Hösthelg i Ängelsbäck med promenad över Grevie backar - där vi såg enstaka blommande vitsippor! - och sedan ner mot Skälderviken i solskenet. Hemma värmde solen in genom fönstren så att det knappt behövdes någon brasa förrän i skymningen. Då blev det å andra sidan snabbt kallt. Jag isolerade källarfönstret inför vintern, så att inte temperauren ska sjunka till skadlig nivå för vinerna.
Till lammsteken och potatisgratängen blev det Conde de Valdemar Gran Reserva 1999 (nr 12601), det andra impulsköpet från Burlöv. Fantasier om tempranillo och lamm hade följt mig sedan fredagsmorgonen när jag kikade på Muga på systemets hemsida, så det var följdriktigt. Under matlagningen hittade jag den sista slatten i den sista flaskan Mas Viló (det billiga priorat-vinet som var tillfällig nyhet för något halvår sedan), som blivit kvar sist vi var i huset. Det var fortfarande i stort sett drickbart och så var det snabbt slut på det roliga. Valdemar däremot var riklig och god till lammet, rätt så kraftigt och kärnfullt med en lite kärv eftersmak. Inte oangenämt mycket vanilj utan mer av frukt i doft och smak. I brasvärmen efter middagen bidrog det till en påtaglig och behaglig dåsighet.
Söndagkvällen innebar Lucinda Williams på Kulturbolaget och blaskig öl, inget att skriva hem till bloggen om. Man vet att man börjar bli gammal när man nostalgiskt minns ölkriget i skiftet åttio/nittiotal, när ölpriserna på krogarna sjönk ner mot 20-25 spänn för en stor stark. Nu är de uppe runt 45-50 kr. På KB har de små Staropramen för 46, medan en Hof från kran kostar 45 så det fick det bli. Någon för mycket, märkte jag när jag kom hem. Ännu mer kändes det så på måndagmorgonen, då jag på pendlartåget ångerköpt lovade mig själv en vit vecka. Och om jag fortfarande inte varit övertygad om min överkonsumtion blev jag det nu på kvällen. Då upptäckte jag att jag glömt ta ut den flaska Sileni sauvignon blanc, som jag innan konserten lagt på snabbkylning, ur frysen. Lätt fånget lätt förgånget. Flaskan hade inte sprängts och bitter till sinnes sitter jag nu här och väntar på att vinet ska tina, så att jag kan konstatera att det blivit förstört. Åt skogen med vit vecka.
2 kommentarer:
Misströsta inte. Det djupfrysta vinet kan bli en bra bas för mången god vitvinssås. F ö tror jag mer på vita dagar än veckor. En vecka är lång tid och visst är det ett märkligt och förmodligen typiskt svenskluterskt begrepp. I Italien innebär en vit vecka en veckas skidåkning. Det verkar också lite mycket.
tack för kloka och tröstande ord. du har rätt, vit vecka är oöverskådligt. kändes som en nödvändig sak att tänka där på måndagmorgonen bara
Skicka en kommentar