2008 Eugenio Rosi Esegesi

Italienska Viner har redan hyllat nya årgången, 2008, av Eugenio Rosis cabernet sauvignon/merlot-blandning. Inte för att det finns mycket att tillägga men här kommer ändå några rader.

2008 Esegesi känns verkligen ungt trots fem år på nacken. Tät, mörk frukt där de svarta vinbären är lite mer framträdande än hos förra årgången.  En inbjudande näsa men det här är verkligen ett vin att dricka. Det är generöst och nästan vådligt charmigt just nu. Trots en del babyhull hos frukten så känns vinet ändå ganska slankt.  Varmt och generöst samtidigt som frukten har en nästan kylande effekt. Tanniner och syra finns där men de ligger väl inbäddade. Väldigt gott att dricka just nu och om några år har det utvecklats till en riktig skönhet.

Den som vill läsa mer om denna intressanta producent kan läsa här.

Cibi&Vini säljer just nu ett prova på-paket med Eugenio Rosis samtliga sex viner till ett verkligen bra pris. Bara att plocka fram Ralph Records gamla slogan: Buy or Die

Le Ragose-provning: Amarone & Co

Under de senaste veckorna har jag druckit mer amarone och annat från Valpolicella än vad jag normalt gör under ett helt år. Inför, under och efter två olika provningar. Först några slutsatser, lärdomar och samlade intryck.

1. God amarone är riktigt gott

2. Lågpris-amarone är en självmotsägelese

3. Om man inte spottar så ska man fotografera flaskorna innan provningen

4. Bättre att välja en superiore eller ripasso från en bra producent än en billig amarone

5. Bra instegs-Valpolicella, ungt, friskt och ståltankslagrat bas-vin är nästan omöjligt att hitta. Slukar hemmamarknaden hela produktionen ? Går allt åt till amarone och ripasso ? Kan inte någon göra något åt saken ?

Första provningen var en genomgång av stora delar av Le Ragoses utbud, en trotjänare ur Carlo Merollis sortiment. Det är ett imponerande utbud som Le Ragose erbjuder med balans och drickbarhet som en röd tråd. Tyvärr var standard-Valpolicellan utsåld och vi inledde provningen med Le Ragoses 2007 Spumante Brut, ett vin med rätt långt gången mognad men fortfarande ett riktigt hyggligt bubbel. Provningen fortsatte med

2009 Valpolicella Classico Superiore Ripasso I Galli är en ny bekantskap för mig. Intensivt fruktig doft med körsbär och blåbär utan någon tendens till att bli kladdigt eller syltigt. En aning torkad frukt. Frisk syra, distinkta tanniner och en liten ekbeska/bitterhet i avslutningen.

2008 Valpolicella Classico Superiore Ripasso Le Sassine är väl närmast en klassiker, åtminstone för oss som har nära till Danmark, och måste vara en av Carlo Merollis verkliga storsäljare. Det här vinet handlade jag långt innan jag visste vem Carlo var och det finns fortfarande att få i danska snabbköp. Ett strålande matvin som verkligen visar att ripasso-vin kan vara något i sig själv, utan tramsiga epitet som "mini-amarone". Här finns en perfekt balans mellan rik körsbärsfrukt, lite svarta vinbär, frisk syra och en rätt stram avslutning.

2006 Amarone Le Ragose är en annan klassiker och den amarone jag druckit flest flaskor av. Lyckas med konststycket att bjuda på de flesta av de egenskaper som kännetecknar en bra amaroner och samtidigt vara ett vin som det fungerar utmärkt att bjuda amarone-skeptiker på. Intensivt i både doft och smak med friska körsbär, bitter choklad och russin. Frisk syra som ger balans och harmoni åt vinet. Känns inte det minsta tungt utan är ett vin man gärna dricker ett glas till av. Riktigt imponerande.

2005 Amarone Leon har jag aldrig provat tidigare. Vinet känns mer som en "vanlig" amarone. Det är något rundare och mjukare än föregångaren och inte lika intensivt. Frukten upplevs sötare och syran något lägre. Fortfarande på rätt sida gränsen dock.

2005 Amarone Capitel Sant' Eugenio låg väldigt nära det föregående vinet i stil. Övriga provare betydligt mer förtjusta än jag.

2007 Recioto della Valpolicella bjöd på en läcker doft med körsbär,blåbär, mandel och kanderade äpplen. Simmigt och sött men med en frisk syra som gör att vinet aldrig känns platt eller kladdigt.

2004 Rhagos Passito Rosso är en magnifik avslutning. Tanken var att köra vinet näst sist och låra recioton avsluta provningen men ett snabbt smakprov i samband med att vi öppnade flaskorna gjorde att ordningen ändrades. Det här är ett vin som inte ska följas av något. Ett vin som sätter punkt. Rhagos är en ammandorlato, ett vin som bara görs speciellt goda årgångar och ger en kombination av restsötma och hög alkohol. Det är  lite sötare än en amarone men inte fullt så sött som en recioto. Doften är mäktig och djup med körsbär, torkad frukt, marsipan, choklad och läder. Munkänslan är sammetslen och omslutande. Smaken mjuk men kraftfull och med en enorm pondus. Lager på lager med läckerheter. Mäktigt, tungt och värdigt. Ett sant kontemplationsvin.

Återkommer med  notat från den andra Valpolicella-provningen.

2009 Dario Princic Bianco Trebez

Visst är det kul att snacka vin med andra vinskallar. Men det kan vara minst lika utvecklande att prata vin med någon som inte är inne i vinvärlden, någon som ännu inte utvecklat språket och referensramarna men inte heller fördomarna, begränsningarna och låsningarna. En kollega berättade för mig att hon inte gillade "tjocke-viner". Jag kunde ju naturligtvis inte säkert veta vad hon menade men meddelade i förtroende att det gjorde inte jag heller. Gillade tjocke-viner alltså. Och det tror jag verkligen att jag inte gör. Åtminstone inte de viner jag själv associerar till begreppet. Jag har fått en nytt begrepp att använda när jag tänker kring viner jag provat. Kanske inte så användbart i kommunikation med andra men definitivt i det inre arbetet.

Häromveckan blev jag ombedd att föreslå ett vin som var "kontemplativt men med busiga inslag". Jag tyckte det lät som något som verkligen skulle kunna gilla. Jag har fortfarande inte landat i mitt sökande men har kul när jag provar mig fram. Jag tog hjälp av kollegorna i alternativvinsakademin och fick svar som pekade i väldigt olika riktningar. Ett par ledamöter föreslog bubbel, petillant naturel eller högklassig prosecco och en annan kom med en politiskt inkorrekt pignolo från Bressan. Ett intressant förslag var Bianco Trebez från Dario Princic. Mina egna funderingar krestsade kring en högklassig dolcetto med några år på nacken, t ex Giuseppe Rinaldis 07:a.

Jag tror det kan vara bra att närma sig sådant man är intresserad av från lite olika perspektiv. Det är utvecklande, kan få en att tänka i nya banor och ge nya infallsvinklar. Jag håller det inte för troligt att jag druckit 2009 Bianco Trebez till sillbord om jag inte fått den där frågan om ett kontemplativt vin med busiga inslag.

2009 Bianco Trebez är en blandning av sauvignon blanc, chardonnay och pinot grigio. De två förstnämnda druvorna har haft 18 dagars skalkontakt, den sistnämnda 7 dagar. Vinet har djup färg mellan orange och kopparröd. Doften är stor och mäktig i en helt egen stil. Här finns förvisso typiska orangevinsmarkörer som de lite oxidativa, sherryliknande dragen, aprikos, gul frukt och cognac,  och den rika mineralitet som kännetecknar vinerna från Oslavia men det är annat som tar den mesta uppmärksamheten. Bianco Trebez bjuder på väldigt mycket aromer som för tankarna till ett rött vin och kanske allra mest till någon högklassig traditionalist från Piemonte.  En doft det är lätt att förlora sig i. Smaken bjuder på samma djup och komplexitet. Frisk syra, lätta men närvarande tanniner som tillsammans med mineralerna ger tandköttet en skön lättmassage.

Om du någon gång få för dig att dricka vin till sillbordet så har jag svårt att tänka mig något bättre alternativ. Fungerar utmärkt till currysill med äpple och spjälkar fett och möter sälta till en Christansö-sild med rå lök och kapris och har inga som helst problem att samspråka med Janssons frestelse.

Kontemplativt ? Det måste man säga. Med maturekupan i handen, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen behöver jag inga ytterligare distraktioner utan låter tankarna vandra lite som de vill. Ett sniff och en klunk så tar associationerna ny fart.

Busigt ? Tja, det här är ju  definitivt ett vin som utmanar, leker med våra uppfattningar om hur ett vin gjort på gröna druvor ska se ut, dofta, smaka och uppföra sig. Samtidigt får jag nog erkänna att det faktum att jag har ett av Dario Princic viner i glaset gör mig lite andaktsfull och kanske inte fullt mottaglig för de busiga aspekterna.

Piu Rosso provade också rätt nyligen och jag besökte producenten i somras. Finns att köpa hos danska Hvirvelvin/Manfreds, privatimport via Winetrade eller från tyska Orange Wines.

Har någon några tankar om eller förslag på kontemplativa viner  med busiga inslag tar jag gärna emot ytterligare tips.

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo & 2006 Gemme Barolo Tabui Riserva

Det har onekligen hänt en del i bland vinbloggarna genom åren. För några år sedan var inte en post om en flaska ur monopolets standardsortiment för under hundringen en raritet, särskilt inte på dessa sidor. En flaska det bloggades ganska flitigt om tidigare, men som nu verkar ha glömts av oss tangentsbordstyckare, är Fontanafreddas Langhe Nebbiolo.

Häromdagen bestämde vi oss för att välkomna hösten med en klassisk manzo al barolo men jag kunde inte med att offra en flaska äkta vara att låta oxsteken dväljas i. Istället fick det bli manzo al langhe nebbiolo. Receptet krävde en halvliter vin och det blev en skvätt över att prova.

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo går i en transparent ljusröd nyans med lite blått i kanterna. Doften är lite gles och tunn med körsbär, lingon och slån samt ett rätt tydligt inslag av smörkola. Smaken är lätt, ungdomlig och rätt pigg. Lite sötma från bären, frisk syra och lätta tanniner. Ger faktiskt lite mer eftersmak än väntat.

Det finns inte mycket här som vittnar om druva eller ursprung. Ett enkelt, mjukt och helt oförargligt vardagsvin, snällt och tillrättalagt. Lite småtråkigt men på inget sätt otrevligt att dricka. Inget fel på stilen men på tok för anonymt. Ett vin man kan både ha och mista.

Till den goda maten korkar vi istället upp 2006 Barolo Tabui Riserva. Doften som stiger ur kupan är ren njutning för en nebbiolofrälst. Riktigt fin körsbärsfrukt som går i en lite mörkare nyans, nypon, mandelmassa, lite lösningsmedel, tryffel, lakrits och mandelmassa minglar runt i sirliga mönster. Smaken är mäktig och fullpackad med kraft. I centrum finns den fina frukten som balanseras av skönt sjungande syror. Tanninerna är relativt sansade och mycket finkorniga. Väldigt gott nu och med en lång framtid framför sig.

2008 Castello di Rubbia Terrano

Min kärlek till terrano var inte omedelbar. Tvärtom faktiskt. Våra första möten präglades mer av "aldrig mer" än av någon önskan om snart återseende. Samtidigt kan man ju förstås säga att terranovinerna omgående gjorde intryck på mig.  Starka intryck.Vilda, oborstade och burdusa viner utan några försonande drag. Med återkommande besök i Carso, en ökad kännedom om området, smaker, ursprung och sammanhang har gett en långsam tillvänjning. Det som mest kändes främmande och alltför ovanligt känns nu bara lockande. När det dyker upp nyheter från Carso i beställningssortimentet är det naturligtvis ett måste att prova.

Castello di Rubbia är en ganska ny producent. De håller till i norra Carso i San Michele el Carso, den delen om området som hör till provinsen Gorizia. Man drog igång verksamheten i slutet av 90-talet med och håller nu på att bygga upp en exklusiv semesteranläggning med inriktning på vinturism. Man har cirka 10 ha vinmarker som ligger på mellan 90 och 150 m ö h och produktionen är runt 30.000 flaskor per år. Odlingen är ekologisk och man använder enbart naturlig jäst. Utöver den klassiska Carso-trojkan av malvasia, terrano och vitovska odlar man även en del cabernet sauvignon.

2008 Castello di Rubbia Terrano går i en mörk, tät violett nyans. Doften är något mera återhållsam än vad jag är van vid men så har vi också att göra med ett fem år gammalt vin. Frukten står i centrum och har stort djup. Surkörsbär och blåbär är mina första associationer. Här finns andra typiska terranomarkörer som järn och blod tillsammans med lite bittra medicinakörter.

Smaken bjuder på sval, nästan kylande frukt. Surkörsbären och blåbären går igen. Vinet känns trots den tuggbara frukten som slankt. Smaken är fyllig med viss rondör. Distinkta tanniner och en avslutning med lakrits och medicinalörter.

Trots att alla terrano-markörer är på plats är vinet inte typiskt. Alkoholen, som ligger på 13%, är 1.5 - 2.5% högre än vad som är vanligt och det känns rundare och fylligare. Det är absolut inget jag har några invändningar emot. Tvärtom tror jag detta är ett alldeles utmärkt sätt att närma sig denna spännande druva på. Den som går igång på syrah från Norra Rhône skulle förmodligen inte känna sig helt bortkommen med ett glas av Castello di Rubbias 2008 Terrano i handen.

2012 Eugenio Rosi Riflesso Rosi

Som Patrik redan påpekat så har det hänt en del sedan förra årgången. Då hette vinet Riflesso Rosa och var gjort på cabernet sauvignon och merlot. Ett vin som kom till av en slump efter en hagelskur efter vilken druvorna inte ansågs hålla måttet för bordeaux-blandningen Esegesi. Trots idogt sökande på nätet har jag inte kunnat få fram någon säker information om innehållet i årets rosé-vin från Rosi. Någon hemsida finns ju som bekant inte.

Vinet är laxrosa i färgen. Det doftar verkligen rosé. Friskt med lätta aromer av hallon och körsbär, jäst och järn. Smaken är lätt och frisk där aromerna dyker upp igen. Frisk syra och lite blodapelsin i avslutningen.

2012 Riflesso Rosi känns som ett betydligt lättare vin än föregångaren, ett mer klassiskt rosévin. Utan tvekan det lättaste i Rosis sortiment. Charmigt, trevligt och lättdrucket. Finns hos Cibi&Vini och kostar 108 DKK. Hos Fabio finns också en blandlåda på tilbud innehållande samtliga sex viner som Eugenio Rosi producerar. Ett ypperligt tillfälle att stifta närmare bekantskap med en väldigt spännande vinmakare.

2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore

Perceptionspsykologi är ett intressant ämne. Det är fascinerande hur ett par rader i en mailkonversation plötsligt kan tyckas stå skrivet i eldskrift, få en att haja till och börja fundera - var var det nu jag såg det där namnet - lägga ihop pusselbitarna och snabbt lösa gåtan. I det här fallet kopplade jag ihop mailraderna med en vag aning om ett färskt inlägg på Italienska viner. En snabb koll visade att min vaga aning stämde. Lägg ihop lovord från IV, tillgänglighet hos Carlo Merolli och försök att motstå ett inköp.  Nu befinner vi oss plötsligt på ett annat av psykologins områden. Fast låt oss hoppa över det och dricka ett glas istället.

2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore bjuder tämligen omgående högupplöst väldoft. Mogna jordgubbar, kryddtoner och vulkaniska mineraler. Allt är så rent, tydligt, naturligt och väldefinierat, okonstlat och rättframt. Smaken är slank och sval. Här finns gott om utrymme för fruktsötman och de distinkta syrorna att svänga om. Mjuka tanniner och lång, ren eftersmak.
Det känns inte helt otänkbart att jag hade placerat det här vinet i bourgogne om jag fått det blint.

Ett ytterst sympatiskt vin som funkade fint både till kvällens kalvkotletter med svamp och på egen hand. Inget långlagringsprojekt, jag tror att det här vinets bästa tid är nu.

Man ska drikke det man har lyst til...

... sa Carlo Merolli och hällde äppeljuice i sin erbaluce. Scenen utspelade sig under eftersittningen till gårdagskvällens provning. Temat på provningen var Italien bortom allfarvägarna med Carlo som navigator. Utöver att vi fick prova ett antal sköna viner så blev kvällen också en personlig påminnelse om hur varför jag ägnar så pass mycket tid som jag faktiskt gör åt det här med vin. Utöver fakta och information om vinerna så förmedlade Carlo  något långt viktigare, något om förhållningssätt, något om att respektera vinet men inte låta sig domineras av det.

Vi började med en Erbaluce di Caluso, Ca'Nova Jad'or Metodo Classico,   som inte fastnade  på bild men var en utmärkt inledning på kvällen. Guldgult i färgen med fin mousse. Doftade initialt popcorn och bröd. Med lite stigande temperatur så dök det upp frisk äppelfrukt och mineraler. Frisk smak. pigg syra och bra längd. Stramt och elegant men helt klart med ett italienskt smil.

2009 La Básia Garda Classico Gropello undgick också att fångas av min lins men fick däremot in en fullträff i mitt lustcentrum. Ett oerhört charmigt vardagsvin som passar till det mesta i matväg. Kryddig och bärig doft, vitala syror och lätta tanniner. Enkelt men inte det minsta banalt. För den som gillar opretantiös norditaliensk pinot nero, bardolino eller bas-Valpolicella. Kom i glaset med en temperatur på runt 12 grader men vann enligt mitt tyckande på att komma upp i åtminstone 15.

2011 Ramoino Rossese di Dolceaqua är min första rossese någonsin och en trevlig bekantskap. Väldigt ljust i färgen. Doften bjuder på röda bär, örtkryddor och lite jordiga toner. Smaken förledande lätt med frisk syra och lätta mjuka tanniner. Enkelt, okomplicerat men med en alldeles egen personlighet.

Personlighet så det räcker har ocksåa 2009 Luigi Giusti Lacrima di Morro d'Alba Rubbjano. Mörkt och tätt i färgen och en mycket speciell aromatik. Ett paket av mörka bär, viol, kryddor och örter står som en kvast ur glaset. En doft att älska eller att hata. Smaken är också fullpackad och full of fun. Bra syra och lite mer struktur än hos de två tidigare vinerna. En av kvällens vinnare för min del.

2009 de Tarczal Husar Marzemino de Isera har jag provat i tidigare årgång. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt i färgen. Doften har en del florala inslag, viol, körsbär och kanel. Relativt kraftig smak, frisk syra och mjuka tanniner.

Vi avslutade kvällen med två aglianico. 2005 San Paolo Taurasi står verkligen ut efter de föregående vinerna. Doften bjuder på tydliga mognadstoner och inte så mycket frukt. Balsamvinäger, läder och jordighet. Smaken är fyllig och kraftfull med god kryddighet, bra syra och kraftfulla tanniner. Ett gediget klassvin som kanske ändå inte riktigt kommer till sin rätt efter all ungdomlighet tidigare under kvällen.

2004 D'Angelo Aglianico del Vulture Vigna Caselle har en mycket komplex doft. Som exempel på vad som kan hända med lagring är vinet strålande och en utmärkt kontrast till det ungfruktiga. Här finns torkad frukt, mörk choklad, lakrits och tobak tillsammans med dyra droppar balsamvinäger. Smak med stort djup, fortfarande vitala syror och tuffa tanniner. En viss sötma i avslutningen gör att det här är ett vin jag hellre dricker på egen hand än till mat.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph & 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph

Det här var inte alls tänkt som en jämförande test där vinerna ställdes mot varandra. Det bara blev så... Ung syrah är bland det bästa jag vet och när en  nordrhonare i vettig prisklass får lovord i bloggosfären är det en av få saker som kan få mig att utmana min monopolfobi.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph har kanske inte tokhyllats av vinbloggare men hade nog kunnat plocka en framskjuten plats på Räknetrissens lista om en sådan gjorts för septembersläppet. 94 poäng av Decanter, massor av fynd-stämplar, fyrar och stjärnor väcker ju onekligen en del förhoppningar om en schysst syrah-kick. Jag korkar upp, tar ett litet glas framför spisen och tänker att det här verkar vara en svårflörtad typ. Vinet får en vända på karaffen medan den burgundiska köttgrytan går klart på spisen. Någonstans här väcktes också tanken på en back-up. Det handlade trots allt om söndagsmiddag och mina syrah-cravings började anta svårhanterliga proportioner.

Två timmar efter öppnandet tar jag nästa glas och möjligen har det hänt något.  Viol, mörka bär och rök i doften. Smaken kryddig med typisk björnbärsfrukt och svarta vinbär. I avslutningen en lätt ekbeska. Alla beståndsdelarna finns där men det viktigaste saknas. Det finns inget liv i vinet. Det här är ung syrah med handbromsen åtdragen. Detta vill jag definitivt inte vara med om. Det här är inte dåligt. Det är tråkigt och det är värre, mycket värre.Nästan så att man tänker: Cheze, Louis ! Hur kunde det bli såhär ?
Nåväl, när nöden är som störst är räddningen som närmast. Och vilket sätt att bli räddad på. När det gäller 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph kan man verkligen tala om tokhyllningar i bloggosfären. Välförtjänta sådana. Det här smakar exakt som jag vill att ung syrah ska smaka. Ung, otålig skogsbärsfrukt som bara sprutar ur glaset. Krydderier, rök, peppar, tapenade och lakrits gör det ännu roligare. Smaken är en perfekt spegling av doften. Livfullt, läckert och vitalt. Fullpackat men inte det minsta tungt. Massor av frukt med syra och tanniner som matchar. Inga ihoppressade läppar här inte utan ett vin som kysser med öppen mun.