1999 Doccio a Matteo Riserva (Caparsa)

Hösten 2010 gjorde Systembolaget ett misstag. Ja, måhända mer än ett, men det är det här jag minns mest. Det hade blivit fel vid listningen av några viner från importören Avatar, och plötsligt kunde man beställa två flaskor till priset av en. Italienska Viner - ständigt på pass - tipsade och sedan var det bara att hålla tummarna.

Vissa beställningar gick igenom, andra inte. En riktigt bra affär var en dolcetto d'alba, Baricchi, som man då kunde få för ca 80 spänn (vilket är ungefär vad Carlo Merolli brukar ta, utan att synbarligen ha begått något misstag). Så till halva priset var det rätt pris, så att säga. Idag kostar Baricchi 164 spänn styck i BS, vilket är långt utanför den bekväma zonen.

Särskilt 1999 Doccio a Matteo Riserva från Radda in Chianti-producenten Caparsa blev ett veritabelt fynd. 260 kr för två buteljer, bara att tacka och buga.

Jag kan inte påstå att jag är ett sangiovese-fan, men det här har jag inga invändningar emot. Tredje flaskan är ett kärt återseende.

Feta tårar längs glaset, mörkrött med en sammetslen lyster. Körsbärsfrukt och blyertspenna i doften. På samma gång avrundat och sprittande vitalt. En sagolik drickbarhet, först till en entrecote och sedan på egen hand. Jag tröttnar inte på den saftiga frukten, de lena tanninerna, den långa rena eftersmaken där en behaglig sötma till slut gör sig påmind i samklang med en angenäm strävhet och en kryddig hetta.

Åh, detta kan jag sitta länge och begrunda. Med några timmars luft blir det än bättre. Ekologiskt/organiskt är det också, enligt IV:s efterforskningar.

Om Doccio a Matteo funnits kvar i BS, vilket det inte gör, hade jag kunnat överväga att beställa det också till det avsedda priset (vilket nog inte är orimligt). Nu är det bara en ynka flaska kvar i förrådet, synd. Men kul har det varit att stifta denna bekantskap!

Paolo Cianferoni, Caparsas Coltivatore Diretto, gör bloggen Il blog di Caparsa för den som behärskar italienska och vill följa händelseutvecklingen.

På tal om Trinchero importerar Avatar Vigna del Noce och Barbera d'Asti Superiore. Det senare kostar 212 kr i BS. Hos Stefan Jensens Winewise kostar det 99 danska. Så i väntan på att det svenska priset - med eller utan misstag - reglerar sig själv kan man ju handla hos Stefan.

2009 Bressan Rosantico

På något sätt känns det inte helt enkelt att koppla ihop Fulvio Bressan med något rosa. Kamouflage verkar mera vara hans grej. När jag för ett par månader sedan fick ett mail från Fulvios hustru Jelena där hon berättade att de hade ett rosé-vin på gång blev först konfunderad och sedan nyfiken. Under mitt besök i somras fick jag möjlighet att smaka och självklart så var det inget vanligt rosé-vin.

2009 Rosantico är gjort på 100% Moscato Rosa eller rosenmuskateller är en druva som planterades i Friulien under den habsburgska eran. Den har framförallt använts till att göra söta dessertviner och i Isonzo är den DOC-klassificerad. Idag är den inte särskilt vanligt förekommande och mig veterligen finns det ingen som gör en torr variant. Utom Fulvio Bressan förstås.

Vinet ser inte riktigt ut som ett rosé-vin. Visst är det transparent och visst går det i rött men mina tankar far iväg mot Tom Wolfes förstling "The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby". Så ser 2009 Rosantico ut.

Fan vet om det inte doftar så också. Det är en aromatisk, stor och fyllig doft som liksom vräker sig ur glaset. Parfymerad, stor, söt, druvig och kryddig. Typiskt druviga muskat-aromer möter russinsötma och rosor. Det dyker upp lite kanel på toppen. Steget till en mäktig gewurztraminer är inte långt. Det här är riktigt kul att sniffa på. Inte så värst elegant men väldigt inbjudande och helt over-the-top.

Naturligtvis är smaken är smaken i precis samma stil. Till en början känns vinet sött med drag av mogna druvor, russin och rosor. Kanel och andra druvor lurar i bakgrunden när plötsligt en frisk, hög syra och pigga röda bär träder in och lyfter det som skulle kunnat bli lite platt och jolmigt. Eftersmaken hänger kvar riktigt länge med en utdragen kryddighet.

Efter att allting klingat av är det inte utan man undrar precis vad det är man varit med om. Det här är så långt ifrån en "normal" rosé man kan komma. Det är inget picnic vin att dricka till kycklingsalladen utan ett renodlat kontemplationsvin att dricka i splendid isolation helst utan några störande element.

2009 Domaine Frantz Saumon Minéral +

Frantz Saumon borde vara rejält omhuldad i bloggosfären men hur jag än söker så hittar jag bara hans viner i två svenska blogginlägg. Ett av dessa har jag själv skrivit. Det kan tyckas lite märkligt. Frantz Saumon uppfyller alla kriterier som krävs för att bli en favorit bland vinnördar. Först och främst så gör han riktigt bra viner. Produktionen är liten, helt ekologisk, bara naturjäst används och han gör terroirdrivna viner. Frantz har hållit på sedan 2002 och förfogar idag över 5.5 ha flintjordar i Montluis . Han driver även en liten negociantbusiness vid sidan av de viner han gör under eget namn.

2009 Minéral+ är gjort på 100% chenin blanc och har en ljust guldgul färg. Doften är ytterst charmerande. Det som börjar rätt enkelt med äpple och honung blommar efter några timmar på karaff ut rejält. De initiala aromerna förstärks och kompletteras med en rar blommighet och de mineraltoner som gett vinet dess namn .

Smaken börjar med äpplen och honungssötma. Här finns en hel del restsötma och vinet kan nog betecknas som halvtorrt. Sötman ger vinet en mjuk behaglig rondör och gör det till en oemotståndlig charmör. De riktigt zingiga syrorna balanserar och lyfter smaken som klingar ut i en lång mineralrik avslutning där det också dyker upp grapefrukt och andra citrustoner.

Hade Frantz Saumon haft en importör som sålt till Södermalms vinhipsters tror jag att hans status i bloggosfären sett något annorlunda ut. Nu är det VinRvi (f d Vinminvin) som importerar och levererar till alla och en var, oavsett bostadsort. Tyvärr har stora delar av deras spännande Loire- och Beajoulais-sortiment försvunnit men det finns fortfarande en och annan godbit kvar.

Det andra inlägget då ? Jo det skrevs faktiskt av Anders Öhman innan han startade sitt enmanskorståg i upplysningens tjänst mot biodynamiken. Om vinets förtjänster verkar vi vara helt överens. Fast Saumon är inte biodynamiker. Åtminstone ännu inte certifierad.

2009 Etna Rosato (Tenuta delle Terre Nere)

Efter en dag i snickartagen svalkar Etna Rosato från Tenuta delle Terre Nere strupen. Färgen drar mot det orangea, en slags lätt sherry-ton. Helhetsintrycket är lätthet, friskhet och enkelhet - det är ett vin som förklarar sig själv klart och distinkt. Det är följsamt utan att vara menlöst, mineralrikt och med markerad, sval frukt.

Jag sitter inte med blocket i hand och smakar, utan går omkring på gräsmattan, begrundar dagens resultat och muttrar nöjt (mest över vinet). Andra glaset, till rökt bjärekyckling och en sallad, fungerar också utmärkt. Längre fram på kvällen hade jag tänkt mig ett annat vin och lite ost, men det blir varken eller. Rosaton passar bra även till brasan.

Italienska Viner och Finare Vinare har dokumenterat bättre, från när vinet var lite yngre. När Birk provade i juni gillade han inte alls Etna Rosato. Hans största invändning var frånvaron av syra. Jämfört med när vinet var helt ungt har kanske denna falnat en del. Men jag uppfattar mineraliteten och frukten som huvudsaken här och har inga problem med avsaknaden av provencalska rosésyror.

Både Tenuta delle Terre Neres Etna Rosato och Etna Rosso i årgång 2009 är slut hos importören, Gunnar Westlings Ad Libitum (båda kostade 129 kr). När jag mailar en fråga om de kommer att återkomma, svarar Westling att så inte är fallet och att han hade kunnat sälja mycket mer än den tilldelning han fått. Nu hoppas han att årgång 2010 får säljstart i november eller december, och vi kan hoppas att det åter blir i beställningssortimentet.

Det är ingen långsökt gissning att försäljningsframgången för Tenuta delle Terre Neres billigare viner hänger samman med den uppmärksamhet de fått på bloggar som Italienska Viner, Finare Vinare och här på Billigt Vin. Jag har inte sett att de blivit omskrivna i gammelmedia, och kan knappast tänka mig att Ad Libitum har någon större annonsbudget. Därmed är det ett exempel på hur prismässigt intressanta viner från små, kvalitetsmedvetna producenter - via små importörer - kan hitta fram till svenska konsumenter, trots att de för en till synes undanskymd tillvaro i BS undervegetation.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico

När jag packade vinlådan inför sista semesterveckan som tillbringades på Bjärehalvön så kom det med en amarone. Jag räknade inte med att jag skulle få användning för den men den visade sig komma väl till pass. Med styv kuling, 13 grader ute och regnet piskande mot rutorna i vår dåligt isolerade sommarstugan kändes det rätt gott att kunna tända en brasa, plocka fram några generösa bitar parmesan och korka upp en traditionell amarone. Lägg till en oläst Brunetti-deckare av Donna Leon som varvades med Coltranes "My Favorite Things" så blir bilden komplett och jag mer än nöjd. Hur är det nu man brukar säga ? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico är tätt mörkrött i färgen. Doften är precis som den ska vara. Massor av mörka körsbär, lite mindre russin och andra torkade frukter. Det finns en aning choklad och kryddtoner. Kraftfullt och intensivt men här finns också ett friskt element (svarta vinbär?) som piggar upp.

Smaken punktmarkerar aromerna perfekt. Smaken är fyllig som sig bör men det här är ett väl balanserat vin. Friska körsbär, russinsötma och bitter mörk choklad bildar fond. Här finns bra syra som tillsammans med alkoholen bär smaken och ger en extra kick åt upplevelsen. Trots 15.5% alkohol så känns vinet inte alls tungt utan har tvärtom hög drickbarhet. En amarone helt i min smak som jag definitivt kommer att dricka igen.

Carlo Merolli sålde men jag hittar inte vinet i hans webshop. Kostade c a 240 DKK om jag inte minns fel

2007 Finca Las Palmas Cellar Selection (Trapiche)

Frågan om att hissa eller dissa - det vill säga om en vinbloggare bör/ska skriva negativt om viner som inte faller i smaken - aktualiseras av 2007 Finca Las Palmas Cellar Selection från stora argentinska Mendoza-producenten Trapiche. 70 % malbec och 30 % cabernet sauvignon enligt Vinner inte på lagrings efterforskningar.

När vinet lanserades i oktober 2009 kostade det 149 kronor. Då hamnade det tvåa på Räknetrissens topplista, när tillgängliga kritikerpoäng räknats samman. Dessutom delade Hans Artberg ut betyget MVG, ett omdöme han inte slösar med.

Bengt-Göran Kronstam i DN blir nästan poetisk: "Vinet här får mig att längta innerligt till Buenos Aires, en av de mest fantastiska städer jag besökt. Till det lyssnar jag på argentinaren Astor Piazzola och hans suggestiva 'Balada para un loco' med text av Horacio Ferrer. Under korken finns samma koncentration, samma kraft, ändå med stor elegans."

Allt om Mat ger omdömet mer än prisvärt, men med förbehåll: "Fylligt, yvigt, ekigt och hårt med starkvinston och speciell stil. Inte för alla."

Jag har aldrig varit i Buenos Aires, eller Argentina för den delen. Jag försätts alltså inte i automatisk transcendens när jag smakar Finca Las Palmas Cellar Selection. Jag har hyfsat höga förväntningar: jag är övertygad om att det finns utomordentliga argentinska viner och varför inte detta? Jag har alltså inte införskaffat det bara för att kunna göra en förväntad sågning, om någon nu skulle misstänka det :).

Tyvärr blir jag ändå besviken. Här möter jag ett övermått av sötaktig, bränd frukt, ek och - inte minst - alkohol. Koncentration finns det, men knappast elegans. En kommande huvudvärk lurar redan bakom hörnet, skulle jag dricka mer än något glas av detta.

Jag försöker följa Diane de Puymorins uppmaning att hitta intentionen bakom vinet, för att kunna uppskatta det utifrån dess förutsättningar. Det är för övrigt en inställning jag sympatiserar med, och som är alldeles nödvändig om man ska kunna förhålla sig balanserat kritisk till någon företeelse över huvud taget, inte minst vin.

Alldeles säkert har man velat gör ett kraftfullt och överdådigt vin, ett som sticker ut från mängden. Tanken måste även vara att det ska fungera till mat. Blodiga biffar från grillen är förstås det man osökt kommer att tänka på - mycket smak, få nyanser.

Jag kan förstå att Cellar Selection kan väcka intresse och få höga poäng i en provning tillsammans med många andra viner. Volymen är uppskruvad och det finns en slags balans mellan frukten, eken och alkoholen. Men det är en balans i en position jag inte söker hos ett vin. När jag kylt det lite slinker det ner lättare, men det är inte någon större njutning.

Enligt etiketten håller vinet 14 % alkohol. Jag tänker på samtalet med Diane de Puymorins Costières de Nîmes-kollega Michel Gassier. Han menade - på tal om en del alkoholstarka viner från det sydfranska närområdet - att det knappast går att sätta ut på etiketten att ett vin ämnat för konsumtion till mat håller över 14 %, men att så nog kan vara fallet ibland. Hur det än förhåller sig med den saken drar Cella Selection, som Allt om Mat påpekar, åt starkvinshållet.

Numera kostar de sista exemplaren på SB 99 kronor. Måhända hade jag blivit imponerad för ett par år sedan, och tyckt att det var ett jädra fyrverkeri för den pengen. Men idag är det inte den sortens stjärnsmällare jag är ute efter. Nu dricker jag hellre Perdera.

2007 Vie di Romans Pinot Grigio Dessimis

Mitt undre min sista semestervecka så drog Jörgen igång en diskussion om hissandet och dissandets vara eller inte vara i bloggosfären. En intressant diskussion som jag hoppas återkomma till framöver. Även om jag helst både läser och skriver lovord så kan det vara intressant att läsa en text om ett vin som inte fallit en bloggare i smaken. I bästa fall berättar det något om såväl vinet som bloggaren i fråga.

Vie di Romans är en tung producent i verksam i mitt absoluta favoritområde Friuli-Venezia Giulia. VdR är stjärnproducent i Gambero Rosso, Veronelliguiden är alltid överentusiastisk och Parker helsåld. Förra sommaren provade jag en sauvignon blanc som jag gillade utan att helt gå igång på. Kvällens vin är gjort på 100% pinot grigio som jästs på barrique där en tredjedel utgörs av nya fat. Därefter har vinet vilat sju månader på jästfällningen och 10 månader på flaska innan det släpps.

2007 Pinot Grigio Dessimis är djupt guldgult i färgen. Det har en imponerande lyster och är verkligen vackert att titta på. Doften går i samma still, ett vin gjort för att imponera. Här finns massor av ek, (över)mogen tropisk frukt, genröst med honung och kryddtoner. Doften skvallrar också om att det finns en hel del alkohol med i spelet. Mäktig, fullpackat och imponerande är ett sätt att beskriva vinet. Jag skulle nog välja att använda adjektiv som svulstigt, obalanserat och klumpigt.

Smaken drar på i samma stil. Massor med söt frukt, för lite syra och en rejält eldig, för att inte säga brännande, avslutning. Här finns väldigt lite av det jag vill ha i ett vin från Friulien. Det påminner mer om hur jag föreställer mig ett ambitiöst nya världen vin. Det här är inte kul alls.