjort ost sedan 2001. Sandra berättar lite om förutsättningarna för att bedriva jordbruk i Carso -"Det är inte så enkelt att arbeta här. Carso är litet, jorden är arbetskrävande och det är torrt. Industriell produktion är inte möjlig här och vi kommer aldrig att kunna konkurrera med priset. Vi måste förädla och leverera kvalité".

Fram till någon gång i skarven mellan sextio- och sjuttiotal levde majoriteten av Carsos befolkning av jordbruk. Alla hade lite av varje, några grisar, någon ko, lite grönsaker, frukt och vin. Det mesta konsumerade man själv och överskottet såldes på marknaden i Trieste eller på den egna osmican.

-"När det lokala mejeriet stängde år 2000 var vi åtta stycken mjölkproducenter som tog över rörelsen och startade ett andelsmejeri. Idag gör var och en av medlemmarna sin egen ost" säger Sandra Zidarich. "Alla gör sin variant av den lokala Tabor men man har också utvecklat olika specialitéer."

"Vår specialité är Jamar som lagras tre månader i en sjuttio meter djup kalkstensgrotta som har perfekta förhållanden. Luftfuktigheten är 90% och temperaturen är alltid 12 grader. Ostarna hänger i nät så de behöver inte vändas. Vi klättrar bara ner två gånger i månaden."

Alla Zidarichs ostar görs på opastöriserad mjölk. Korna får inget ensilage utan ges energifattig kost. Här finns några färskostar, en del smaksatta med lokala örter, hårdosten Tabor med olika lagringstider och så då den mäktiga Jamar med verkligen pikant smak. Det mesta säljs lokalt och till några utvalda restauranger. Man har inga problem att sälja de 3 - 400 kg man producerar varje vecka.

Jag fortsätter till Lenard Vidali som driver Kmetija Vidali. Jag har ätit hans ostar många gånger tidigare då Vidali räknar många vinproducenter bland sina kunder. Vidalis Tabor är mild och delikat men mycket smakrik och funkar suveränt till vitovska och malvazija. Vidali gör också en hel del olika färskostar som mozzarella, stracchini och ricotta. Han håller ett fyrtiotal frigående kor och köper även in en del mjölk. Lenard Vidali är inte medlem i andelsmejeriet utan producerar sin ost på gården. Utöver ost görs också yoghurt och en ytterst delikat pannacotta. Nästan hela produktionen säljs i gårdsbutiken.

Utanför Kmetija Vidali träffar jag Martina Malalan som driver Puress.Oil. Hon plockar, odlar och förädlar krydd- och medicinalväxter. Carso har en oerhört rik flora och långa traditioner av att använda det som går att använda. Martina producerar olika örtkryddor och teer men gör också

tvål, salvor och essenser. Vi åker några km för att komma till stället där Martina torkar sina örter och där hon också har sin odling av vild fänkål. Vi parkerar och går till fots en knapp kilometer genom tät snårskog. I en liten, inhägnad glänta finns fänkålen och ett hemmabyggt skjul där örterna torkas.
Jag måste erkänna att jag närmade mig det här besöket men en viss skepsis men ändrade mig snabbt.  Utöver den väldigt aromatiska och välsmakande fänkålen producerar Martina en uppsättning spännande kryddblandningar. Utöver fänkål använder man lavendel, rosmarin, enbär och väldigt mycket annat som jag inte känner igen. Produkter som definitivt är ett uttryck för Carsos speciella terroir.

Södra delen av Carso har ett speciellt mikroklimat som gör det möjligt att odla oliver. Jag ger mig iväg till Bagnoli della Rosandra för att träffa bröderna Roberto och Paolo Starec. Här befinner man sig precis på den klimatologiska gränsen för olivodling. -"Stjärnorna måste stå rätt för att det ska bli bra" säger Paolo Starec och fortsätter "Det är som med vin, det är i gränsområdena man kan åstadkomma det extraordinära". Bra år producerar vi 3 - 4.000 liter olja. Vi börjar ofta skörda i oktober/november. Kommer kylan tidigt kan vi förlora halva skörden."

Robertos son Erik är fjärde generationen olivodlare och den som har huvudansvaret för produktionen. Roberto och Paolo är båda arkitekter men också mycket engagerade i företaget. Framförallt när det gäller strategier och marknadsföring. Något som de ägnar sig åt med stor lust och energi. Starec producerar ett tiotal olika oljor, (varietalvarianter, cuveer, med och utan kärnor...) och gör specialutgåvor i begränsade upplagor med mycket elaborerade etiketter. De har också producerat en video som visar hur produktionen går till, en fullständigt sanslös film gjord med skakig handhållen kamera och som inleds med "Louie Louie" och fortsätter med The Who och Stones...
-"Vi ligger efter vinvärlden och måste ge oljan en image. Kvalitetsmedvetandet är inte alls lika stort när folk väljer olivolja som när de väljer vin. Dessutom behöver väl världen knappast fler mossiga olivoljeetiketter..." säger Paolo.

Starecs oljor är dock långt mer än balla etiketter. Det krävs 100 kg oliver för att få 12 liter färdig olja vilket motsvarar tre dagsverken. Allt skördas för hand. Produktionen är ekologisk och mycket arbetskrävande. De oljor jag provar är extremt smakrika och utan tvekan det häftigaste jag provat i oljeväg. Bittra, kryddiga och fruktiga. En riktig ögonöppnare för vilka sensationer en bra olivolja kan erbjuda.

Vid sidan av terrano och vitovska, de båda inhemska druvorna, är nog lufttorkad skinka det Carso är allra mest känt för. Jag besöker Bajta som drivs av familjen Skerlj och träffar sonen Andrej. Han berättar att den Carsiska skinkan är något helt annat än den från Parma eller San Daniele. -"Vår skinka är saltare och mycket mer smakrik. Här gillar vi det kraftfulla och intensiva. Traditionen är att krydda med salt, vitlök, lagerblad och rosmarin".

Familjen Skerlj har 350 frigående grisar som lever i ett inhägnat skogsområde. Man har också en del highland cattle. På gården producerar man diverse charkprodukter men säljer också färskt kött. Under etiketten Bajta gör man också vin. Mer om detta i ett eget inlägg.

Andrej är en sann entrepenör och familjen driver också restaurang, köttbutik och ett gårdshotell. -"Vi satsar framförallt på turister som är intresserade av mat och vin. Andra kommer för närheten till kulturen i Trieste eller för friluftsliv". Våra olika verksamhetsgrenar gynnar verkligen varandra menar Andrej.

Jag äter mitt livs köttigaste lunch som består av coppa, pancetta, rökt korv, lufttorkad skinka, mortadella och inbakad fläsklägg som aptitretare och grillad fläskfilé som huvudrätt. Oerhört smakrikt kött och skinkan är verkligen något alldeles extra. Mat som gjord för en livlig, rensande och fettspjälkande terrano.

Mötena med dessa mathantverkare gav onekligen en extra dimension åt besök hos vinproducenterna och en massa goda minnen. Så varför inte vidga perspektivet något inför nästa vinresa ?

2010 Cabanon Cabanon Noir Piccolo Re

Cabanons Pinot Noir har stått på min att prova-lista ett bra tag men det har inte blivit av förrän nu. Fabio har alltid så mycket annat att fresta med och denna lombardiska pinot nero har tidigare inte klarat slutgallringen.

Vinet är blårött i färgen och något mörkare än väntat. Doften är inte heller särskilt druvtypisk. Här finns tydliga limtoner eller mållarlåda blandat med lite jordiga drag, peppar och mörka bär. Smaken är drygt medelfyllig med söt bärfrukt, frisk syra och mjuka tanniner. En liten eldighet i avslutningen stör. Ett helt OK vardagsvin men inget jag kommer att köpa mer av. Kostar 105 DKK hos Cibi&Vini

På besök hos Dario Princic

När jag förra sommaren besökte den lilla byn Oslavia i Collio träffade jag alla byns vinproducenter utom två. De jag missade var Josko Gravner och Dario Princic. I år, på väg till Carso, åkte jag inom Oslavia för att besöka den sistnämde.

Det är en riktigt varm eftermiddag och Dario Princic tar emot iklädd ett par avklippta jeans. Han tilltalar med direkt med det informella tu hälsar med ett fast handslag. Det känns direkt att det här besöket inte kommer att innehålla något tillgjort, inställsamt säljsnack. Innan vi ger oss ut i vingården frågar Dario om jag är hungrig eller törstig som jag gissar att man frågar alla besökare. Jag får lite mineralvatten Ett ord som återkommer ofta i vårt samtal är naturale och så uppfattar jag Dario Princic i alla bemärkelser. Naturlig, inte som ett säljargument utan på riktigt. Genuint.

I Oslavia känns historien väldigt starkt närvarande. Från Dario Princic vingårdar ser man byns stora monument som hedrar de soldater som stupade i första världskriget. I monumentet ligger över 57.000 personer begravda. Dario berättar att de fortfarande hittar metalldelar från granater och annat när de arbetar i markerna. Byn jämnades med marken under kriget och alla invånarna flyttade. Inte förrän efter andra världskriget började folk flytta tillbaka och nyplanteringar började göras.

-"När byn började byggas upp igen så flyttades några hundra meter från det ursprungliga läget. Det fanns verkligen ingenting kvar" berättar Dario. "Vingårdarna planterades med internationella druvsorter. Det ansågs vara framtiden då. Jag har nyss dragit upp mina cabernet sauvignon-rankor och planterat inhemska sorter".

Kanske är det inte så konstigt att Oslavia är ett slags ground zero när det gäller naturliga viner i Italien. Att man främst odlar inhemska sorter är också rätt begripligt.

Dario själv odlade till en början druvor som han sålde vidare till Marco Felluga. 1988 upphörde han att använda kemikalier i vingårdarna. Några bekämpningsmedel har han aldrig använt. 1993 var den första årgången som buteljerades.-"Till en början arbetade jag mer konventiellt i källaren" minns Dario. "Ingen maceration för de vita vinerna som lagrades på ståltank. Till de röda använde jag barriquer. 1996 gjorde jag inga viner. Allt förstördes av hagel. 1999 började jag macerera de vita. Till en början handledade det om kort maceration. Nu får pinot grigio åtta dagar, tocai tjugotvå och ribolla gialla trettiofem. De röda får runt trettio dagar."

Dario poängterar att det här inte handlade om något som odlarna i Oslavia hittat på eller ett försök att lansera ribolla gialla som ett orangt vin utan man har gått tillbaka till de metoder användes innan byn förstördes. -"De gamla visste att tanninerna var en naturlig anti-oxidant som gjorde vinerna mer hållbara. Vi plockade bara upp den gamla kunskapen."

Vi ger oss ner i källaren och provar från fat. Många menar att det icke-interventionistiska förhållningssättet i källararbetet och de förhållandevis långa macerationstiderna skymmer det druv- och ursprungstypiska. Det finns onekligen en röd (eller ska det vara orange?) tråd i Dario  Princics viner. De är kryddiga, ofta med inslag av aprikos och citrus men där tar också likheterna slut. Jag provar en rose-färgad pinot grigio med tydliga bärtoner, en tocai med en spännande ton av tryffel och en ribolla gialla med citrus och äpplen. Tre distinkt olika viner med vissa gemensamma drag.

De röda lagras länge på fat innan de buteljeras. Jag provar 2002 Cabernet Sauvignon som ska buteljeras så snart månen tillåter det. Det ser moget ut men doftar och smakar vitalt och ungdomligt.

Men det här är inga viner man ska prova stående i en vinkällare. Det här är viner som ska vila några år och sedan drickas med andakt. Jag återkommer.

2010 Le Liste Dolcetto d'Alba (Erbaluna)

Till sist gick det inte att härda ut längre - efter Italienska Viners outhärdligt lockande lovsånger blev jag helt enkelt tvungen att åka till Cibi e vini och köpa upp mig på ett gäng av Nadia Verruas grignolino och ruché. Normale-barberan som varit en verklig favorit i årgång 2009 tycks tyvärr vara slut - Fabio och Mie är visserligen på ferie på Jylland, men vikarien verkar ha relativt bra koll på lagerstatusen.

Väl hemkommen med resväskan, svettig och dan, blir det ändå en dolcetto som korkas upp på balkongen. Jag har få invändningar mot Cibi e vini, förutom att man för alldeles för lite dolcetto. Erbalunas Le Liste är nog den enda, faktiskt.

Det här är årgång 2010, en riktigt ambitiös sak som lätt kylskåpssval och med lite luftning nästan får mig att glömma min ständiga längtan efter mer av Principianos Sant' Anna. Tätt violett, rubinrött skimmer i kvällsljuset. Smaken är initialt bättre än doften, som till en början är lite platt och stickig men som efter hand avslöjar mer av köttiga, mineralrika finesser. Järnfilspån, körsbär inklusive kärnor, en småbråkig bitterhet som tar ett tag att vänja sig vid, bra med syra och strävhet. 6-9 månader i stora akaciabotti enligt Erbalunas hemsida. Ett vin som kräver mat så klart, en kalvkotlett med fet skysås eller något liknande. Det enda huset förmår uppbåda är spiskumminkryddiga järpar på kafta från Lindängen, mycket gott men inte en mat-/vinmatchning som går till historien som den bästa.

Egentligen föredrar jag min dolcetto ung, ståltankad och än mer syradriven. Erbaluna rekommenderar att dricka Le Liste inom ett år från buteljering. Så är det kanske och jag ser fram emot att prova på det i kommande årgångar. Trots allt är det här ett exempel på att druvan kan utvecklas väl på fat och med några år i flaskan. Till varm sommarkväll och en dusch av soulklassiker från Debasers uteservering i Folkets Park mittöver gatan är det bara att tacka och ta emot.

Nyss hemkommen från Wien känns Erbalunas lätt märkliga, jugendflirtande etiketter helt adekvata.

85 danska, bra pris...

Mera prosecco - Besök hos Silvano Follador

När jag besökte proseccoland i vintras var det ett besök som jag borde gjort men inte hann med. Silvano Follador tillhör de verkliga nydanarna i Valdobbiadene. Han jäser största delen av sitt vin på tank och det som får jäsa på flaska görs enligt champagnemetoden så det är inte där Silvano skiljer ut sig. Det som gör honom unik är framförallt hans extrema kvalitetsmedvetande och arbetet i markerna.

Jag kommer till Santo Stefano di Valdobbiadene tidigt en måndagsförmiddag. Vädret är strålande. Perfekt för att behandla vinrankorna. Helkass för att träffa svenska vinbloggare. Istället är det Silvanos förtjusande syster Alberta jag får träffa. -"Vi har haft stora problem med bladmögel i år" berättar Alberta. "Vädret har varit verkligen konstigt i år, det är först nu vi fått riktig värme här i området och det gäller att passa på för att rädda det som går att rädda. Som det ser ut just nu får vi en halv normal skörd förutsatt att vi inte drabbas av ytterligare problem."

Silvano och Alberta tog över ansvaret för familjens verksamhet när deras farfar gick bort 1999. Till en början arbetade de som alla andra i området men kände en tilltagande frustration över att göra viner som de inte var nöjda med.-"Vi gjorde viner som andra gillade och det kändes inte bra" minns Alberta. "Både jag och min bror ville göra något som kändes rätt, viner som vi kunde stå för och vara stolta över. Vi ville inte längre vara en del av den tilltagande likriktningen bland prosecco-producenterna."

2003 bestämde de sig för att börja arbeta utifrån biodynamiska metoder men på sitt eget sätt. Början var tuff och de två första åren var resultaten inte särskilt uppmuntrande men därefter har det fungerat bra. -"Vi har aldrig använt oss av någon konsult som talat om för oss hur vi ska arbeta utan vi har provat oss fram. Vi är mycket influerade av biodynamiskt tänkande men följer inte metoderna strikt och är inte certifierade" berättar Alberta. Tar man in konsulter så är risken att man slutar tänka själv och litar för mycket på någon annan. Dessutom så ville vi ju göra viner som verkligen var våra."

Syskonen Follador har totalt fyra hektar mark och man gör årligen cirka 30.000 flaskor vilket är en oerhört låg produktion för att vara i Valdobbiadene. Ett och ett halvt hektar ligger inom den berömda Cartizze-zonen som anses vara områdets grand cru. Drygt hundra markägare delar på 106 hektar och markpriserna är de högsta i Italien. Härifrån gör man årligen runt 5.000 flaskor. -"Vi skulle kunna göra 10.000 flaskor Cartizze per år" berättar Alberta "men ungefär hälften av druvorna använder vi till vår vanliga prosecco. Bara de allra bästa säljs som Cartizze".

I källaren arbetar man med betongtankar istället för stål. Här får vinet ligga 9 månader på jästfällningen innan den andra jäsningen påbörjas. Hos de flesta andra producenter går den här processen betydligt snabbare. Den intiala jäsningen sker med naturlig jäst medan man använder odlad till den andra. Man tillsätter ingen form av socker under hela processen.

Utöver "konventionell", tankjäst prosecco använder man sig också av metodo classico. För några år sedan övervägde Folladors att överge charmat-metoden och enbart använda sig av champagne-metoden men de ändrade sig. -"Vi tycker att man förlorar något av proseccons direkta, tilltalande charm och enkelhet när man använder metodo classico" anser Alberta "så vi bestämde oss för att använda båda metoderna. När det gäller metodo classico så har vi också mer att lära men vinerna vi gör enligt charmat-metoden är så bra de kan bli."

Vi provar hela Folladors sortiment. Vinerna buteljerades femton dagar innan provningstillfället och Alberta menar att de egentligen skulle ha behövt vila några månader till.

2012 Silvano Follador Valdobbiadene Superiore Brut Natur har en mycket frisk doft. Det finns gröna äpple, vita blommor, mynta. Smaken är verligen krämig. Delikat, lätt och läcker med frisk syra och lätt sälta i avslutningen. Avskalat och naket.

2012 Silvano Follador Valdobbiadene Superiore di Cartizze Brut Natur är ganska lik föregångaren. Vinet känns lite mer harmoniskt och har större djup. Det finns också en aning restsötma. Alberta berättar att det normalt inte finns någon restsötma alls men av någon anledning blev det c a fem gram 2012.

2010 Metodo Classico Dosaggio Zero är oerhört intressant att prova tillsammans med de båda tankjästa vinerna. Här får man verkligen uppleva metodens inverkan på det färdiga vinet. Doften är betydligt mer komplex men mindre fruktig. Vinet har mer kropp och pondus men känns inte lika sprudlande vitalt. Lite dovare.

2004 Silvano Follador Prosecco Mosto di Uve Partzialmente Fermentate är ett unikum och områdets motsvarighet till Vin Santo. Det är gjort på druvor som torkats i åtskilliga månader. Druvorna jäser under 4 - 5 år på en 54-liters glasdamejeanne. Vinet innehåller 350 gr socker per liter. Det är mörkt bärnstensfärgat och bjuder på en mycket komplex doft med intensiv russinsötma. Vinet är tydligt oxidativt och har pigga syror. En mäktig och annorlunda upplevelse.

När det börjar bli dags att packa ihop och styra kosan mot Collio och Carso frågar jag Alberta om de har någon svensk importör. -"Nej det har vi inte ännu" svarar Alberta "men vi har nyligen börjat samarbeta med en mycket sympatisk dansk importör. Eller dansk och dansk, han är italienare men har bott i Danmark länge". Ni kan väl nästan gissa vem det handlar om ?

På besök hos Carolina Gatti

På väg till havet med familjen lyckades jag förhandla till mig ett kort pit-stop hos Carolina Gatti i Ponte di Piave. Bara för att byta några ord och handla några flaskor att dricka under våra dagar i Cavallino, max en halvtimme var tanken.  På förhand så kändes det inte som ett ställe man stannar länge på. Ponte di Piave ligger lite nordost om Venedig, mitt i det bördiga slättlandet som sträcker sig en bra bit in i Friuli-Venezia Giulia.  Här är det framförallt massproduktion och höga uttag som gäller.  Här producerar man framförallt vini sfusi, öppna viner som säljs till kunder som kommer med eget emballage och till restauranger.

Planen funkade sådär. Rätt snabbt stod det klart att ett besök på Cantina Gatti inte är något man stressar sig igenom.   Vi blev kvar i dryga två timmar. Pratade, provade vin, tittade på djuren och hade allmänt trevligt. Ingen protesterade. Cantina Gatti är verkligen ett familjeföretag som drivs av Carolina tillsammans med föräldrarna Lorenzo och Renata och brodern Lino. Man har 5 ha vinmarker, håller höns och gäss för husbehov och odlar även en del grönsaker.

Carolina Gatti utbildade sig till enolog i Conegliano men har valt att gå en annan väg än den för området brukliga. Hon gör hardcore old-school prosecco och raboso. Produktionen är ekologisk och källarbetet präglas av minimala interventioner. Man producerar fortfarande vini sfusi, bara det bästa buteljeras, dryga 10.000 flaskor prosecco och knappt hälften så många raboso. I år har Carolina även buteljerat små mängder pinot bianco och cabernet franc. Produktionen varierar rätt kraftigt från år till år.

Vi provade fem viner, fyra från flaska och en raboso riserva som ännu inte buteljerats. Alla viner serveras rumstempererade.

VdT El Gat Bianco är gjord på pinot bianco. Doft med päron, lätt kryddighet och tyvärr en del alkohol. Smaken funkar ungefär likadant. Lite för mycket alkohol för den lätta kroppen. Bra syra räddar en del. Initialt blev jag faktiskt rätt förtjust men av de fyra flaskor jag handlade med mig överlevde tre semestern.

Vdt El Gat Ros är druvren cabernet franc och jag blir helsåld direkt. Doften är nästan som en karikatyr av cabernet franc. Gräs, grön paprika, skogshallon och vinbär. Lätt, charmig och lekfull. I munnen är vinet mjukt och lätt med charmerande skogsbär och bra syra. Som en lyckad blandning av CF från Loire, beaujolais och bardolino. Fullständigt avväpnande.

2010 Raboso är något helt annat. Inte alls utan charm men här är den av det lite mer oborstade slaget. Violer, skogsbär, rabarber, bioäpplen och hö i näsan. Smaken har en del bärfrukt men när syrorna kickar in så stjäl de all uppmärksamhet.

Att prova det här vinet får mig att fundera över den utveckling mina smaklökar genomgått under de senaste fem åren. Jag minns jag upplevde traditionell raboso som fullständigt odrickbar, hur jag betraktade producenter som Cecchetto och Cescon med beundran för att de lyckats tämja druvan. Så tänker jag inte längre...

2008 Raboso Riserva är ännu inte på butelj utan serveras från en bringare. Vinet har lagrats två år på väl använda barriquer och dryga två år på tank. Druvorna skördades mycket sent och var nästan som russin berättar Carolina. Vinet är nästan svart till färgen. Verkligen elegant doft med stor komplexitet. Skogsbär, lakrits och en liten aning vanilj. Smaken är kraftfull utan att bli det minsta tung. Kanterna har slipats av något men det råder inte den minsta tvekan om vilken druva det handlar om. Fascinerande vin som kommer att tappas på magnum. Jag hoppas på att få återkomma i ärendet.

2011 Prosecco är ju den egentliga anledningen till att vi kom hit. Carolina gör flaskjäst prosecco som verkligen är old school. Vinet behöver lite luft men sedan bjuds vi på en friskt jästig doft med citrus, äpplen, gräs. Smaken är rejäl och rustik med bra syra och en lite salt avslutning. Riktigt, riktigt bra prosecco. Prosecco come una volta.

2007 de Tarczal Cabernet Franc

Den sjörrödska sommarhettan kräver förstås friska, rena viner. Med säker hand har Patrik of Italienska Viner-fame plockat fram ett gäng flaskor, inte minst en cabernet franc från Trentino-producenten de Tarczal. Bärfriskt och med mycket uppfriskande syror, ändå med några år på nacken. Druvtypiskt på sitt sätt men ändå med italienska förtecken snarare än loirska, särskilt i doften som bjuder mycket bär men också lite trepentin som först får mig att hamna nånstans i Cascina Tavijns grignolinoland. Kanske - till och med troligt - för att vi just satt och pratade om Patrik och Lindas nyliga besök hos Nadia Verrua.

Ändå borde jag haft en chans att pricka druvan - cabernet franc är helt säkert det jag druckit mest av det senaste halvåret. Detta på grund av att SB rear ut Chateau Gratien för 71 kronor. Årgången är 2011 och cabernet franc tål att ligga lite, men ett antal flaskor har redan korkats ur. Gratien är mer grovhugget och inte så sofistikerat som de Tarczals, men väldigt lätt att dricka. Länge har tillgången varit god, men hemkommen från en semesterresa upptäckte jag att det i det närmaste var slut. Bra i och för sig att folk hittat fram till vinet. Och bra att det ligger sex flaskor och väntar på Hansakompagniet tills jag kommer till stan.

Carlo Merolli tar i dagsläget 115 DKK för de Tarczals cabernet franc. Det är ett högst rimligt pris.

2006 Vine's Tears (Koncho & Co)

I Kraków. Över Wisla till Podgórze, korsar det som under nazistockupationen var gettot och landar på Lipowa-gatan. Gatan går genom ett nergånget och ganska ointressant industriområde och är världsberömd för en sak: här låg Oscar Schindlers fabrik.

Vid sidan om den gamla emaljfabriken några låga byggnader med sågtandstak. En av dem är klädd i grönska och diverse flaggor, Wina z Gruzji står det på fasaden och handlaren här för armeniskt, georgiskt, moldaviskt och polskt (!) vin. Inte direkt vad man kunde vänta sig här.

Vi är hungriga och här är det - trots Schindlerfabriken och ett nyinrättat, stort museum för modern konst - inte lätt att hitta något ätbart. Här finns en pizzeria, turligt nog. De har inte vin, men det är helt ok att ha med sig egen flaska. Så vi korsar gatan och kollar vad som finns i vinbutiken. En udda samling viner från Svartahavsområdet, visar det sig - inget jag känner igen förutom några av Schuchmanns viner. Vi fastnar för en rkatseteli/kisi-variant från Kakheti, Vine's Tears från Koncho & co. Ägaren till importfirman har tyvärr inte haft möjlighet att resa till Georgien och språkförbistringen gör det svårt att ha några mer ingående diskussioner om vinifikation etcetera, men han menar att det är ett qvevri-vin.

Det är tveksamt. På baksidesetiketten står att vinet är gjort enligt klassisk europeisk metod och smakar ändå ganska konventionellt, vilket är bra med tanke på sällskapet som ska dricka det. Ganska säkert har vinet dock skalmacererats ett tag, det har en gyllengul ton som drar åt orange och en intressant strävhet som matchar syran. Förhållandena för att prova det är usla, vinet är inte kylt och vi dricker ur stora ölglas. Men det är ett tjänligt vin som passar bra till pizzan. Med sin typiska struktur klarar det av att drickas vid högre temperatur än vanliga vita viner, även om det skulle varit fyra-fem grader svalare för att komma till sin rätt.

Vi fick betala drygt 30 zloty för det, alltså mellan 65 och 70 kronor. Det hade varit intressant att prova det under mer ordnade former. Men ändå - överraskningen att hitta en vinimportör med den här inriktningen just här var största behållningen.