Besök hos Cotar

"The best food and wine experiences lay upon values I also search for through my music. I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine". Ludovico Einaudi

Jag har använt citatet ovan tidigare och kommer säkert att använda det igen. Det sammanfattar väldigt väl hur jag ser på såväl mat, vin och musik som livet i övrigt. Jag håller det inte för troligt att Branko Cotar har läst det. Tror heller inte att han skulle fästa någon större uppmärksamhet vid sådana självklarheter.

Trots att jag aldrig varit där förut tar det inte särskilt lång stund för att jag ska känna mig som hemma hos familjen Cotar. Det är Branko Cotar som tar emot, han som startade vinproduktionen för snart 40 år sedan när Slovenien fortfarande var en del av Jugoslavien. Byn Gorjansko ligger bara fem minuters bilväg från den italienska gränsen och här har familjen Cotar sina sju och en halv hektar vinmarker. Precis som på de flesta andra håll i Carso är jordmånen kalksten med ett tunt lager av den järnrika terra rossa på toppen. Perfekta förutsättningar för den lokala druvtrion terrano, malvasia och vitovska. Utöver dessa druvor odlar man också en del cabernet sauvignon, merlot och sauvigon blanc. -"Vår framtid är de lokala druvorna. Vi har slutat odla sauvignon blanc och får se hur det blir med de andra internationella druvorna men framtiden finns definitivt hos terrano, glera, vitovska och malvazija"

Branko driver företaget tillsammans med sonen Vasja. Brankos tumavtryck pryder de röda vinernas etikett och Vasjas syns på de vitas. Som för att understryka att det handlar om hantverk, att man verkligen står för vad man gör och något om familjens betydelse. Odlingarna är ekologiska sedan starten och skördeuttaget ligger på 3.500 - 4.000 kg per hektar. Arbetet i källaren ligger precis i linje med andra terroiristers och Branko sammanfattar sin filosofi på följande sätt -"Vi gör som de som var före oss gjorde". Det innebär att man arbetar med naturlig jäst, ingen temperaturkontroll, ingen filtrering och man svavlar minimalt och endast vid buteljeringen. -"Under den jugoslaviska eran var vi enligt lag tvungna att filtrera men det slutade vi med så fort det blev möjligt" minns Branko. -"Det talas ju ibland om orangea viner som något nytt. Så har vi alltid gjort här i trakten, även de vita vinerna har fått en tids skalkontakt, inte lika lång som för de röda, mellan 4 - 10 dagar. Man missar mycket om man skiljer skalen från musten för snabbt. Titta här ska du se..." Branko plockar fram en flaska från 1980, håller den mot solen och man ser tydligt den orangea nyansen och en hel del fällning. -"Vi drack en flaska i våras när vår amerikanske importör Louis Dressner och hans personal var här i våras. Fantastiskt vin efter trettio år."

Branko rör sig långsamt men målmedvetet och med stor värdighet. Han talar på samma sätt. Hans engelska är utmärkt och han berättar gärna om sitt livsverk. -"Jag började göra vin 1974. Nästa år blir min fyrtionde skörd. Till att börja med gjorde jag bara vin till min restaurang men intresset för att göra vin blev en passion. 1988 började vi buteljera vinerna och stängde restaurangen under veckorna. Nu har vi bara öppet på helgerna och för större sällskap."

Vi provar oss igenom i stort sett hela produktionen, fyra vita, fyra röda och två mousserande. Det som hoppas över är ett passito-vin gjort på malvasia och deras brandy. Det blir ännu tydligare varför etiketterna pryds med tumavtryck. De här är viner som verkligen talar om sitt ursprung. Oavsett druvsort så smakar vinerna Carso. Det finns en mycket tydlig röd tråd av frisk syra, massor av mineraler och intensiva smaker. Alkoholen är måttlig och pendlar mellan 11 och 12.5%. Viner skapta för att drickas till det lokala köket. Eller som Branko själv uttrycker det: -"These are one man, one bottle wines."

2007 Bela är ett mousserande oranget vin på lika delar malvazija och vitovska. Väldigt läskande med smak av grönt te och vit persika. Läckert läskande

2009 Vitovska buteljerades i april i år. Frisk doft av citrus och mineraler. Mycket frisk syra, krispigt vin med bra struktur.

2008 Malvazija är ännu inte på marknaden. Har lagrats 4.5 år på stora fat. Aromatiskt vin, blommigt, mandel, kryddor, persika o aprikos. Medelfylligt, torkade aprikoser och viss blommighet i smaken. Bra syra och sälta i avslutningen.

2007 Sauvignon Blanc har lagrats fem år på 1.500-liters fat. -"Typisk sauvignon säger Branko, "inget kattpiss här inte". Och det är ett makalöst vin. Rikt, genröst med kropp och rondör men med fast struktur. Tyvärr har man slutat producera sauvignon blanc.

2009 B B är en cuvee och en hyllning till äktenskapet. B B står för Branko och Branka. Intressant blandning av den stramare vitovskan och den aromatiska malvazijan.

2005 Merlot har lagrats sex år på fat. Inbjudande, kryddig doft med tydligt inslag av körsbär och plommon. Smaken är ungdomligt frisk med bra syra och distinkta tanniner. Rent, förvånansvärt lätt och friskt.

2005 Cabernet Sauvignon är både druvtypiskt och områdestypiskt i doften. Svarta vinbär, kryddor och mineraler i doften. Syrorna är ännu friskare än hos det föregående vinet. Det här nästan skriker efter att få komma i arbete tillsammans med något fett och salt.

2005 Terra Rossa är en blandning på 40% merlot, 40% terrano och 20% cabernet sauvignon. Tydligare körsbärsaromer, massor av mineraler. Riktig skjuss i syrorna. Fortfarande tokungt och matkrävande. 1999 Terra Rossa har börjat visa upp en del mognadstoner men är bara i början av sin utveckling.

2011 Teran är enligt Branko ingen vanlig terrano utan ett vin från en exceptionell årgång. Och vem är jag att säga emot ? Det här är ett otroligt intensivt vin med vilda körsbär, blod och järn i doften. Syran är superfriskt och smaken vildsint men fullständigt oemotståndlig.

2007 Crna är ett mousserande vin gjort på 100% terrano. Friskt, läskande och ett väldigt användbart vin. Här känns det nästan som att man lyckats tämja terrano och gjort den möjlig att hålla i möblerade rum.

Fullständigt bombad av alla intryck och med utmattade smaklökar lämnar vi källaren och beger oss hem till familjen Cotar där Branka väntar med middagen färdig. Vi slår oss ner runt köksbordet och äter en fullständigt makalös middag. Det blir hemmagjord lufttorkad skinka, milda ostar, hjortgulasch med gnocchi och ett strudelliknande bakverk. Smaklökarna vitaliseras snabbt och vinerna skiner verkligen till den minst sagt rejäla maten. Ett stort tack till familjen Cotar för ett oförglömligt besök.

Cotar har tyvärr ingen svensk importör men finns att köpa hos både det norska och det finska monopolet. Jag har handlat hos tyska näthandlaren Slowenien Weine som har mycket bra priser på både vin och frakt.

Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

2011 Valle dell' Acate Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta

För mig, och för de flesta andra i den svenska vinbloggosfären är Arianna Occhipintis produkter måttstocken för hur viner från sicilianska Vittoria ska smaka. Även om hennes viner inte bär DOCG-märkningen så har de satt en hög standard. Trots detta försöker jag närma mig 2011 Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta utan att kasta lystna blickar på en ännu oöppnad låda med SP68.

Valle dell' Acates Cerasuolo di Vittoria är en 59/50 blandning av frappato och nero d'avola. Vinet har jästs och lagrats på ståltank och fått en två månaders fransk ekyss innan buteljeringen. Vinet är ljust rubinrött i färgen. Doften är pigg och frisk och domineras av röda bär med lite mörkare frukt och kryddor i bakgrunden. Smaken är lätt, rak och okomplicerad med körsbär, god kryddighet och hygglig syra. Lite anonymt och opersonligt men levererar det man kan förvänta sig för 99 kr.

Sammanfattningsvis ett hyggligt vardagsvin som funkade till både ugnsstekt lax och lasagne.

Varuprov från Stellan Kramer

2011 Domaine Léon Boesch Riesling Grandes Lignes & Pinot Noir Les Jardins

Jag dricker gärna Alsace-viner men har aldrig kommit mig för att riktigt lära känna området. Riesling och gewürztraminer är favoriterna men det går årligen ner en låda crémant och någon störflaska pinot noir. Eric Lichtlé och Leon Boesch tillgodoser mina behov och jag har aldrig känt något större behov av att leta vidare.

Domaine Leon Boesch håller till i den lilla byn Soultzmatt. De har 13 ha, varav 2.5 ha grand cru-marker,  som odlas biodynamiskt sedan år 2000. Det är ett renodlat (i dubbel bemärkelse) familjeföretag som nu är inne på 11:e generationen. Produktionen ligger på c a 80.000 flaskor per år.

2011 Riesling Grandes Lignes är naturligtvis ungt och outvecklat men ändå förvånansvärt tillgängligt. Doften är fullpackad med äpplen, tropiska frukter, honung och kritiga mineraler. Några tydliga petroleumtoner har inte utvecklats men de kommer säkert om vinet får något års ryggläge. Smaken har också en hel del babyhull. Friska äpplen, tropisk frukt och honung. Hög syra och rikligt med kritiga mineraler. Gott, generöst men ännu lite oslipat.

2011 Pinot Noir bjuder på en mycket druvtypisk doft. Pinot-kryddor som minglar med vildhallon och svamptoner. Just nu är det bären som spelar förstafiolen och dominerar doftspektrat. Smaken upplevs initialt som förledande lätt men den generösa frukten kickar in och fyller ut rejält. Syran är frisk och ger fräschör och balans. Just nu väldigt charmigt och i en lättgillad fas.

Affären Bressan

Den senaste veckan har det droppat in några e-mails där avsändaren undrat om jag inte har några synpunkter på Fulvio Bressans dikeskörning då han förra helgen vädrade rätt läskiga åsikter på sin personliga Facebook-sida. I ett par av dessa mails gick det att hitta antydningar om att jag kanske avstod från att kommentera p g a en personlig relation till producenten.

Jag tycker att Fulvio Bressans uttalande om integrationsminister Kyenge är avskyvärt. Även flera andra av inläggen på Wine Maverick-sidan har haft ett innehåll som är långt ifrån OK. När människor jag känner bär sig dumt åt så brukar jag säga till men också vara beredd att lyssna. Det är min bestämda åsikt att det enbart är genom att ha en relation vi kan påverka andra personer, få dem att lyssna och kanske tänka efter. Jag känner Fulvio Bressan ganska väl. Jag har varit hans gäst och han har varit min. Jag har uppfattat Fulvio som en oerhört sympatisk, rak och ärlig person vars åsikter jag ofta delar. Dock inte alla och långtifrån alltid. Även om uttalandena på Facebook är kränkande och rasistiska till sitt innehåll så har jag definitivt inte uppfattat Fulvio som en rasist. Det gör jag fortfarande inte. Däremot har han en stor käft, han gillar att vara motvalls och ibland går han för långt.

Dikeskörningen kom inte precis som någon överraskning. Jag hade med stigande olust följt Fulvio Bressans Facebook-sida och den senaste månaden tänkt att jag borde reagera, höra av mig till honom och ge mina synpunkter. Efter att ha läst inlägget i lördags gjorde jag det som jag borde ha gjort långt tidigare och skrev. Den senaste veckan har jag djupt ångrat att jag inte gjorde det tidigare och funderat en del över mitt eget ansvar.

Genom att blogga om Fulvio Bressan och hans viner, genom att återge hans burdusa uttalanden och publicera bilder på honom i kamouflagekläder så har jag bidragit till mediabilden av honom. Den alternativa vinscenen i USA har älskat Bressans häcklande av den konventionella vinvärlden, starka uttalande och mustiga metaforerna har kryddat anrättningen. Han har blivit något slags "counter culture"-hjälte för många och jag gissar att dessa utgått från att Fulvio delat deras åsikter även på andra områden. När han nu visat sig ha en uppsättning åsikter som inte alls stämmer överens väcker det ett raseri. Många menar att han lurat dem. Jag tänker att vi nog mest lurat oss själva... sett det vi velat se.

Att en del nu väljer att avstå från att köpa och dricka Bressans viner har jag inga synpunkter på. Kanske hade jag gjort detsamma om jag inte haft den relation jag har till Fulvio. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att uppmana andra till bojkott. Kreativiteten när det gäller hur man bäst visar sitt avståndstagande har varit mycket stor och uppslagen många. Någon talar om att dricka sin Pignolo 99:a med Coca Cola, en annan om att släppa återstående flaskor på ett betonggolv. En synnerligen engagerad debattör föreslår en generell bojkott av italienska viner då det ju kan finnas fler producenter med liknande åsikter. Jag har ännu inte sett något förslag om en amerikansk invasion av Farra d'Isonzo eller krav på en drönarattack. Förmodligen beror det på att jag slutat att läsa kommentarerna.

Det är inte utan att en del av kommentarerna på nätet har bekymrat mig mer än Bressans ursprungliga uttalande. Att enbart ta avstånd, att enbart straffa och ge tillbaka skapar ett låst läge och motverkar nyanseringar och förändring.


Jag kommer att fortsätta dricka och blogga om Bressans viner. Jag kommer förhoppningsvis också att besöka Farra d'Isonzo till sommaren. Får jag möjlighet ordnar jag gärna flera provningar med Fulvio. Givetvis finns det gränser för vad jag tolererar. Det gäller för alla mina vänner. Även de som producerar fantastiska viner.