Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

2011 Valle dell' Acate Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta

För mig, och för de flesta andra i den svenska vinbloggosfären är Arianna Occhipintis produkter måttstocken för hur viner från sicilianska Vittoria ska smaka. Även om hennes viner inte bär DOCG-märkningen så har de satt en hög standard. Trots detta försöker jag närma mig 2011 Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta utan att kasta lystna blickar på en ännu oöppnad låda med SP68.

Valle dell' Acates Cerasuolo di Vittoria är en 59/50 blandning av frappato och nero d'avola. Vinet har jästs och lagrats på ståltank och fått en två månaders fransk ekyss innan buteljeringen. Vinet är ljust rubinrött i färgen. Doften är pigg och frisk och domineras av röda bär med lite mörkare frukt och kryddor i bakgrunden. Smaken är lätt, rak och okomplicerad med körsbär, god kryddighet och hygglig syra. Lite anonymt och opersonligt men levererar det man kan förvänta sig för 99 kr.

Sammanfattningsvis ett hyggligt vardagsvin som funkade till både ugnsstekt lax och lasagne.

Varuprov från Stellan Kramer

2011 Domaine Léon Boesch Riesling Grandes Lignes & Pinot Noir Les Jardins

Jag dricker gärna Alsace-viner men har aldrig kommit mig för att riktigt lära känna området. Riesling och gewürztraminer är favoriterna men det går årligen ner en låda crémant och någon störflaska pinot noir. Eric Lichtlé och Leon Boesch tillgodoser mina behov och jag har aldrig känt något större behov av att leta vidare.

Domaine Leon Boesch håller till i den lilla byn Soultzmatt. De har 13 ha, varav 2.5 ha grand cru-marker,  som odlas biodynamiskt sedan år 2000. Det är ett renodlat (i dubbel bemärkelse) familjeföretag som nu är inne på 11:e generationen. Produktionen ligger på c a 80.000 flaskor per år.

2011 Riesling Grandes Lignes är naturligtvis ungt och outvecklat men ändå förvånansvärt tillgängligt. Doften är fullpackad med äpplen, tropiska frukter, honung och kritiga mineraler. Några tydliga petroleumtoner har inte utvecklats men de kommer säkert om vinet får något års ryggläge. Smaken har också en hel del babyhull. Friska äpplen, tropisk frukt och honung. Hög syra och rikligt med kritiga mineraler. Gott, generöst men ännu lite oslipat.

2011 Pinot Noir bjuder på en mycket druvtypisk doft. Pinot-kryddor som minglar med vildhallon och svamptoner. Just nu är det bären som spelar förstafiolen och dominerar doftspektrat. Smaken upplevs initialt som förledande lätt men den generösa frukten kickar in och fyller ut rejält. Syran är frisk och ger fräschör och balans. Just nu väldigt charmigt och i en lättgillad fas.

Affären Bressan

Den senaste veckan har det droppat in några e-mails där avsändaren undrat om jag inte har några synpunkter på Fulvio Bressans dikeskörning då han förra helgen vädrade rätt läskiga åsikter på sin personliga Facebook-sida. I ett par av dessa mails gick det att hitta antydningar om att jag kanske avstod från att kommentera p g a en personlig relation till producenten.

Jag tycker att Fulvio Bressans uttalande om integrationsminister Kyenge är avskyvärt. Även flera andra av inläggen på Wine Maverick-sidan har haft ett innehåll som är långt ifrån OK. När människor jag känner bär sig dumt åt så brukar jag säga till men också vara beredd att lyssna. Det är min bestämda åsikt att det enbart är genom att ha en relation vi kan påverka andra personer, få dem att lyssna och kanske tänka efter. Jag känner Fulvio Bressan ganska väl. Jag har varit hans gäst och han har varit min. Jag har uppfattat Fulvio som en oerhört sympatisk, rak och ärlig person vars åsikter jag ofta delar. Dock inte alla och långtifrån alltid. Även om uttalandena på Facebook är kränkande och rasistiska till sitt innehåll så har jag definitivt inte uppfattat Fulvio som en rasist. Det gör jag fortfarande inte. Däremot har han en stor käft, han gillar att vara motvalls och ibland går han för långt.

Dikeskörningen kom inte precis som någon överraskning. Jag hade med stigande olust följt Fulvio Bressans Facebook-sida och den senaste månaden tänkt att jag borde reagera, höra av mig till honom och ge mina synpunkter. Efter att ha läst inlägget i lördags gjorde jag det som jag borde ha gjort långt tidigare och skrev. Den senaste veckan har jag djupt ångrat att jag inte gjorde det tidigare och funderat en del över mitt eget ansvar.

Genom att blogga om Fulvio Bressan och hans viner, genom att återge hans burdusa uttalanden och publicera bilder på honom i kamouflagekläder så har jag bidragit till mediabilden av honom. Den alternativa vinscenen i USA har älskat Bressans häcklande av den konventionella vinvärlden, starka uttalande och mustiga metaforerna har kryddat anrättningen. Han har blivit något slags "counter culture"-hjälte för många och jag gissar att dessa utgått från att Fulvio delat deras åsikter även på andra områden. När han nu visat sig ha en uppsättning åsikter som inte alls stämmer överens väcker det ett raseri. Många menar att han lurat dem. Jag tänker att vi nog mest lurat oss själva... sett det vi velat se.

Att en del nu väljer att avstå från att köpa och dricka Bressans viner har jag inga synpunkter på. Kanske hade jag gjort detsamma om jag inte haft den relation jag har till Fulvio. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att uppmana andra till bojkott. Kreativiteten när det gäller hur man bäst visar sitt avståndstagande har varit mycket stor och uppslagen många. Någon talar om att dricka sin Pignolo 99:a med Coca Cola, en annan om att släppa återstående flaskor på ett betonggolv. En synnerligen engagerad debattör föreslår en generell bojkott av italienska viner då det ju kan finnas fler producenter med liknande åsikter. Jag har ännu inte sett något förslag om en amerikansk invasion av Farra d'Isonzo eller krav på en drönarattack. Förmodligen beror det på att jag slutat att läsa kommentarerna.

Det är inte utan att en del av kommentarerna på nätet har bekymrat mig mer än Bressans ursprungliga uttalande. Att enbart ta avstånd, att enbart straffa och ge tillbaka skapar ett låst läge och motverkar nyanseringar och förändring.


Jag kommer att fortsätta dricka och blogga om Bressans viner. Jag kommer förhoppningsvis också att besöka Farra d'Isonzo till sommaren. Får jag möjlighet ordnar jag gärna flera provningar med Fulvio. Givetvis finns det gränser för vad jag tolererar. Det gäller för alla mina vänner. Även de som producerar fantastiska viner.

2010 Skerlj Vitovska

Att skriva om Skerlj väckte direkt lusten att dricka Skerlj. En 2010 Vitovska finns tillhands. Visserligen ett barnarov men inte mycket att göra åt det. Vinet är guldgult och uppenbarelsen en aning beslöjad. Doften är lite tillknäppt och sparsmakad men rak och  ren . Äpplen, citrus, aprikos, mineraler och lite friska granskott. Smaken är betydligt mer kraftfull utan att på något sätt vara påträngande och speglar egentligen doften väl. Behaglig, len munkänsla med superfrisk syra, rensande mineraler och en aning oxidativa drag i avslutningen.

Det här vinet har också kvaliteter som inte låter sig fångas i några enkla smaknoteringar. Just nu är det ungt och outvecklat. Här finns en elegans i vardande som är vinets just nu mest fascinerande aspekt. Allt är på plats, ge det bara lite tid (eller en generös bit marinerad lax) och du har ett av Friuliens, inte bara Carsos, allra bästa viner. Mateja Skerlj, och hans viner, har definitivt framtiden för sig.

Besök hos Agritourismo Skerlj

När jag anländer till Agritourismo Skerlj mitt i den lilla byn Sales tar Matej Skerlj emot mig på gården. Han föreslår en tur ut i vinmarkerna och vi går iväg så snart jag kommit ur bilen. Jag förväntar mig en snabb runda då jag läst på och vet att familjen Skerlj bara har knappa tre hektar. Jag tar rygg på Matej som försvinner in i grönskan. Han har valt kortaste vägen och ska även titta till familjens frigående grisar.  Det blir en spektakulär tur som tar 90 minuter och som verkligen påminner mig om varför Carso fascinerar mig så mycket.

Familjen Skerlj driver en litet lantbruk, en agritourismo med boende och restaurang. Sedan några år tillbaka har Matej börjat buteljera vin och producerar runt 3.000 flaskor per år. Under vår promenad berättar Matej att han inte har någon formell utbildning när det gäller vinproduktion. -"Vi har gjort vin till vår restaurang, till husbehov och osmizza länge" säger Matej. "Jag ville utveckla den delen av verksamheten och det finns ju många skickliga hantverkare att lära av. Benjamin Zidarich är något av en mentor för mig men även Kante, Vodopivec och Skerk har delat med sig av deras erfarenheter. Ingen har nekat att öppna när jag knackat på dörren".

2004 var Matejs första årgång. Redan från början var arbetet ekologiskt. Han använder bara naturgödsel, koppar och svavel i vingården. Vingårdarna är planterade mycket tätt och allt arbete sköts manuellt. Tanken är att öka vingårdsarealen och produktionen något. Just nu har Matej en vingård som ännu inte är i produktion. - "Det är oerhört mycket arbete med att anlägga en vingård i Carso och massor med byråkrati att ta sig igenom" förklarar Matej. "Jag räknar med att en hektar kostar runt 150 - 200.000 euro". 

Matejs ambition är att intervenera så lite som möjligt. Vinet får jäsa spontant utan kontroll av temperaturen. Lång skalkontakt även för de vita vinerna. De lagras två år på fat, mestadels botti men även en del begagnade barriquer  används. En liten dos svavel tillsätts vid buteljeringen. -"Jag vill verkligen att det är druvan och territoriet som ska komma till tals, inte något annat" säger Matej. "Vad vi har här är något unikt och mitt jobb är att inte skymma det."

Vi provar årgång 2011 från fat. Skerlj producerar tre viner, de typiska Malvasia Istriana, Vitovska och Terrano. 11:orna är en årgång alla talar väl om och jag märker på alla producenter jag träffar att man förväntar sig något extraordinärt. Så även Matej. -"Terranon är extraordinär" menar Matej. "Jag har aldrig haft så hög alkoholhalt. Det blir rika och uttrycksfulla viner." Det är bara att hålla med. Terranon är kanske i häftigaste laget men det ska onekligen bli spännande att prova när vinet stillat sig något. Vitovskan och malvasian övertygar mig däremot direkt och Matej verkar ha fixat att få till bra syror även denna varma årgång.

När vi provar de buteljerade vinerna plockar Matej fram lufttorkad skinka av egen produktion. Den är salt, kryddig och fet. En perfekt kombination till terrano. Det är som om de är gjorda för varandra. 2010 är en mellanårgång som inte har levererat alls så bra som 09:orna gjorde och 11:orna förväntas göra. 2010 Vitovska är förstås fortfarande ung och outvecklad men har uppfriskande äpple/citrusfrukt och kritiga mineraler i doften. Smaken är absolut bentorr med mycket friska syror och en riktigt mineralstinn avslutning. Lätta men närvarande tanniner.

2010 Malvazija är rundare och mer generös. Doften är lätt blommig och inbjudande med gul plommonfrukt. Smaken elegant och inbjudande. De typiska kritiga mineralerna i avslutningen.

Malvazijan blir avslutningen på ett oerhört trevligt besök. Jag vet nu definitivt var jag ska bo i samband med nästa besök i Carso.

2008 Chateau Lassolle Cotes du Marmandais

Här handlar det nästan om blindprovning trots att jag kan läsa både producent och appellation på etiketten. Informationen på nätet är mycket knapphändig och var heller inte tillgänglig när jag provade vinet i nedkopplat läge ute på landet. Så smaknoteringarna får komma först och därefter några ord om producenten.

2008 Château Lassolle Cotes du Marmandais är mörkt purpurfärgat. Doften har en säregen blandning av svarta vinbär och surkörsbär, lite rått kött, mynta och grafit med en aning rustik funkighet i bakgrunden. Allt hänger samman på ett snyggt sätt.
Smaken är medelfyllig, rättfram och väldigt inbjudande. Livfullt och kul vin det här. Frukten fortfarande vital men stram och värdig. Riktigt frisk syra och strama, lite torra tanniner. Ett suveränt matvin, vardagsvin med en extra växel.  En fransos med lite italienska drag.

I efterhand har jag kunnat läsa mig till att Cotes du Marmandais är beläget syd-ost om bordeaux. Här odlas ungefär samma druvor med tilläg av cot, aboriou, syrah och sauvignon gris. Chateau Lassolle drivs sedan 2002 av Stephanie Roussel. De tio hektaren odlas biodynamiskt och källararbetet är minimalistiskt. Någon hemsida har jag inte lyckats hitta och jag vet heller inte exakt vilka druvor vinet innehåller. Enda uppgiften jag sett gäller årgång 2005 och då var blandningen 70% cabernet franc, 10%  merlot, 5 % cabernet sauvignon och resterande 15% syrah, aboriou, cot och fer servardou. 36 månaders lagring på begagnade fat.