I måndags kunde jag avsluta arbetet tidigt. Ett snabbt uppdrag på andra sidan Skåne, hemma halv två och eftermiddagen ledig. Tid för att damma av motorcykeln och ta årets första tur. Det gick som en dans tills dess att jag var hemma och bågen skulle upp på centralstödet. Då vek sig foten som gav ifrån sig ett krasande läte. Rätt snabbt började den värka och jag insåg att det planerade Göteborgsvarvet var i fara. Inga löparrunda på middagsrasten idag men istället tid för att besöka Format och lunch. Där blev det en Indianviken Pale Ale från Nynäshamns Ångbryggeri. Den följdes upp med Bedarö Bitter från samma producent till kvällens ärtsoppa. Därav jämförelsen.
Jag stiftade bekantskap med Indianviken på Sveriges bästa pub, The Rover på Andra Långgatan i Göteborg. Jag tror att Indianviken var en av de första svenska iporna och då fanns den bara på fat. Nu finns den i beställningssortimentet på SB men säljs bara lådvis. Indianviken är den IPA jag har som referenspunkt för hur en IPA ska se ut och smaka. Rätt mörkt bärnstensfärgad i färgen. I stilen ligger den någonstans mellan den amerikanska och brittiska stilen. Här finns balanserad fruktighet där aprikos är det tydligaste inslaget. Smaken är stor och fyllig med en rostad ton. Rejäl och god beska. Alkoholhalten ligger på 6.2% utan att det på något vis stör balansen.
Indianviken går på styrka handlar Bedarö bitter mer om finess. I smaken hittar jag en del grapefrukt och engelsk apelsinmarmelad med tjocka skalbitar. Här finns också en del aprikos och smörkola. Mycket lång och god efterbeska. Innehåller modesta 4.5% alkohol.
Det "hustypiska" hos Nynäshamns Ångbryggeri är skummet, tjockt och gräddigt, och munkänslan. I munnen känns det tjockt och fylligt med massor av fina bubblor.
Vilket öl är då bäst. Jag vet faktiskt inte. För mig är det hugget som stucket, ibland det ena och ibland det andra. Eller varför inte båda ?