Representation

Livet är fyllt av plikter, vissa mera tyngande än andra. Gårdagen innehöll representationsmiddag, en av de delar av arbetet som jag har lättast att förlika mig med . Kvällen inleddes med ett besök på Dunkers kulturhus, den utställning som vernissage-lejonet Trisse besökte och rapporterade om den 23/11. "En flugskit i Kosmos" är på ett plan en fantastisk utställning om Klippan-popens glansdagar. På ett annat plan berättar utställningen om förutsättningar för att få kreativitet och konstruktiva krafter att växa. Bör inte missas.

Representerandet fortsatte på Bishop's Arms som gjort en rejäl uppryckning vad gäller fatöls-utbudet. Tyvärr ingen Bad Elf på fat men väl Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamn samt Oppigårds Winterale och Smithy Ale. Valet föll på den hyggligt tempererade Mysingen som är årets hittills bästa julöl och verkligen smakar jul. Lätt rostade malttoner, bränt socker,kaffe och kryddor i smaken. Jag hittade kanel, kardemumma och en aningen pomerans. Lite som en blandning av ale och porter förstärkt med julens smaker Given på julbordet, skulle kanske till och med fungera till den engelska fruktkakan

Middag åts på en av Helsingborgs kulinariska institutioner, La Petite. I dryga 30 år har Jean Louis Marchandise och hans personal serverat Helsingborgarna rustik fransk mat lagad med utmärkta råvaror men utan krusiduller. Lokalen har sett likdan ut så länge jag kan minnas och har nu uppnått ett slags patinerad charm. Murrigt och trist tycker kanske någon, ombonat och inbjudande tycker jag.

Menyn är föredömligt kort. En handfull förrätter (varav tre är soppor), några fisk- och några kötträtter. För mig kom valet att stå mellan anka och lamm. Det blev lammet som fick göra den gratinerade löksoppan sällskap. En perfekt rosastekt filé sekonderades av provensalsk grönsaksröra och en gräddstinn och vitlöksmättad potatisgratäng. Enkelt, jordnära och alldeles fantastiskt gott. Köttet var supermört och bland det bästa lamm jag ätit.

Så var det vinet. La Petites vinlista är också den kortfattad och som sig bör nästan till 100% fransk. Vi bestämde oss för att följa krögarens rekommendation och drack 2004 Domaine Lafran-Veyrolles. Ett typiskt sydfranskt vin, fylligt, god bärfrukt och tydliga men sammetslena tanniner. Lite väl ungt kanske, till en början något slutet men det öppnade sig efter en tid i glaset.Urgott och perfekt till maten.

Vi lämnade La Petite mätta och synnerligen väl till mods. Det finns på tok för få restauranger som La Petite där bra råvaror och gott handlag får spela huvudrollen. Inte så märkvärdigt kanske, bara märkvärdigt gott och väldigt, väldigt trevligt. Min enda invändning är att vinet hade förtjänat en rejäl karaff och lite bättre glas.

Torsdagschampagne

Vardagsfirande är något vi borde ägna oss mer åt, generellt sätt. Det finns ofta anledning att göra tillvaron lite festligare. Som erbjudande om nytt jobb till exempel. Ett sådant tillfälle fordrar förstås ett litet glas bubbel. På senare år blir det gärna Pol Rogers korkar som får flyga i taket. Finns på behändig halvflaska för moderat champagnegalopp en torsdagskväll som denna. Inte gratis dock, som Churchill och Esping förespråkar, men väl kall och torr. Uppfriskande dryck med doft och smak av äpple och citrus. Passar bra till det mesta antar jag, exempelvis pasta och rester av köttfärssås förstärkt med smörfrästa champinjoner, riven morot och en skvätt överblivet rödvin.

Nutty as a fruitcake

Jag känner ett tungt ansvar för innehållet på denna blogg. Medan Trisse roar sig på pubkvällar och frotterar sig med berusade akademiker får jag ägna mig åt att försöka ha något slags överblick över läget. Nyss har jag uppdagat hur vi förbisett Portugals viner. Nu är det dags att påpeka att det är mindre än tre veckor kvar till julafton. Fem dagar kvar tills det är dags att blöta lutfisken men redan nästan försent att baka julkakan om den ska hinna mogna till julens gottebord (gottebeor). Vilket gottebord är komplett utan en julkaka och varför äta choklad, nötter, marsipan, fikon och dadlar var för sig till portvinet när man kan få allt på en gång ?

Under min barndom kom det varje jul en paket från en amerikansk avsändare till min moster. Paketet innehöll en färgglad plåtburk som innehöll en folieinslagen fruktkaka. Delningen av kakan tillhörde ett givet inslag i julaftonens liturgi. Den smakade himmelskt, även utan portvin. Fuktig, fruktmättad, kryddigt exotisk och mäktigt söt. Så ett årupphörde paketen att komma, utan att man visste riktigt varför, och jag fick en tuff första lektion i tingens obeständighet.

I ett försök att komma till ro med detta barndomstrauma har jag gjort en expansiv sökning på webben och även provbakat. Den som vill prova gör klokt i att skaffa följande:

280 g vetemjöl (ska siktas)
1 ½ tsk kanel
1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))
1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)
1 tsk mald kryddpeppar
3/4 tsk salt
454 gr russin
454 gr gula russin
227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)
454 gr kanderat apelsinskal
113 gr citronskal
100 gr kanderade körsbär
100 gr kanderad ananas
225 gr rumsvarmt smör
200gr socker
6 ägg
3 cl pressad citron
12.5 cl pressad apelsinsaft
227 gr grovhackad mandel
konjak efter smak
Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

Jag klarar aldrig att följa ett recept slaviskt utan gör alltid det jag kallar "förbättringar" eller "justeringar". Min hustru benämner min kreativa ådra klåfingrighet. Så även denna gång. Valnötter istället för mandel. Dessutom ganska mycket pecannötter. Jag hade också i några hekto urkärnade torkade dadlar och lite torkade fikon och minskade på det kanderade. Det vita sockret byttes ut mot muscovadosocker. Funderade på några hekto mörk choklad men lät bli. Däremot kunde jag inte motstå frestelsen att hälla i en rejäl skvätt överbliven Vintage Port. Det blev m a o inte så mycket smet men desto mer av fyllning. Kakan har som sagt ännu inte avsmakats men den spred himmelska dofter under tiden i ugnen. Återkommer med rapport på juldagen

2005 Meia Pipa

En tilfällig släng av skrivkramp, förorsakad av en period med alltför divergerandande förpliktelser, botades med några glas av Meia Pipa, premiärportugis för Billigt Vin. Lite märkligt kan tyckas då Portugal producerar många bra viner i överkomlig prisklass. Meia Pipa 2005 (varunr 2564) kostar 77kr och är ett utmärkt exempel då detta. Vinet görs på en druvblandning bestående av två välbekantingar, cabernet sauvignon och syrah, samt den lokala castelao. Allt i lika delar. Vinet är rödsvart i färgen. Doften, som inte är så värst stor, bjuder på björnbär (eller är det boysenbär), svarta vinbär och fat. I smaken hittar jag samma bär och sötlakrits. Hyggligt lång eftersmak med ett lite bittert slut. Sammanfattningsvis ett gott vin som ikväll dracks utan tilltugg. Jag saknade köttgrytan med lök, vitlök och paprika.

Kritikerfavoriter

Alain Brumont är vinvärldens motsvarighet till Lucinda Williams. Båda har länge varit favoriter bland experterna och lyckats kombinera respekt för traditionerna med nytänkande och olydnad. Dessa kulturpersonligheter har med enträget och långsiktigt arbete skapat sig en position där de också når ut på marknaden

När jag jag för ett par år sedan blev nyfiken på Brumonts Ch. Bouscassé stod det inte att få tag på. Detta till följd av att vinet var alla vinskribenters favorit-vin och utropades till fyndvin i nästan alla sammanhang. Kritikernas lovord har också försetts med en uppmaning att lagra vinet. Länge. Nu har priset sjunkit till ytterst överkomliga 99kr och det ingår i standardsortimentet.

I glaset är vinet mycket mörkt rött. Det finns inte mycket frukt i doften, mer av animaliska toner. Smaken är kärv och sträv med inslag av salmiak och tobak. Inget som stryker medhårs precis. Efter några timmar i karaffen går det att att hitta lite mörka bär i både doft och smak. Ihop med mat (ryggbiff med gräddsås och hasselbackspotatis) funkar det riktigt bra men visst behöver det lagras. Länge.

Det handlar tveklöst om ett riktigt bra vin men inte riktigt min kopp te och jag kommer inte att köpa några mer Ch. Bouscassé. Egentligen gillar jag idén. Ett rätt kompromisslöst vinmakande där man själv i och med lagrandet blir delaktig och medskapare till slutprodukten. På många sätt går Brumont rakt emot rådande trender med massor med frukt och snabb mognande viner .Tyvärr har jag varken tålamod eller utrymme för sådana lagringsprojekt, känner mig inte helt övertygad om att det skulle vara mödan värt. Skulle jag däremot springa på en 10-15-årig Ch. Bouscassé eller Ch. Montus för den delen i Köpenhamn så skulle jag inte tveka. Omedelbar behovstillfredsställelse.

Btw, jag är inte stormförtjust i Lucinda Williams heller.

Supertoskanare i hastigt mod

Stillsam lördagkväll i höstrusket. En liten förrätt med löjrom, crême fraiche och rostat bröd. Till det en sauvignon blanc från San Antonio-distriktet i Chile, Casa Marin Cipreses Vineyard 2005. Enligt Systemets beskrivning är det "torrt, mycket friskt, fruktigt och aromatiskt /.../ med inslag av krusbär, kiwi, konserverad sparris och svartvinbärsblad". Det stämmer väl in. Vinet har en mystisk smakkomponent, men att det är just konserverad sparris hade jag inte kunnat säga. Däremot innehåller det mycket mineraltoner. Ett fräscht vin med stor smak, som kräver mat till: gärna grillade laxar eller kokta firrar med smakrika tillbehör. Systemets ursprungliga pris - 194 kronor - var över toppen. Enligt Ulrika & Camilla i Aftonbladet tog man bara hit 360 flaskor till lanseringen i mars, och när det nu reas ut finns det i skrivande stund 160 kvar. Nya priset 116 kronor är absolut mer adekvat och, menar jag, placerar vinet i kategorin "prisvärt".

Huvudrätten följde principen för "Occam's razor": att eliminera allt ovidkommande för att komma fram till den rätta lösningen. Min älskade hustru hade besökt Kött & viltspecialisten på Amiralsgatan och inhandlat varsin rejäl entrecôte, samt lite av innehavarens egenhändigt tillagade bearnaise-sås. Köttet var snyggt marmorerat, mört och fint. Bara en sallad på små gröna blad, avocado och granatäpplekärnor till.
Allt var som upplagt när ett problem tillstötte. Jag hade glömt lukta på det tilltänkta vinet, en Muga reserva 2003 från Rioja, när jag korkade upp det. När jag nu hällde det i glaset upptäckte jag att det var korkskadat. Fan också! Och här låg biffen klar på tallriken. Vad göra? För tillfället är det rätt tomt i lagret. Att välja på fanns i princip en amarone och en "supertoskanare" från 2001- vid namn Crux Bibbiani Gilberto - inköpt i hastigt mod på Kronborgs vinfestival. Den fick det bli. Direkt ur flaskan utan preludier som luftning och dylikt sände vinet ut en intensiv och mäktig lukt av ekfat och läder, som från en inpyrd stallkammare. Här hade det behövts någon timme i friska luften. Ändå var smaken förvånansvärt fruktig och len och inte riktigt så gomkryllande och dundermuskulös som doften förutspådde. Till köttbiten var det helt ok med sin varma och komplexa ton. Färgen djupt rödbrun då ljuset bröts i det.
Köpet gjordes under vinprovningens intensiva och något kaotiska slutskede och jag kan inte minnas vad priset slutligen blev. Esping körde en hård prutning och det blev varsin flaska till något som då kändes som ett bra enhetspris. Även om avsmakningen kom hastigt på var det en angenäm upplevelse. Inte ett vin man dricker varje dag.

Pubkväll

Fredagskväll och pubafton i huset. Det betyder att hyresgästerna har en regelbundet återkommande möjlighet att samlas i allrummet, umgås och dricka sig berusade till ett mycket överkomligt pris. Den glädje detta innebär för gästen - i förhållande till den monetära satsningen - står i direkt proportion till hur benägen vederbörande är på starka drycker. Nu har det slumpat sig så, att det i huset bor en oproportionerligt hög andel som gillar att supa till (och skam att säga får jag väl räkna mig till denna kategori). Det kan också förhålla sig så, att pubkvällarna bidragit till en ohälsosam nivå av alkoholkonsumtion bland de boende. På senare tid har mitt intresse för pubaftnarna emellertid falnat - det är helt enkelt för tråkiga tillställningar med en känsla av ständig déjà vu. Tyvärr är jag enrollerad i den grupp boende som agerar pubvärdar enligt ett rullande schema, och denna kväll var det min tur igen.
Det är långa kvällar, då företrädesvis det övre ålderssegmentet av de boende passar på att sitta och pokulera över öl och whisky till långt in på småtimmarna. Regelmässigt bestämmer jag mig för att ta det lugnt med drickat och lika regelmässigt finner jag mig i slutet av en sådan kväll rejält på snusen. Sällan känner jag mig så nära alkoholismens lugubra tristess. Nu hade jag i alla fall föresatsen att undvika whiskyn, den sötsliskiga danska burkölen, jägermeistern och gammeldansken. Faktiskt lyckades jag i mitt uppsåt och höll mig till bag-in-box-vinet. Det fanns en skvätt Chill Out kvar sedan förra puben, förmodligen den variant som kallas Sunset gjord på cabernet sauvignon från South Eastern Australia. Det är ett boxvin jag gärna häller i mig på musikfester i det gröna och andra uppsluppna tillställningar: bärigt, lättdrucket och billigt. När jag kramat den sista droppen ur innerpåsen fanns det en annan box, vars namn jag inte lyckades lägga på minnet. Förmodligen inhandlad i Danmark till ett billigt pris och antagligen med ursprung i Australien också det. Faktiskt lite godare än Chill Outen, en druvsaftsblandning som fått umgås med lite mer ekspån i tanken innan upptappningen på påse. Hade kunnat vara o.k. till en grillad köttbit i skymningen, om säsongen varit den rätta. Nu serverade vi enbart knakar, som fått simma omkring i en stor kastrull tillsammans med lagerblad, kryddpeppar och lök. Samt glögg spetsad med whisky, irish coffee med vispgrädde på sprejflaska och all denna metalliska burköl.
Fördelen med att vara pubvärd är att man kan styra musikvalet. Soundtracket till den här kvällen blev en spellista med soullåtar: exempelvis Beware of the man (with candy in his hand) med The Dramatics, Losin' Boy med Eddie Giles och The Fugitive Kind med Tony Clarke. Plus förstås ett gäng fina gamla bitar med Candi Staton, Mary Wells och Doris Troy. Alltid nåt.