2011 Hatzidakis Winery Assyrtiko Nikteri

I somras provade jag Hatzidakis Winerys Assyrtiko Cuvee no 15 och blev rätt imponerad. Ett kraftfullt men likväl elegant vitt vin med generös frukt och vulkaniska mineraler i doften, fyllig smak med massor av syra. Det dök upp associationer till såväl Alsace som Chablis och Condrieu, Likt men ändå något helt eget. Vinet lämnade efter sig en känsla avv att det här var något att gå vidare med utan att veta riktigt hur. Ikväll provade jag ett annat vin från samma producent.

2011 Assyrtiko Nikteri är gjort på sent skördade druvor som haft 12 timmars skalkontakt och lagrats ett år på fat. Färgen är djupt guldgul. Verkligen mäktig doft med nötter, honung, kryddor, stenfrukter, citrus och tydliga mineraltoner. Det är en verkligen fascinerande sniff. Inte alls lik en gewurztraminer men med en liknande karaktär. Faten märks men dominerar inte. Smaken är en perfekt pendang till doften. Allt går igen. En aning restsötma som balanseras perfekt med den höga syran som ger ett rejält lyft åt hela paketet. I avslutningen finns det kännbara tanniner, lite eldighet och  en smak som hänger kvar länge.

Ja, vad ska man säga om detta ? En märklig, fascinerande och unik vinupplevelse. Riktigt bra till lagrade ostar och naturligtvis ett kontemplationsvin av rang. Inte något man dricker i stora mängder.

Finns att köpa hos Vinocultura i Charlottenlund för dryga 200 DKK

2009 Karanika Xinomavro

Mark Twain lär ha sagt att "History never repeats itself but is does rhyme". Jag tänker att det kan vara på ett liknande sätt när det gäller traditionella, ursprungstypiska och hantverksmässigt framställda viner. Terroir upprepar sig inte, men den rimmar.

Min tanke är att poängen, eller åtminstone en av poängerna, med  terroir är att det ger mångfald och variation. Variationen är på ett tema som jag tror mig om att börja känna igen. Det var en provning av några grekiska viner som fick mig att börja tänka i dessa banor. Vinerna jag provade kändes både unika och välbekanta. De talade så att säga inte grekiska med mig. Språket gick att förstå även om det talades dialekt. Ikväll öppnade jag ytterligare en grekisk flaska, ett vin som fick mig att gå ifrån att vara försiktigt nyfiken till entusiastisk.

Karanika är en rätt ny egendom. Den drivs sedan några år tillbaka av det holländska paret Laurens Hartman och Anette van Kampen. De slog sig ner i Amyndeo i norra Grekland. Deras 4.5 ha är belägna på 650 meters höjd. Vinstockarna är mellan 30 och 100 år gamla. Laurens Hartmans ambition var från början att göra xinomavro som den en gång gjordes. Ekologisk odling, naturjäst, lång maceration och ofiltrerat. 2009 lär ha varit en svår årgång och förmodligen en stor utmaning för den relativt oerfarne Hartman. Jag som saknar referensramar när det gäller xinomavro kan bara konstatera att vinet i glaset är fantastiskt. Varken mer eller mindre.

Doften är inte särskilt fruktig. Nypon och balsamiska ångor är det första intrycket, lite rensande Vick-inhalator. Smaken bjuder på den där perfekta kombinationen av lätthet och kraft. Lite av att dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Lite nyponsötma och balsamvinäger. Hög, frisk syra och rejält med finkorniga tanniner.

Den som bekänner sig till gospeln enligt Etna eller den nordpiemontesiska nebbiolotrosbekännelsen och vill lämna det monoteistiska, look no further.

Karanikas viner importeras till Danmark av Oinofilia. Kostade 150 DKK hos Vinocultura och kan möjligen hittas hos Terroiristen