2005 Villa Russiz Collio Tocai Friulano för en god sak

Ibland är det här med välgörenhet och att hjälpa andra lättare än annars. Ikväll gjorde jag en insats för behövande barn genom att korka upp ett vin från en av Italiens främsta vitvinsproducenter, Villa Russiz. En egendom med ett intressant förflutet. Vingodset grundades under 1800-talets senare del av den franske greven Theodore de la Tour. Tilsammans med sin österrikiska hustru Elvine Ritter slog han sig ned i Friuli, då en del av Österrike, numera i Italien. Greven var den som introducerade franska druvsorter som Sauvignon Blanc, Chardonnay och Merlot och modern vinmakarteknik i Friuli. Efter de la Tours död 1894 tog hustrun över fram till första världskrigets utbrott då Villa Russiz såldes till Adele Ceretti. Hon grundade den välgörenhetsstiftelse som äger och driver rörelsen idag.

I Italien har Villa Russiz ett mycket gott anseende. 2006 utsågs Gianni Menotti till årets vinmakare och deras Chardonnay har utsetts till bästa italienska vita vin av vinbibeln Gambero Rosso. Samtliga deras viner erhåller genomgående mycket höga betyg i de Italienska vinguiderna. Man nöjer sig m a o inte med att verka för den goda saken, man gör det genom att producera godsaker.

I kväll kom flaskan på bordet något för kall. Då bjöd doften mest på en stor doft av Pommac. Efterhand en mer nyanserad äppeldoft, mineraler och nötter. Smaken fyller verkligen ut munhålan. Åter äpplen, hasselnötter mineraler och friska syror. Eftersmaken är riktigt lång och det finns en viss bitterhet mot slutet. Ett synnerligen elegant vin.

Till vinet åts varmrökt lax och romsås vilket inte var dumt alls. Den perfekta matchen hade varit hemmagjord pesto.

Villa Russiz finns tyvärr inte på systembolaget. Simon Unna och Jysk Vin har däremot de flesta vinerna på lager. Tocai Friulano är ett av Villa Russiz' billigare viner, kostar c a 130 DKK och är synnerligen prisvärt. Systemets sortiment är inte det bästa när det gäller Friuli. Det enda riktigt bra alternativet är Schiopettos Collio Tocai Friulano för 193 kr (best.nr 81644).

För den som undrar är Tocai Friulano namnet på den använda druvan. På andra håll kallas den Sauvignon Vert. I Alsace går Pinot Gris ibland under benämningen Tokay d'Alsace. Druvan i det ungerska dessertvinet Tokay (Tokaij) heter Furmint. Tre olika viner, tre olika druvor, tre olika länder, tre likljudande namn, problem för EU.

Numera är det ungrarna som av EU fått ensamrätt till namnet Tokaj medan vinodlarna i Alsace, Friuli och Slovenien har fått väl tilltagna bidrag för att marknadsföra nya beteckningar på sina viner.

Beaujolais Villages Nouveau 2007

Det fanns en tid när släppet av Beaujolais Nouveau var en stor händelse och man fick köa till de eftertraktade dropparna. Det hände väl inte så mycket skojigt på Systemet för några decennier sedan, och då kan man ju förstå att en novelty i höstmörkret kunde locka. Nu är det ingen större sak, verkar det, snarare har det snabbjästa vinet blivit föremål för spott och spe. Det är ju också som Kronstam skriver: redan innan tredje torsdagen i november har det anlänt smakprov på det nya vinåret från södra halvklotet. Billigt Vin - ständigt i framkant - har redan testat en sauvignon blanc 2007 från Nya Zeeland.
Det roligaste med Beaujolais Nouveau 2007 - föutom den hejdlösa etiketten - är att kolla in Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström när han provar. Här får vi en stilstudie av den professionelle vinprovaren, som stoppar näsan i glaset och andas in aromerna, silar klunken mellan tänderna och i största allmänhet ser ut som någon som sköljer munnen med Listerine. Säkert måste man gå genom alla dessa munviga övningar för att fälla ett välgrundat omdöme, som i det här fallet landar i att det är ett enkelt och opretentiöst vin. Och det har väl aldrig gjort anspråk på att vara något annat.
Jag håller med Fagerström om att 70-kronors-varianten - från beaujolais-villages - är en helt ok dryck, med sin kärnfulla strävhet och friska fruktighet. Vi drack det till en pasta carbonara, vilket var gångbart. Jag fick under ett ögonblick en knappt förnimbar doft- eller smakassociation till ett glas fragolino på stående fot i en trång bar i ett vinterrått Venedig. Men framför allt ser man framför sig uppsluppna skördefester i franska vingårdar, med det nytappade och ymnigt upphällda vinet fortfarande skummande i glasen. Eller en paus i det slitsamma arbetet på gården, där skaffningen är en väl tilltagen bit bröd (Esping: ett sånt där som Herr Kahl brukade baka) indränkt med olivolja, packad med skivade tomater och vitlökar och kryddad med salt och svartpeppar. Här skulle måltidsdycken kunna vara detta Beaujolais, drucket direkt ur flaskan i rejäla klunkar och utan några som helst Listerine-miner. Men nu lider jag förstås återigen - skulle Esping säga - av bondromantiska vanföreställningar. Istället borde jag träna på de där vinprovarskrynklingarna av fejan, på det att omdömena måtte bli mer intrikata och vederhäftiga.

Gästgivaren

Det är få svenska barer som jag trivs riktigt bra i. Oftast när jag kommer över tröskeln så startar omedvetet en felsökningsprocess. Finn Fem Fel. Går jag på en bar i England, Frankrike, Italien eller Danmark händer det mera sällan. Den vanligaste bristen när det gäller svenska barer är att de saknar något genuint. De känns fejkade. En del är för nördiga och andra lovar runt och håller tunt. Det senaste stället jag trivdes riktigt bra på var Restaurang Intim i Mölle. Sedan länge nedlagt. I grunden tror jag det beror på att ställena saknar självkänsla och mognad. De vet inte riktigt vad för slags ställe de är eller vill vara och sprider en slags ängslig vilja att tillfredsställa som bara blir störande

I dag besökte jag Helsingörs julmarknad. Eftersom vinden var iskall och det dessutom regnade småspik lät jag mig övertalas att besöka mitt Helsingörska favorithak, Gästgivaren vid Axeltorv. Här startar ingen felsökningsprocess. Det första som alltid slår mig när jag besöker Gästgivaren är ljuset. De färgade och fantastiskt vackra glaspanelerna i taket och den perfekta belysningen skapar ett direktverkande gemyt. Baren visar direkt att här menar man allvar och inredningen, trots vissa eftergifter som engelskspråkiga skyltar med lustiga "tänkvärdheter", talar samma språk. Utbudet är mycket bra. Här finns alltid öl på fat från ett par danska mikrobryggerier, på senaste tiden Skovlyst och Svaneke, lite importerad fatöl och sedan standardsortimentet. Maten är inte mycket att yvas över men smörrebröden är bra. En eftermiddag på Gästgivaren, en bra bok och ett par I.P.A. är som ett spa-besök för själen.

Idag blev besöket lite kort men vi hann med en Julebryg från Skovlyst. Riktigt gott om än inte fullt i klass med Mysingen. Ett mörkt öl med kryddiga toner av bl a kanel. En viss sötma och inslag av bränt socker. Alkoholhalten ligger på 6.5% men ölet känns ändå friskt och utan genomslag av alkoholen. På väg ut blev det ett snabbstopp i baren där även en Julebryg från Bornholmska Svaneke bryghus hanns med. Lite svagare, lite mindre av allt men ändå förmodligen ett hyggligt matöl. Inget jag känner behov av att testa igen.

Julmarknaden i Helsingör innebar också söndagsöppet i vissa butiker. Från Simon Unna köptes ett par flaskor av Velenosis Rosso Piceno som jag återkommer till vid ett senare tillfälle. Det inhandlades också in ett par vin från Cosimo Taurino (Trisse, jag föreslår en genomgång av Taurinos viner så snart tiden medger) och lite portvin till jul. Dagens absoluta höjdpunkt var dock besöket på Det Lille Tehus. En oerhört kunnig innehavare bjöd på en mini-föreläsning om te, kanderad frukt, apelsinmarmelad och julkryddor. En man som visste att använda sitt kunnande utan att mästra.

Väl hemma efter utflykten fortsatte jag på den inslagna vägen. Jag provade Shepherd Neames bidrag till julölsfloran 2007 Christmas Ale. Den var riktigt dålig. Bortsett från en fin ton av ingefära hade den inget annat att erbjuda än en vass beska, ännu vassare kolsyra och ett obehagligt alkoholgenomslag. Lite som att dricka busgrogg. Shepherd Neame gör ett par utmärkta alkoholsvagare ales men detta är ett bottennapp. Undvik.

2005 Ch. La Reyne Prestige

För en tid sedan provade jag ett Cahors-vin, 1999 Ch. Lagrezette. Möjligheten att få dricka ett moget franskt vin erbjuds inte så ofta för den som saknar egen vinkällare men är försedd med dåligt tålamod. Tidigare hade jag bara druckit ett par Cahors-viner inköpta i Danmark som inte var särskilt kul. Ch Lagrezette däremot var en mycket trevlig bekantskap och jag tvekade därför inte att köpa på mig ett gäng flaskor när det dök upp ett nytt Cahors-vin, 2005 Ch. La Reyne Prestige (varunr 2266,
90 kr) i oktobersläppet.

Cahors är beläget i sydvästra Frankrike och malbec (eller cot noir som den kallas lokalt) är den dominerande druvan. Ch. La Reyne är en helt annan upplevelse än Ch. Lagrezette. Färgen är violett som en prästkåpa under fastan. Doften är kraftfullt fruktig med bärtoner och kryddor. Smaken ungdomligt frisk med rejäl syra och fruktighet. Vinet utvecklas under kvällen och blir mer komplext. Märkligt nog känns tanninerna ännu tydligare. Förmodligen ett vin som skulle må bra av att ligga några år.

Till vinet åts en av Carl Butlers kreationer, stek från pustan. En maffig fransyska av limousinsk börd fick tillbringa eftermiddagen puttrandes i kycklingbuljong, vitt vin, paprika, lök, vitlök och kummin.

Idol-final

Medan Esping trakterar vattenhålen och lyxkrogarna i Sundets Pärla måste ju någon hålla den finkulturella fanan högt här på bloggen. Alltså hade vi bjudit hem oss till vänner i grannskapet för att övervara kvällens stora begivenhet, Idol-finalen i Globen. Vännerna är mycket angenäma att umgås med och har dessutom en imponerande maskinpark: en sådan där avlång TV-apparat och ett soundsystem som gjorde att det kändes som om vi nästan var på plats i arenan. Vi hade emellertid sinnesnärvaro nog att ta med käk och vin - helt socialt desorienterade har vi ännu inte hunnit bli.

Min älskade hustru gjorde börek med fetaost- och myntafyllning (de har väldigt praktiska, triangelformade filodejplattor hos Özen Allfrukt vid GA-torget på Söder i Hbg), samt köttbullar med koriander - färsk och malen - och cashewnötter. Under tiden hackade jag ihop en tabouleh. Bladpersilja, mynta, rödlök, lite bulgur, citronsaft, olja, salt och tomat. Persilja, lök, tomat och mynta finhackas och rörs samman ordentligt med det övriga, så det blir en saftig massa. Man kan förstås ha i en färsk chilifrukt eller två, men det fanns inte hemma. Det ska vara mycket persilja och citronsaft. Sedan får det gärna stå och dra nån timme så smakerna också blandas med varandra. En tzatziki rörde vi också ihop innan det var dags att ge oss av. På vägen stannade vi till vid Palmyra på Kristianstadsgatan och handlade bröd och nötter.
Det vita alternativet till maten var från Alsace, Pinot blanc réserve 2006 av producenten Bestheim (nr 2899). Jag prövade inte det, men fick beskedet att det funkade bra till maten. Det röda hade jag velat länge med i butiken innan jag valde ett katalanskt från Montsant, Lasendal Garnatxa 2005 (nr 98451), och ett chilenskt från Maipo, Indomita Reserva 2005 (nr 6723). Jag ångrar att jag inte följde min första ingivelse och tog något av de libanesiska röda i samma prisnivå som faktiskt fanns på Södergatan i Hbg.
Garnacha-vinet - som rekommenderades starkt av Aftonbladets vinskribenter nyligen - var egentligen inte alls dåligt. Men jag hade bråttom att få det i glaset och lät det inte hämta andan när korken dragits ur, så vi kom på kant med varandra från början. Stickig doft och omotiverat bränt och strävt mot gommen, ofärdigt tyckte jag. Efter hand blommade det ut lite i näsan och munnen, men min skepsis fanns kvar. Till en kalvkotlett med ugnsbakade rotfrukter skulle jag kunna tänka mig att ge det en ny chans, särskilt om det hamnar på utförsäljningslistan.
Det chilenska vinet, som korkades upp i höjd med att tallrikarna dukades ut och omröstningsresultatet kungjordes, var alldeles fel för tillfället. För mycket av allt, storslägga när det hade behövts något mer nedtonat och finlemmat. Jag kan inte ens skylla på att det var stolpskottet Peter Jidhe, programledaren, som förstörde upplevelsen. Jag har druckit det här vinet tidigare - till en buffé med grönsaks- och kötträtter - och då gillade jag dess svulstiga, fruktiga anslag ganska bra vill jag minnas. Det funkar förstås inte utan mat till och då helst en grillad köttbit. Hur som helst kommer det nog att dröja innan jag ger mig på det igen.
Efter att Marie Picasso tagit hem segern surfade vi lite på YuoTube och hittade bland annat Jeff Buckleys version av Cohens Hallelujah, en låt som ju Amanda rev ned ohejdade ovationer för härom veckan. Sedan tittade vi till Fredrik Strages 100 största rockögonblick på YouTube. Här finns sedan tidigare Ramones som spelar The KKK took my baby away på Måndagsbörsen 1981. Nyligen tillkommen är #76, Lee Hazlewood sjunger Let's take a walk down Valhallavägen tillsammans med en barnkör. Vid det laget hade vi gått över till Cointreau - för damerna - och Southern Comfort för herrarna. Sammantaget borgade allt detta för en ganska vegetativ lördagsmorgon då inte ett skapandes grand blev uträttat.

Representation

Livet är fyllt av plikter, vissa mera tyngande än andra. Gårdagen innehöll representationsmiddag, en av de delar av arbetet som jag har lättast att förlika mig med . Kvällen inleddes med ett besök på Dunkers kulturhus, den utställning som vernissage-lejonet Trisse besökte och rapporterade om den 23/11. "En flugskit i Kosmos" är på ett plan en fantastisk utställning om Klippan-popens glansdagar. På ett annat plan berättar utställningen om förutsättningar för att få kreativitet och konstruktiva krafter att växa. Bör inte missas.

Representerandet fortsatte på Bishop's Arms som gjort en rejäl uppryckning vad gäller fatöls-utbudet. Tyvärr ingen Bad Elf på fat men väl Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamn samt Oppigårds Winterale och Smithy Ale. Valet föll på den hyggligt tempererade Mysingen som är årets hittills bästa julöl och verkligen smakar jul. Lätt rostade malttoner, bränt socker,kaffe och kryddor i smaken. Jag hittade kanel, kardemumma och en aningen pomerans. Lite som en blandning av ale och porter förstärkt med julens smaker Given på julbordet, skulle kanske till och med fungera till den engelska fruktkakan

Middag åts på en av Helsingborgs kulinariska institutioner, La Petite. I dryga 30 år har Jean Louis Marchandise och hans personal serverat Helsingborgarna rustik fransk mat lagad med utmärkta råvaror men utan krusiduller. Lokalen har sett likdan ut så länge jag kan minnas och har nu uppnått ett slags patinerad charm. Murrigt och trist tycker kanske någon, ombonat och inbjudande tycker jag.

Menyn är föredömligt kort. En handfull förrätter (varav tre är soppor), några fisk- och några kötträtter. För mig kom valet att stå mellan anka och lamm. Det blev lammet som fick göra den gratinerade löksoppan sällskap. En perfekt rosastekt filé sekonderades av provensalsk grönsaksröra och en gräddstinn och vitlöksmättad potatisgratäng. Enkelt, jordnära och alldeles fantastiskt gott. Köttet var supermört och bland det bästa lamm jag ätit.

Så var det vinet. La Petites vinlista är också den kortfattad och som sig bör nästan till 100% fransk. Vi bestämde oss för att följa krögarens rekommendation och drack 2004 Domaine Lafran-Veyrolles. Ett typiskt sydfranskt vin, fylligt, god bärfrukt och tydliga men sammetslena tanniner. Lite väl ungt kanske, till en början något slutet men det öppnade sig efter en tid i glaset.Urgott och perfekt till maten.

Vi lämnade La Petite mätta och synnerligen väl till mods. Det finns på tok för få restauranger som La Petite där bra råvaror och gott handlag får spela huvudrollen. Inte så märkvärdigt kanske, bara märkvärdigt gott och väldigt, väldigt trevligt. Min enda invändning är att vinet hade förtjänat en rejäl karaff och lite bättre glas.

Torsdagschampagne

Vardagsfirande är något vi borde ägna oss mer åt, generellt sätt. Det finns ofta anledning att göra tillvaron lite festligare. Som erbjudande om nytt jobb till exempel. Ett sådant tillfälle fordrar förstås ett litet glas bubbel. På senare år blir det gärna Pol Rogers korkar som får flyga i taket. Finns på behändig halvflaska för moderat champagnegalopp en torsdagskväll som denna. Inte gratis dock, som Churchill och Esping förespråkar, men väl kall och torr. Uppfriskande dryck med doft och smak av äpple och citrus. Passar bra till det mesta antar jag, exempelvis pasta och rester av köttfärssås förstärkt med smörfrästa champinjoner, riven morot och en skvätt överblivet rödvin.