Påsköl

Jag har svårt att känna det rätta engagemanget när det gäller påskölen. När det börjar våras är det inte fyllig, söt och stark öl med lite brända toner jag längtar mest efter. Man kan väl säga att jag fitt mitt lystmäte tillgodosett med julölen och det finns faktiskt ett försvarligt antal flaskor av varierande fabrikat kvar i mitt skafferi.Dessutom dricker jag helst vin till påskmaten. Syrah eller nebbiolo till lammet och riesling om det står lax på menyn.

Nåväl, ett par flaskor blev det och första flaskan var en fullträff. Efter debaklet med Midvinternattens Mörker äntrar Sigtuna/Wicked Wine påskscenen med förnyade krafter. 2009 Påsk Alt Bier är visserligen försedd med den ytterst fåniga etiketttexten "Inget för kycklingar" men där tar tramset slut. En utmärkt altbier med fin doft av knäck, apelsinskal och kavring. Smaken är mycketfyllig, har bra balans mellan beska, friska citrustoner och sötma. Inte minsta tendens till alkoholgenomslag trots 7.5 stöddiga procent. Jag kan inte tänka mig en bättre dryck till stekt sill i ättika.

Oppigårds Easter Ale är en ännu bättre allround-öl och passar min smak precis. Fin frukt med tydlig doft av aprikos och citrus i kombination med de där julöliga brända tonerna. Smaken är lite lättare än den föregående men fortfarande fyllig. Som vanligt med exemplarisk hustypisk beska och låååång eftersmak.

Allra helst dricker jag nu Oppigårds Spring Ale. Den är betydligt lättare på alla plan. Mindre alkohol, inte lika fyllig, inte lika komplex. Doften innehåller mycket humle aromer och citrus. Den känns verkligen frisk och vårlik. Smaken går i samma stil men beskan är fortfarande rätt stygg. En ale man kan dricka många av, perfekt till vårens Champions League-drabbningar.

Surt och Sött

Precis som Trisse tillbringade jag helgen i sommarstugeland. Allt arbete som inte sköttes i höstas har haft vänligheten att övervintra och vänta på att min arbetslust skulle infinna sig. Och visst påverkas arbetslusten av försiktig vårsol, krokusar och påskliljor som börjat titta fram. Även jag började fundera på nässlor om än i suffléform men bestämde mig för att vänta.

Trisses vårkänslor ledde honom till en riesling medan jag valde 2007 Chateau Coucheroy en vit bordeaux. Färgen är ljust gul med lite gröna stick. Doften är typisk sauvignonn blanc med nässlor, krusbär och svarta vinbärsblad. Lite mineraltoner som hade kunnat få mig att gissa på riesling om det varit en blindprovning. Här finns också en viss fatton. I munnen dominerar den höga syran. Svarvinbärsbladen går igen men här finns också tydliga citrustoner. Det hela känns ok, men inte så mycket mer, tills jag svalt. Då kommer en lätt obehaglig eftersmak med plåtaktig syrlighet som inte alls är kul, en sensation som förstärks med stigande tempratur. Ett hyggligt vardagsvin men inget jag kommer att återvända till. Ska jag dricka vit bordeaux lägger jag hellre på några tior och köper en Chateau de Rochemorin nästa gång.

På baksidesetiketten står att vinet passar till "lightly sauced seafood preparations". Lightly sauced var också det tillstånd jag hoppades att vinet skulle hjälpa mig att uppnå. Här kom dock plåtsmaken imellan och en 2001 Bacalhoa Moscatel de Setubal fick rycka in. Vinet har en vacker bärnstensfärg. Doften är mycket aromatisk och julig. Den domineras av torkad frukt; aprikoser, sviskon och russin. Jag hittar också lite apelsinskal och bräntsocker. Smaken är druvig som nästan alla muskatviner jag druckit. De flesta av aromerna går igen i smaken med jag hittar också en mycket tydligt inslag av kanel. Väldigt gott och trevligt att sitta och suga på. Mot slutet finns ett litet men ändå tydligt alkoholgenomslag. Något som smakerna nästan, men inte riktigt fullt ut, förmår att dölja.

Vårrus med riesling

Några rapporter från Billigt Vins nedslag i slovenska och friuliska vingårdar och -källare återstår. De ligger just nu i kläckningsmaskinen och ska förhoppningsvis snart - likt vårystra påskkycklingar - landa på bloggen. När vårsolen gör entré får de dock klara sig själv ett tag.

Bråda dagar, korta helger i trädgården. Krokusar och andra vårlökar är i full verksamhet. Det är alltid kul att se vad som kommer upp. Till min glädje har påskliljorna jag förra våren räddade från föräldrahemmet innan det såldes klarat omplaceringen och står nu i knopp. Det blir som ett minne.

Jag börjar plocka en skål med späda nässelskott och undrar om nässelsoppa och grüner veltliner är en bra kombination. Men det är ett drygt jobb och jag skrotar planen till förmån för att gräva om komposten och peta ner jordärtskockor i jorden. Jag omplacerar även några timjanplantor från den öde granntomten i akt och mening att ge dem ett bättre liv och oss mer färska kryddor.

Det blir svettigt i solen och skitig blir man, men man vill heller inte sluta måsla runt i trädgården. Snabb paus för äggröra med bacon. Ett litet glas kylskåpskall Loimer-riesling som blivit över sedan gårdagskvällen svalkar strupen. Den är fortfarande i fin form, Loimer. Torr, med hyfsad syra och en liten skalbeska som gör susen. Inget bombastiskt vin, men välgjort och lika kul att återskapa bekantskapen med som jag hoppades när jag la ner några flaskor i källaren för ett tag sedan.

Till en bit getost smyger jag också i mig en liten slurk 2005 Zull Riesling Steinbreiten Süss (nr 98237). Ett för mig udda vin, med tydlig restsötma men också med en skarp syra som förhindrar kvalmigheten att ta överhanden. Gottegrisen i mig gillar att ta ett litet glas då och då, ungefär som man inte kan låta bli att nalla ur lösgodispåsen stup i kvarten när man sitter och glor på tv. Eller som nu ett glas till osten en solig söndageftermiddag. Eller till en starkt kryddad red curry med kyckling.

När sötsaken lanserades i november -07 var den prissatt till 255 kronor, nu går de sista flaskorna för 127 - en avsevärd rabatt måste man säga. MSÄ ryggar inför drycken och menar att hon får associationer till något oanständigt, men vägrar gå in på några detaljer. Så mycket bättre för mig. Jag har föresatsen att spara en flaska till 2015 och se vad som händer med den, men något säger mig att det kan bli svårt.

Efterlysning!

Du som googlade på sökorden "lakrits sorbet marijuana" och hamnade på Billigt Vin - ge dig till känna! Vi kan ha en del att diskutera, till exempel hur du i ditt sökande kom förbi oss. Men vi kan anta att det har en del att göra med Trisses sötsuktande tand i kombination med Espings hallucinatoriska doftförnimmelser när han sniffar vin.

Esping & Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina

Primož Lavrenčič kommer och plockar upp mig vid Hotel Tabor i Sežana. Det är i början av mars. Primož är arbetsklädd, han har varit ute i vingården sedan sju på morronen. Efter en kall vinter har det börjat lukta vår i luften och beskärningen är inte färdig – det börjar bli bråttom om allt ska hinnas med innan vårvärmen får allt att börja växa.

Esping och jag träffade Primož på den slovenska vinfestivalen i Helsingör för drygt ett år sedan. Tillsammans med sin bror Mitja gör han viner under namnet Sutor, efter en skomakare som ska ha bott på deras gård i byn Podraga en gång i tiden.

Just nu har Primož mycket att stå i. Förutom ansningen av vinstockarna berättar håller han på att färdigställa några lägenheter för uthyrning, vilka bör vara färdiga till turistsäsongen. Då och då under vår färd genom landskapet ringer mobilen: det är kunder, mest restauranger verkar det, som undrar när de nya vinerna ska komma. ”De gråter nu, men det är alltid så här varje år”, säger Primož som just har buteljerat årgång 2007 och helst ska hinna hämta etiketter och få dem på flaskorna innan dagen är slut…

Men hur stressigt det än är måste vi ha kaffe! När Primož ser en Illy-skylt i en liten by vi passerar stoppar han till så vi kan slänga i oss varsin kopp espresso. Gott kaffe, tycker han, bra syra. Sedan vidare, genom Karst med sin röda jord och sedan ner mot Vipava-dalen, Vipavska Dolina. Primož visar hela tiden på den branta bergväggen invid den smala vägens vänstra sida. Han stannar till: här ser man tydligt det tunna röda jordlagret på toppen av stenväggen, berget är också rödtonat av den höga järnhalten.

Karsts röda berg

Vidare på färden berättar Primož om sina planer på att hitta någon ledig lott här. Där, säger han och pekar på en brant sluttning, är en övergiven vingård han gärna skulle vilja lägga vantarna på, för sin nya linje lite mer lättillgängliga malvasia-viner. Läget är perfekt, mycket sol men inte i direkt söderläge. Men ofta är det krångligt att köpa nya vingårdar, genom generationer har ägorna delats upp i mindre och mindre lotter vid arvsskiften så att man måste förhandla med många ägare om man vill köpa.

Bra läge

Sedan, en liten bit längre ner i dalen: titta nu, helt annorlunda! Vi är fortfarande i Karst, men jordmånen är Vipavas. Där berget ligger i dagen ser vi tydligt sedimentlagren. Flysch är den geologiska termen, i alla fall på engelska. Vi stannar igen, går ut och tittar och känner. Det ser ut som skifferlager, tätt packade, med porösare skikt emellan. Gammal havsbotten, förklarar Primož, som har en agronom-utbildning och kan sina bergarter. I ytskiktet smulas det mjuka berget så småningom sönder till jord och det är i denna mineralrika jordmån vinrankorna odlas.

Vipavas flysch

Vi slår in på en knölig grusväg upp i skogen och kommer till några av Sutors vingårdar, där man odlar laski rizling (welschriesling) och den lokala druvan zelen. Nu regnar det. De två grabbarna Primož har till hjälp för beskärningen har sökt skydd i en liten stenhydda. Vi tränger också in oss. Killarna är studenter till Primož, som utöver sitt värv med vingårdarna undervisar på en agronomutbildning med inriktning på praktiskt vinmakeri i Nove Gorice. En av dem är son till en vinodlare i Vipava-dalen, den andre kommer från Ljubljana. Det är lite oklart om de gör jobbet som en del av sitt examens-arbete eller som avlönad arbetskraft – kanske bådadera.

Traditionella sättet

Regnet vill inte sluta och snart får vi gå ut och kolla lite ändå. Primož pekar på grannens vingård, som är arrangerad på det för trakten traditionella sättet: gamla rankor satta med långt mellanrum och beskurna för att ge högt skördeuttag. På Sutors intilliggande ägor står plantorna mycket tätare och är hårdare beskurna. En vingård är nyanlagd, här består flyschen fortfarande till största delen av sten. De största stenarna ska helst plockas bort ur vingården – ett drygt arbete som borde vara lika tråkigt som min agrarpastorala ungdoms varje vår återkommande stenplockning på till synes oändliga nordvästskånska ler- och sandåkrar. Primož visar vidare: på varje planta sparas två skott, ett som ska växa till sig och ett i reserv om det första skulle misslyckas. Här blir inte skörden per planta tillnärmelsevis lika stor som i den traditionella vingården.

Sutor-sättet

Sen måste vi vidare, ner mot byn Podraga. Primož berättar om den kalla, starka nordliga vind, burja (bora på italienska), som drar ner genom dalen på vintrarna, ibland med hastigheter uppåt 100 km i timmen. På de flesta hustaken har man lagt stenar på tegelpannorna för att de inte ska flyga iväg med vinden. I byarna ligger husen tätt, tätt inpå varandra och gatorna liknar mest vindlande, smala gränder – precis som i Carso.

Primož visar på den skogklädda sluttningen på andra sidan dalen: ”Där var det förr fina vinodlingar, det räknades som det bästa läget i dalen.” Odlingarna övergavs för länge sedan, och nu är det för mycket jobb att anlägga nya vingårdar i den branta sluttningen. Vinodlingen i trakten, menar Primož, är i något slags existentiell kris. De större odlarna, med kooperativet i spetsen, kan inte bestämma sig för en linje i sin produktion. Resultatet blir att man försöker kursa enklare viner till för högt pris, vilket inte går så bra. Odlare som lämnar sina druvor till kooperativet får ingen avkastning för sina skördar och en hel del lotter står nu övergivna. För producenter som Sutor - som vill expandera och som satsar mer på småskalighet och kvalitet - ger det förstås öppningar.

Så är vi då till slut framme i Podraga och Sutors gård....

Helsingborgs Vinhus

Runt nyår så efetrlyste jag bra och personliga viner som inte kostade skjortan. I eftermiddags var jag på en provning som erbjöd precis detta. Helsingborgs vinhus bjöd på en sortimentsprovning som var förvånansvärt bra. Helsingborgs vinhus är en relativt liten importör som funnits i snart tio år. Man levererar främst till restauranger men icke-krögare kan handla via privatimport. Företagets mycket sympatiska målsättning är att "tillhandahålla europeiska viner av hög kvalité till låga priser från välrenommerade vingårdar".

Efter att har provat stora delar av sortimentet måste jag säga att man lever upp rätt väl till sin målsättning. Här finns inga supersexiga 98-poängs viner men en hel radda gedigna viner gjorda för att drickas till mat snarare än för att vinna priser och skörda höga poäng. M a o viner som vi brukar gilla. Här följer några highlights.

Jag kom lite sent och missade genomgången av de vita. Jag passade på att snabbprova några viner och fann två som jag tyckte stack ut. Först en 2007 Gruner Veltliner från Weingut Schmelzer. Fin fruktig och blommig arom. Päron och citrus. Även en aning vitpeppar. Lätt, ren och frisk smak. Lättgillat, charmigt och förmodligen på rätt sida 100-kronorsgränsen för en privatkund.

Jag fortsatte med ett vin från Jean Claude Breliere i Rully, en 2006 1er cru Les Margotes. Bra frukt med äpplen, päron och citrus. Tydliga fat- och mineraltoner. God fyllig smak med välavvägda syror. Priset på 194 kr känns rimligt.

Rundturen bland de röda vinerna började i Rhone med en 2005 Lirac Rouge från Chateau le Devoy Martine, en blandning på Grenache, Cinsault, Mourvedre och Syrah. Rätt komplex och trevlig doft som domineras av röda bär. Smaken är medelfyllig och rätt trevlig. Kanske lite låg syra.

Därefter ett av de vin som jag var mest nyfiken på 2006 Mis en Bouche, en Crozez-Hermitage från Emmanuel Darnaud, en relativt ny och mycket småskalig producent. Härlig, druv- och områdestypisk doft med charketurier, bärighet, viol och lite rök. Tydliga men återhållna fattoner. Frisk, medelfyllig smak med stringenta tanniner. Riktigt bra Crozez som är klassen bättre än SB's standardvarianter. Är också prissatt därefter och kostar c a 165 kr.

Min okunskap är stor när det gäller Bordeaux men jag gillade det jag provade här. 2006 Les Forges de Macay från Cotes de Bourgvar lite väl anonymt men det lite kraftigare syskonet 2005 Chateay Macay var desto bättre. 65% Merlot, 15% CF , 10 % CS och 10 Malbec, 12 månader på ekfat ger ett vin med doft som domineras av plommon och svarta vinbär och tydliga fattoner. Smaken är generös med väl integrerade tanniner och lång slut. Ett av dagens utropstecken och ett fynd för 127 kronor. Ännu bättre var 2001 Chateau Tour Saint André från Lalande de Pomerol, en satelit till Pomerol. Vinet är gjort på 55% Merlot och 45% Cabernet Franc. Vinet har lagrats ett år på fat som tidigare använts en eller två gånger. Mycket inbjudande doft med aromer av plommon, hallon och svarta vinbär. Smaken är medelfyllig, mogen och behagligt mjuk men ändå med viss stramhet. Tyvärr slutsålt.

Vi fortsatte med en röd bourgogne från Rully, 2006 Les Préaux 1er Cru. Väldigt trevlig doft som präglas av hallon, jordgubbar, körsbär och vanilj. Smaken frisk med bra syra och lite fylligare än väntat. En mycket trevlig Pinot Noir för strax under 200 spänn.

Helsingborgs Vinhus har bara en italiensk producent, Pian dell Orino från Montalcino. Vi smakar deras IGT-vin 2004 Piandorino som lagrats 14 månader på stora ekfat. Vinet är gjort på 100% Sangiovese grosso och druvorna är ekologiskt odlade. En utmärkt exempel på hur Sangiovese ska smaka. Doften är fruktig och kryddig med körsbär och torkad frukt. Fyllig och rik smak med bra tanniner, fin syra och långt slut. Imponerande och med så oerhört mycket mer personlighet och ursprungskänsla än det hyllade 2004 Castello di Fonterutoli. Dessutom 75 kr billigare.

Jag provade också tre mycket bra Österrikiska rödviner från Schmelzer. Första vinet var 2006 Blaufränkisch Exklusiv. Doften är fruktig med massor av pigg bärfrukt. Hur charmigt som helst med hinkvis av björnbär och hallon. Smaken är mjuk och synnerligen lättgillad. Ett vin som borde tilltala även den som inte är tillvand. 2006 Blauer Zweigelt går i samma stil men med tillägg av smörkola i doften. Smaken är fylligare och med lite kraftigare tanniner än de hos det föregående. För mig är dessa viner perfekta till lasagne och andra lite kraftigare pastarätter. Båda vinerna kostar strax över hundralappen. Med 2004 Barcaso flyttas kvaliten upp ytterligare ett pinnhål. Grundkonceptet är det samma men här ger tilägget av Cabernet Sauvignon och 20 månaders fatlagring extra fyllighet, komplexitet och struktur. Kostar 190 kronor.

Det var riktigt trevligt att gå på upptäcktsfärd bland Helsingborgs Vinhus sortiment. Jag gillar deras strategi med att hitta bra och småskaliga producenter lite bortom allfarvägarna. De undviker det upphaussade och spektakulära till förmån för "bra och personliga viner som inte kostar skjortan". Ingenting blev sämre av det glas champagne från Roger Manceaux som fick sätta punkt för eftermiddagen som hann bli kväll innan jag promenerade hem.

Are you missing out ?...

...lyder rubriken till en liten artikel i Decanters Italy 2009-bilaga. Artikeln av Richard Baudains var det inget större fel på men rubriken fick mig att fundera en stund.

Att missa out är en av nutidsmänniskans största fasor. Att inte hänga med, att inte veta vad som gäller, att stå kvar på perrongen när det metaforiska tåget går, att någon annan gjort ett bättre val. Jag tänker också att det är rädslan att missa out som skapar rieslingrus. Systembolagets monopolställning och satsning på många smålanseringar av tillfälliga nyheter i kombination med en vinskribentkår som lägger störst vikt vid maximal prisvärdhet och utnämner fynd får alla att rusa på samma boll. Är man inte vaken, hänger på låset och sätter en armbåge i magen på grannen i kön så riskerar man att missa out.Jag tror också att rädslan för att missa out hindrar egna upptäckter och dödar nyfikenheten. Det kan ju visa sig att jag har satsat på fel häst, att jag läser yesterday's papers eller, gud förbjude, dricker något icke-prisvärt.

Vad är då drivkraften bakom vår rädsla. Jag tror det handlar om ha-begär, girighet och framförallt avund. Någon kan ha gjort ett bättre klipp och det är på gränsen till outhärdligt. Jag tror att en förutsättning för att kunna njuta av vin och egentligen för att kunna uppskatta livet i stort är att acceptera att man missar out. Man hinner inte med allt, man kan inte vara på hela tiden utan tvingas välja bort. Om man inte förstår det så rikserar man att missa out. Inte bara Italian bubblies utan hela rubbet liksom.

2006 Sutor Chardonnay

Sutor tillhör de slovenska producenter som håller sig lite närmre mittfåran än de andra producenterna vi besökte. Man är mycket kvalitetsmedveten med lågt skördeuttag, hantverksmässiga metoderoch ekologisk odling . Sutors chardonnay har sin förlaga i Bourgogne. Doften har tydlig fatkaraktär och bra frukt som domineras av äpplen men man hittar också inslag av citrus päron och nötter.
Vinet har bra, frisk syra, behaglig lite smörig munkänsla och en lång, god och ren smak. Ett gediget och mycket välgjort vin som i nuläget känns väldigt ungt och säkert har mycket att vinna på lagring. Tyvärr ligger priset lite väl högt och jag väljer nog att satsa mina pengar på Sutors vita blandvin Burja eller varför inte en bra bourgogne.

2005 La Bastide Blanche

Medan Trisse lyckas ligga i framkant och dricka nyheter så släpar jag efter och korkar upp fjolårets nyheter. Igår kväll blev det ett vin som jag med tillvänjning, och kanske viss lagring, lärt mig uppskatta, La Bastide Blanche.

Färgen är rätt märklig, brunröd med en del blå inslag. Jag tycker mig ana en viss grumlighet som möjligtvis kan tillskrivas betraktarens öga. Doften får mig att direkt associera till Astrid Lindgren, Emil och Griseknoen. Det måste ha varit precis såhär det luktade när de två sistnämda tog sig sitt första rus. Körsbär, alkohol och gödselstack. Sällan har jag upplevt gödselkomponenten så tydlig. Körsbären sekonderas av andra mörka bär Någonstans i bakgrunden anas engelsk piptobak och lite lakrits.

Jag provar en klunk direkt vid öppnandet och det är sannerligen en stark upplevelse. Burdust och vildsint med smaker som spretar åt alla hål kombinerat med en besynnerlig strävhet. Min upplevelse är att strävheten följer med en bit ner i svalget. Efter några timmar i karaffen går det att närma sig vinet utan att bli attackerad. Nu är det förhållandevis njutbart med smak av körsbär, hallon kombinerat med lakritskonfekt. Strävheten är fortfarande högst påtaglig men inte plågsam.

05:an är väldigt annorlunda i jämförelse med 04:an. Betydligt bråkigare, mera ouppfostrad men med en rimligare alkoholhalt. Jag tänker definitivt glömma bort resterande flaskor några år.

Leth årgång 2008 håller stilen - lätt!

Billigaste grüner veltlinern på Bolaget sitter som en smäck efter en hård arbetsdag. Huvudvärken puts väck utan små vita piller - det här är medicin som fixar krämporna. Redan den blommiga doften och den första klunken lyckliggör med sin renhet och fräschör. Välkomponerat, sa Bull. Väldigt bra, sa Bill. Visst - det är strömlinjeformat, och måhända var den tidigare årgången krispigare där 2008:an är mer blommig med dragning åt det honungssöta (men det kan å andra sidan vara jag som fortfarande är under influens av alla de där slovenska mineral/syra-attackerna).

Och visst finns den spritsiga mineralkänslan också med, och se där: en liten beska i eftersmaken, som bryter av mot det runda och spetsar till anrättningen. För 69 bagare blir det inte skojigare i dessa dyrtider. Funkar till räkfrossan, men kanske allra bäst som aptitretare i nuvarande utförande.

Solo i Sežana (2007 Boris Lisjak Kraški Teran)

Plötsligt befinner jag - Trisse - mig ensam i Sežana, en stad i den slovenska delen av Karst. (Kras säger man på den här sidan gränsen.) Esping & G har begett sig av på nya äventyr söderut.

Sežana är inget insmickrande ställe. En lång gata sträcker sig genom staden mot vad man tror ska bli ett centrum, kanske med ett torg vid en kyrka och däromkring några trivsamma kvarter. Men något sådant händer inte och till slut förstår man att det inte blir roligare. Den förste jag möter längs den långa gatan är en man som vinglar betänkligt längs trottoaren och tar snedsteg ut i körbanan. Det är sen eftermiddag och här är nästan folktomt, känslan av övergivenhet är definitiv. Den omsorg om byggnaderna och den upprustningsiver vi sett på andra håll i Slovenien lyser med sin frånvaro. Det är som att slungas tjugo år tillbaka i tiden, till vilken anonym stad som helst bakom järnridån.

Nå, kanske inte riktigt. Det som en gång varit stadens värdshus, inrymt i ett stort gammalt stenhus som håller på att vittra sönder, verkar vara helt tillbommat. När jag kikar in genom de dammiga rutorna ser jag att borden och stolarna står kvar, och jag kan nästan inbilla mig att jag ser kyparen i vit skjorta, fluga och svarta byxor röra sig med bister uppsyn i sitt lilla kungarike. Han serverar de relativt fåtaliga gästerna öl och onyttiga kötträtter utan tillstymmelse till grönsaker (nå, kanske en "mix salad" med en halv tomat och lite riven vitkål). Rummet är skarpt upplyst av lysrör. Menyn, skriven på en gammal manuell skrivmaskin, innehåller en mängd rätter varav inte så många finns i verkliga livet. Mängden kött specificeras i gram. Ölet kommer i bruna halvlitersflaskor och är ljummet, men med god vilja ändå drickbart. Framåt kvällen, särskilt i den angränsande vinstugan tvärs över gården, kan det gå ganska vilt till.

Det där är en svunnen tid. Nu finns här istället casinon i stan – eller i alla fall skyltar som utlovar sådana - och en mängd barer, de enda ställen där man bakom mörktonade rutor skymtar människor. Jag gissar att det nästan uteslutande är män som sitter där i halvmörkret och låter livet passera revy. Jag känner mig inte särskilt lockad att gå in, fastän ett vattenhål har den goda smaken att kalla sig ”Dylan”. När det skymmer blir det än mer folktomt och jag undrar var jag ska hitta det där hotellet jag hört ska finnas här.

När staden verkar vara på väg att sluta i ett landskap av breda vägkorsningar och bensinmackar stoppar jag en kille. Jodå, Hotel Tabor ligger en bit fram till vänster i den riktning jag går. Jag frågar om det finns något centrum och då pekar han åt samma håll. Centrum har flyttat sig ditåt menar han. Visserligen passerar jag några modernare byggnader med funktioner som jag inte blir riktigt klok på, och som kanske ska tjänstgöra som downtown, men mycket mer liv är här inte. I huset intill en svartglänsande struktur som rymmer City Bar rör sig en klunga män in och ut på något slags balkong. De är tystlåtna i skumrasket och verkar dricka sprit. Den avbalkade balkongen och rummen som skymtar därinnanför kan mycket väl vara ett hotell. Men ingen skylt utlovar Hotel Tabor, vilket jag i och för sig är ganska glad för.

Tabor hittar jag till slut nära den ödsliga järnvägsstationen, i ett huskomplex från Tito-tiden. Ena änden av byggnaden upptas av Casino Corso, som utlovar spel och dobbel dygnet runt men som är lika igenbommat som det gamla värdshuset. Kanske var Sežana en rumlarstad för spelsugna italienare strax innan eller efter att den närbelägna gränsen öppnade. Kanske är den det fortfarande, på andra tider av året eller dygnet. Men jag är definitivt för gammal för att stanna ute på gatorna och ta reda på hur det ligger till med den saken.

Istället går jag till ett Spar-snabbköp jag sett och köper lite skinka, ett bröd och en flaska mineralvatten. Jag blir stående framför vinhyllan. Här finns några kända märken: J P Chênet, Casillero di Diablo, Campo Viejo och liknande. Jag tänker på vilka enorma mängder av dessa viner som måste produceras och minns vad Fulvio Bressan sa: en vinmakare som producerar mer än 80 000 eller kanske 100 000 flaskor om året kan inte behålla kontrollen över sitt vin. Också Paolo Vodopivecs ord ekar i mitt huvud: de flesta viner från större producenter smakar alltid likadant år från år, varför? Jo, man tillsätter kemiska smaktillsatser som gör att smaken blir lika mellan årgångarna.

Jag kollar in hyllan med lokala viner. Här finns några från Medana - Kristančič och Ščurek - men även några teran-viner från Kras. Jag frågar en man som passerar i gången, och han pekar på ett vin från Boris Lisjak i Dutovlje. Flaskan är utformad av en lokal konstnär, Oskar Kogoj. ”Det är bra, och det är alltid bäst att välja en producent från trakten”, säger mannen. Så jag tar det, även om 10€ var mer än jag tänkt betala för kvällens rödtjut.

När jag checkar in på hotellet – som bjuder på ännu en nostalgitripp direkt tillbaka till Belgrad eller Prag anno 1989 – frågar jag den vänlige mannen i receptionen om en korkskruv. Han visar mot restaurangavdelningen. Där bakom baren – i en mycket stillsam, ja helt öde lokal – står en annan trevlig kille som gärna står till tjänst med att öppna flaskan. Jag ber om ursäkt att jag inte stannar och dricker av hans viner, men han ler stort och skakar på huvudet: ”Det här är ett bättre vin – de som vi har här i baren är bara de som hotellföretaget vill att vi serverar”. Jag får med mig ett glas också, visserligen en liten långsmal endeciliters historia men bättre än plastglaset från toaletten.

Vinet är mörkrött, som outspädd svartvinbärssaft eller blod, och ser helt kompakt ut i sitt lilla glas. Črno vino, svart vin, är en passande beskrivning på denna kraški teran. Enligt det medföljande lilla bladet kommer namnet Teran, eller Terrano på den italienska sidan, av det latinska terra med hänsyftning till att vinet påminner om Karsts röda jordmån. Vidare har det kraftfulla, läkande egenskaper på grund av sina höga halter ”lactic acid and iron”, faktiskt äger drycken ”incredible healing powers and restores health and vital forces”. Osti jarej – stay young! står det ingraverat på flaskan.

Nå, hur det än är med de magiska egenskaperna doftar vinet inte särskilt mycket, men det kan bero på glaset eller att jag har resdamm i näsan. Smaken, däremot, är kraftig och mycket syrlig, som en uppgraderad version av saft på körsbär, röda vinbär och slån. Eller ekfatslagrad Blutsaft med lite roligare egenskaper. Jag behöver inte ångra att jag valde bort storproducenten Vinkopers utbud och de här skojiga buteljerna i hyllan:


Boris Lisjaks skapelse är klart drickbar till skinkan och brödet, med en inte oangenäm liten strävhet i eftersmaken när man kommit över syrachocken. Kanske slutar det med att jag ger mig av till Dylan-baren i alla fall, för att se om jag kan hitta någon lokal meningsfrände som kan spela Forever young på sitt soundsystem.

(Åter i den svenska bloggosfären upptäcker jag att Nettare e gioia med sedvanlig stilistisk ackuratess skrivit om Lisjaks teran här. Komplett med snygg bild på flaskan.)

Esping & Trisse på exkursion - Vodopivec i Karst (Carso)

Ett av målen inför vår resan till Friulien var att dricka bra vitovska. Vi har tidigare provat Zidarichs variant och blivit väldigt förtjusta. Då vi även ville hinna med att vara lite allmänkulturella och hinna se något mer än vingårdar blev det bara ett vingårdsbesök i Triestetrakten. Vi skippade därför Edi Kante och Benjamin Zidarich och bestämde oss för att söka upp the most hardcore vitovska producer.

På den otillgängliga Karst-platån norr om Trieste, med sina kalkstensgrottor och små gyttriga, uråldriga byar, bor blomsterodlaren och vinmakaren Paolo Vodopivec. Det är i den senare egenskapen vi söker upp honom, vilket visar sig vara inte helt lätt. Efter en god stunds körande i cirkel mellan byarna – en färd där vi plötsligt och oavsiktligt hamnar på den slovenska sidan gränsen ibland – ringer vi slutligen upp honom. När vi förklarat ungefär vilken by vi befinner oss i ber han oss stanna där vi är.

Efter en liten stund kommer en traktor med vagn därbak puttrande bland gränderna. Föraren är en ung man iklädd luva och overall. Han tecknar åt oss att hänga med och snart kör han in på sin gård. När vi klivit ut hälsar Vodopivec oss välkomna, vänligt och korrekt. Han ger från första början ett mycket seriöst intryck. Han förklarar att han ska iväg till ett affärsmöte om en stund, men att han gärna visar oss vingårdarna.

Vi går ut på fältet. Den för området så typiska röda jorden – rik på järn - lyser mellan raderna av plantor. Vodopivec berättar att hans föräldrar gjort vin, men bara för eget bruk och kanske till grannarna. I mitten av 90-talet bestämde sig Paolo Vodopivec och hans bror Valther för att försöka omdana odlingen. Sedan 1997 har de buteljerat sitt vin.

Odlingen är på 4,3 hektar, och består enbart av den lokala och tills för ett decennium sedan nästan obsoleta druvan vitovska. Vodopivec pekar på en vingård intill hans, där vinstockarna står i rader med stora mellanrum. Det är det traditionella sättet att plantera. Han har istället mycket tätt mellan stockarna, som vi kan se – 10 000 på ett hektar. Å andra sidan får han ut mycket mindre per stock, kanske en liter färdigt vin på tre eller cirka 12 000 flaskor per säsong. Han konstbevattnar inte och gödslar med kogödsel kanske vart fjärde eller femte år. Han beskär stockarna mycket lågt över marken, till skillnad från grannarna som beskär sina stockar mycket högre och låter rankorna yva sig i pergolaliknande ställningar. Vodopivecs stockar är nästan som små bonsai-träd i jämförelse, särskilt nu innan de skjutit nya skott.

Och visst framstår det nästan som om Vodopivec vill pina sina plantor, så att rötterna söker sig på djupet och druvorna får största möjliga koncentration och smakrikedom. Den röda jorden ligger bara i ett cirka trettio centimeter tjockt lager innan berget tar vid. Klimatet är också svårt här: på vintern är det kallt och blåsigt, på somrarna hett och torrt på grund av vinden. Varför då ge sig på ett sådant företag, som kräver en massa jobb och har så osäker utgång? Vodopivecs svar, inte i så många ord men i hela hans uppenbarelse, kanske kan tydas i stil med: ”Just därför! För att det går och för att resultatet, om man gör ett gott jobb i vingården, kan bli väldigt bra.”

Liksom Fulvio Bressan trycker Vodopivec på att det är i vingården det avgörs hur vinet ska bli – resten är visserligen ett hantverk som är viktigt och kan förfinas, men om inte utgångskvalitén är bra spelar det ingen roll. Under växtsäsongen, när druvorna är utlämnade åt väder och vind, är också riskerna störst. 2008 var ett eländigt år med mycket regn, en ovanlighet i dessa trakter. Det mesta av skörden höll inte måttet och Vodopivec är inte den som är beredd att dagtinga med kvalitén på sitt vin.

När vi kommer tillbaka till gården visar Vodopovic sina terrakotta-amforor, stora kärl från Georgien – på mellan 800 och 2 000 liter - som är nergrävda i marken. Sedan 2005 macererar han hälften av sitt vin i dessa amforor. Under jäsningen är kärlen öppna, men sedan förseglas den lilla runda öppningen med ett lock som tätas med bivax. För att temperaturen i kärlet ska bli så jämn som möjligt täcks locket med ett lager jord. Sedan finns det ingen möjlighet att kontrollera vinets temperatur, vilket ligger i linje med Vodopivecs filosofi att intervenera så lite som möjligt i processen.

För tillfället är bara en amfora täckt med jord: 2008 var ju ett dåligt år då det mesta av skörden gick till spillo. Shit happens, men – som Vodopivec konstaterar på sitt luttrade och lågmälda sätt - 2008 var ett mycket intressant och lärorikt år och det lilla som det blir något av kan nog bli riktigt bra vad det lider.

Bara en av åtta amforor kom till användning 2008

Efter ungefär ett halvår, i slutet av mars eller början på april (Vodopivec tycks inte alls så intresserad av månens inverkan som Movia, och vi glömmer fråga honom om det), flyttas vinet till sina ektunnor där det får vila ungefär 2 ½ år innan buteljering. Skalen tas upp från botten av amforan och pressas försiktigt.

Skälet till att gräva ner urnorna i marken är framför allt praktiskt: inne i den ganska trånga källaren hade de omöjligt fått plats. Här ryms istället faten med de två varianter Vodopovic producerar: Vitovska Classico som macereras 14 dagar med sitt skal på stora ekfat innan skalen avskiljs och vinet jäser och mognar vidare på mindre fat, och så det som fått vila på sina skal i sex månader i terrakottaurnorna. Vi får vi smaka de senaste årgångarna - 2008, 2007 och 2006 - ur tunnorna. Både den som jäst i urna och den som jästs på fat.

Vinerna har alla en dramatisk färg, bärnsten med en liten dragning åt orange. Kopparaprikos skulle kanske Bengt Grive ha sagt. Dofterna är också de dramatiska med yppig fruktighet. Här finns äpplen, päron och vita persikor. Man kan också hitta blommig sötma, lite mandel och mycket tydliga mineraltoner i form av sten och krita. Våra smaknoteringar är lite slarviga men grundkomponenterna går igen i alla anteckningar. Ändå känns vinerna inte särskilt lika varandra. Även om aromerna är gemensamma så är det olika komponenter som dominerar de olika tappningarna.

Att smaka Vodopivecs vitovska från fat är en stor och omskakande upplevelse, som inte liknar något annat jag upplevt. Det känns som att borsta munnen med en rotborste med massor av salt, grovkorning vademecum tandkräm. Det nästan svider i munnen. Frukten finns där men nu är det mineralerna och tanninerna som dominerar. Efter en kort stund känns munnen helt ren.


När vi provar vinet från flaska känns det mindre burdust. Nu stämmer doft och smak mer överens och det burdusa rotborstövergreppet är nedtonat. Vinet är fortfarande tufft och kommer att vinna mycket på lång lagring.

Paolo Vodopivec

Paolo Vodopivec är uppenbart fascinerad över vinernas olikhet och vi förstår att det är hans passion: att se vad som kommer av de olika årgångarna och vad som blir av dem. Att pröva sig fram och hitta nya vägar från något som inte främst är tradition utan avantgarde. Han säger att han kanske har som mest 35 årgångar på sig att hitta fram till sitt uttryck i vinet, och de sista årgångarna kommer han inte att få uppleva på sitt bästa, eftersom han gör viner som ska ha ett långt liv i flaskan. Det är ett existentiellt problem som vinmakaren ställs inför – det långsiktiga arbetet man kanske inte ens får se frukterna av - och som vi ofta möter hos de yngre odlare vi möter. Kanske är det också uttryck för en begynnande medelålderskris, den fas i livet när man slagit in på sin bana och är ivrig att nå resultat och få svar på alla sina frågor - innan man inser att det aldrig kommer att hända och att det är något man måste acceptera i livet.

I alla händelser står Paolo Vodopivec fortfarande i början av sin gärning, kanske också vid "början på en tradition" som mikrobryggeriet Oppigårds slogan lyder. Något av samma pionjäranda som präglar många av ölbranschens nydanare känns igen här - men att starta ett bryggeri är jämförelsevis ett projekt som ger snabbare utdelning. Att anlägga en vingård kräver, förutom stora investeringar, mycket långsiktigt arbete med osäker utgång, särskilt här där traditionen för erkända kvalitetsviner inte tycks så stark. Ändå är Paolo Vodopivec en framgångsrik producent, vars viner röner stort anseende världen över. Hans marknad är inte den lokala utan den globala: hans kunder finns i USA, i Japan och i Ryssland, kunder som söker det extrema utanför allfarvägarna och som kan betala för att få det. Återigen ser vi hur ytterst småskalig produktion i förening med modern informationsteknik och ett globalt kontaktnät kan skapa förutsättningar för en spännande nyorientering inom vinvärlden.

2004 Castello di Fonterutoli

I våras blev jag svårt charmad av 2004 Castello di Fonterutoli på en munskänksprovning. Såpass svårt att jag jag köpte några flaskor trots att priset låg betydligt över vad jag normalt är villig att betala för ett Chianti-vin. Att bloggosfären var fylld av lovord gjorde nog sitt till. Eftersom jag vid första kontakten fann vinet lite väl ungdomligt och burdust beslöt jag mig för att vänta ett tag med första flaskan.

Vinet är mycket mörkrött i färgen med en del ungdomligt blåa inslag. Doften är precis så intensiv som jag minns den från i våras men kanske lite mer sammanhållen. De rostade faten dominerar till en början. Normalt är en så utpräglad fatdoft inte riktigt min grej men här funkar det onekligen. Rostat kaffe och choklad. Sedan kommer frukten. Massor av mörk frukt med druvtypiska körsbär som det tydligaste inslaget. Och så då massor av mörk, lite bitter choklad. Jag älskar körsbärspralinen i Alladinasken så detta går hem.

Smaken är fyllig och fruktpackad. På något sätt känns det som att här får man hela paketet på en gång i en massiv smakupplevelse. Körsbärskaffechoklad med lite kärnbitterhet mot slutet. Den friska syran och relativt hög alkohol ger lång och rätt storslagen final.

Väldigt charmigt, väldigt gott men jag blir inte riktigt berörd. För mig är detta ett Madonna-vin. Kompetent, välgjort och väldigt underhållande men också tillrättalagt och inget som lämnar några stora minnen efter sig, inget som berör eller berättar en spännande historia för mig. Jag gissar att detta är vad som brukar kallas för den internationella stilen. Mer digitalt än analogt om man så vill.

Esping och Trisse på exkursion - Bressan i Farra D'Isonzo

Hos samtliga vinproducenter jag besökt har besöket inletts i källaren, eller i ett avsmaknings/mottagningsrum. Hos Bressan, eller rättare sagt Mastri Vinnai Bressan, är det annorlunda. Efter en kort social fas kliver vi ut i vinfälten, som tar vid där gårdsplanen slutar. Det är nämligen här grunden till att förstå Bressans viner ligger enligt Fulvio Bressan, den tionde generationen som brukar familjens marker runt byn Farra D'Isonzo. Innan vi kommer ut på åkrarna hinner vi träffa Fulvios färgstarke far Nereo, som undrar om vi äter skinka. Jag snackar inte om San Daniele utan om riktig skinka, skinka jag själv har gjort säger Nereo. Vi tackar givetvis ja och Nereo försvinner iväg till ett uthus.

När jag bloggade om 2001 Ego använde jag mig av liknelsen att det var som en overall från Lantmännen med pressveck. När jag står ute på åkern och talar med Fulvio får jag en mycket bättre bild. Vinet är som ett par cowboyboots i krokodilskinn djupt nedsjunkna i den mineralrika friulanska myllan.

Vi blir stående länge, känner på myllan och får ta del av Fulvios tankar kring hur vinodling bör gå till. Det handlar om att vara totalt hängiven, kompromisslös, extremt noggrann och att inte ta några som helst genvägar. Hos Bressans plöjer man marken i gångarna mellan vinrankorna, allt arbete i vingården sker för hand, inga som helst kemikalier används, ingen bevattning görs och skördeuttaget är extremt lågt. Fulvio menar att fusk i vingården alltid resulterar i dåligt vin, eller att man tvingas till fortsatt fusk i källaren. Något som en kunnig vinkännare alltid kan avslöja.

Fulvio talar om vikten att känna sina vinrankor, att vara nära dem och hela tiden följa utvecklingen. För att få ett bra vin måste man hela tiden ligga på gränsen för vad som är möjligt och våga ta risker, säger Fulvio och jämför sitt nuvarande yrke med det tidigare som professionell rallyförare. Man ville hela tiden testa gränserna och prova att bromsa lite senare. Hos mig frammanas bilder av en rad bilvrak i jakten på den optimala specialsträckan. År 2005 skördades inga druvor hos Bressan och det gjordes inget vin. Kvalitén var för låg och druvorna fick hänga kvar.

Efter turen i vinmarkerna är det dags att prova några av Bressans viner. Nereo har plockat fram skinkan och berättar att det bara går att använda grisens ena skinka om det ska bli en riktigt bra produkt. Grisen ligger nämligen alltid på samma sida och på den blir köttet för hårt. Det duger bara till salami, enligt Nereo. Man måste med andra ord känna sin gris och dess sovvanor om man ska kunna göra bra skinka. Det är lätt att förstå Nereos stolthet när man smakar. En mjällare och mera smakrik lufttorkad skinka har jag aldrig stött på.

Vi inleder med ett vitt vin; 2006 Verduzzo Friulano. Precis som hos Klinec gör Bressan sin Verduzzo helt torr. Vinet har genomgått en kort maceration och har tillbringat dryga åtta månader på ekfat. Vinet har en klar guldgul färg. Doften talar samma språk som vinmakaren. Gediget, livsbejakande och kraftfullt men nyanserat. Här finns en fantastisk frukt; äpplen, päron och gula frukter. Det kommer mera; en viss nötighet och mineraltoner. Smaken är frisk med bra syra, lätta tanniner och fin nötighet. Som gjort för att dricka till skinkan.

Far och son Bressan

Vi går över till de röda. Bressan odlar 75% rött och 25% vitt vin. I Friulien är proportionerna ofta de omvända men Fulvio menar att merparten av hans ägor är bäst lämpade för blå druvor. Efter lite överläggningar bestämmer vi oss för att bara prova tre viner och göra det ordentligt. Vi är på väg till Trieste och har lite körning framför oss, medan Bressans har en vingård att ta hand om. Nereo börjar bli lite otålig, vill inte låta gräset gro mellan vinrankorna och sitter snart upp i traktorn.

Nereo ska ut och plöja igen

Det första röda vi provar är 2004 Schioppettino. Doften får mig först att associera till norra Rhone. Här finns massor av mörk bärfrukt som björnbär, hallon och blåbär kombinerat med en påtaglig pepprighet. Fatlagringen kan anas men är inte särksilt påtaglig. Vinet är fylligt och har fin, matvänlig syra. Riktigt gott och och vinet fungerar väl till de ostar producerade av en vän till Nereo som kommit på bordet. Utan tvekan den bästa schioppettino jag provat.

Sedan plockar Fulvio fram sitt prestigevin 1999 Pignolo. Åter en druva som bara finns lokalt i en liten del av Friulien. Bressan är en av en handfull odlare som hjälpt druvan till en renässans.Vinet har ännu inte släppts på marknaden men kommer att börja säljas om någon månad. Det har alltså lagrats i nästan tio år. Fulvio menar att det kommer att utvecklas ett par decennier till och behöver ytterligare flera år innan det riktigt kommer till sin rätt. Redan idag är det en upplevelse att dricka. Vinet är mycket mörkt i glaset. Det är till en början rätt slutet och det känns nästan som om det tvekar att släppa något ifrån sig. Är vi värdiga att ta del av Pignolos behag ?. Sedan är det som om vi godkänns, vinet öppnar upp och bjuder på en behaglig men minst sagt märklig upplevelse. Doften är både återhållsam och lite reserverad men samtidigt kraftfull. Lite gäckande skulle man kunna säga. Fin frukt och man anar en mästerlig hantering av faten. Trots flera år på barrique tar inte eken över utan vinet uppvisar perfekt balans. I munnen är vinet både mjukt och kraftfullt, som den beryktade stålnäven i sammetshandsken. Pignolo är en mycket intressant druva som här hanterats av en sann mästare. Ett vin jag önskar att alla skulle få möjlighet att prova...

Under tiden vi provar flyter samtalet på. Fulvio berättar lite om sin bakgrund med studier vid universitet i Trieste. Han läste psykologi och naturvetenskap. Efter avslutade studier gav han sig ut i världen. Körde rally professionellt i några år men skaffade sig också en enolog-utbildning med praktik på några av de mest prestigefyllda Bordeaux-slotten. Han tog över driften av gården för cirka tio år sedan. Jag frågar hur det gick till när Nereo lämnade över rodret. - Jag gjorde ett vin som Nereo tyckte var tillräckligt bra, berättar Fulvio. Frågan kändes viktig eftersom ett vinmakande som detta inte kan tas genom något slags konsensusbeslut. Det kräver att en person fattar de avgörande besluten.

Fulvio och Jelena

Nu slog sig även Fulvios förtjusande hustru Jelena ned vid bordet. Hon sköter administration och marknadsföring. Jag frågar hur det kommer sig att jag inte lyckats hitta deras viner i någon vinguide och heller inte i någon italiensk vintidning. Det blir snabbt tydligt att Bressans inte har mycket till övers för journalister och vinguider. Fulvio berättar historien om hur något av hans vin fick toppbetyg i en italiensk rikstäckande tidning. En kort tid efter att recensionen publicerats kom journalisten på besök och framförde en diskret önskan om att bli ihågkommen. Jelena döljer ansiktet i händerna vid minnet av hur Fulvio bemötte journalistens förfrågan. Sedan dess har det inte skrivits så mycket om Bressans viner.

Samtalet flyter på, vinet är gott och man har väldigt trevligt i familjen Bressans sällskap. Vi blir sittande och vi glider från ett samtalsämne till ett annat. Den deadline vi har satt för besöket har passerats med råge när det blir dags att besöka själva vinkällaren. Väl där visar Fulvio oss utrustningen för filtrering. Jag blir lite ställd eftersom vi just fått oss till livs ett antal skäl till varför man absolut inte bör filtrera. Det visar sig att utrustningen köpts in av Nereo för många år sedan. Hans enda eftergift för "modernt" vinmakande. Nereo föreslog att utrustningen kunde säljas eftersom den aldrig användes men Fulvio behöll den för att fadern aldrig skulle glömma sitt misstag. - A monument of his stupidity vill jag minnas att Fulvio sa.

Utrangerad manick

I källaren finns ett gäng vattenkylda ståltankar och träfat i olika storlekar. Arbetet här handlar om minutiös nogrannhet, om att göra rätt sak vid rätt tidpunkt men i övrigt att lägga sig i processen så lite som möjligt. Vi bjuds att prova 1997 Pignolo från fat. Vinet är sedan länge slutsålt, men Fulvio tyckte att han inte riktigt förstod årgången och bestämde sig för att spara fyra fat (med andra ord drygt tusen flaskor av ett 400-kronorsvin) för att kunna följa den och bättre förstå. Jelena himlar med ögonen och säger något om Fulvios svartsjuka och hans svårighet att sälja sina viner. När vi smakar tror jag mig förstå något av problematiken. Vinet är fortfarande ungdomligt till sin natur med livlig frukt och tanniner som inte riktigt uppför sig som väntat. Det är intensivt som ett nya världen-vin men känns ändå ursprungstypiskt. En fantastiskt upplevelse som väcker ett starkt ha-begär.


Vi får också se "etiketteringsanläggningen". Den består av ett bord och en uppsättning stämplar. Alla etiketter klistras för hand då varje flaska också får en okulär besiktning. Årgången stämplas med en gummistämpel...

Det börjar bli dags för oss att lämna familjen Bressan och Farra D'Isonzo. Innan vi tar avsked blir det en tur för att se några andra vinmarker. Besöket avslutades som det inleddes, ute på fältet, i myllan bland vinstockarna.


I bilen på väg mot Trieste börjar jag fundera över vad vi varit med om. Fulvio Bressans förhållningssätt som vinmakare fick mig att tänka på föräldraskap. Bra föräldraskap. Han ser sin roll som att hjälpa vinerna att bli det de är ämnade att bli. Druvsort, jordmån och årgång får sätta sin prägel på vinet. Vinerna blir inte hans avbilder utan processen får ha sin gång men ibland behövs en hjälpande hand.

Esping & Trisse på exkursion - Movia i Goriška Brda

Ett långt stenkast från Medana ligger den i geografin utspridda byn Ceglo, vars domäner sträcker sig bort mot den italienska gränsen.

Här letar vi efter Movia, kanske den mest kända av Brdas vinproducenter. Vi har ett möte inbokat med vingårdens nuvarande herre Aleš Kristančič, vinodlare i åttonde generationen. Snart ser vi skylten och det imposanta, hacienda-liknande huset en bit in längs en avtagsväg åt vänster. Om vi istället viker av åt höger i korsningen kommer vi till Simčičs hus, lysande vitt mot sluttningarna. Herregud, och vi som funderade på hur vi skulle lösa transporterna fram och tillbaka mellan ställena! Här är det krypavstånd, om så skulle krävas efter en särskilt hård provning, och om vi hade planerat en längre vistelse skulle vi lätt ha kunnat få vårt lystmäte efter brdiska viner stillat.

Movias anläggning ligger på kanten av en höjd, med vidsträckt utsikt över dalen och de egna odlingarna. När vi släpps in i residenset kommer vi in i den offentliga delen, med en väl tilltagen festsal en halvtrappa upp. Vi tas emot av personalen, som håller på att duka för ett större sällskap som ska komma till kvällen. Vi får vi under många ursäkter veta att det blivit en viss fördröjning, Aleš är upptagen just nu men väntas till gården inom kort. Vi visas ut på terrassen och serveras ett glas av husets rebula från 2006. Det är ett gott, gyllengult och svalkande vin. Glasen vi dricker ur är designade av Movia.

Den synnerligen effektiva och förtjusande dam som tar hand om oss – blond, klädd i svart och med guldtofflor på fötterna - pekar ner mot vingårdarna: det är där Aleš befinner sig, vi ser honom bland raderna av vinstockar. En man med traktor har kommit idag för att göra något med några vinstockar och Aleš måste visa honom hur det ska göras.

Medan vi står där vid balustraden passar vi på att fråga lite om gränsen mellan Slovenien och Italien, som skär genom dalen. Idag är den osynlig och passeras i stort sett utan att man tänker på det, men det var annorlunda på den jugoslaviska tiden. Då, berättar vår värdinna, var det stängsel längs gränsen och posteringar vid varje väg som passerade den. Gud nåde den som blev ertappad med att försöka smuggla in exempelvis kaffe från Italien. Varje gång man skulle över var det visitation och papperna skulle visas. Posteringarna stängde vid halv åtta på kvällen och missade man tiden fick man köra hela vägen till Nova Gorica och ta sig igenom där, en rätt lång väg hem längs knaggliga serpentinvägar.

Utsikt från Movias terass

Plötsligt har Aleš tydligen uppenbarat sig på gården: ”Kom, kom!”, anmodas vi av en annan tjänsteande och visas – tillsammans med ett ungt par som också väntat på audiens – ut över gårdsplanen till själva vineriet. I dörröppningen till en flygelbyggnad står en storvuxen man och betraktar oss: det är Aleš far, den gamle patriarken Kristančič som regerade på gården under Tito-epoken. Han muttrar något när vi passerar - kanske en hälsning, kanske en kommentar om förekomsten av guldtofflor på hans gårdsplan?

Aleš, också han en storvuxen man, står på en terrass och röker. Han tar emot oss med en intensitet vi snart förstår är hans signum. Snabbt sätter han in oss, sina gäster, i ett sammanhang: den unge mannen och hans fru kommer från Bled, där killens pappa är hotellägare. Aleš hade sin bröllopsfest där. I förbifarten nämns att Tito hade sitt sommarställe där i trakten. Och vi är från Sverige? Aleš gör en för oss obskyr association och visar loggan på sin jacka, från ett mexikanskt ölföretag vars ägare - överraskande nog - har en finfin källare. Så, nu känner vi varandra och kan skrida till verket, vilket innebär att Aleš inviger oss i sina visioner om vin och vintillverkning.

Där vi står på terrassen pekar Aleš mot en vingård han håller på att anlägga (hans bidrag till framtida generationer Movianska vinbönder - "I must make my contribution!"). Där, säger han och pekar, har han hittat något fantastiskt under grävandets gång: en solid bergvägg, vilket är en raritet i dessa trakter av sedimenterade, porösa bergarter (så kallad flysch). Aleš har kommit på en idé. Han ska göra ett hålrum i berget, sedan borra ner ett litet hål uppifrån. Genom det ska druvorna släppas direkt ner i hålrummet, där de sedan ska få spontanjäsa sig till vin. Sen är det bara att – zack! zack! - tappa ut vinet och buteljera det direkt.

Varför? Jo, det har med månen och metallerna att göra. Månens dragningskraft får sedimentet i vinet att höja och sänka sig, vilket är en bra sak under jäsningen och lagringen. Frånvaron av spikar och metall, till exempel i tunnornas bindning, förstår vi är viktig men inte riktigt hur – kanske något med magnetism? I berget, utan någon som helst yttre påverkan, kommer vinet att utvecklas helt optimalt och med minimal inblandning av vinmakaren.

Alex blinkar mot oss, frustar förnöjt och berättar om sina skötebarn, vinerna Lunar och Puro, som redan görs så nära denna vision som är möjligt. När vinet buteljerats grävs flaskorna ner i marken för att där – under påverkan av månen - nå sin fulla potential. Inspirationen kommer måhända från grannarna på den italienska sidan – Gravner och Radikon – som jäser sitt vin i stora, nergrävda terrakottakärl.

Aleš är inte att förväxla med en smått vrickad visionär. Snarare framstår han som en man som vill ha fullständig kontroll över allt som sker under processen från druva till vin, och även över vilken bild av hans vinimperium vi får oss till livs. Våra frågor om produktionsvolym, lagringstider, druv-varianter glömmer vi bort när Aleš börjar berätta. Han tar oss till ett perfektionistiskt rent utrymme med en mängd gigantiska, blänkande rostfria ståltankar. Han talar i expressfart om jäsningen, om temperaturskillnaderna i tankarna och hur dessa påverkar jäsningen, om teknikerna att hålla temperaturen så optimal som möjligt och om strävan efter ideala förhållanden för varje vin han skapar. Han talar oavbrutet, med den monomaniske vetenskapsmannens glöd och övertygelse. Vi har inte så mycket tid på oss säger han, snart måste han ut i vingården igen, men vi får intrycket att det inte spelar så stor roll för ordflödet och de fria associationerna.


Aleš nämner hur hans far hade en fast grundad övertygelse och kunskap om rätt sätt och rätt tid att göra olika saker. När Aleš var ung fann han detta outhärdligt - då ville han hellre ränna efter flickor (blink, blink, zack! zack!) - men nu har han kommit fram till att hans far hade rätt i det mesta. Aleš har bara ändrat lite, lagt till något och kanske dragit ifrån något…


Nå, vidare till källaren - zack! zack! - som är stor och vindlar sig hit och dit i vinklar och vrår. Aleš är noga med att påpeka att källaren vuxit fram under generationer, inga EU-pengar har finansierat den. Under den socialistiska eran var Movia den enda vinproducenten i landet som hade rätt att buteljera vin under eget namn. Alla andra producerade för det statliga kooperativet och fick lämna sitt vin i tunnor för vidare distribution. Men i slutet av sjuttiotalet inträffade ett jordskalv som raserade stora delar av källaren, myndigheterna dömde ut den och sedan fick man succesivt och under mycket hemlighetsmakeri återställa utrymmet. Det var, förstår vi, hårda tider.

Nu finns här mängder av tunnor. Här finns ljusstakar med levande ljus (tända av flickorna i guldtofflor?) och konstverk skapade på platsen av olika konstnärer. Aleš är uppenbart förtjust i att vistas här och menar att han känner varje tunna - vi skulle kunna väcka honom mitt i natten och han skulle veta exakt vad han har, var någonstans och i vilket stadium av mognad det befinner sig. Det gäller att veta exakt när rätta tiden att buteljera infinner sig. Så nära gränsen till att vinet tippar över och blir vinäger ska det vara - en vinman som behöver köpa vinäger är inte värd namnet (blink). Det är väl sådant som kallas vardagsedge.

Fotogénique vinkällare

Nå, vad vill vi prova - några flaskor eller direkt från en tunna? Ett svar krävs - flaska? tunna? "Flaska kanske", svarar vi tvehågset. Alltså blir det tunna. Här har vi den (en av flickorna uppenbarar sig ur dunklet med glas, och får anvisningar om vilka viner som ska ställas fram däruppe). Normalt sett öppnar man inte en tunna, får vi veta, men vi är speciella gäster och förresten har tunnan ändå öppnats när det norska vinmonopolet var här och provade. Killen från Bled påpekar att det är den största ära man kan föräras, när en vinmakare öppnar en tunna för en. Aleš öppnar topplocket, en tunn vit hinna täcker öppningen. "Smaka", uppmanar Aleš och stoppar ner pekfingret i vinet. Vi lyder så klart, men Trisse känner sig ändå föranledd att fråga om inte vårt tilltag kan skada vinet. "Min vän", säger Aleš, "jag ser att ni är rena människor, så jag är inte orolig." Vi tror att han syftar på våra själar snarare än våra kroppar.

Detta är Lunar, en av Aleš' stoltheter och ett prov på vad han menar med att lägga sig så lite som möjligt i processen och låta naturen ha sin gång. I med druvorna i tunnan - zack! zack! - och så får det sköta sig själv. Sedan är det "bara" att invänta rätt tid att tappa upp det. Ett fat ger endast cirka 80 flaskor. Nu använder han sin pipett för att vi ska få ett smakprov. Vinet är mörkt bärnstensgult i glasen, gnistrande i det stearinljusupplysta dunklet. Lunar görs på Rebula, eller Ribolla Gialla som man skulle ha sagt några hundra meter österut. Doften är livligt blommig med mycket tydliga mineraler. Smaken går i samma stil med en mycket frisk men behaglig syra.

När vi begrundat Lunars enkelhet och storhet en stund är det slut på showen: Aleš ska vidare i texten och vi anmodas återvända till de övre regionerna.

Åter uppe i ljuset möts vi av den bländande Vesna, Aleš förtjusande hustru. Vi samlas vid ett bord belamrat med en trekilosbit parmesanost, snittar med tapenade, den obligatoriska prosciutton och en skål med valnötter. Det första vinet är en Sauvignon blanc från 2006, med en distinkt och överraskande doft av örter där mynta är det mest markanta inslaget. Fin karakteristisk frukt av krusbär och kattens närvaro kan inte ens anas. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, mineraler och syra. Riktigt bra och faktiskt tillgängligt i beställningssortimentet genom Mondowines försorg.

Medan vi förbereder oss för nästa vin börjar de första av kvällens gäster anlända. Vi känner att det börjar bli dags att dra och vill tacka för gästfriheten och för oss, men nej: dégustation var det sagt och dégustation ska det bli. Vi får slå oss ner vid festbordets huvudända, någon av flickorna dukar fram tilltuggen, allt medan gästerna samlas innanför entrén och serveras välkomstbubbel av Vesna, som emellanåt materialiseras hos oss för att skänka upp ännu ett vin hon professionellt och precist berättar vad det är. Sedan är hon tillbaka hos de andra gästerna utan att vi riktigt förstår hur det går till.

Nästa vin är 2004 Veliko Belo , en lite blekt guldgul blandning på rebula, sauvignon blanc och pinot grigio. Fantastisk doft med honung, söta blommor och citrus. Verkligen ett vin att sitta och sniffa på. Smaken är en perfekt balansakt mellan söt frukt och frisk syra. Eftersmaken hänger kvar länge och det känns tungt att behöva gå vidare till nästa vin...

...som är 2004 Pinot Noir. Här krävs det bara en liten sniff för att jag ska gå igång och bli fullt fokuserad. Vilken väldoft - här finns massor av röda och blåa bär i kombination med perfekt fathantering. Nya världenkraft blandad med burgundisk elegans. Smaken är fyllig, i perfekt balans och massor med ungdomlig frukt. Förödande gott nu och med stor potential. För mig var detta kvällens största vin.

Sist ut röda cuvéen 2002 Veliko, gjord på 60% merlot, cabernet franc och pinot noir. Här dominerar de animaliska tonerna, grillat kött och bacon. Sedan kommer frukten i form av väl mogna körsbär och kryddörter som timjan och rosmarin. Smaken är mycket fyllig med massor av kraft och finess. Lång, mycket god eftersmak.

Movia är till viss del marknadsföring, show, flash och mycket zack! zack! men det finns också substans. I drivor.Det är läckra viner, extremt välgjorda och inte helt billiga. Just nu kan man faktiskt köpa 2001 Veliko i beställningssortimentet för 320 kr, vilket är ungefär två hundringar mindre än vad 02:an kostade hos Movia. De allra mest särpräglade vinerna Lunar och Puro kostar c a 25 euro i butik, vilket får ses som ett mycket rimligt pris.

Nu börjar kvällens gäster ta sig uppför trapporna till det dukade bordet. Någon slår sig ner vid pianot och spelar en trudelutt och vi känner verkligen att vi utnyttjat välkomnandet över vad som är tillrådligt. Men innan vi går ska Vesna öppna en flaska av det mousserande Puro. Vinet är ofiltrerat och i falskan bildas sediment. För att få ut det förvaras flaskan med halsen nedåt. Öppnandet sker under vatten genom att Vesna vrider av korken med hjälp av ett speciellt instrument. Korken flyger ut, sedimentet likaså. Sedan snabbt upp med flaskan och i med den skummande, roséfärgade drycken i glasen. "När man öppnar en Puro står livet stilla ett ögonblick", säger Vesna. "Skål!" Vi dricker, och det är i sanning ett festligt ögonblick.

Sedan är det oåterkalleligen dags för oss att ta farväl, trots att Puron stoppade tiden. Vesna ber åter om ursäkt för att man inte haft mer tid för oss, och medan vi pallrar oss ut genom porten vänder sig detta under av logistisk förmåga åter till sina gäster för den kommande kvällen. Vi vandrar ut i Brdas kyliga kvällsluft, smått omtumlade och verkligen en erfarenhet rikare. Movia är inget ställe man glömmer i första taget

Här är Aleš i sitt esse.

Esping och Trisse på exkursion - Klinec i Goriška Brda del 2

I familjen Klinec, med säte i Medana, är det nu storebror Aleks som står för vinproduktionen. Dagen efter vår djupdykning i husets kokkonst och vinvarianter tar han med oss på en liten tur till källaren. Vi vet det inte när vi följer honom nedför trapporna, men Aleks är kanske den mest lågmälde vigneron vi kommer att stöta på under färden.

Först kommer vi till ett större degustationsrum, som numera också används till danskurser för traktens vinodlare. Alex ser mycket förnöjd ut när han nämner detta, och man kan livligt föreställa sig dessa kvällar med nyttig fysisk aktivitet, uppsluppen samvaro och, utan tvekan, gott om gott vin.

Aleks berättar också att det varje år anordnas konst- och poesifestivaler i byn och att Klinecs gård är centrum för arrangemangen. De inbjudna konstnärerna håller till i det här rummet och skapar sina verk, som sedan ställs ut här och på en del av de andra vingårdarna i byn. Idén att göra något med vin o kultur föddes 1996. Först var tanken att det bara skulle vara yngre poeter på poesifestivalen som hålls varje år i september, men på senare tid har man bjudit in lite bredare. Sist var Lars Gustafsson en uppskattad gäst här. Hr Gustafsson, säger Aleks, är ju som vi vet en stark kandidat till Nobelpriset i litteratur, och vi undrar i vårt stilla sinne vem som gett honom det intrycket - kanske Hr Gustafsson själv?

Aleks är tredje generationen vinmakare efter far och farfar. Efter den jugoslaviska tiden, då allt vin levererades i tunnor till det statliga kooperativet, har Klinec kunnat buteljera sitt vin under eget namn sedan 1994. På 6 hektar får man ut runt 20 000 flaskor per år, varav cirka 30 % exporteras till Italien. Man har också en liten export till Tyskland, och hoppas nu på några nya marknader: New York och Finland. Sverige är fortfarande okänt territorium för Klinecs viner.

Aleks gör sitt vin på naturlig väg, det vill säga odlar ekologiskt och tillsätter inte jäst. Vinet spontanjäser i stora betongcisterner, innan det pressas och läggs på tunnor ett år eller mer. Macerationen sker delvis tillsammans med skalet, 4-14 dagar beroende på druvsort och kvalitet på druvorna. Undantaget är den lokala druvan verduc, som macereras med sitt skal hela jästiden.

Tunnorna för de vita vinerna är gjorda av acacia eller mullbärsträ, ett mer poröst trä som gynnar mikrooxidation under lagringstiden. Det ger också, menar Aleks, en mjukare ton åt vinerna än ekfaten och låter de naturliga smakerna hos vinet framträda mer. Tunnor i körsbär och ek används för de röda vinerna (t ex Quela som vi njöt av kvällen innan i restaurangen, en cuvée på cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot).

Efter lagringen på tunnor kommer vinet över i ståltank, där det fäller ut sig innan buteljering. Vinet filtreras inte. En liten mängd svavel tillsätts här.

Aleks filosofi är att vinet ska vara så naturligt som möjligt. Därför måste de jästsvampar som finns på druvan naturligt bevaras, och därför kan inte medel som dödar dem användas under växtperioden. Han odlar många druvvarianter och är egentligen inte så nöjd med det. Men det var hans far som planterade till exempel chardonnay och pinot grigio, och nu skulle det vara smärtsamt att dra upp femton-tjugo år gamla stockar. Men hans dröm är att någon gång i framtiden kunna koncentrera odlingarna till rebula, tokai och verduz. Problemet med de internationella druvorna är, menar Aleks, att de inte är anpassade efter de lokala förutsättningarna. Detta blir särskilt tydligt i årgångar med lite sämre förutsättningar. De inhemska druvorna levererar alltid bra viner. Aleks berättar hur man häromåret fick en monsterchardonnay med över 15 % alkohol och för låg syra.

Grappan då? Jo, det är pappa Klinec som sysslar med den, Aleks har inte tid till det. Ett familjeföretag i ordets rätta bemärkelse, alltså. Grappan är kanske inte lika raffinerad som vinerna men vi uppskattade den rustika och jordnära stilen.

Medana













Det finns alltid något att göra i vingården.
Kanske inte alltid till tonårssonens förtjusning.