Haystack Wheat

Helgen bjöd på två traumatiska restaurangupplevelser med halvambitiös mat lagad av oambitiösa, eller inkompetenta, kockar. Till detta trist, feltempererart vin. Söndagen gav mer arbete med gärdsgården och stora mängder folköl på burk. Söndagskvällen borde ha avslutats med ett bra vin men det hade varit bortkastat. Istället blev det öl från majsläppet.

Haystack Wheat är en wiessbier från amerikanska mikrobryggeriet Lefthand Brewing Company. Färgen är ljust gulvit och lätt grumlig. Doften avsöjar inte vad det är för öl. Den är kryddig, jästig och citrusfruktig. Smaken är torr med ett litet uns sötma, lätt rökighet och en för ölsorten ovanligt tydlig beska. Röken och den lätta sötman är det enda som talar om att detta är en weissbier. Annars påminner Haystack Wheat mest om ambitiös lager. Jag uppskattade In Heat Wheat från Flying Dog betydligt mer men helst dricker jag nog den äkta varan

Croocked Moon på Gastro

I perioder har vi skrivit rätt mycket om öl på Billigt Vin men det var ett tag sedan sist. Jag vet inte om det beror på att min kunskap är för liten men min känsla är att Systembolagets ölkunder har större anledning att vara nöjda än vinkunderna. Det kan som sagt bero på att mitt enagemang inte är lika stort för öl som för vin men jag hittar ofta något spännande i ölsortintet när jag besöker en systembutik. Nu ska inte det här inlägget handla om ölutbud utan om en mycket speciell provning som jag bevistade i helgen.

Fredric från ölbloggen Malt Humle Jäst & Vatten ordnade en beermaker's dinner på Gastro i Helsingborg. Beermakern som höll i provningen var Sören Parker Wagner (förresten, varför har danska ölmakare och italienska vinmakare alltid så coola namn?) från mikrobryggeriet Croocked Moon. Sören presenterade sju av sina egna öl. Till detta serverades en tre-rätters meny.

Jag gillar hela grejen med mikrobryggerier och hantverksmässigt framställd öl. Det råder en oerhörd kreativitet och upptäckarglädje bland småbryggerierna. Emellanåt går det dock över styr och det blir bara konstigt. Ibland verkar det vara som att bryggarna ger sig in pissingcontests om vem ska kan göra den mest fullmatade, alkoholstarka och beska ölen. Sören Parker Wagner verkar tänka helt annorlunda. Han vill göra så bra och intressant öl som möjligt där balans, elegans och drickbarhet är ledorden.

Provningen inleddes med två öl till förrätten, två till varmrätten, en till desserten och två efter maten. Till en delikat, lågtempad slätvarsroulad fick vi först Old Faithful Steam Beer. Om jag förstod saken rätt är en steam beer en överjäst öl som bryggts med lagerjäst. Doften ger mycket humlearomer med frisk citrus. Relativt lätt kropp men ändå kraftfull smak. Tydligt inslag av grapefrukt och lång, god efterbeska. Fantastiskt god men för kraftig till den delikata fisken.

Den andra förrätts ölen var Pamela Wheat Ale. Det var en allt annat konventionell veteöl. Den som väntat sig en typisk weissbier blev, i ordets rätta bemärkelse, bittert besviken. Istället för skumbanan möts man av kraftiga humlearomer och örter. Här finns också ett inslag av urin och citron (Ajax citronrengöringsmedel enl. Sören) Smaken är helt torr, mjuk krämig och läcker. Mycket frisk smak, nästan vinös. Lång balanserad efterbeska. Fungerade utomordentligt väl till fisken. För mig var detta utan tvekan kvällens öl.

Till varmrätten, entrecote med rödvinssås, bacon och trattisar, bjöds det Raven Black IPA. -En självmotsägelse sa Sören. IPA är ju normalt en frisk och fruktig öl och här får dessa smakkomponenter krocka med mörk färg och rostade toner. Återigen en mycket välhumlad öl med fin fruktighet och bra beska. För mig är kombinationen inte helt lyckad på egen hand. Det känns lite sökt. Till maten fungerade den däremot perfekt och fångade väl upp de kraftiga smakerna.

Nästa öl var Dark Temptation Imperial Porter och här har vi en helt annan best i glaset. Färgen är becksvart och doften är minst sagt mäktig och komplex. Den är mycket maltig med mörk sirap, kaffe, kokos, lakrits och choklad. Smaken är mycket fyllig med lätt bitterhet, kaffe och lång eftersmak av mörk choklad. En njutning på egen hand, och säkert till en chokladtårta, men en direkt missmatchning till maten.

Som dessert serverades vaniljbavarese och glass med björn- och blåbär. Till det en Regular Joe Cofee Stout. Sören berättar att den är gjord på mycket lättrostat kaffe för att inte ge så mycket beskhet. Doften har en lätt kaffearom, mörka bär och mörk malt. Smaken är frisk, bärig och mycket elegant. Smakerna i ölen harominerar perfekt med desserten. En väldigt lyckad kombination.

Finalen blev lite stressig eftersom jag hade ett tåg att passa. Jag hade gärna suttit länge med ett glas Stone To The Bone Islay Barrel Aged POrter. Doften är kraftfull med rök, tjära och mineraler. Mycket fyllig, nästan köttig smak som är helt bentorr. Oerhört komplex porter som jag blir väldigt förtjust i.

På stående fot hällde jag i mig ett glas Bourbon Barrel Aged Regular Joe. Jag hann tänka att den skulle förmodligen ha matchat desserten ännu bättre än den reguljära Regular Joe med sin vaniljiga bourbon touch. Förtjänade mycket mer uppmärksamhet än den fick.

Stort tack till Fredrik för ett fantastiskt trevligt arrangemang. Det lär bli fler beermaer's dinners framöver för min del.

Tillbaka i vardagen

Så är det åter vardag. Det gick fort att komma in i lunken. Väldigt fort. Redan i måndags hamnade jag i akut tidsbrist och kvällsmaten fick bli hämtmat hos kinesen. Förhoppningsvis blir det bättre när rutinerna sitter. Nåväl, till kinamat och OS-TV funkar det bäst med öl och gärna då en weissbier.

I måndags kväll blev det en amerikansk variant från kultbryggeriet Flying Dog . Weissbier funkar ju ofta väldigt bra till kryddstark asiatisk mat genom att den saknar beska och har en del exotiska aromer. In-Heat Wheat Hefe Weissen som det fullständiga namnet lyder är en något atypisk weisse. Färgen är klassiskt ljusdimmig. En rejält aromatisk öl där doften utöver klassisk skumbanan bjuder på kryddighet i form av nejlikor och god maltighet. Smaken följer aromerna rätt väl men här finns faktiskt en del beska som jag tycker gör denna weissbier lite extra intressant. Funkar utmärkt till maten och kanske allra bäst till en grön curry. Flying Dog importeras till Sverige genom Wicked Wine men kan enligt uppgift bara beställas som privatimport. Butiken på Scandlines färjeterminal i Helsingör brukar ha det mesta ur Flying Dogs sortiment

När jag hämtade den beställning som avslutar inlägget upptäckte jag till min stora glädje att det lokala systembolaget plockat hem några lådor av Oppigårds Late Summer Ale, som Trisse bloggat om här, och den fick bli kvällens nästa öl. Det första som slår mig är att Oppigårds verkar ha bytt material i sina halvlitersflaskor. De känns lite glattare, lättare och mera lättappade. Förmodligen också mera miljövänliga. Innehållet är hursomhelst lika högklassigt som vanligt. I den flaska som jag drack saknades ingenting. Jag uppfattar den som mycket torr och stram ale men visst finns frukten där. LSA smakar rätt bra, trots kraftig beska, till den asiatiska maten men är säkert bättre till kräftkalaset eller kroppkakorna.

Efter maten tvingade min nyfikenhet mig att öppna en Hercules Double IPA från amerikanska Great Divide. En kopparfärgad ale med riktigt fint skum. Doften bjuder på diverse citrusfrukter, aprikoser, maltig gräddkola, och en del animaliska toner. Häftigt, javisst men ingenting mot vad som väntar. Första smakvågen följer aromerna med tillägg av engelsk apelsinmarmelad med obscena mängder skalbitar. Sedan sköljs den undan av en massiv humlebeska som balanseras av frisk syrlighet. Eftersmaken (eller kanske rättare sagt efterbeskan) sitter kvar i en evighet. De dryga 9 % alkohol märks bara i form av en imponerande fyllighet. En verkligen mäktig ale men kanske saknas lite komplexitet. Väl värd att prova. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bröckhouse Epic Ipa och då drar Hercules det kortaste strået.