Gästabud

Tiderna förändras, och Vantinge med dem. Mjölkbönderna som var verksamma i min barndom har dött eller sålt av sina ägor. Deras barn - min generation - har flyttat till tätorter i närheten eller till någon stad längre iväg. Vi ägnar oss åt annat än bonneri. En av gårdarna i byn har blivit strutsfarm. De flesta andra har tagits över av hästmänniskor. Inget ont i det, det håller landskapet öppet och har givit ett tillskott av yngre invånare. I de flesta hus bor folk året runt, i en bygd där antalet människor annars flerdubblas på sommaren och många hus står övergivna stora delar av året. Men inte många håller fast vid ett traditionellt jordbruk med djurhållning. Min bror, som är en av fåtalet kvarvarande mjölkbönder, berättar att den kooperativa Lokalföreningen förmodligen kommer att säljas till ett större konsortium inom kort. Då blir det definitivt slut på lassen med spannmål, som förr kom i en strid ström till Lokalföreningen för att där malas till gröpje och kraftfoder åt grisar och kor. Nu är det ändå nästan ingen som "kör till möllan" med traktor och vagn.

Allt är dock inte förändrat. När någon fyller jämt är det fortfarande påbjudet gästabud för släkt och vänner. Och varför då inte hyra in sig hos strutsfarmarna, som gjort en tillbyggnad på stallet där det nu finns en servering - med rättigheter! - och på ovanvåningen en boutique med damkläder (!!!). Nu var det min mors tur att hålla kalas och ett sextiotal gäster dök upp. Många av dem betydligt gråare och krummare än förr, men ändå desamma. Människor som kanske känt varandra i sextio-sjuttio år vid det här laget, på gott och ont. En del jag minns som unga har nu blivit tyngre, mer tjockmagat och gråhårigt medelålders (likt mig själv, alltså). Nya generationer barn och barnbarn kutade omkring mellan borden, återigen som man själv gjorde när det i barndomen vankades stora kalas.
Nu bjöds rostbiff på struts samt potatisgratäng. En annan nymodighet är vin till maten, två lådor rött och en låda vitt hade plockats fram. Jag höll mig till de röda sorterna, Chakana Malbec Shiraz från Argentina och South Atlantic Shiraz Cabernet Sauvignon från Sydafrika, båda till det facila priset 177 kr. Varför dricka detta? Tja, ett skäl kan vara att det inte fanns något annat att ta till. Men i ärlighetens namn var det inte några direkt dåliga viner, inga helt bortkomna panelhönor och inga stökiga typer som tog över tillställningen. Bärsaftiga och lättillgängliga, passade hyfsat till maten. Mitt val hade varit Ramos från Portugal eller Robertson cabernet sauvignon från Sydafrika, men... kanske hade de inte fallit gästerna mer på läppen. De flesta hyser en väletablerad skepsis mot vin och höll sig ändå till öl, läsk eller vatten.

Så snart någon gäst rest sig upp och sagt något uppskattande till festföremålet hördes en välkänd stämma från ena hörnet av rummet: "Ja må hon leva, ja må hon leva..." Det var torparen Gösta Persson, som så långt tillbaka jag kan minnas - och långt längre än så, naturligtvis - varit en festligheternas försångare i byn. Nu är han nittiotre år eller nåt, böjd över sin käpp när han med möda lyckades resa sig från stolen. Hans tenorstämma är betydligt svagare än förr om åren, lätt darrande men ännu melodisk och bärande. Gösta var i sin krafts dagar - förutom en bullrande högljudd festprisse - en uppskattad grovarbetare, som tillkallades närhelst diken skulle grävas eller höbalar kastas upp på gällen. Någon gång hörde jag hans arbetskapacitet jämföras med den hos en mindre traktor. Nere vid bäcken, där nu strutsarna har sin inhägnad, arrenderade han många år den sluttande gräsremsan närmst bäckkanten (som nu tyvärr blivit schaktad till en jämnare yta för att efterlikna savannen i strutsarnas hemtrakter). Där höll han sina kalvar och ungdjur, som behövde ses till någon gång varje dag så att de hade tillräckligt med bete där de stod tjudrade. Det var också en bra förevändning att titta in hos min farbror Harald, som bodde på andra sidan bäcken. När man går på visit i Vantinge kan man nämligen räkna med att bli bjuden på en eller två kaffejögar, vilket kan vara välkommet efter en dags slit - eller innan man påbörjar dagens värv, för den delen.

På tal om det så blev det också någon kaffejög på mors kalas, efter tårtan. Samt ett litet litet glas Grönstedts trestjärniga, som min lillebror förtjänstfullt inhandlat på bolaget i Båstad.

2004 Rojac Star d'or Belo

En vecka klarade jag av att hålla emot sedan gick det inte längre. I kväll öppnade jag en av de alldeles för få flaskor som inköptes under den slovenska vinfestivalen förra helgen. Skalkontakt, vilket vet ni allt om efter Trisses initierade inlägg häromdagen, spelar en stor roll när det gäller Rojacs 2004 Stari d'or. En vit cuvée gjord på Malvasia, Chardonnay, Pinot Gris och en liten del Muskat. Macerationen pågår en månad, därefter jäser vinet på ekfat. Lagringen sker också på ek under två år, först varje druva separat och därefter tillsammans. Man kan m a o tala om ett vitt vin som framställts som ett rött.
Resultatet blir ett mycket speciellt vin. Färgen är gyllengul som en riktigt gammal riesling. Doften är mycket aromatisk, inbjudande söt och blommig med en viss vaniljton Vinet har en lätt oxiderad ton som tilltalar mig och smakar av hasselnötter och citrusfrukter. Mot slutet en lätt och god bitterhet. Här finns också en viss strävhet som man vanligtvis bara hittar i röda viner. Eftersmaken är riktigt lång och god. Jag tror också att vinet ska serveras som ett rött, inte för kallt men lätt svalt c a 16 grader.
I kväll drack jag vinet som ett meditationsvin men det retade aptiten. Fram med bröd, ost och nötter, en utmärkt kombination. Nästa gång, vilket jag önskar blev snart men samtidigt hoppas dröjer, ska jag prova vinet till kokt höns med ris och curry. Något i vinet fick mig att tänka på den kombinationen och jag tror det skulle bli riktigt bra.
2004 Stari d'or Belo är gjort på ekologiska druvor och framställs helt utan några kemiska tillsatser. Det buteljeras utan filtrering. Primoz Rojac talade under festivalen om sin ambition att göra ett vin som var som "att pressa druvorna direkt i glaset". Jag vill bestämt hävda att med detta vin åstadkommer han något som är mer än så. Betydligt mer. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med ett par års lagring.

2004 Rojac Stari d'or Belo

En vecka klarade jag av att hålla emot sedan gick det inte längre. I kväll öppnade jag en av de alldeles för få flaskor som inköptes under den slovenska vinfestivalen förra helgen. Skalkontakt, vilket vet ni allt om efter Trisses initierade inlägg häromdagen, spelar en storr roll när det gäller Rojacs 2004 Stari d'or. En vit cuvée gjord på Malvasia, Chardonnay, Pinot Gris och en liten del Muskat. Macerationen pågår en månad, därefter jäser vinet på ekfat. Lagringen sker också på ek under två år, först varje druva separat och därefter tillsammans. Man kan m a o tala om ett vitt vin som framställts som ett rött.

Resultatet blir ett mycket speciellt vin. Färgen är gyllengul som en riktigt gammal riesling. Doften är mycket aromatisk, inbjudande söt och blommig. En viss vaniljton Vinet har en lätt oxiderad ton som tilltalar mig och smakar av hasselnötter och citrusfrukter. Mot slutet en lätt och god bitterhet. Här finns också en viss strävhet som man vanligtvis bara hittar i röda viner. Eftersmaken är riktigt lång och god.

I kväll drack jag vinet som ett meditationsvin men det retade aptiten. Fram med bröd, ost och nötter, en utmärkt kombination. Nästa gång, vilket jag önskar blev snart men samtidigt hoppas dröjer, ska jag prova vinet till kökt höns med ris och curry. Något i vinet fick mig att tänka på den kombinationen och jag tror det skulle bli riktigt bra.

2004 Stari d'or Belo är gjort på ekologiska druvor och framställs helt utan några kemiska tillsatser. Det buteljeras utan filtrering. Primoz Rojac talade under festivalen om sin ambition att göra ett vin som var som "att pressa druvorna direkt i glaset". Jag vill bestämt hävda att med detta vin åstadkommer han något som är mer än så. Betydligt mer. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med ett par års lagring.

The Colonial Estate Expatrié Semillon, 2005

På GA-torget i Helsingborg står det oftast en fiskbil. Ömsom är det Herr Fiskförsäljare som huserar i den, ömsom hans hustru. Ibland har en till synes motvillig flicka, som jag antar är dottern, kommenderats in. De båda förstnämnda bistår gärna den ovane fiskkocken med tips om behandling och tillagning av firrarna - kortfattade men vänliga råd som alltid visat sig värdefulla.

Fredagen bjöd på böst och räligt väder: blåsten slet i torghandlarnas presenningar och andra lösa föremål, regnet piskade. Man ville inte gärna vistas ute. Under fiskbilens uppfällda lucka fanns lite skydd, tillräckligt för att kunna föra ett någorlunda sansat samtal med Herr Fiskförsäljare, som hade vakten denna ruggiga dag. Det blev lax, asiatisk sjötunga, musslor och en fisksort som jag tyvärr glömde namnet på så snart jag fått den i handen. Några snabbt inhandlade grönsaker avrundade torginköpen innan tågfärden söderut.

Väl hemma i lä och värme skruvade jag snabbt korken av en Leth grüner veltliner (4200), som av landets vinkritiker korats som förra årets nykomling på bolaget. Inte oförtjänt, för 69 kronor är det ett sällsport fynd. Nu skulle jag mest ha det i soppan, men det hindrade förstås inte att jag - och sedermera min själs älskade när hon välbehållen återvände från de småländska skogarna - tog ett litet glas för att muntra upp matlagningen. En påminnelse om varför vi föll för de österrikiska, enkla men så uppfriskande grüner veltliner-vinerna en gång i tiden. Billiga och goda sorter som försvunnit ur sortimentet. Domäne Wachaus lyser till exempel med sin frånvaro. Det finns just nu inte så många budgetvarianter och Leth bör vara den klart bästa.

På väg att försvinna är också Expatrié från Barossa i South Australia, producenten The Colonial Estates semillon-variant. Semillon-druvan har jag få om några erfarenheter av, men det får det bli ändring på. Till fisksoppan - smaksatt med saffran och med en aioli till - var det en höjdare. Doften hade något av blöt ylletröja över sig, vilket inte låter så lockande, men framför allt fanns där så mycket mer av äpplen och kritiga mineraler. Läskande och passande till den kraftiga soppan, med en lång och ren eftersmak. Det fanns många nyanser i vinet, men samtidigt var det liksom ursprungligt. Inte helt olikt några av de omsorgsfullt frampressade och omhuldade druvsafterna från Slovenien. Jag läser på flaskan att semillon-druvorna kommer från gamla vinstockar, planterade av "Germanic immigrants" i början av "the last century", vilket väl i dagsläget bör betyda 1900-talet. Vinmakaren är engelsmannen Jonathan Maltus, och här har han - enligt uppgift på Systemets hemsida - lagt till en skvätt riesling. Smart.

Expatrié är snart ett minne blott ur Bolagets backlist av tillfälliga nyheter. För 174 kronor hade jag knappast chansat på det när det lanserades - även om jag nu kan säga att det varit värt de pengarna - men prissänkt till 139 kunde jag till slut inte låta bli. Och behövde heller inte ångra mig.

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Efter ett besök på La Petite blev jag väldigt förtjust i 2004 Domaine Lafran-Veyrolles, min första bekantskap med distriktet Bandol. Efter att ha kollat systemets Bandol utbud och läst bloggakollegors omdömen la jag upp ett litet lager med 2004 La Bastide Blanche(bestnr. 2262 124 kr). I kväll korkades den första flaskan upp. Färgen är imponerande. Vinet är nästan ogenomträngligt, djupt mörkrött. Man skulle kunna säga att looken fångar vinets övriga karaktär. Jag associerar direkt till Ken Nordines makalösa album "Colors"
"Burgundy is fat...
sorry to be so blunt but that's Burgundy
FAT
Burstingly Burgundy So
But also soft, so fatly soft, so softly fat..."

Nordine beskriver inte röd bourgogne utan färgen Burgundy och precis så smakar och doftar La Bastide Blanche. Det ÄR djupt mörkrött. Här finns läder, mörkröda bär och piptobak. Smaken är lång och avslutningen med rätt sträva tanniner är det enda som inte är mjukt och fett. Jag har generellt lite svårt för syltiga viner men här blir det inte alltför påträngande. På egen hand tycker jag La Bastide Blanche är för mycket. Med en mustig köttgryta var det OK. Tillsammans med en hastigt improviserad ostbricka bestående av parmesan, baskisk bondost, sicilianska valnötter (bättre än de från Grenoble) och Gränna knäcke försvann de flesta av mina reservationer.

Jag tror att resterande flaskor kommer att läggas undan, glömmas bort och förhoppningsvis återfinnas någon gång i framtiden.

I kontakt med sitt skal

Det är det här med de konformade träbehållarna av kroatisk ek. Primož Lavrenčič från vingården Sutor pratar om dem, liksom Marjan och Valerija Simčič. I dessa tunnor får den nypressade druvsaften macerera tillsammans med sina skal - "In contact with the skins", som våra nyfunna slovenska vänner säger. Maceration är, enligt Wikipedia, en metod för "urlakning av smak- och färgämnen ur druvskalen och druvkärnorna samtidigt som jäsning sker, efter att druvorna har krossats". Metoden används vanligen när man gör rött vin, men i Slovenien är det kutym att macerera även vid framställning av vitt vin. De unga vinmakarna har anammat denna tradition och fäster stor vikt vid den. Skalen får ligga i olika länge, beroende på vilken druvsort det är och vilket slags vin man vill få fram.

Primož säger att det finns en lucka i toppen av de konformade tunnorna, så att han hela tiden kan följa processen och avgöra när det är dags att ta nästa steg. Hans stolthet är Burja, ett vitt vin på de lokala druvorna malvasia och rebula, tillsammans med riesling och sauvignon. Det är rebulan som haft kontakt med sitt skal under fyra dagar. Burja är namnet på den torra, kyliga och ibland hårda vind som sveper ner genom Vipava-dalen från nordost ner mot den Adriatiska kusten. Vinden skapar ett torrt klimat gynnsamt för vinodlingen: fukt och mögel göre sig inte besvär. Den årgång av Burja Primož har med sig är 2005. Han tycker att han börjar få till vinet hyfsat bra efter år av experiment och är ganska nöjd med 2005:an, även om det alltid kan bli bättre. Hur det smakade? I ärlighetens namn kan jag inte minnas det, bland allt annat jag provade, men jag tror jag tyckte det var helt ok. Ganska ungt och lite tillknutet fortfarande.

Primož stack också ut till sin packning och hämtade Burja 2007, som han tappat upp direkt från tunnan. En rå, kärnfull sensation. Kul att jämföra hur ett vin utvecklas på det sättet, och att filosofera över hur den här nya årgången kan komma att arta sig. Över huvud taget var bekantskapen med Primož och hans viner en intensiv upplevelse. Mannen brann av passion och stolthet för sitt yrke och sina viner. Han sa sig inte heller vilja bli någon stor producent - 3000 flaskor av varje vin tycker han är tillräckligt. Han vill dra runt företaget tillsammans med sin bror och kanske två anställda, inte expandera med mer areal. Det betyder förmodligen att vi aldrig kommer att få se Sutors viner i butikerna på våra breddgrader. Men det var kul att en gång ha fått smaka dem och prata med deras skapare.

Slovensk Vinfestival - The True Story

Trisse

Inför besöket på slovenska vinfestivalen i Helsingör ställdes jag inför samma frågeställningar som en gång väcktes i samband med en annan danska festival. Den i Roskilde. Hur ska man förhålla sig till ett utbud som vida överstiger ens kapacitet. Noggranna förberedelser, strikt urval och god självdisciplin är ett sätt att närma sig överflödet på. Att köra på och se hur länge det håller är ett annat. Ska man gå på djupet och få en mer intensiv upplevelse eller försöka få en idé om ett slags helhet. Det var frågor som dessa jag ägnade mig åt under färden över sundet. Nu löste sig mitt dilemma nästan av sig själv innan jag egentligen förstod det. Redan på morgonen markerade Trisse att han menade allvar när han grundade med ett besök ett lokalt näringsställe. Han närmade sig festivalen med hedonistisk glöd och en penetrerande intensitet. Det föll på min lott att inta en mer distanserad och analyserande hållning

Alojz Filipic

Inramningen var högtidlig. Inledningsanförandet hölls av Sloveniens amabssdör som betonade att detta var den största Slovenska vinmanifestationen någonsin. I Danmark. Kanske även den första tänkte jag. Nästa talare var Alojz Filipic, representant från en av Sloveniens största producenter Radgonska Gorice. Jag delar Trisses bild av anförandet. Samtidigt var det nu som det började bli riktigt intressant. Det kändes som att vara med när historia skrevs, som om det skedde något viktigt i rummet, just då. Filipic var en representant för Sloveniens dåtid medan rummet i övrigt var, till stora delar fyllt av landets framtid. En kort stund in i föredraget tog ingen längre notis, de övriga utställarna började servera sina viner och snart överröstades Filipic av surret i salen. Jag vet inte om han slutförde sitt tal eller om det avbröts i förtid. Det unga, kaxiga gardet tog över.

Sutor är en av många små, ambitiösa, stolta och nyskapande producenter. Vi träffade vinmakaren Primož Lavrenčič som verkligen brann för sitt värv. Jag blev mycket förtjust i hans 2005 Burja, en cuvée på Malvasia, Laski Riesling och Rebula. Ett vin med utpräglade mineraltoner, doft av midsommarblomster och smak av vit persika. Jag önskar att jag hade några flaskor för att stifta närmare bekantskap med detta vin och för att få möjlighet att följa det över lite tid.

Primož Lavrenčič

Sutor gör också en mycket bra 2005 Chardonnay . Frisk, välbalanserad med lätt fatprägel. Förmodligen även detta ett utmärkt lagringsvin. Vi smakade också ett fatprov av Sutors Sauvignon som var minst sagt lovande med en intensiv arom som innehöll det den skulle. Man har också helt nyligen börjat producera Pinot Noir, 2006 är första årgången och man kan bara konstatera att Sutor lyckats väl även här. Medelfylligt, fina bärtoner, god frukt och frisk syra. Klart bättre än många bourgogner i jämförbar prisklass- De flesta av Sutors viner ligger runt 10 euro direkt från tillverkaren vilket jag gissar betyder ungefär det dubbla på den svenska marknaden.

Bordsgrannen Tilias viner stack inte ut fullt så mycket utan här handlade det mer om riktigt bra vardagsviner. En Chablis-inspirerad Chardonnay, en sympatisk Pinot Gris och en frisk Sauvignon var några av de sorter vi provade.

Valerija Simčič

En av nackdelarna med stora provningar som denna är att det sinnena trubbas av efter hand även om man spottar. Det finns heller inte möjlighet att ge varje vin den uppmärksamhet det förtjänar. Hos Simčič provade vi t ex en Ribolla som går utanpå det mesta. En veritabel explosion av smaker med massor av frukt hasselnötter och mineral. Så gott, så gott. Deras vita cuvée Teodor Belo (Ribolla, Pinot Gris och Tocai Friulano) var fylligt, fruktigt och med knivskarpa syror. Det söta passito-vinet Leonardo, gjort på Ribolla, balanserade en intensiv sötma med frisk syra och bjöd på fikon, ingefära och citrus-toner. Jag hade innan festivalen gjort en mental not om att prova Simčičs röda viner vilket jag också gjorde. Här hade förmodligen alla intrycken av de vita vinerna slagit ut mitt smaksinne och jag gjorde inga anteckningar.

Tomaz Ščurek

En annan spännande producent som hade förtjänat mer av vår uppmärksamhet var Ščurek, på festivalen representerat av 24-årige vinmakaren Tomaz Ščurek. Jag provade bara ett av vinerna men vilket vin det var. En torr Pikolit. Pikolit druvan odlas mycket sparsamt i Italienska Friuli och används där till ett av Italiens mest exklusiva och dyra dessertviner. En svårodlad, besvärlig druva som kan ge makalösa viner men som oftast inte lever upp till sitt rykte. Ščurek gör alltså en torr variant. Doften talar om ett intensivt, sött vin med rosor och exotiska kryddor. Smaken är extremt kraftig, koncentrerad och fyllig för ett vitt vin. Den innehåller massor av exotisk frukt. Vinet håller 16% alkohol utan minsta tendens till alkoholgenomslag. Jag önskar återigen att jag hade en låda. Ett vin jag vill dricka igen. Snart.

Strax innan det var dax att gå fångade jag upp hur Uros Rojac snoppade av en dryg gäst som talade om för honom att han använde för mycket ek till sin röda cuvée Stari d'or rdece. Det väckte min nyfikenhet och trots att jag bestämt mig för att jag fått nog så är jag glad att jag provade Rojacs fyra viner. Uros Rojac talade om sin ambition att intervenera så lite som möjligt i sitt vinmakande.-Mina viner ska vara som att få druvan pressad direkt i glaset sa han.-De är resultatet av bra jord, bra druvor, bra källare och goda män. Jag blev helt tagen av den vita cuvéen Stari d'or belo (Chardonnay, Pinot Gris, Malvasia och Muskat) och lyckades få loss en låda att dela med Trisse. Jag återkommer när jag provat ordentligt.

Jag hade höga förväntningar inför den slovenska vinfestivalen och de överträffades med råge. Jag har aldrig tidigare druckit så många goda och framförallt intressanta viner på en och samma dag. Det allra största intrycket gjorde den entusiasm, det engagemang och den stolthet som vinmakarna visade. Här pågår något verkligt spännande som jag definitivt tänker följa. En vilja att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Lyfta fram den lokala särarten snarare än att sikta in sig på det internationellt gångbara.

Gästgivaren

Festivalen följdes upp med en lång debriefing över några Skovlyst IPA på Gästgivaren.



.