2007 Grgich Hills Estate Zinfandel

-Nu är det Napa nästa sa Frankofilen och vem är jag att argumentera mot en sådan auktoritet. Enda haken är att Napa-hyllan i Billigt Vins källare gapar tom. Någonstans bakom  travar med lådor märkta Rosi, Bressan, Rinaldi, Mascarello och Radikon hittar jag efter mycket sökande en ensam och övergiven flaska märkt Napa Valley Zinfandel. Låter skumt. Den får det bli.

Ska man skaka loss och gå crazy är det lika bra att göra det ordentligt. Vi plockar fram chiligrytan redan tidigt på morgonen och låter ett långkok med bönor, högrev, paprika tomat och chili från Herr K's odlingar stå och puttra till efter lunch. Sedan värmer vi på lagom till kvällsmaten.

Vinet är matt rödbrunt i färgen. Doften ger för handen att det har några år på nacken. Frukten har taggat ner lite men har en del vitalitet kvar. Körsbär, jordgubbar och svarta vinbär tillsammans med fatkryddor och mognadstoner ger en helt ok sniff.

Smaken är fyllig och kraftfull med en fruktighet som gått ihop till en harmonisk, balsamisk helhet. Bra syra, lakrits och kryddor. En del jordiga mineraltoner i avslutningen. Förvånansvärt distinkta tanniner. Trots dessa funkar vinet finfint till den mustiga och välkryddade maten.

Nej, det här svarar inte upp till min, kanske vulgariserade,  bild av kalifornisk zinfandel. Ingen syltighet, inget alkoholgenomslag trots 14.9% alkohol och faktiskt väldigt drickbart.

Nu längtar jag efter något slankt, elegant och italienskt. Imorgon pizza och rödtjut. Hoppas det är ok, Frankofilen.

Fanns att köpa hos Emilie Vin för en ungefärligtvåhundring

NV Eugenio Rosi sette-otto-nove

Producenten får ingen närmare presentation utan jag nöjer man med att hänvisa till tidigare inlägg.
Sette-otto-nove är alltså Eugenio Rosis toppvin gjort på cabernet franc från tre olika årgångar, i detta fall 07-08-09. Nu aktuell årgång är 08-09-10. Färgen är tät och mörkröd med stort djup. Doften är mycket generös och inbjudande med fullmogen cabernet-doft. Här finns svarta vinbär och andra mörka bär, bordeaux-markörer som blyertspenna och cigarrlåda och en lätt touch av vanilj.

Smaken är packad med fullmogen frukt. Det här skulle kunna slå över och bli för mycket av det goda men helheten räddas av det norditalienska ursprunget. Här finns rejält med syra som friskar upp och ger balans. Även om tanninerna är rejält inpackade i fruktigt babyhull så finns de där.  Lite modernt och inställsamt men med en jordnära förankring som gör att det håller

Det här är min tredje flaska och jag måste säga att sette-otto-nove har vunnit över mig. Första flaskan lämnade en del frågetecken som bara kunde rätas ut genom att öppna den andra. Efter den kom jag på mig själv med att allt oftare snegla på de kvarvarande flaskorna. Min ambition är att låta resten ligga några år. Vi får se hur det går.

Vinosapien har också provat. Cibi&Vini säljer för 275 DKK

2009 Meinklang J9

Österrikiska biodynamikern Meinklang har även vingårdar på den ungerska sidan, i Somló. Här odlar man de inhemska druvorna harslevelü, som jag provade här, och juhfark. J9 är gjort på den sistnämda.

Vinet är guldgult till färgen. Mycket aromatisk och rik doft med citrus, florala toner, tropiska frukter, honung, plommon och vulkaniska mineraler. Verkligen en särpräglad och personlig doftpalett.  Ganska hög viskositet. Smaken är precis som doften fyllig och kraftfull men inte utan elegans. Rik smak med tropiska frukter, gula plommon och honung. Lång, god eftersmak där de där speciella mineraltonerna dyker upp igen.  En lätt restsötma balanseras fint av syran.

Emilie Vin säljer för 175DKK

På besök hos Eugenio Rosi

"Oggi facciamo tutto Rosi" sa vår värdinna när vi satte oss till bords. Vi är i Volano, en liten by i Trentino mellan Rovereto och Trento, hemma hos ett par riktigt goda vänner. Vi har känt varandra i tjugofem år och har träffats regelbundet genom åren. De senaste två åren har det dock alltid kommit något i mellan som grusat planerna.

Tutto Rosi innebar att det genomgående serverades  viner från Eugenio Rosi till maten. Anisos till förrätten, Esegesi till varmrätten och Doron till desserten. Anledningen till vinvalet var ett telefonsamtal som jag ringde för ett par år sedan. Jag hade letat information om marzemino, en druva som odlas på ett rätt begränsat område i nordöstra Italien. I mina nätsökningar dök namnet Eugenio Rosi upp allt som oftast. Han verkade vara en producent i min smak och med ett starkt engagemang för att göra viner på marzemino. Jag letade efter hans viner under mina Italiensemestrar och frågade runt utan resultat. När jag upptäckte att Eugenio Rosi bodde i Volano slog jag en signal till mina vänner och frågade om de möjligen kände till Eugenio Rosi.

"Eugenio ?, ma certo" sa mannen i familjen och fortsatte "Det är ju min kusin. Nästa gång ni kommer hit så går vi över och hälsar på" I mellantiden gjorde jag en annan upptäckt. Att Eugenio Rosis viner fanns bekvämt tillgängliga hos Fabio och Cibi&Vini. Efter att ha provat mig igenom sortimentet så blev jag än mer angelägen om att få till ett besök. Och nu blev det äntligen av.

Efter middagen ger vi oss iväg till Calliano där Eugenio Rosi har sin källare och väl är det som får anses vara högkvarteret i en utspridd verksamhet. Under middagen hade vi fått höra historier om honom som gav en bild om hans ställning och betydelse i hembyn som förebild för unga vinmakare men också hur han bidragit till att ge byn uppmärksamhet. Eugenio Rosi är ett aktat och respekterar namn i trakten. Vi möter Eugenio och hustrun Tamara på ett litet torg i Calliano alldeles utanför deras källare.

-"Jag hyr lokalerna" förklarar Eugenio med ett skratt när vi kliver över tröskeln till 1400-talsbyggnaden som är lagerlokal, kontor och lagringskällare. Han visar stolt upp en av de gamla  freskerna. Byggnaden tillhörde Castel  Pietra och hyste en gång i tiden befälhavaren till slottets vaktstyrka.

Ibland talar man om heroiska vinmakare som arbetar i särskilt svårtillgängliga och branta vingårdar. Jag är inte säker på att Eugenio Rosi skulle gilla ett sådant epitet men jag har svårt att tänka mig något mera passande. Inte för att hans vingårdar är särskilt branta utan av lite andra skäl. -"Jag arbetade under några år för olika lokala koperativ men det passade mig inte vidare bra" berättar Eugenio. -" Jag hade bara en liten vingård, ungefär med ett hektar, planterad med marzemino som jag arrenderade av min far och jag hade ingen källare."

Idag, dryga tio år efter starten har Eugenio Rosi sex hektar utspridda på fem olika ställen. Allt är arrenderat. Årsproduktionen ligger på cirka 18.000 flaskor. Vinifieringen sker i en hyrd källare och lagringen görs  i Calliano där vi nu befinner oss. Det har sina sidor att arbeta omsorgsfullt och ekologiskt när man hyr sina vingårdar. -"Arrendet på vingården där vi odlar cabernet franc var på väg att gå ut och vi lyckades förlänga kontraktet. Det var lite nervöst innan det blev klart" säger Eugenio med vad som måste vara årets underdrift. Cabernet Franc-druvorna använder han till sitt toppvin. Problemet är att det finns stor efterfrågan på bra vinmarker. De stora kooperativen har kapital och är svåra att konkurera med för en liten, oberoende odlare. En annan svårighet är att  stilla viner från Trentino och särskilt röda sådana inte har så särskilt hög status. -"Hade våra vingårdar legat i Alto Adige hade vi kunnat ta ut ett par euro till per flaska" säger Tamara. För att marknadsföra hantverksmässigt framställda, stilla viner från Trentino har man gått samman med några likasinnade producenter, bl a Elisabetta Foradori, i gruppen I Dolomitici

Vingården med cabernet franc har odlats ekologiskt sedan 2001 och resten av vinmarkerna sedan 2005. Eugenio understryker att alla beslut som tas görs utifrån kvalitativa överväganden. Ambitionen är att göra bästa möjliga vin inte att rida på någon ekologisk trend. -"Jag tillämpar en del jag hämtat ifrån biodynamisk odling men jag är inte renlärig. Biodynamiken skrämmer mig då det är för mycket regler. Det blir för rigitt och sådan är inte naturen" reflekterar Eugenio

Det märks också tydligt att det här är ett gemensamt projekt för Eugenio och Tamara. Tamara sköter mycket av det administrativa arbetet och designar de vackra etiketterna. Ska jag dra några slutsatser av samspelet jag ser mellan dem under vårt besök så byter de mycket idéer och inspirerar varandra.

Marzemino är druvan som ligger Eugenio varmast om hjärtat, en druva som har sitt ursprung i trakten om som odlats här i hundratals år. -"Lerjordarna här är perfekta för marzemino. Problemet är att det är kallt här och för att kompensera för eventuellt bristande mognad så torkar vi ungefär 30% av druvorna till Poemia" berättar han. "Fatlagringen görs på en blandning av körsbär, kastanj och ek vilket precis som torkning av druvorna är en del av den lokala traditionen."

Tradition och nytänkande är två återkommande teman i allt som Eugenio Rosi gör. Inte som motsättningar utan som komplement till varandra. När det gäller Anisos, hans enda vita, eller snarare oranga vin, som görs med 8 - 10 dagars skalmaceration, så vände sig Eugenio till Friulien för att lära sig tekniken. -"Så gjorde man vita viner här i trakten förr, fram till sextiotalet,  men den stilen föll i glömska när kooperativen tog över mycket av produktionen" förklarar han. "Jag har experimenterat med längre skalkontakt också och vi får se hur det blir framöver. Jag vill inte att tekniken ska karakterisera vinet. De vita vinerna härifrån ska handla om doft och elegans. Tekniken får inte komma ivägen för detta uttryck".

Eugenio Rosis Cabernet Franc görs enligt ett solera-system där tre årgångar blandas. Just nu finns "Otto-Nove-Dieci" till försäljning. Idén till att använda metoden fick han av vännen och champagneproducenten Jacques Selosse som gör på ett liknande sätt med ett par av sina cuvéer.

Vi går ner för en brant trappa och så är vi i la cantina di affinamento, lagringskällaren. Det är ett mycket specielllt rum med en mycket speciell atmosfär, som gjort för att lagra speciella viner. Vi provar igenom de fem vinerna i aktuella årgångar. Strålande bra viner allihop såklart. Det är dock det sjätte vinet som får mig att tappa hakan, ett vin jag inte provat tidigare. 2011 Riflesso Rosa är ett rosévin gjort på cabernet sauvignon och merlot. Vinet uppstod av en slump när vingården som ger druvorna till bordeauxblandningen Esegesi drabbades av en hagelskur. En del druvor skadades och ansågs inte hålla måttet. Eugenio bestämde sig för att prova göra en rosé med bara några dagars maceration. Därefter fick vinet jäsa med skalresterna från vita Anisos för att få mera struktur. Resultatet är ett urcharmigt, förledande enkelt vin med fin bärfrukt, frisk syra och bra struktur. Ett vin som gav mig samma kickar som många andra fått av naturbeajoulaiserna eller Occhipintis SP 68. Tyvärr redan slutsålt. -"Ett enkelt men inte banalt vin" menar Eugenio. " Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att vin först och främst är en måltidsdryck och ett livsmedel. Det här vinet är en påminnelse om det.

Vi hade tänkt oss ett kort besök men stannade enochenhalv timme. Jag hade gärnat stannat längre, tittat på vingårdarna och pratat vidare. Förhoppningsvis blir det fler besök i Calliano vad det lider. Spännande viner från en spännande vinmakare. När vi lämnar källaren ser jag skylten på väggen där det står Eugenio Rosi Viticoltore Artigiano. Skylten får mig att associera till en skicklig möbelsnickare som gör vackra byråer. Perfekt finish, vackra inläggningar men också med lönnfack att upptäcka om man ger sig tid.

Läs tidigare skriverier om Eugenio Rosi här
Läs vad Italienska Viner tyckte om Anisos här
Vinosapien har också provat

En stilla lördagseftermiddag i Sjörröd

Vini d'Italia tour 2013 i Köpenhamn

                                                  Giuseppe Carrus och Luigi Salerno

                                   
                                    They are selling postcars of the hanging
                                    They are painting the passports brown
                                    The beauty parlor is full of sailors
                                    The circus is in town

                                    Here comes the blind commissioner
                                    They've got him in a trance
                                    One hand is tied to the tight-rope walker
                                    The other is in his pants

                                    And the riot squad is restless
                                   They need somewhere to go
                                   As Lady and I look out tonight
                                   From Desolation Row

                                            

Så fick jag äntligen tillfälle att låna ett stycke från Dylans "Desolation Row" för att inleda ett blogginlägg. Vem som har vilken roll får väl lämnas öppet för tolkning men visst känns det lite som Lessrof skrev. Cirkusen är i stan och vi är där för att ta del av konsterna. Vi befinner oss i centrala Köpenhamn, på anrika Moltkes Palae och cirkusen är Gambero Rossos lågbudgetvariant som även landar i Zürich och Warzawa.

Vi, Billigt Vin, Lessrof och Vintankar, tillsammans med några representatnter från den danska vinskribentskåren inleder dagen med en presskonferens. Det blir en märklig tillställning. Som inledning håller Gambero Rossos  VD Luigi Salerno ett anförande som handlar om företagets enorma betydelse, inflytande och höga intrigitet. Han talar på italienska som tolkas till danska. Efter en stund övergår Salerno till engelska men innehållet är det samma.

Efter en stund tar Giuseppe Carrus, en av männen bakom Gambero Rossos Vini d'Italia, över och berättar om hus arbetet bakom guiden går till. Hur man provar 40.000 viner blint, väljer ut hälften som anses hålla måttet och betygsätter dem utifrån en 100-poängsskala. 70-80 poäng ger en bicchiere, 80-90 ger två och över 90 resulterar i tre eftertraktade bägare. Allt sker med full integritet och under minutiöst vetenskapliga former. En fråga, som jag inte ställer högt utan bara till mig själv, är hur det kommer sig att inte en enda producent lyckas klämma ur sig mer än en 90-plussare per årgång.

En fråga som ställs högt av en danska journalist handlar om huruvida det finns någon producent som inte vill vara med. Giuseppe Carrus svara först att det inte finns några sådana producenter men ändrar sig och menar att det kanske finns en eller möjligen två. I sådana fall går man ut och köper in vinen så att de ändå kommer med. Luigi Salerno blir lite irriterad och rättar till Carrus och förnekar bestämt att det finns några producenter som inte vill delta. Jag för min del konstaterar förvånat att i Vini d'Italias senaste utgåva så är det yngsta bedömda av Gravners viner en 00:a medan det i utgåvan från 2009 fanns med en 04:a. Jag ska inte tråka ut er med fler exempel utan konstaterar bara torrt att de finns.

Presskonferensen har lite öststats-feeling över sig. Giuseppe Carrus verkar vara en sympatisk och vinintresserad kille som blir omedelbart korrigerad av politruken om han avviker en millimeter från partilinjen. Luigi Salernos behov av att noggrant övervaka allt som sägs och hela tiden understryka sitt företags betydelse ger mest en antydan om att imperiet gungar. Det här handlar politik och big business och väldigt lite om vin. Eller passion.

Nåväl, över till den intressanta delen av dagen. Vi fick prova en hel del roliga viner som berättade helt andra historier för oss. Den generella kvalitén på vinerna var  hög men de där riktigt spännande producenterna var stod såklart inte att finna här. Ändå fick jag mig ett par riktiga ögonöppnare som definitivt ska följas upp. Som alltid så sprack min ursprungliga plan att börja med de vita tämligen omgående. Jag återgick till mitt beprövade planlösa provande med intuitionen som kompass.

Dagens mest tilltalande vin var utan minsta tvekan 2008 Elvio Cogno Barolo Ravera. Tillgängligt och drickvänligt redan nu med en nästan burgundisk aromatik och en skenbart lätt kropp. Finkorniga tanniner som först fick mig att undra var de fanns och sedan fundera över varför överläppen hela tiden krävde manuell neddragning. Gott nu och med stor potential. Giuseppe Carru höll med mig.

Även 2008 Pecchenino Barolo Le Coste bjöd på fin frukt men smakupplevelsen  matchade inte fullt ut. Samme producents 2011 Dolcetto di Dogliani Siri d'Jermu var däremot ett riktigt charmtroll med de rätta egenskaperna på plats. Definitivt ett vin jag kommer att dricka igen.

Största överraskningen stod två vita viner för. Om jag nu trodde mig ha lite koll på de inhemska italienska druvsorterna så fick jag mig en rejäl näsknäpp. Bara att fortsätta jobba med ödmjukheten. 2009 Cantina di Mogoro Semidano di Mogoro Superiore görs på druvan semidano som odlas på en liten plätt på östra Sardinien. Fascinerande doft med drag av garrigue och återhållsam frukt. Smak med lite dämpad syra, uttalad mineralisk sälta, viss bitterhet och lätta tanniner. Egentligen inget vin att prova på en mässa utan något jag skulle vilja sitta länge med. Fascinerande och intressant.

Ännu bättre var 2010 Ottella Lugana Superiore Molceo som görs i västra Venetien, inte långt från Gardasjön. Vinet är gjort på druvan trebbiano di Lugano som torkats i 25 dagar innan vinifieringen. Jäsningen sker på små ekfat och lagring till 80% på stål och 20 % på barrique. Delikat och elegant doft med citrus, blommmighet och mineraler. Fyllig, kraftfull smak med uppfriskande citrus och syra av rieslingklass. Lång elegant eftersmak. En synnerligen värdig tre-glasvinnare och det här med trebbiano di Lugana är något jag ska forska vidare kring.

Vad mer att berätta. Jag provade tre övertygande primitivo-viner som även om jag troligtvis inte kommer att dricka dem igen lyckades med att rasera en del av mina fördomar mot druvan. Vidare hittade jag intressant pinot nero från Oltrepo Pavese och Marche.

En tanke som dök återkommande dök upp i mitt huvud under dagen handlade om vem som egentligen behöver vem när det gäller en sådan här cirkus. Har verkligen Gambero Rosso så mycket trovärdighet kvar att deltagandet lönar sig ? Skulle dessa mestadels små och medelstora producenter inte kunna hitta andra vägar att marknadsföra sig på ? 

Kolla även hur Lessrof upplevde dagen. Det är för övrigt hans bild som illustrerar även detta inlägg.

Vinåret 1984

Istället för att gå igenom årets mest minnesvärda viner så tänker jag försöka plocka upp lite lösa trådar och funderingar som skramlat omkring i min skalle likt tomma ölburkar i en soptunna. Funderingar som    varit på gång att bli till inlägg men som glidit iväg.

Under 2012 fick jag gång efter annan  obehagliga  vibbar från ett annat årtal. 1984. George Orwells 1984. I den verkliga världen talade Annie Lööf om "obligatorisk valfrihet", ett utmärkt exempel på "dubbeltänk". I vinvärlden så förenades många av landets ledande vinskribenter under slagordet "Okunnighet är styrka". Läs några av Mölstads eller Kronstams krönikor och bli förskräckt.  Omdömen som "Fynd", "Prisvärt" och "Mer än Prisvärt" är  språk med syftet att begränsa individens tankeutrymme. Man kan väl lugnt konstatera att Orwell visste vad han talade om. Begränsningar i språket begränsar också våra upplevelser och vår förmåga att göra distinktioner. Finns det inga andra begrepp än de som rör priset att använda så finns det heller ingen anledning att gå utanför boxträsket i sitt vinval.  Systembolagets statistik talar sitt tydliga språk.... Läs gärna Mölstads krönika om vinbloggar och fundera över vad han faktiskt säger och hur han ser på försök att berika vinspråket.


Ett ord som många verkar vilja ha bort ur vår vinvokabulär är "Naturligt", ett  suspekt, otäckt och faktiskt riktigt farligt ord. Det antyder nämligen att det finns viner som är något annat än naturliga och skulle kunna få konsumenter att tänka kritiskt, ställa frågor och funder över vad som faktiskt finns i flaskan.  "Naturligt" i vinsammanhang är också ett ganska fritt begrepp, går inte att mäta eller entydigt definera utan något som man måste diskutera. Scary.

Hur farlig kombinationen naturligt och vin visade sig i somras när Italiensk polis gjorde en räd mot Enoteca Bulzoni för att de sålde och marknadsförde "vino naturale". Butiken bötfälldes eftersom begreppet naturligt vin ansågs missledande och försäljningen skulle kunna skada den italienska vinindustrin. Allt i konsumentskyddets namn. Systembolaget klarade sig undan polisingripande i samband med sin naturvinslansering. En av få saker man lyckades med under året... Att undgå polisingripande alltså, inte naturvinslanseringen i stort. Den sköttes som väntat.

Samma omsorg om konsumenterna visade Michel Jamais i ett inlägg på bloggen Café Rotsunda. Avslutningen på själva inlägget är illa nog men sedan spårar det fullständigt ur i kommentarerna i vad som måste ha varit årets mest tröttsamma diskussion.  Jamais ondgör sig över att restauranger serverar naturviner och avslutar diskussionen med "Nu är det inte så att jag talar i egen sak, utan om en företeelse i största allmänhet som jag tycker illa om och som jag ser som (och vet är) ett problem för andra". Självklart är det så att den uppmärksamhet som ägnats åt naturviner och det faktum att många topprestauranger satsar stort på naturliga viner hotar en bekväm position, en position som till varje pris ska försvaras.  Sedan  ska vi inte glömma vissa naturvinsimpotörers retorik är minst lika tröttsam och har precis samma drivkrafter.

När jag nu har klivit upp på potatislådan så kan jag lika gärna fortsätta ett tag till. Munskänkarna och deras medverkan vid Allt om Vins boxvinsprovning var ett sorligt kapitel. Ännu sorgligare var hur man bemötte kritiken som följde. Boxvinsprovningen var svårsmält men det var hanteringen av kritiken som fick mig att lämna föreningen. Att tala om transparens räcker inte och den nya hemsidan saknar fortfarande ett diskussionsforum.

Nu tänker jag sluta att gnälla utan att ens ha nämnt kändisviner, freebiesnikande vinbloggare och mediernas bevakning av sk nätviner. Det har ju onekligen hänt en hel del positivt också men detta har jag ju redan bloggat om.  Bloggandet har lett till en rad kontakter med trevliga personer. Medbloggare, läsare, importörer och producenter. Träffarna med skånska vinbloggare var riktigt kul liksom årets Fri Vin. Besöken i Carso och Oslavia ett par andra höjdpunkter.

Under året har jag varit med och fixat ett 15-tal provningar med mer eller mindre naturliga viner.  Fulvio Bressan och Eric Lichtlé har besökt den skånska landsbygden, vi har haft provningar med Fabio från Cibi&Vini, Ole från Emilie Vin och besökt Carlo Merolli i storgrupp. Provningarna har innehållit allt ifrån albariño till Zidarich och det mesta har tagits emot positivt. Inte så att alla har gillat allt. Det är inte möjligt eller ens önskvärt. Men man har varit beredd att prova,  att möta vinerna öppet och med nyfikenhet. Är det något jag önskar mig mer av inför 2013 så är det just det. Mer öppenhet och nyfikenhet, mindre dogmatism och låsta positioner.