2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle

Vårens besök i Costières de Nimes lämnade en massa lösa trådar efter sig. Vi provade en hel drös med viner som jag mer än gärna hade stiftat närmare bekantskap med. En del producenter kändes som direkt nödvändiga att följa upp. Det hade säkert blivit mycket mer CdN på bloggen om det inte varit för monopolet. Där hittar man idag totalt åtta viner från området.

En av de producenter som gjorde allra störst intryck på oss var Marc Kreydenweiss, Alsace-biodynamikern som sedan 1999 även har en egendom i CdN. Tryffelsvinet har något av Kreydenweiss Alsace-viner men inget ur Rhône-portföljen. För att hitta de vinerna får man bege sig över sundet till Theis Vin.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle är gjort på en blandning av syrah, carignan och cinsault. Jag är osäker på hur vinet lagrats men gissar på en blandning av använda barriquer och stora fat. Doften bär åtminstone inga som helst spår av någon ek. Istället finns här en läcker blandning av körsbär, björnbär, lavendel och bio-äpplen. I bakgrunden en del funkiga tongångar, lite rök och lätt jordighet. I mitt tycke en väldigt charmig och rustik doft.

Det är ändå smaken som får mig att helt kapitulera inför Barbabelle. Det är egentligen inte ett särskilt spektakulärt vin utan ett väldigt välgjort vardagsvin där perfekt balans och hög drickbarhet är trumfkorten. Vinet är medelfylligt med saftiga bär i centrum. Bra koncentration, frisk syra av nästan italienskt snitt och väl integrerade tanniner.

Vinet kostar runt 90 DKK hos Theis som ett riktmärke. Här åker priserna jo-jo hela tiden och ibland säljs Barbabelle för 60. Man säljer både Alsace- och CdN-vinerna men har inte plockat hem toppvinet Ka, en druvren carignan från 100-åriga stockar. Det är synd. Kanske en boll för Tryffelsvinet att springa på ? Eller för Vinik ?

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon, 2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo och 2007 Campo Reale Recioto,

Jag har ett problem med amarone. Problemet är att jag sällan känner mig riktigt sugen på amarone. Jag dricker mest av lust och sällan av plikt vilket gör att det är ytterst få flaskor med amarone som korkas upp på hemmaplan. Samtidigt har jag känt att jag borde försöka närma mig fenomenet, inte minst utan från vinterns spådom. När jag så fick en förfrågan om att ordna ett par amaroneprovningar kändes det som en skänk från ovan och en möjlighet att ta mig an vinerna från Valpolicella på ett lite annat sätt än jag brukar. Samtidigt väcktes naturligtvis frågan om jag var rätt man för uppgiften. Jag försäkrade mig om god konsulthjälp och tackade sedan ja till uppdraget. Upplägget blev en provning genom hela skalan från almindelig Valpolicella via superiore och ripasso till amarone och recioto. Här följer mina intryck av de tre tyngsta vinerna.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon är en mörk, tät och blåröd uppenbarelse. Doften ger ett synnerligen modernt och designat intryck. De rostade ekfaten, 30 månader på 350-liters fat av slavonsk ek, tar rejält med plats. Här finns körsbär och andra mörka bär, kaffe läder, kryddor och choklad. Det är eldigt, intensivt och mycket av allt.

Smaken dundrar på i samma stil men trots allt så känns vinet varken klumpigt eller obalanserat. Precis som doften är smaken fyllig, eldig och fullmatad. Det finns inslag av russin och annan torkad frukt och en del restsötma. Det råder ingen tvekan om vad det är i glaset. Friska syror och tydliga men avrundade tanniner ger balans och stadga. Lång eftersmak där man hinner önska att fathanteringen varit något mera subtil.

Campo Leon är utan minsta tvekan en välgjord och kraftfull amarone. Stilen passar inte mig riktigt och det är framförallt de rostade faten i kombination med den söta frukten som stör. Det blir säkert bättre med några års lagring men jag tror inte att jag kommer att följa den utvecklingen närmre.

2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo är betydligt ljusare och mer transparent i färgen. Jag har ingen uppgift om hur vinet lagrats men av doften att döma så handlar det om en varsam fathantering. Doften är betydligt mera återhållsam men inte på något sätt sluten utan bara mera lågmäld. Här finns fin körsbärsfrukt, björnklister, russin och en del kryddtoner. Doften känns mogen och väl sammanhållen vilket är lite förvånande med tanke på hur ungt vinet är.

Vinet speglar aromerna väl. Det här är mer elegant än kraftfullt. Visst finns det en del russin- och starkvinstoner men det är det är inte alls samma pådrag som i det föregående vinet. Här finns utrymmer för nyanser. Syran är frisk och tanninerna mjuka. Riktigt gott och här får jag lust att fylla på glaset både en och två gånger. Jag kommer definitivt att kolla upp Terre di Leones andra viner.

Dessertviner dricker jag alltmer sällan. Efter att ha smakat 2007 Campo Reale Recioto förstår jag inte alls varför. Vinet har lagrats ett år på ståltank och har en mörkt blåröd, nästan svart färg. Doften är otroligt häftig med klockrena maraschinokörsbär, violer, ugnsstekta äpplen och skumbananer.

I munnen känns vinet trögflytande och sammetslent. Behaglig sötma, frisk syra och en härligt bittersöt avslutning där körsbären och de bakade äpplena hänger kvar länge. Ett fantastiskt trevligt vin som är kvällens stora överraskning för mig.

Att förbereda en Valpolicella-provning har varit ett kul sätt att närma sig området. Med bra hjälp att välja viner, lite provande på egen hand och en del pluggande känner jag att jag lärt mig massor. Det har inte gjort mig amarone-frälst men jag kommer helt klart att prova mer vin från Valpolicella vad det lider.

Campo Leon kostar 295 kr och Il Re Pazzo kostar 299 kr. Båda går att beställa från Vinupplevelser. Recioton kostar 200 DKK från MVineM

Quest for qvevri, del IV - qvevri-symposiet i bloggosfären

Saperavi-rankor, Pheasant's Tears odlingar i Kakheti-provinsen

Det finns mycket mer att säga om qvevrisymposiet i Georgien, september 2011, när tillfälle ges (för det som redan sagts på Billigt Vin kolla här, här och här).

I väntan på detta, besök gärna vad andra deltagare i symposiet postat:
Alice Feiring
I Glasset (Heidi Jaksland Kvernmo)
Wine Lover's Journal (Diane Letulle)
Tony Aspler
TheWineBlog (Luiz Alberto)

Vinskribenten Alice Feiring och vinproducenten John Wurdeman, en solig septemberdag i Kakheti

Billy Ray Mangham, keramiker från Austin, Texas, var förstås extra intresserad av själva lerkärlet. Han hade också med sig överjävligt goda, hårt rullade cigaretter av organiskt odlad tobak - hade det märket gått att få tag på här hade jag återfallit i nikotinism direkt. Dessutom en man med god musiksmak - Doug Sahm, Guy Clarke, John Prine osv. Enda problemet med att hänga med Billy Ray på kvällarna var att jag glömde ta noter om vinerna vi hällde i oss.

2010 Occhipinti SP68 Bianco

Arianna Occhipintis röda viner har tagit bloggosfären med storm. Det röda instegsvinet SP 68 har rosats lite extra och det finns verkligen fog för lovorden. För ett par månader sedan nosade Smaka Bra upp en vit SP 68 och min nyfikenhet var väckt. Den blev inte mindre av att det skulle handla om ett vin som genomgått 15 dagars skalmaceration och dessutom var gjort på lokala druvor. När dessutom Piu Rosso-Niels kom med en positiv anmälan var det bara att lägga en order till Fabio på Cibi&Vini och ställa in GPS:en på Torvgade.

SP 68 bianco är gjort på albanello och zibibbo. Den senare även känd som moscat d'alessandria och är druvan man använder till bl a marsala. Vinet är ljust guldgult och skiljer sig rätt rejält från andra macererade vita jag provat. Doften har till en början en väldigt uttalad muskat-karaktär. Det är mycket aromatisk och druvig med massor av fläder och honung. Så här långt skulle man kunna föreställa sig att det var ett sött vin i glaset. Det är inte helt olikt Trincheros Sogni di Baccho. Snart dyker det emellertid upp andra, inte fullt så ämabla, sensationer. Det finns en del naturvinsfunk, lite sunkig disktrasa, citrus och vinteräpplen. Doften drar onekligen åt två håll. Fascinerande snarare än störande.

Smaken fungerar på precis samma sätt. Vinet är lätt med låg alkohol men ändå väldigt smakrikt. Samma druvighet med en aning fruktsötma som balanseras fint av bra syror. Fascinerande avslutning med kanderande citrusskal, vita vinbär, vit persika, lätt mineralisk sälta, viss strävhet och bitterhet.

Jag gillar verkligen SP 68 Bianco och fascineras av smakrikedomen och uppfattar det som betydligt mera apart än det röda syskonet. Kanske inte lika matvänligt och användbart men alldeles förtjusande på egen hand. Kul också med ett vitt vin gjort med 15 dagars skalkontakt där det druvtypiska är intakt.

Cibi&Vini säljer för 119 DKK.

2010 Marínès (Eric Lichtle)

Vi har fortfarande soliga höstdagar, då Eric Lichtles Edelzwicker Marínès läskar efter en rask eftermiddagspromenad när vi åter kommit in i brasvärmen. Så till synes enkelt, men samtidigt gjort med omsorg och finess. Vilka druvor som ingår och i vilken blandning är inte så lätt att veta, men sylvaner och riesling är det väl och säkerligen en skvätt gewurztraminer också. Blommig och citrusfrisk doft, uppfriskande och vänlig smak - det här är ämabelt som bara den och sällskapet blir ännu gladare än förut.

Egentligen är det här till för sommarens varma dagar, men jag inser snabbt att det som är kvar av Marínès-lagret inte kommer att räcka till våren. Hoppas Lichtle har en ny Danmarkstur på gång inom kort.

2009 Stefan Vaja Glassierhof Lagrein

Heldag i Köpenhamn men denna gången inte för en vinsafari. Nej, dagen ska gå i naturvetenskapens tecken med besök på Experimentarium. Efter segdragna förhandlingar med döttrarna lyckas jag utverka ett snabbbesök hos Cibi&Vini.

Vid mitt besök har Fabio precis avslutat sitt Le Donne del Vino-tema. Nu är det Bjergvine som gäller och jag gissar att det är ett tema som kommer att göra en del avtryck i den svenska bloggosfären. Redan nu är den lilla butikslokalen på Torvegade full med lådor som det står Patrik och Torsten på. Jag gissar att lådorna med svensk destination kommer att bli fler.

Denna gången fokuserar jag på Anna Occhipinti och det blir bara ett Bjergvin som följer med hem. Vid en googling hittar jag inte särskilt mycket information om Stefan Vaja och hans Glassierhof. Egendomen är belägen i Alto Adige några mil söder om Bolzano omfattar 3.2 ha. Årsproduktionen är c a 15.000 flaskor. Odlingen är certifierad ekologisk. Resten av historien får vinet berätta.

Vinet har en mycket tät ungdomligt blåröd fär. Doften är verkligen ystert bärig, pigg och frisk.Frutti di bosco, körsbär och björnbär. Det finns också ett inslag av viol och lavendel och tydliga mineraltoner.

Smaken är verkligen frisk, saftig och läskande. Vinet överraskande fylligt med den oerhört charmerande frukten i centrumDet är mycket mjukt och nästan helt utan strävhet. Syran är frisk och det finns en god bitterhet i slutet som ger balans. Osunt hög drickbarhet. Om jag hade fått det här vinet blint hade jag nog kunnat hamna i både beaujolais och Österrike.

Det är är ett charmerande matvin av rang som jag är helt övertygad om kommer att falla fler bloggare på läppen. Supergott idag men kan säkert utvecklas ytterligare med ett eller annat år i ryggläge. 105 DKK/varuprov.

Den heta naturvinstrenden

I en kommentar till mitt inlägg om 2008 Chateau Poujeaux undrar IV-Patrik om jag tar mig "an aristokratin nu när snart sagt resten av vinvärlden springer på naturbollen." Ett spontanköp av ren nyfikenhet som ledde till en befogad och intressant frågeställning. Faktum är att jag allt oftare blir lite trött på allt tal om "den heta naturvinstrenden". Ett sätt att trivialisera en i grunden intressant och, i mitt tycke viktig företeelse. Jag misstänker också att just trendaspekten kan komma att producera en hel del stolpskott. När jag surfade in på DWC Vins hemsida hittade jag en intressant och tänkvärd text av Finn Klysner som är måttligt imponerad av trender, hyper och stjärnskott. Klicka på länken, läs och begrunda.

2007 Le Due Terre Merlot

Kvällens flaska blev en påminnelse om att jag ännu inte rapporterat färdigt om sommarens besök i Friuli-Venezia Giulia. Faktum är att några av de mest intressanta besöken fortfarande är obloggade. Det finns väldigt mycket att skriva om Silvana Forte, Flavio Basilicata och deras Le Due Terre. Just nu tänker jag bara fokusera på deras 2007 Merlot, det enda av deras viner jag inte provat tidigare.

Druvorna till 2007 Le Due Terre Merlot kommer från 15-åriga stockar. Vinet har jästs på betongtankar och lagrats 22 månader på små franska ekfat. Man använder bara naturjäst och filtrerar lätt innan buteljeringen. Odlingen är ekologisk.

Färgen är mycket tät och mörkröd, på gränsen till svart. Doften är minst sagt imponerande. Saftig plommon, körsbär och svarta vinbär i skön förening. I bakgrunden finns en god kryddighet och över hela härligheten flyter aromer från dyr piptobak och en lätt parfymlik blommighet. Fattonerna är väl integrerade. De känns absolut inte som något påhäng utan bidrar till komplexiteten. Supersympatisk vin att sniffa på.

Smaken kan bäst beskrivas som saftig, fyllig och kraftfull. Frukten är i centrum, generös utan att vara inställsam. Syrorna är mycket friska, tanninerna av det silkiga slaget. Lång, kryddig eftersmak med tydliga inslag av körsbär.

Jag är mäkta imponerad av Le Due Terres merlot, precis som jag är av deras andra viner. Nivån är genomgående mycket hög och det är omöjligt att inte göra kopplingar till Bressan. Båda tillhör Friuli-Venezia Giulias absoluta toppskikt när det gäller röda viner. Finn Klysners DWC Vin importerar till Danmark. Vinet kostar 250 DKK. Läs tidigare inlägg om Le Due Terre här

Räknetrissen mellanlandar i Bordeaux

Räknetrissen har, efter mitt senaste inlägg om bolagsrea, tagit reda på hur landet ligger till. Snabbt har han - vilket ju förstås redan varje rudimentärt insatt vinnörd känner till - kunnat konstatera att Bordeaux årgång 2007 inte precis räknas till de legendariska.

Nu får jag utstå spott och spe för att jag för det första inte hade koll på detta och i ännu högre grad att jag, för det andra, tjackat på mig ett gäng pavor. Nå, oavsett vad världen anser tyckte jag Haut-Médoc-tjutet Château Citran var riktigt trevligt när jag - genast efter hemkomsten från Bolaget - korkade upp. Jag hade inga referensramar, och blev överraskad av den friska syrlighet och den pigga frukt som smög fram efter en stund i glaset. Måhända lite gröna toner, men inget som störde alltför mycket. Om något hade jag nog väntat mig ett betydligt stramare, tillknäppt och tanninsträvt vin som skulle behöva flera år till för att komma till sin rätt. 50 % cabernet sauvignon, 50 % merlot och något jag säkert kommer att ha som sällskap åt köttstycken med gräddstinna tillbehör inom det närmsta året.

En farlig väg att slå in på, Bordeaux-spåret, det känner jag redan här.

Räknetrissens självpåtagna rekognoseringstur i årgångstabellerna har försenat månadens lista över nyhetssläppet. Nu tycks det inte vara något av de mer upphetsande släppen, och dessutom ska vinerna finnas tillgängliga ett tag framöver, så det må kanske vara hänt. Så här ser det i alla fall ut (BKWine, Munskänkarna, Tasteline, HD/NST, DN och i viss mån GP bidrar med betyg):

MOUSSERANDE
Graham Beck Brut Pinot Noir Chardonnay (7639), 99 kr. Medel 4. Antal betyg 6.
Ferrari Brut (7721), 139 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
De Saint Gall Premier Cru Extra Brut Blanc de Blancs (7885), 289 kr. Medel 3. Antal betyg 5.

VITT
Domaine Jean Bousquet Viognier 2010 (6013), 82 kr. Medel 3,83. Antal betyg 6.
Gysler Weinheimer Riesling trocken 2009 (2107), 120 kr. Medel 3,8. Antal betyg 5.
Alvarinho Contacto 2010 (6707), 124 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
Cono Sur Chardonnay 2010 (6600), 75 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Cautivo Blanco 2009 (5359), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

RÖTT
Château les Roches Gaby 2009 (3071), 139 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009 (2222), 199 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Bosman De Royan 2010 (6709), 79 kr. Medel 3,5. Antal betyg 6. (Tycks ha dragits tillbaka från sortimentet.)
Mandorla Sangiovese Cabernet Sauvignon 2010 (2581), 69 kr. Medel 3,4. Antal betyg 3,4.
Saumur Philippe Deval 2010 (2269), 76 kr. Medel 3,4. Antal betyg 5.
Taurasi 2006 (6282), 150 kr. Medel 3,33. Antal betyg 6.
Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 (6000), 79 kr. Medel 3,25. Antal betyg 4.
Bric delle Ginestre Langhe Rosso 2008 (7386), 109 kr. Medel 3,35. Antal betyg 4.
Cautivo Reserva 2006 (5357), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.
Matthias Gaul Pinot Noir 2010 (2848), 119 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

Som synes når inget rött eller vitt upp till 4 och medelbetygen droppar snabbt ner mot 3.

Hans Artberg ger ett vin, Ch les Roches Gaby, VG. G får röda 2009 Millaman Limited Reserve Carménère och Taurasi, samt bubblen Ernest Rapenau Brut och De Saint Galls blanc de blancs. De Loach Russian River Valley Pinot Noir får, bland många andra, ett klart IG.

Kanske ändå inte en så dum idé att koncentrera sig på rea-vinerna, när allt kommer omkring?

2008 Château Poujeaux & 2007 Guigal Gigondas

Under de drygt fyra år som Billigt Vin existerat har vi med gemensamma krafter lyckats skrapa ihop 17 inlägg som taggats bordeaux. Det är sådär fyra per år och speglar nog rätt väl hur min konsumtion ser ut. Det finns hela tiden i mitt bakhuvud att jag borde prova mer. Om inte för annat så för att skaffa mig lite referenser. I septembersläppet dök så 2008 Château Poujeaux upp samtidigt som jag fick en förfrågan från några kollegor om att ordna en introducerande vinprovning på temat bordeaux, bourgogne och rhône. Ett par flaskor inhandlades och ikväll korkade jag upp den första.

Vinet är tätt mörkrött med lite blå inslag. Doften är precis som jag föreställt mig att bordeaux ska vara. Det är svarta vinbären, plommonen, kaffearomerna och salmiak i skön förening. Det är elegant, stramt och klassiskt. Inget flamsigt flörtande men heller inte alltför uppsträckt. En doft jag känner mig rätt bekväm med.

Smaken fortsätter i samma stil. Medelfyllig, stram och klassisk. Frisk syra och lite småverisga tanniner. Frukten tillför en hel del - hör och häpna- charm och det är inte det minsta svårdrucket. Att det blir bättre med lagring är väl ingen djärv gissning men det är riktigt gott redan nu, även utan mat.

Jag är lite förvånad över att jag gillar det här såpass mycket och funderar på vad det kan vara som gör att det funkar för mig. Får jag en Chianti Classico gjord i samma stil uppskattar jag det sällan. Det kan ha att göra med att det verkligen är torrt. Kanske är det kombinationen fruktsötma och rostade fat jag ogillar.

Medan jag ändå var igång passade jag på att prova ett annat nysläppt vin, 2007 Guigal Gigondas som fått 94 poäng av Robert Parker och lovord av såväl vinskribenter som av ett par bloggare.

Doften kan man väl beskriva som lika ursprungstypisk som Château Poujeaux men anslaget är naturligtvis ett helt annat. Här är frukten i förgrunden och den domineras av mastiga körsbär och hallon. Fonden utgörs av lite mörkare tongångar i form av nystyckat kött, örtkryddor och trä. På något sätt känns det som att vinet är lite snöpt. Trots lång luftning kommer det aldrig riktigt loss. Det känns dovt och oförlöst.

Smaken går på i samma stil. Vinet är drygt medelfylligt. Allt finns på plats. Frisk syra och tydliga, lite torra tanniner. Kryddig, lite värmande avslutning. Trots det så övertygar det här vinet mig inte riktigt. Jag hittar inte något som fångar min uppmärksamhet, något som väcker mitt intresse. OK, men rätt tråkigt kan väl sammanfatta mina intryck. Och vem vill väl dricka tråkiga viner en fredagskväll?

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic

För ett par år sedan provade jag en tidigare årgång av Markowitsch Pinot Noir Classic. Jag gillade vinet, tyckte att det hade mer karaktär och var betydligt roligare att dricka än de flesta andra pinot-viner i jämförbar prisklass. Jag gjorde en mental notering om att det vore kul prova vinet igen. Något som jag såklart inte blivit färdig till förrän nu.

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic är helt transparent ljusrött med lite blå reflexer. Doften är väldigt druvtypisk med hallon jordgubbar och kryddor. Doften bär en del spår av ekfat men det är inget jag upplever som störande.

ster

Smaken är lätt och rätt enkel. Den domineras av jordgubbarna. Jag får klockrena associationer till jordgubbskräm. Frisk syra, lätta, mjuka tanniner och ett kort slut där kryddigheten och en lätt bitterhet tittar fram. Markowitsch Pinot Noir Classic är ett enkelt, oförargligt och lättdrucket vardagsvin. Varken mer eller mindre.

2005 Travaglini Gattinara

Butiken där jag brukar handla vin i italien verkar ha bytt ägare någon gång under året. Vid sommarens besök så var den vänliga damen borta och ersatt av en lätt stressad herre som inte alls verkade uppskatta de producenter jag frågade efter. Jag behövde handla vin eftersom jag fått möjlighet att skicka hem ett par lådor fraktfritt och kände inte till någon bättre butik.

IValpolicella-sortimentet hade Viviani ersatts av Tommasi och Masi. Damijan Podversic hade försvunnit ur Friulien-avdelningen men det fanns många flaskor från Vie di Romans. Cappellanos Baroli lyste med sin frånvaro medan La Spinetta-hyllan var välfylld. Jag gissar att ni vid det här laget har bilden rätt klar för er.

Den som kan sina nord-piemonteser har väl redan gissat vilken Gattinara-producent som fanns representerad. Travaglini är den mest kände producenten i Gattinara. Med en areal på 42 ha och en produktion som uppgår till 250.000 är man också en av de största. Vingårdarna ligger på c a 350 meters höjd. Jordarna har lågt ph-värde och är rika på järnhaltiga mineraler.

2005 Travaglini Gattinara är gjord på 100% nebbiolo. Vinet lagras på ek under två år, 25-30% på barrique och resten på botti. Vinet går i en rubinröd nyans som börjat dra sig mot de oranga och är helt transparent. Det första doftintrycket är lite lätt kyligt med tallbar och mentol. Det dyker upp lätta pustar av aceton. Det finns inslag av nypon, hallon och jordgubbar, stendamm och lakrits. Ett riktigt trevligt vin att sniffa på.

Smaken lever kanske inte riktigt upp till förväntningarna utan känns lite enklare. Smaken domineras initialt av fruktsötman innan syrorna kickar in och vinet ger klara associationer till hallonbalsamvinäger. Tanninerna är mycket finkorniga och lägger sig som stendamm i munnen. Fina mineraltoner, kryddor och lakrits i slutet. Det som saknas är lite mer stoppning eller substans.

Vinet kostade runt 15 euro och är väl värt sitt pris. På det hela taget bättre än väntat. Samtidigt vet jag att det finns andra, och betydligt mera spännande producenter i Gattinara som IV-Patrik har koll på. På SB finns två av Travaglinis viner att köpa i sexpack.