2012 Chateau Boutisse

 Jag tänker ibland att jag borde prova lite mer bordeaux (och bourgogne) men det blir liksom aldrig riktigt av. Har inte hittat någon riktig ingång. Vinerna det mestadels skrivs om är förbjudande dyra och när det gäller de mera rimligt prissatta vinerna så är det inte helt enkelt att orientera sig. Jag behöver vägledning från någon jag kan lita på. Jag gissar att det är det man ska ha vinskribenter till men jag kan inte påminna mig om att ha sett någon bra genomgång

En liten blänkare på Instagram från Niklas Jörgensen väckte min nyfikenhet på 2012 och gav precis den ingång jag behövde. En kommentar från en skribent jag vet känner området och som jag känner förtroende för. Inlägget talade om att det var modernt men med tydlig ursprungskänsla. Information som gör det meningsfullt att prova, en test som ger en fingervisning om det är ett spår värt att fortsätta följa upp.

2012 Chateau Boutisse är en blandning på 88% merlot, 11%cabernet sauvignon och en liten skvätt cabernet franc. Vinet har lagrats på 40% ny ek i 18 månader. Till att börja med känns det rätt knutet och snipigt både sma- och doftmässigt. Det behöver en hel del luft för att komma i gång. Efter en timme i karaffen har vinet utvecklat fin körsbärs/plommon/vinbärsdoft, god kryddighet, mineraler, lite vanilj och kaffe. Smaken är kanske lite spretig men visar på en bra balans mellan frukt, syra och tanniner.

Jag förvånar mig själv med att tycka bra om dethär. I nuläget är det verkligen ett okomplicerat gott matvin som får mig att släppa på åtminstone en del av mina fördomar och tankar om rätt och fel. Är det bra så är det bra, the proof is in the pudding. Här blir det påfyllning och det ska bli spännande att så vad som händer med några års lagring.

2013 Monastero Suore Cistercensi Coenobium Ruscum

Coenobium Ruscum görs på ett nunnekloster i Lazio i samarbete med Giampiero Bea från naturvinsikonen Paolo Bea. De vulkaniska vinmarkerna som tillhör klostret har alltid odlats ekologiskt.  Att Giampiero Bea konsultat talar för minimalistiskt källararbete.

Coenobium Ruscum är en blandning av 45% trebbiano, 35% malvasia och 20% verdicchio. Vinet har fått 15 dagars skalkontakt. Färgen är djupt guldgul. Doften känns verkligen typisk för ett orangevin men såklart med en egen twist. Här finns massor av mineraltoner, gul stenfrukt, äpplen, nötter och kryddor. Lite lätt oxidativt. Fascinerande doft som kanske är något mer återhållsam än årgång 2012.
Smaken är mycket frisk med bra klipp i syrorna. Äpplen, nötter och massor av mineraler i den lite lätt bittra avslutningen.

Som med de flesta andra bra viner så låter detta sig inte riktigt beskrivas av några torra smaknoteringar. Det som verkligen fascinerar mig med Coenobium Ruscum är hur upplevelsen av det hela tiden ändrar sig. Olika aspekter och nyanser av vinet turas om att vara i fokus. Drack det över tre kvällar utan att det visade på minsta tecken till att svikta. Utmärkt till en färsk, köttig salame utan andra kryddor än salt.

Riktigt bra orangevin som jag tror skulle fungera utmärkt som introduktion för den nyfikne. Säljs av Terroiristen för 165 DKK och går möjligen att hitta även hos Vinocultura i Charlottenlund

NV Gatti El Gat Ros VdT

Bara några rader om en fullständigt obetydlig cabernet från Veneto...

För lite drygt två år sedan passade jag på att hälsa på Carolina Gatti. Besöket blev mycket längre än väntat och bilen betydligt tyngre lastad än den borde. Tanken var att handla ett par lådor av hennes Prosecco Colfondo och lite raboso men vinet som verkligen träffade mig i hjärttrakten var en cabernet. Då menade Carolina att det var en Cabernet Franc, nu menar hon lika säkert att det handlar om Cabernet Sauvignon. Jag vet inte om hon bytt druva eller åsikt. För min del spelar det absolut ingen som helst roll när resultatet är så här fullständigt avväpnande charmigt. Cabernet odlad på Venetos slättland ger oftast ett lätt, lite gräsigt vin. Carolinas vin är på många sätt en rätt typisk representant men med en extra twist. Doftar rätt mycket naturvin med lite röda äpple och kamomill. Här finns lätta cabernetdrag med svarta vinbär och den där gräsigheten. Det som dominerar är ändå skogsbär. Smaken är lätt, saftig och frisk med bärigheten i centrum, frisk syra och lätta tanniner.

Som sagt, en bagatell men ett vin jag gillar skarpt och vill dricka ofta.

Säljs som privatimport via Bonden&Vinet eller hos Cibi&Vini i Köpenhamn.

Läs om mitt besök hos Carolina Gatti här

Tunia

Häromkvällen fick jag tillfälle att prova den toskanska producenten Tunias viner. Jag hade också förmånen att få prata med Chiara och Francesca som driver verksamheten. Eller ja, det var såklart mest de som pratade och jag som lyssnade. Möjligen fick jag in ett och annat stickord som Chiara och Francesca sedan associerade kring.

Början och bakgrund

"Vi drog igång verksamheten 2008 när vi köpte gården. Jag, Francesca, är utbildad enolog och arbetade som anställd bl a på Sardinen innan vi startade Tunia för sju år sedan. Chiara är ekonom och arbetade tidigare inom banksektorn i Milano. Hennes huvudansvar är att sköta den kommersiella sidan med ekonomi, kommunikation och marknadsföring. Min bror Andrea är också involverad och hjälper med det finansiella. Han bor dock inte på gården och är inte direkt involverad i det dagliga arbetet. Vi har dessutom två anställda som arbetar i vingården

Vi hade en klar idé redan när vi började. Vi visste att vi ville göra saker ordentligt. För oss betyder det att produktionen måste vara hållbar. Vi arbetar ekologiskt sedan starten. Det betyder också att hålla en hög och jämn kvalité, att vara noggrann i allt. Jag studerade vid lantbruksuniversitetet i Pisa och har fortfarande ett samarbete med dem. Det är viktigt att värna om både tradition och utveckling.

Vi visste också från början att vi ville till trakten runt Arezzo och det gick faktiskt rätt lätt att hitta det vi letade efter. Gården är på 15 ha. !1 ha planterades 1970 med sangiovese, trebbiano, vermentino, colorino och canaiolo. 4 ha planterades bara några år innan vi köpte. Där odlas bara cabernet sauvignon. Vingårdarna var i princip övergivna när vi tog över och det krävdes rätt mycket jobb för att få det i bra skick. Markerna ligger på c a 300 m ö h.

Källararbete

Jag vill göra naturliga viner och den enda tillsatsen vi använder är en liten mängd svavel vid buteljeringen. Lagringen sker på stora 25-hektolitersfat och på ståltank. För många innebär ordet naturlig att man också undviker all ny teknologi. Så tänker inte jag utan vi använder oss t ex av cryomaceration för vårt vita vin. Vi filtrerar också våra viner lätt. Jag tycker inte att termen "naturlig" ska användas för att ursäkta defekter hos vinet. För mig handlar naturligt vin om att göra ett så bra vin som möjligt utan att tilsätta något.

Transparens är också viktigt. Jag är helt öppen med vad jag gör och inte gör och välkomnar besökare.

Chianti

Vi har rätt att klassificera vår sangiovese som Chianti men har valt att inte göra det. Vi följer det traditionella sättet att göra vin på med en del colorino och canaiolo i blandningen. Trots att vi odlar cabernet sauvignon så bestämde vi oss direkt för att vinifiera den separat. Cabernet är en dominerande druva och även en liten del kan göra att smaken tar över. Jag är inte säker på att Chianti-konsortiet skulle godkänna vårt traditionella vin.

Chianti är idag heller inget bra varumärke. Åtminstone inte för ett ungt, nytt företag utan en lång tradition att falla tillbaka på. Mycket modern Chianti är anpassad för den amerikanska marknaden, innehåller internationella druvor och lagras på ek. Vi tror inte riktigt att vårt vin är vad kunden väntar sig när man köper en chianti. Därför valde vi att klassificera vinet som IGT

Vinerna

Vi gör fyra viner men har i nuläget bara tre på marknaden. Vi gör också lite olivolja och även små mängder grappa.

Chiarofiore är vår vita vin, eller snarare orangea. Det är gjort på 70% trebbiano och 30% vermentino. Trebbianon är av en gammal variant som ger små, tjockskaliga druvor som blir nästan rosa när de mognar. Skördar man när den är riktigt mogen ger den rätt låg syra. Vi har därför valt att arbeta på ett lite speciellt sätt. I augusti skördar vi en del trebbiano innan den är ordentligt mogen och den delen vinifieras utan skalkontakt. I mitten av september skördas vermentinon. Mot slutet av september skördar vi perfekt mogen trebbiano och sedan i oktober/november avslutar vi med botrytiserad trebbiano. De skördarna får alla en månads skalkontakt. Vinet lagras ett år på ståltank och vi gör 8 - 10.000 flaskor per år.

Chiassobuio är sangiovese med en liten del colorino och canaiolo från 45-åriga stockar. Här gör vi bara en skörd, vingården är planterad så. Det finns många olika kloner av sangiovese i vingården vilket är en fördel. Här är ambitionen att låta sangiovese komma till uttryck. Vinet lagras till hälften på 25-hl botti och till hälften på ståltank i cirka ett år. Sedan får vinet minst ett år på flaska innan det börjar säljas

Cantomoro är vårt "internationella" vin och den nu aktuella årgången är vår första. 100% cabernet sauvignon från unga stockar. Vingården planterades 2005. Det är en lågavkastande klon med väldigt små bär. Vi får c a 500 gram druvor per planta. Även här lagrar vi på en blandning av stora ekfat och ståltank. Cantomoro lagras ett år längre än Chiassobuio.

Vårt vin santo har ännu inte börjat säljas utan första årgången ligger fortfarande på caratello. Vi får se när det blir färdigt.

Mina intryck.

2012 Chiarofiore var det första av Tunias viner jag provade. Djupt guld gult i färgen. Fascinerande doft med gul frukt, lite oxidativa drag, mineraler, botrytis och honung. Fyllig smak med lite sötma som balanseras av frisk syra. Tydliga mineraltoner och tanniner som ger struktur. Verkligen spännande vin i en helt egen stil. Under kvällen dricker vi det till älgwallenbergare med sötsyrliga tillbehör och det fungerar väldigt bra.

Det har av någon anledning aldrig riktigt klickat mellan mig och sangiovese. 2010 Chiassobuio gillar jag dock rätt rejält. Körsbär, balsamico, kryddor, frisk syra och balanserade tanniner. Håller säkert för ytterligare lagring men passar min smak perfekt just nu.

2009 Cantomoro må vara Tunias internationella vin men det smakar otvetydigt Toskana. Visst finns här en del typiska cabernet-drag men vinet är elegant och återhållsamt. Doft med diskret svartavinbärston, viss gräsighet. Frisk syra, mineraler och distinkta tanniner.

Jag ser verkligen fram emot att få följa Tunias fortsatta utveckling. Riktigt kul att vara med från början. Vinerna importeras till Danmark av Cibi&Vini

NV Casa Belfi Prosecco Colfondo

Jag har länge väntat på att Col Fondo-prosecco ska bli en schlager och nu verkar det vara dags. Visst har det  funnits Col Fondo att tillgå, via privatimport men nu har den blivit tillgänglig för folket. Åtminstone för en kort stund. Och man kan säga vad man vill om systembolaget, och det gör jag gärna och ofta, men här har de onekligen fått till tajmingen prefekt. På en av årets få fina sommardagar, i fredags, släpptes Casa Belfi Colfondo. Jag hade missat släppet men den ständigt alerte Lessrof gjorde mig uppmärksam på nyheten. Jag lokaliserade snabbt närmsta monopolbutik som sålde, gjorde mitt inköp, åkte hem, kylde ner och korkade upp.


Casa Belfis variant är ekologiskt och osvavlat. Ljust gult och rätt grumligt. Doften är jästig och fruktig med äpple, citrus och vita blommor. Smaken är rak och tillgänglig. Frukt, jäst och mineraltoner. Lättdrucken, lättgillad och väldigt uppfriskande. Inga konstigheter alls. Funkar fint till och med till smörgåstårta. Borde säljas i sexpack.

En aspekt av Colfondo som jag tycker gör vinet extra kul är den variation som de olika producenterna visar upp. Jag har inte full koll på alla producenter men har provat en hel del från Carolina Gattis rustika, mineralstinna och nästan salta variant till Sorelle Broncas mera eleganta stil. Sedan har vi superfriska Ca dei Zago, Costadilás spännande orangevarianter och Zanotto med vänlig rondör.

Det här är bra och Casa Belfis Colfondo säljs till ännu bättre pris. Bara att bunkra. Kolla även in övriga Colfondo som finns via privatimport/direktförsäljning.

Carolina Gatti
Case Coste Piane
Ca dei Zago (vet inte hur det är med tillgängligheten men lägg ett mail till Pontus och fråga)
Zanottos Colfondo finns hos Terroiristen/Vinocultura.
Sedan kan väl någon vaken importör plocka hem Costadilá.



Och till sist en låt vars titel fångar precis vad det handlar om

.

2013 Jonathan Didier Pabiot Pouilly Fumé & 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi

Jag gillar sauvignon blanc. Tror att det utvecklades en tidig sympati då det var en av de första druvor jag lärde mig att känna igen. Förmodligen har det också att göra med sauvignon blancs lite lägre status, den spelar inte riktigt i samma liga som riesling och chardonnay. Det är väl heller inte så många sauvignon blanc-viner som har renderar några högre hipster-poäng. Man slipper med andra ord en massa brus när man dricker sauvignon blanc och får liksom ha sin vinupplevelse i fred. Passar mig fint.

Jag var på väg att skriva om Pabiots 2013 Pouillyy Fumé häromveckan men fick besked från impotören Bristly att den sålt slut direkt. Igår kom beskedet att vinet blir tillgängligt igen nästa vecka. Således läge att öppna sista flaskan för en ny provsmakning och plötsligt blev det meningsfullt att skriva några rader om vinet. På något sätt så säger redan etiketten allt som behöver sägas. Rent, klassiskt, stilfullt och avskalat. Allt som behövs finns där, allt onödigt bortplockat. Doften känns initialt nästan chockerande sparsmakad, motsatsen till nidbilden av aggressiv sauvignon blanc. Här finns framförallt citrus och mineraler. Smaken är elegant och i perfekt balans. Känns nästan viktlöst samtidigt som vinet har pondus. Fina syror, mineraltoner och lång ren eftersmak. Jag gillar verkligen det här och kommer definitivt att fylla på när nästa sändning blir tillgänglig. Ett par flaskor för konsumtion i sommar och ett par att spara

Som en jämförelse öppnar jag 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi från Colli Orientale. Här har vi att göra med ett helt annat uttryck.  Vinet har lagrats nio månader sur lie på betong och ståltank.Vinet är guldgult i färgen. Doften är aromatisk men inte aggressiv. Här finns honung och topisk frukt som möter grön paprika, tomatblad och örtkryddor. Mycket tydliga, områdestypiska mineraltoner. Smaken är fyllig, kraftfull och speglar doften väl. Lagringen har gett vinet en viss rondör och slipat kanterna. Fortfarande bra syra och nästan salt avslutning. En verkligen klassisk friulansk sauvignon

Två väldigt olika sauvignon blanc-viner. Båda tilltalande och det är skönt att inte behöva välja... För stunden känns det dock som att SB från Loire definitivt är något jag ska gå vidare med. Har någon lite bra tips lyssnar jag gärna.

Upptäckte just att vinet finns i beställningssortimentet men bara för leverans inom Västra Götaland via importören Samott.

2013 Domaine Vinci Roc

Vilken häftig vinkick. Här har vi en flaska från en för mig tidigare helt okänd producent, öppnad lite på måfå en kväll mitt i veckan. Till en början kändes det som ännu ett trevligt vin de soif. Charmigt trevligt och lättklunkat. Rätt snart visade det sig att vinet hade betydligt mer att erbjuda än rak, enkel charm.

2013 Domaine Vinci Roc är gjort på 40% carignan och 60% grenache från gamla, lågavkastande stockar som lagrats tio månader på ståltank. Osvavlat, ofiltrerat och med 12.5% alkohol. Doften är rejäl och rustik med saftig frukt och ett vilt, lite animaliskt stråk, sådär som vilket sönderkramat naturvin som helst men här finns mer. Mineraler, kryddor och piptobak. Smakmässigt funkar vinet på precis samma sätt. Här finns en charmig lättillgänglighet med bra frukt och fin syra men också ett intresseväckande djup. Framförallt i avslutningen med distinkta men inte det minsta jobbiga tanniner och lång, läcker eftersmak. Ett vin som har något för både hjärta och hjärna.

Jag misstänker att vinet ingick i någon leverans från Vinlådan och visar väl på konceptets styrka och svaghet. De ger en fin möjlighet att prova sådant man annars inte skulle ha sprungit på men de ger ingen möjlighet till påfyllning eller prova på annat från producenten. Jag vill definitivt ha påfyllning och hemskt gärna prova resten av Domaine Vincis sortiment.

2012 Gino Pedrotti Chardonnay

I februari besökte Giuseppe Pedrotti Ängelholm och presenterade fyra av hans torra viner. Av någon anledning valde jag bort hans chardonnay. Rannsakar jag mig själv lite grann så var nog anledningen en skepsis mot fatad, norditaliensk chardonnay. Nu, med facit i hand så att säga, så börjar jag fundera på när jag ska lära mig det jag ju egentligen redan visste. Finns det i Cibi e Vinis sortiment är det alltid värt att prova. Och i det här fallet definitivt värt att köpa. Jag skrev för ett tag sedan att Giuseppe Pedrotti gör vänliga viner. Fylliga viner gjorda på sent skördad frukt, slösande rika utan några skarpa kanter. Det omdömet gäller även hans chardonnay.

2012 Gino Pedrotti Chardonnay är djupt guldgult i färgen och bär tydliga spår av en tids skalkontakt. Doften är rik, intensiv och fyllig med mogen tropisk frukt, gula äpplen och honung. Smaken är fyllig och generös med massor av riktigt mogen frukt och honung. Förvånansvärt frisk syra balanserar upp och lite lätta tanniner i avslutningen.

Det här är riktigt bra, faktiskt det av Pedrottis viner jag gillar allra bäst. Rekommenderar varmt ett blandat sex-pack som bör innehålla ett par chardonnay och minst en schiava nera.

2014 Domaine Grosbois La Cuisine de ma mère

Så, nu har även jag blivit Caviste-kund. Av någon anledning har jag aldrig blivit färdig att beställa förrän nu.

2014 Domaine Grosbois La Cuisine de ma mère representerar en typ vin som jag har svårt att värja mig mot. Italienarna talar ju ofta om vini da meditazione. Det här måste vara ett exempel på motsatsen. Ett fullständigt rakt, okomplicerat och kravlöst vin. Ett vin som snarare manar funderingar, åtminstone dystra sådana, på flykt. Här finns inga dolda hemligheter. What you see is what you get. 

Och det man ser är en tät blåröd skapelse. Det doftar purungt. Massor av bär i doften, mineraler och lite grön paprika. Smaken är frisk och saftig. Lite sötma från den generösa frukten, balanserande syra och en del tanniner. Perfekt kombination av busig ungfruktighet och , faktiskt, en viss elegans. De tre flaskorna i lådan kommer inte att bli långlivade. Synd att det inte går att fylla på.

2011 Borgo del Tiglio Collio Bianco

Efter den grekiska utsvävningen är det dags att återvända till hemmahamn för en avstämning. Av någon anledning har jag inte bloggat om Nicola Manferrari och hans Borgo del Tiglio trots att jag besökt egendomen och verkligen gillar vinerna. Kanske är det värt att stanna upp ett ögonblick och fundera över hur det kommer sig att en producent som Borgo del Tiglio nästan verkar ha fallit i glömska. Här har vi att göra med en av Friuli-Venezia Giulias verkliga pionjärer som gjort kvalitetsviner i dryga 30 år, som hållit fast vid sin ursprungliga vision om hur man gör lagringsdugliga och komplexa vita viner. Grundreceptet, kanske inte det mest trendriktiga,  har hela tiden varit stor nogrannhet i alla moment, sen skörd och lagring på fat.

Collio Bianco är ett av Borgo del Tiglios instegsviner. Såväl pris som kvalité talar för att instegsvin  egentligen borde stå inom citationstecken. Vinet är gjort på 50 % tocai friulano, 40% sauvignon och 10% riesling, f ö samma blandning som Borgo del Tiglios toppvin Studio Bianco. Det har jästs och lagrats tio månader på använda barrique. Färgen är ljust guldgul med lite gröna stick. Doften är rätt återhållsam och mer elegant än in your face. Här samsas den typiska Collio-mineraliteten med persika, aprikos och en diskret blommighet. Smaken är en bra spegling av doften. Mineraler och diskreta fattoner bildar fond för den mogna frukten att breda ut sig på. Det är en rik, komplex smak med pondus, elegans och balans.

Oj så gott det här vinet är. Och så gott det kommer att bli. Och så kul att Enjoy importerar till riktigt bra pris.

Vinprovning på Hedentorps 17/4

Fredag 17/4 kör vi vårens första vinprovning på Hedentorps. Temat är, föga överraskande kanske, Det Nya Grekland. Maria Warming Brink Tsalapati från Oinofilia/Vinocultura leder provning. Anmälningar och frågor till l.olsen@telia.com

2012 Domaine Karanika Brut Cuvee Speciale Dosage Zero
2013 Tetramythos Wines  Retsina
2013 Hatzidakis Winery Santorini Assyrtiko
2011 Hatzidakis Winery Nixteri Assyrtiko
2011 Domaine Karanika Limniona Xinomavro
2012 Tatsis Winery Negoska

2013 Mylonas Winery Savatiano

Jag fortsätter min grekiska odyssé med en 2013 Savatiano från Mylonas Winery och kanske den roligaste upplevelsen so far. Jag älskar ett när ett till synes enkelt vin visar sig ha lite extra nyanser som inte är sådär omedelbart förnimbara utan som dyker upp med lite extra tid och uppmärksamhet. Vinet är blekt guldgult. Doften är rätt återhållsam och nedtonad men fascinerande. Här finns päron och citrus men också ett spännande örtkryddigt stråk som påminner om timjan och mynta. Smaken är ren och frisk. Alla aromerna går igen. Avslutningen lite lätt bitter med mineralisk sälta. På ett plan enkelt och kravlöst men ändå med förmågan att fånga uppmärksamheten och skapa fördjupning. Jag tror också att det här är ett vin som skulle kunna tåla några års lagring.

Även detta vin finns att köpa hos Vinocultura i Charlottenlund och kostar runt 100 DKK

2011 Hatzidakis Winery Assyrtiko Nikteri

I somras provade jag Hatzidakis Winerys Assyrtiko Cuvee no 15 och blev rätt imponerad. Ett kraftfullt men likväl elegant vitt vin med generös frukt och vulkaniska mineraler i doften, fyllig smak med massor av syra. Det dök upp associationer till såväl Alsace som Chablis och Condrieu, Likt men ändå något helt eget. Vinet lämnade efter sig en känsla avv att det här var något att gå vidare med utan att veta riktigt hur. Ikväll provade jag ett annat vin från samma producent.

2011 Assyrtiko Nikteri är gjort på sent skördade druvor som haft 12 timmars skalkontakt och lagrats ett år på fat. Färgen är djupt guldgul. Verkligen mäktig doft med nötter, honung, kryddor, stenfrukter, citrus och tydliga mineraltoner. Det är en verkligen fascinerande sniff. Inte alls lik en gewurztraminer men med en liknande karaktär. Faten märks men dominerar inte. Smaken är en perfekt pendang till doften. Allt går igen. En aning restsötma som balanseras perfekt med den höga syran som ger ett rejält lyft åt hela paketet. I avslutningen finns det kännbara tanniner, lite eldighet och  en smak som hänger kvar länge.

Ja, vad ska man säga om detta ? En märklig, fascinerande och unik vinupplevelse. Riktigt bra till lagrade ostar och naturligtvis ett kontemplationsvin av rang. Inte något man dricker i stora mängder.

Finns att köpa hos Vinocultura i Charlottenlund för dryga 200 DKK

2009 Karanika Xinomavro

Mark Twain lär ha sagt att "History never repeats itself but is does rhyme". Jag tänker att det kan vara på ett liknande sätt när det gäller traditionella, ursprungstypiska och hantverksmässigt framställda viner. Terroir upprepar sig inte, men den rimmar.

Min tanke är att poängen, eller åtminstone en av poängerna, med  terroir är att det ger mångfald och variation. Variationen är på ett tema som jag tror mig om att börja känna igen. Det var en provning av några grekiska viner som fick mig att börja tänka i dessa banor. Vinerna jag provade kändes både unika och välbekanta. De talade så att säga inte grekiska med mig. Språket gick att förstå även om det talades dialekt. Ikväll öppnade jag ytterligare en grekisk flaska, ett vin som fick mig att gå ifrån att vara försiktigt nyfiken till entusiastisk.

Karanika är en rätt ny egendom. Den drivs sedan några år tillbaka av det holländska paret Laurens Hartman och Anette van Kampen. De slog sig ner i Amyndeo i norra Grekland. Deras 4.5 ha är belägna på 650 meters höjd. Vinstockarna är mellan 30 och 100 år gamla. Laurens Hartmans ambition var från början att göra xinomavro som den en gång gjordes. Ekologisk odling, naturjäst, lång maceration och ofiltrerat. 2009 lär ha varit en svår årgång och förmodligen en stor utmaning för den relativt oerfarne Hartman. Jag som saknar referensramar när det gäller xinomavro kan bara konstatera att vinet i glaset är fantastiskt. Varken mer eller mindre.

Doften är inte särskilt fruktig. Nypon och balsamiska ångor är det första intrycket, lite rensande Vick-inhalator. Smaken bjuder på den där perfekta kombinationen av lätthet och kraft. Lite av att dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Lite nyponsötma och balsamvinäger. Hög, frisk syra och rejält med finkorniga tanniner.

Den som bekänner sig till gospeln enligt Etna eller den nordpiemontesiska nebbiolotrosbekännelsen och vill lämna det monoteistiska, look no further.

Karanikas viner importeras till Danmark av Oinofilia. Kostade 150 DKK hos Vinocultura och kan möjligen hittas hos Terroiristen

2013 I Clivi Verduzzo

Handen på hjärtat, när drack du en torr,  konventionellt vinifierad verduzzo senast ?

Verduzzo kallas ibland för en vitskinnad rödvinsdruva. Oftast används den till söta eller halvsöta viner. Ibland används verduzzo i torra blandningar och någon gång görs kraftfulla orangeviner. Mig veterligen odlas verduzzo enbart i Colli Orientale, Collio och i Collios slovenska del Brda.

Jag har känt till producenten I Clivi, provat ett par flaskor som jag gillat men av någon anledning har jag inte gått vidare. Förrän nu. Företaget startade under tidigt 90-tal av Ferdinando Zanusso med ambitionen att göra viner med maximalt uttryck av områdets terroir. I Clivi har åtta hektar i ett av Colli Orientales allra bästa områden, Corno di Rosazzo och fyra hektar i Brazzano som tillhör Collio. Vinstockarna är gamla och naturligt lågavkastande. Jordmånen är klassisk ponca.  Numera är det sonen Mario som ansvarar för produktionen och arbetar i samma anda som sin far. Ekologiskt vingårdsarbete, naturlig jäst, ingen maceration, ingen filtrering och ingen ek alls. Vinerna lagras länge i ståltank på jästfällningen. Viner i Mario Schiopettos anda.

2013 I Clivi Verduzzo kommer från en vingård med 60-åriga stockar. Det har lagrats sex månader på ståltank. Vinet är ljust guldgult i färgen. Det har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Doften är rätt återhållsam men det finns en del primära aromer av äpple,  päron och citrus. Vitpeppar och tydliga mineraltoner.

Smaken är mycket frisk. Gröna äpplen, citrus och en liten ton av honung. Väldigt rent, rensande vin med hög frisk syra och mineralisk, nästan lite salt, avslutning. Lång eftersmak. I finalen ger sig också verduzzons tanniner till känna med en lätt strävhet. Klassiskt, lite krävande och väldigt personligt vitt vin.

Det här är fantastiskt gott nu men det kommer att bli ännu bättre med några års lagring. Jag dricker vinet över tre dagar och det smakar bäst dag tre. Då har den primära frukten tonats ner. Päronaormerna är borta och vinets struktur och mineralitet framträder tydligare.

Kostar 150 DKK hos Niche Vin.

2012 Gino Pedrotti L'Aura

Välkommen till Giuseppe Pedrottis vinvärld. Den skiljer sig lite från de sammanhang jag brukar röra mig i. Du förstår, Giuseppe gillar inte skarpa kanter. Han vill ha rondör. Hans viner är snarare cirkulära än linjära. Frukten skördas riktigt mogen och syrorna är lite dämpade. Giuseppe gör vänliga viner.
Det finns en tydlig röd tråd i Pedrottis viner. Odlingen är biodynamisk och källararbetet återhållsamt. Giuseppe berättar att han helst lagrar sina viner på botti men använder också en del mindre fat. Man använder naturlig jäst och filtrerar inte vinerna. Frukten skördas sent och vinerna är rika, aromatiska och på många sätt väldigt lätta att ta till sig. De vita vinerna macereras i ett par veckor.

I fredags höll Giuseppe en provning för ett trettiotal personer i en källarlokal i Ängelholm. Jag hade inte provat hans viner tidigare men det faktum att Pedrottis viner ingår i Cibi&Vinis sortiment gjorde att jag inte hyste några som helst betänkligheter mot att ordna en provning. Provningen innehöll fem av Pedrottis åtta viner. Vi smakade nosiola, l'aura, schiava nera, l'auro och vino santo, och hoppade över merlot och rebo. Jag gillade det jag prövade över hela linjen. Det var dock ett vin som verkligen stack ut och som jag återvände till både under kvällen och dagarna efter provningen.

2012 L'Aura är en blandning av nosiola och chardonnay, två veckors skalkontakt och ett års lagring på små, gissningsvis begagnade fat. Vinet är djupt guldgult i färgen. Rik, yppig doft med honung, mogen frukt, hasselnötter och lite målarlåda. Smaken är fyllig och djup med hög viskositet. Kraftfullt men inte tungt. Syrorna balanserar den mogna frukten fint. Tydliga men väl integrerade tanniner och lång eftersmak.

Det här imponerar verkligen. Underbart meditationsvin som också visar sig vara ypperligt till ost, chark och rökt lax. 145 DKK hos Cibi&Vini

.

Carlo brukar säga att lusten ska driva verket. Just nu är inte den så stor så  frustrationen får stå för bränslet. Och ja, jag har haft kontakt med systembolaget. Eller kanske snarare icke-kontakt. Det gäller 92559.

Vinet släpptes i fredags. Några hundra flaskor till vinkällarbutikerna och så då pliktskylidgt några dussin till varudepån för oss lantisar att slåss om. Av någon anledning låg servern nere fredag förmiddag och när allt funkade var depån ekande tom. Däremot fanns det flaskor kvar i vinkällarbutikerna. Som såklart inte gick att beställa.

En kontakt med importören Winetrade talade om att nya flaskor skulle komma till både depå och vinkällarbutiker. Jag kontaktade kundtjänst som bekräftade att depån skulle få 42 flaskor och vinkällarbutikerna några hundra. För att känna mig säker på att få den eftertraktade lådan la jag in en bevakning. 

Idag, dagen då de nya flaskorna skulle komma in till depån stod webbsaldot på noll och något mail från systembolaget fick jag inte. När jag ringde kundtjänst fick jag beskedet att man sålt slut och man visste inte varför jag inte fått något mail. Några av de 156 flaskorna på Regeringsgatan gick inte att reservera. Nytt samtal med Winetrade gav för handen att det fortfarande fanns flaskor i deras lager. Men dessa gick såklart inte att beställa till min butik.

Jag skulle kunna skriva mycket om vad jag tänker om detta men jag tror jag låter bli. Jag tror också jag tar och släpper tanken på de där sura Jurapinnarna. Och på att handla vin hos världens bästa vinhandel. Det finns ju trots allt en del annat som är bra mycket roligare.

2008 Dalzocchio Pinot Nero

För bra för att bara blippa förbi på Instagram. Har provat och gillat utan att bli riktigt hänförd vid flera tillfällen tidigare. Ikväll var vinet helt strålande, visade upp sig från sin bästa sida och visst, ni gissar helt rätt. Det var sista flaskan. 2008 Dalzocchio Pinot Nero tar inte många tiondelar på sig för att tala om både druva och ursprung. Härlig doft med skogshallon och körsbär, pinot-kryddor, sottobosco och mineraler. Smaken är förledande lätt men med hög intensitet. Slankt, svalt, balanserat och elegant. Frukten fortfarande mycket vital, frisk syra och mjuka tanniner. Snygg avslutning med blodapelsin och mineraltoner. Ett vin som verkligen inbjuder till klunkande men som förtjänar uppmärksamhet och eftertanke. Cibi&Vini säljer för 185 DKK. Som av en händelse är det dessutom så att Elisabetta Dalzocchio gästar Ängelholm den 6/2. Hon kommer att ha både 09:or och 10:or i bagaget. Finare Vinare har skrivit en nätt presentation av producenten

2004 R Lopez de Heredia Vina Gravonia Crianza Blanco

Jag kände vagt till namnet R Lopez de Heredia och hade något slags aning om att det var en traditionell Rioja-producent. Vill minnas att Alice Feiring skrev om dem i "The Battle For Wine and Love" och att jag sett något på någon blogg men mer var det inte. I mellandagarna sprang jag på den här flaskan på tilbud (till ett högre pris än det monopolet erbjuder skulle det visa sig) hos Superbest i Rotunden. Utifrån någon generell idé om att jag dricker för lite vitt och en allmän nyfikenhet fick ett par flaskor följa med i kundvagnen.

En googling gav en hel del intressant information om producenten. R Lopez de Heredia är en av de första producenterna i Rioja Alta och drog igång sin verksamhet under senare delen av 1800-talets andra hälft. Idag är ett en av få familjeägda egendomar i Rioja Alta men ändå en rätt stor spelare. Man har strax under 200 ha mark och producerar 600.000 flaskor per år. Odlingen beskrivs som hållbar och vinmakandet traditionellt. R Lopez de Heredia har egen tunnbindarverkstad, renoverar gamla barriquer och undviker att använda ny ek. Man använder bara naturlig jäst, jäser på stora ekfat utan tempraturkontroll och lagrar på gamla barriquer. Hela verksamhet verkar vara en anakronism som just nu ligger helt rätt i tiden. Det mesta har sett likadant ut sedan starten.

2004 Vina Gravonia Crianza Blanco är druvren viura från riktigt gamla stockar. Det har lagrats fyra år på gamla barriquer av amerikansk ek. Därefter följer fyra års flasklagring innan försäljning. Vinet är djupt guldgult i färgen. Doften är verkligen speciell. Gula plommon och äpplen, nötter, citrus, lite svamptoner och vanilj. Fascinerande, intressant och i högsta grad njutbart. Smaken är frisk, fyllig och rätt kraftfull. Det känns nästan som ett rött vin i strukturen. Citrus, lite honung och en läckert bitter avslutning med vit persika och vanilj. Lång eftersmak. Initialt drack jag vinet kylskåpskallt vilket inte var så kul. Funkade bäst vid 15 - 16 grader, då kommer komplexiteten fram ordentligt.

Snacka om ögonöppnare av kolossalformat. Jag kan inte påminna mig om att jag druckit vit rioja tidigare men här blir det påfyllning. Importören Janake Winegroup har flera årgångar av R. Lopez de Heridias vita viner till riktigt bra priser. Ska bli riktigt spännande att prova mera.

2010 Lorenzo Accomasso Dolcetto d'Alba

Efter att ha läst Italienska Viners fantastiska skildring av ett besök hos den legendariske Barolo-producenten Lorenzo Accomasso blev jag, och säkerligen många med mig, enormt sugen på att prova åtminstone något av hans viner. Tyvärr framgick det också att texten att vinerna inte var direkt lätthittade. Liten produktion i kombination med stor export till Japan och dessutom kultstatus. När så en bekant med de rätta kontakterna frågade om jag var intresserad att köpa några flaskor var jag inte precis svårövertalad.

Det har gått några månader sedan lådan anlände och jag har inte kommit mig för att korka upp och prova förrän nu. Det är såklart med skyhöga förväntningar som jag närmar mig vinet. Jag kan inte påstå att jag känner mig orolig över att bli besviken men ändå känns en viss anspänning.

Och även om jag gillar första sniffen och första klunken så infinner sig ett litet - men märkbart - tvivel. Lite av "var det inte mer än såhär". Visst var doften fin med stall, mineraler och fin körsbärsfrukt men jag hade förväntat mig mer liksom. Och det kommer. Jag kan inte påstå det slår gnistor om det. Det här är inget fyrverkerivin. Snarare är det som en berättelse som tar lite tid på sig för att fånga en men som plötsligt - utan att man riktigt märkt det - har en i sitt grepp.  Det är som att vi plötsligt kommer i fas med varandra, jag och vinet. Väldigt trevligt vin att dofta på. Harmoniskt, eftertänksamt och stimulerande. Smaken bjuder på en djup fruktmatta, frisk syra och mjuka tanniner men framförallt på balans och harmoni. Stort djup i smaken och det kan gå långt mellan klunkarna.

Jag skulle inte kalla 2010 Dolcetto d'Alba för elegant. Snarare värdigt och stolt. Lite som ett väl ingånget blåställ på en duktig hantverkare. Bekvämt, funktionellt, användbart och tidlöst. Inget prål, ingen flash. Bara klass.

2014 i backspegeln

Dags att försöka göra något slags sammanfattning av det gångna året, åtminstone ur ett vinperspektiv. Jag kan börja med att konstatera att aktiviteten på bloggen varit rätt låg och att den inte riktigt speglar hur det faktiskt sett ut. Vinintresset har inte falnat men av någon anledning har det sällan känts angeläget att skriva. Det finns många skäl till att det blivit så. Ett är att bloggosfären känts mindre inspirerande. De flesta bloggar jag läser fortsätter att inspirera men det har blivit allt glesare mellan inläggen. Aktiviteten har flyttat till Instagram, en företeelse som jag är rätt kluven inför. Det är för snabbt, för kort och för ytligt men också rätt kul.

Nu har ju flera andra medbloggare vaknat till,  producerat listor, sammanfattningar och summeringar, och då ska väl inte jag vara sämre. Vad det här ska bli har jag ingen aning om. Så jag lägger på Kinks-antologin, häller upp ett glas schioppettino från Ronchi di Cialla så får vi ser var vi hamnar.

Och det är väl ett ställe att börja på. Under året gick Paolo Raspuzzi bort. Jag hade förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen, prova hans viner och få ta del av hans klokskap. Utan Paolo Raspuzzis mod, beslutsamhet och uthållighet hade vi inte kunnat dricka schioppettino idag.

Det blev ingen resa till Friulien under 2014. Förhoppningsvis blir det bättring under 2015. Nu blev det ju en hel del Friulien ändå. I Köpenhamn var det Friulien-provning  den 13/11 och dagen efter gästade Marco Sara Ängelholm. Den största Friulien-upplevelsen kom dock redan i februari. Då besökte Josko Gravner Terroiristen i Köpenhamn. Jag fick möjlighet att prata med den legendariske vinhantverkaren under ett par timmar och det var en stor upplevelse. Lågmäld och ödmjuk i sin framtoning men med mycket bestämda åsikter.  Under kvällen fick vi prova första årgången av Gravners mytomspunna pignolo vilket inte bara blev årets största vinupplevelse. Fantastiskt också att få dricka hans Breg och ribolla gialla i tre årgångar. Om jag har någon vinrelaterad föresats för 2015 så är det att besöka Oslavia igen.

                                                                   Philippe Blanck
En annan obloggad vinupplevelse var provningen med Philippe Blanck som presenterade en handfull av Paul Blancks viner, gav en lärorik lektion om terroir och i förbifarten serverade en hel del livsvisdom. En otroligt intressant provning som visar att vin är så väldigt mycket mer än bara vin. Minns särskilt när han fick en fråga om malolaktisk jäsning och svarade "Well you know it's like teenagers and pot. Sometimes they smoke it, sometimes they don't. You can't really control it"

Nadia Verrua

                                                                     Philippe Gimel

                                                                     Eugenio Rosi
Om bloggandet gått på sparlåga så har aktiviteten på provningsfronten varit större med Bjärhus gårdsbutik och Hedentorps plantskola som fasta punkter. Eugenio Rosi, Philippe Gimel/St Jean du Barroux, Eric Lichtlé, Nadia Verrua, Dirk Vermeersch och Marco Sara har varit på plats. Att prova med producenten som provningsledare ger ju onekligen en extra dimension. Mötena har också stärkt mig i min uppfattning att bra människor gör bra vin. Förhoppningsvis ska vi få till några kul producentbesök även under 2015 och gärna då tillsammans med lokala mathantverkare. Att lyssna till diskussion mellan en skånsk charkuterist, en lammuppfödare och Philippe Gimel var en lärorik upplevelse för mig. Likheterna mellan deras olika verkligheter var nog större än skillnaderna.

Oj då, det här har ju handlat mer om människor och möten än om vin. Fast å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Det är väl egentligen det som verkligen intresserar mig. Vad det är som driver folk, tankar, idéer och värderingar.

Viner då ? Jodå jag har druckit en massa bra grejer i år. De flesta tillsammans med andra vinbloggare. Sammankomsterna med Lessrof, Italienska Viner, Vinosapien och Finare Vinare har såklart tillhört årets höjdpunkter. Ska jag ändå begränsa mig till en enda flaska som jag verkligen kommer att minnas från 2014 så är det ett franskt tips från Italienska Viner. Ikväll går sista flaskan av 8. Ett bra slut och en god början.