Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

St Michael-Eppan 2008 Pinot Nero & 2009 Sanct Valentin Sauvignon

Häromveckan fick jag en förfrågan om jag hade lust att prova några viner ur näthandlaren E-wines sortiment. E-wine är ett dotterföretag till danska storimportören AMKA. De har gjort delar av AMKAs restaurangsortiment tillgängligt för direktförsäljning på den svenska vinmarknaden. Några viner finns även i beställningssortimentet men säljs då billigare av e-wine. Jag tycker idéen är strålande och ett bra sätt att utmana monopolet på. Fraktkostnaderna är dessutom väldigt rimliga. Ett 12-pack kostar 99 kr att få levererat hem. Kanske ett upplägg som fler importörer skulle kunna tänkas att nappa på

Jag hittar en del intressanta producenter i E-wines sortiment. Det första namnet jag fastnade för var det stora Alto Adige-koperativet St Michael-Eppan. I somras provade jag deras schiava och blev smått förtjust. Kul att se hur de hanterar pinot nero på instegsnivå.

2008 Pinot Nero har en rätt blek och helt transparent tegelröd nyans. Doften är aromatisk och domineras av söt frukt med drag av djupfrysta, tinade jordgubbar och skogsbär. Typiska pinotaromer som undervegetation, kokta grönsaker och kryddighet. Det finns också en del gula kolaremmar med i spelet.

Smaken är fjäderlätt och mycket mjuk. Även här är den söta bärfrukten i centrum. Bra syra balanserar och en del kryddighet i avslutningen. Tanninerna lyser helt med sin frånvaro. Trevligt, lättdrucket och charmigt men rätt snabbt glömt. Funkande finfint till smörstekt spätta och champinjoner. Vinet kostar 129 kr.

Koperativets topplinje är vinerna från St Valentin-vingården som är belägen på c a 500 möh. St Valentin Sauvignon är något av koperativets signum och en säker Tre Bicchiere-prenumerant. Årsproduktionen ligger på 150.000 flaskor .

2009 St Valentin Sauvignon är nästan färglöst med bara en svag antydan till gult och en del gröna refelexer. Doften är verkligen både områdes- och druvtypisk. Vinet är mycket friskt och aromatiskt utan att bli påträngande med klassiska sauvignon blanc-attributet  krusbär som en central komponent. De tydliga mineraltonerna och friskheten ger antydningar om ursprunget. När vinet fått lite tid i glaset och temperaturen stigit något kommer det loss rejält med tropiska frukter och vit persika, salvia och mynta.

Smaken är fyllig och kraftfull. Först kommer krusbären och sedan är det den den tropiska  frukten som tar över.Bra skjuts i syrorna och läckert slut med mineraler, citrus och örter. Mycket lång eftersmak. En riktigt typisk och mycket trevlig norditaliensk sauvignon blanc. Kostar 225 kr.

Quest for qvevri V - naturvin i ett lerkärl

Orange kvevri-vin. Okänd producent. Gott.

Allt ståhej kring Systembolagets släpp av så kallade naturviner får mig att i tankarna förflyttas till förra höstens Georgien-tripp. Ämnet för den resan var kvevri-viner.

Naturligare blir det inte: druvorna pressas lätt - förslagsvis genom fottrampning i ålderdomliga tråg - och sedan hälls saften tillsammans med skalen i ett i marken nergrävt, stort lerkärl: en kvevri. Sedan spontanjäser musten, skalen sjunker till botten och efter ett halvårs tid eller så är det klart. Öppnandet av en kvevri, för att smaka av resultatet, är en andaktsfull stund som - om vinet är gott* - snabbt övergår till supra och uppsluppen sång. Ofta har man inrättat en matplats i anslutning till sina kvevri, så att det bara är att sleva upp vinet till maten.

Det är en urgammal tradition och metod. Vid de äldsta klostren har man hållit på sådär sedan 500-talet, och vid arkeologiska utgrävningar i Anatolien har man funnit nergrävda lerkärl för vintillverkning som är 6-8 tusen år gamla, det vill säga de härstammar från tiden då druvan domesticerades.

I Georgien har traditionen levt kvar i liten skala genom århundradena, genom Sovjettidens planmässiga massproduktion, genom krig och fred. Många har en liten kvevri nergrävd i källaren, för husbruk. Några kloster och en del vinproducenter har fortsatt göra hantverksmässigt vin på detta sätt.

På senare år har metoden - som står för ett sökande tillbaka till rötterna - blivit trendig i Västeuropa, bland annat hos vinproducenter som Friulienbaserade Josko Gravner och Vodopivec). Så kallade amforaviner har blivit en nisch bland progressiva, småskaliga, tjurskalliga vinproducenter. Under kvevri-symposiet mötte jag bland annat en österrikare, som sysslar med att förse europeiska producenter med kärl och know-how. Han berättade att Bernhard Ott, vars konventionella grüner veltliner jag stötte på i fjällen i Billigt Vins barndom, gått över till att göra vin på kvevrivis.

Man får anta att intresset i övriga världen har bidragit till att en ny generation unga georgiska producenter har börjat göra kvevrivin för den kommersiella marknaden. En blandning av tradition, passion och entreprenörskap som passar in i en global marknad där en ytterst specialiserad och obskyr nisch kan finna sin publik.

Det intressanta under symposiet - för att knyta an till den aktuella diskussionen om naturviner i vår egen lilla ankdamm - var reaktionerna kvevrivinerna mötte. Flera Masters of Wine deltog. En MW, vars namn jag inte ska nämna här, var öppet hånfull. Det här, menade han, var skit utan existensberättigande, med föga gemensamt med "riktigt" vin. Han intog för övrigt samma nedlåtande och fördomsfulla attityd till supratraditionen, maten, den polyfona sången och den georgiska gästfriheten på det hela taget. Ett ignorant svin, alltså.

Hans reaktion inför alla intryck på symposiet - från sången och det främmande språket till vinet - kan man kanske hänföra till kulturchock, ett tillstånd som i kombination med inskränkthet och självgodhet kan ta sig riktigt fula och farliga uttryck.

Det är något av dessa reaktioner inför det okända, det som går utanför referensramarna, jag tycker mig känna igen i vissa av våra experters utlåtanden och bedömning av naturviner. Kriterierna från utbildningen och från andra provningar - gällande ett vins utseende, smak, druvtypicitet, hållbarhet, lagringspotential och så vidare - stämmer inte. Och hur ska man då bedöma det? Det enklaste är att inte göra det, eller döma ut det som defekt eller åtminstone obegripligt och fånigt. Det finns ju, menar dessa skeptiker, en anledning till att man övergivit dessa gamla och osäkra metoder när tekniska landvinningar gjort det möjligt att producera vin på ett säkrare och mer professionellt sätt.

Andra MW's var mer öppna för nya intryck och därmed nyanserade, men hade svårt att få in kvevrivinerna i gängse kategorier. Några gillade inte det de fann i glasen, tyckte de vita vinerna var för hårda, sträva, märkliga. Andra diskuterade vinerna i relation till om de skulle kunna finna en publik på den internationella (läs: amerikanska) marknaden. Pris, produktionsvolym och annat spelar förstås en avgörande roll. Och förstås finns här inneboende motsägelser och hinder: det här är viner gjorda i liten, hantverksmässig skala för relativt snabb konsumtion. Hur intressanta/goda de än är kan de aldrig nå en bred publik, inte minst för att de betingar ett högre pris än vad de flesta är beredda att betala för ett obskyrt vin med osäker lagringspotential.

Alice Feiring, vinskribent, och Isabelle Legeron, MW, talade över ämnet naturligt vin på symposiet, vilket väl i sig fick några av gubbarna att se rött. De berättade, oberoende av varandra, en snarlik historia: hur de under ändlösa, ständigt återkommande provningar av konventionella viner blivit allt mer avtrubbade och håglösa, hur de gick in i vinväggen. Tills deras och naturvinernas vägar korsades och deras livsandar och smaklökar liksom spratt till liv igen. Friskheten, livfullheten, omedelbarheten, filosofin bakom vinet!

Alltså, åtminstone i Isabelle Legerons fall, samma kompetens - ändå diametralt motsatta upplevelser och slutsatser. Hur det kommer sig? Vi kan bara spekulera. Hur man ser på kvalitet, trendkänslighet kontra konservativism, upptäckarlusta i icke kartlagd terräng kontra invanda rörelser på välkänd mark. Mina sympatier ligger hos det öppet nyfikna sökandet hos experter som Alice och Isabelle. Samtidigt finns det förstås en nyfrälst benägenhet att, lika förbehållslöst som kritikerna dömer ut naturvinerna, höja dem unisont till skyarna.

Men att, som Bengt-Göran Kronstam gör i DN under rubriken "Naturliga skräpviner gör entré", kalla dessa viner för "påhitt" och "rysk roulette" är förstås bara urbota dumt. Det är att jämföra med ovan nämnde gubbes instinktiva avståndstagande inför något han inte förstod. Förmodligen handlar det i båda fallen om ett räddhågset värnande om det egna ryktet och prestigen. Tänk om man skulle rekommendera något som inte folk gillar? Något som andra skulle kalla defekt? Det skulle ju vara att bli ertappad med byxorna nere och fingrarna i fel syltburk! Bättre att uppmana läsarna: "Välj säkra röda kort", som BKG gör i artikeln före den där han avfärdar naturvinerna.

Ett argument som framförs är att det inte finns standardiserade kriterier för dessa viner och därigenom - menar bland annat Kronstam - fritt fram för fusk. Sett ur ett annat perspektiv: här finns inget facit att luta sig mot, man måste lita på sitt eget omdöme, och kanske ta reda på mer om vinerna genom att läsa på, besöka producenterna, försöka förstå filosofin och principerna bakom vinifieringen. Det har inte den vinintresserade allmänheten möjlighet att göra i större utsträckning. Men det är vad den seriöse vinjournalisten borde kunna göra. Det är det Alice och Isabelle - och hos oss Mattias Kroon och Carl Reinholdtzon Belfrage - gör. Det är väl i slutändan därför mina sympatier ligger hos dem och vinerna de snokar upp.
________________
* I en nyproducerad, bitvis rätt fånig film som påminner om hederlig gammal sovjetpropaganda, får man vara med ett gäng farbröder när de öppnar en kvevri. "Om vinet är dåligt hoppar jag i kvevrin och dränker mig själv", skämtar gubben vars källare de står i. Men - lo and behold! - vinet är gott och allt är frid och fröjd och gänget brister omedelbart ut i polyfon sång till Guds och vinets ära. Förstås ligger det nåt i besvärjelsen - en naturlig process man inte kan styra över kan ju gå snett. Sånt är livet.

2009 Meinklang H9

För sådär tre år sedan gjorde Meinklangs 2007 Grüner Veltliner ett kortare gästspel på Systembolaget. Som jag minns det möttes vinet av ett allmänt gillande för att sedan bara försvinna. Lite märkligt kan tyckas men också något som kan tjäna som en god illustration över hur den svenska vinmarknaden fungerar. Jag har fortsatt att följa Meinklang då vinerna finns lättillgängliga och sympatiskt prissatta hos danska Emilie Vin.

Meinklangs produktion är biodynamisk men får väl i övrigt anses ligga rätt nära något slags mittfåra. Det brukar handla om välgjorda och lättgillade viner gjorda på inhemska druvor. Sedan några år tillbaka har Meinklang startat ett projekt på andra sidan Ungerska gränsen. I regionen Somló, på en en slocknad vulkan, odlar man druvor som sedan transporteras till den österrikiska sidan för vinifieringen.

2009 Meinklang H9 är gjort på en druva som heter harslevelü på ungerska eller die lindenblättrige på tyska. Den används ofta tillsammans med furmint till tokaji och andra dessertviner men i H9 får den spela solo helt torr. Hemsidan talar om ett lätt feminint vin som lagrats på en blandning av stora ekfat och ståltank. Vinet i mitt glas är guldgult och har en stor kraftfull doft med tydliga fattoner. Det första intrycket är honung, yppig tropisk frukt och citrus. Det finns trevliga aromer av vita blommor och en markant mineralitet som påminner om samarin.

Smaken är fyllig och kraftfull. Vinet är runt och har en lätt oljig textur. Generöst med tropisk frukt, citrus och honungstoner. Frisk syra ger bra balans och lyfter smaken rejält. I finalen anas ett uns vanilj. Läcker eftersmak med citruspastiller och mineraler med lätt sälta.

H9 är ett riktigt sympatiskt vin. Trevligt och tillrättalagt utan att på något sätt bli menlöst. Kostar 120 DKK

2010 Foradori Teroldego Morei

Ikväll provade jag ett av Elisabetta Foradoris amforalagarde teroldego-viner. Ett vin som väl måste anses uppfylla även den snävaste naturvinsdefinition. 2010 Teroldego Morei har jäst och lagrats på amforor av terracotta i åtta månader.Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. I vingårdsarbetet är det biodynamiska principer som gäller. Den enda eftergiften är att vinet gör en kort mellanlandning på ekfat innan buteljeringen. Jag vet faktiskt inte om så är fallet med den aktuella årgången. Det var så det förhöll sig med 09:orna och jag har läst att Elisabetta Foradori gärna ville hoppa över det ledet.

Vinet är mycket tätt och mörkt, nästan svart. Längst ut finns en blåröd kant. Direkt efter öppnandet kommer jag inte alls överens med vinet. Det har en påträngande skitig doft som gör vidare analys ointressant. Bara att vänta och se.Vine fårt stå i karaff några timmar innan återvänder. Då har det värsta lagt sig men vinet är fortfarande påtagligt funkigt. Där bakom finns friska aromer av blåbär och röda äpplen. Det dyker upp lakrits, kryddtoner och ett starkt inslag av mineraltoner.

Första smakprovet är... sådär och jag börjar fundera på formuleringar om hur naturvinskaraktären skymmer druv- och ursprungskaraktär. Frukten är verkligen härlig och jag gillar vissa aspekter av vinet men det är för funkigt och syran för vass. Jag korkar upp något mera lättillgängligt (läs lambrusco) och låter teroldegon stå.

När jag återvänder till vinet nästa dag, när det fått sex timmar på karaff och 18 timmar på öppen flaska har det verkligen hänt saker med vinet. De orena tonerna är borta och istället möts jag ren, fin teroldego-frukt som det är en fröjd att sniffa på. Här finns lager på lager av mörka bär, jordiga mineraler, lakrits, örter och något av den där blommigheten som man kan hitta hos cote-rotie som fått en skvätt viognier med i blandningen. Även smaken har fått ett lyft och allt känns renare, klarare och mera väldefinierat. Problemet som kvarstår är den lite vassa syran.

Ett intressant vin att prova men knappast något jag kommer att handla igen. Kostar c a 250 DKK hos Cibi&Vini.

Eric Lichtlé till Bjärhus Gårdsbutik 13/4

Eric Lichtlé kommer till Bjärhus Gårdsbutik utanför Klippan för att hålla en vinprovning fredagen den 13/4. Den intresserade hittar nödvändig information på Bjärhus hemsida

Räknetrissen har roligt

Räknetrissen har som vanligt lusläst Munskänkens, BKWines och HD's omdömen för att sammanställa en lista över det så kallade exklusiva släppet som finns i butikerna från 2/4 (nyheterna i det fasta sortimentet kommer i ett senare inlägg). GP har fallit ifrån eftersom de börjat ta betalt för att man ska få kika på Grehns vinrecensioner. Sydsvenskans sökmotor verkar ha packat ihop för gott och DN's tabell blir väl tillgänglig senare i veckan. Däremot har Räknetrissen handlat på sig både Allt om Vin och Allt om Mat den här gången, vilket för det goda med sig att alla källorna till listan nedan redovisar omdömen för så gott som alla nyheter. DN's Bengt-Göran Kronstam är dessutom en av Allt om Vins provare, så han är med på ett hörn.

Det här släppet har orsakat mer rabalder än på länge, naturligtvis för att det innehåller ett antal "naturviner". Bara omnämnandet av naturvin brukar ju få vissa förståsigpåare att se rött, medan andra - främst en del långhåriga bloggare som gillar att dansa nakna i månskenet - skyndar till försvar. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig sett några nakna bloggare med flätor i skägget jitterbugga bland vinstockar och gräva ner gethorn under utkastande av gutturala besvärjelser - vi är ett ganska prydligt släkte, borgerliga och rekorderliga, men möjligen något mer nyfikna och fördomsfria i fråga om vad vinvärlden har att erbjuda än vissa av våra vinjournalister.

Så nej, naturvinerna som kommer i april-släppet (i listorna nedan markerade med **) faller inte vinrecensenterna i smaken, i alla fall inte i den strikta prisvärdesmening som betygen är satta utifrån. Ja, knappast annars heller, verkar det som. Njuggast är Allt om Vin-provarna, som i synnerhet ger de vita vinerna underbetyg.

Vad det beror på? Det enkla svaret borde ju vara att vinerna inte lever upp till den prislapp de har. Men det är nog inte så enkelt. Om ett vin som kostar uppåt tvåhundringen eller mer inte uppför sig som man är van vid, det vill säga om det faller utanför ens referensramar som bedömare, är det säkrare att sätta ett lägre betyg än att försöka förklara det för sig själv och för läsarna. Om man nu skulle vilja det, eller ha plats för det i sin spalt.

Nu verkar inte vilja och intresse finnas hos de flesta av landets tongivande vinskribenter. Mattias Kroon är förstås ett undantag, och HD:s Magnus Ericsson. Kolla bland landets vinbloggar istället, där det länge har funnits en scen för mer förbehållslösa skriverier om dessa viner.

VITA
90577 2010 Brauneberger Juffer Riesling Kabinett, Schloss Lieser.
159 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90409 2010 Catena Chardonnay.
125 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
90568 2010 Siefersheimer Höllberg Riesling Trocken, Wagner Stempel.
290 kr. Medel 3,2 (5 betyg)
99410 2010 Kãho Roa Sauvignon Blanc, Hunter’s Wines.
149 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
99396 2009 Sterhuis Chardonnay Barrel Selection, Bottelary.
167 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
**91146 2010 Chablis Vin Nature, J M Brocard.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
98078 2010 Bourgogne Blanc Vieilles Vignes, Christophe Cordier.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
90569 2010 Siefersheimer Silvaner Trocken, Wagner Stempel.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)

En chablis från J M Brocard smög sig in på listan. Hm, Brocard - är inte det en ganska etablerad producent? Då kanske det inte är så dumt ändå?, tänker kanske den öppet provande skribenten.

RÖDA
90189 2009 Catena Cabernet Sauvignon Agrelo.
129 kr. Medel 4 (5 betyg)
90693 2009 Vallado Vinho Tinto, Quinta do Vallado.
148 kr. Medel 4 (5 betyg)
98031 2009 Domaine Santa Duc Les Quatre Terres.
119 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
90190 2009 Catena Cabernet Franc El Cepillo.
135 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
99452 2009 Hermitage Domaine des Tourettes, Delas.
399 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
99221 2008 Rust en Vrede Estate.
299 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
98081 2008 Mompertone, Prunotto.
129 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90228 2008 Brunus Blend, Portal del Montsant.
149 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
98100 2009 Occhetti Prunotto Nebbiolo d’Alba.
169 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90171 2008 Un Jour, Véronique et Stéphane Azémar.
198 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
97011 2005 Rubesco Riserva, Lungarotti.
199 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99349 2007 Bem di Bre, Dominio de Tares.
249 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
91107 2009 Quinta do Vallado Sousâo.
265 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99303 2009 Langhe Nebbiolo, Massolino.
185 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
90401 2005 Tilenus Pagos de Posada, Bodegas Estefanía.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
**90159 2007 Barolo Serralunga, Ferdinando Principiano.
249 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
98101 2007 Barolo Prunotto.
279 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
95040 2009 Aalto.
359 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

Ferdinando Principianos Barolo Serralunga smög sig in på den röda listan. Undrar hur Principianos dolcetto och Langhe nebbiolo hade tagits emot om de hade varit med i släppet.

Vad Räknetrissen har i glaset en kväll som denna? Mark Kreydenweiss byriesling från Andlau - som Ingvar provat här och som Billigt Vin-redaktionen avnjöt en solig stund i Costières de Nîmes för nästan precis ett år sedan. Friskt syrligt, mineraliskt och väldigt vitalt. Biodynamiskt efter konstens alla regler, med hänsyn till måncyklerna och hela baletten. Inget svavel, vad man kan utläsa av etiketten i alla fall. Om det är ett "naturvin" - tja, vem bryr sig egentligen? Det är gott, vilket väl är huvudsaken.