2014 Burja Estate Burja Noir

Jag håller mig kvar i Vipavska Dolina, eller Vipava-dalen i allra västligaste Slovenien. Häromdagen drack jag Burja Bela och idag Burja Noir.  Burja Estate fokuserar helt på inhemska druvor. Med ett undantag.  Primoz Lavrencic älskar pinot noir efter att ha arbetat en tid på Domaine Leroy i bourgogne. Och hans tolking av druvan är väldigt burgundisk...

Vipava-dalen har ett lite svalare klimat än närliggande Brda och det märks tydligt på Burja Noir. Vinet har jästs med naturligjäst på ståltank och fått knappt två veckors maceration. Lagringen har skett på både stora fat och begagnade barriquer i två år. Vinet är ljust rubinrött och helt klart. Doften är ren och frisk med röda bär, lätt kryddighet och en lätt antydan till fat. Smaken känns relativt lätt och elegant men har stor intensitet. Hallon, körsbär och mineraler. Frisk syra och lätta tanniner.

Helt klart en väldigt välgjord och spännande pinot. God nu, men kräver definitivt mat för att riktigt komma till sin rätt, och med framtiden för sig.  Finns att köpa via privatimport från Winewaves.

2015 Bott Frigyes Kadarka

Jag googlade runt lite för att skaffa något slags uppfattning om vad kadarka kunde vara för någon druva och fick då bland annat lära mig att den i Rumänien och Bulgarien kallas gör gamza. Jag fick genast något slags förnimmelse om att det någonstans i minnesbanken finns någon diffus tonårshågkomst av den druvan. Eller kanske det är brist på hågkomst... Nåväl jag befarade en kraftfull, syltig historia. Istället möttes jag av motsatsen.

2015 Bott Frigyes Kadarka är en blåblekt ljusröd, helt transparent uppenbarelse med en matchande doft. Floral, sval, komplex och elegant. Lite lätt pinotkryddig, körsbär, röda vinbär och blodapelsin. Smaken är lätt, sval och mycket elegant. Mer av den finlemmade bärfrukten och kryddigheten, frisk syra och fjäderlätta tanniner. Lite lätt grön i avslutningen men inte alls på ett negativt sätt.

Det här var inte vad jag hade väntat mig. Inte alls. Jag trodde kadarka var en betydligt mer kraftfull .druva. Och det kan den kanske vara. Här, i Bott Frigyes tolkning blir den till en graciös ballerina. Rekommenderas starkt till den som gillar lättare gamay och pinot noir

Privatimport via Wine waves

2015 Burja Estate Burja Bela

Jag har länge tänkt att jag skulle återvända till västra Slovenien och den första vinresan jag
och min forne medbloggare Jörgen gjorde för snart tio år sedan. Till Brda, Vipava och Kras. Rent faktiskt har jag varit tillbaka flera gånger. Men jag tänkte nu gå tillbaka till det vi skrev då och låta några nya tappningar från producenterna vi besökte den gången få ackompanjera läsandet.

Den som allra först satte mig i kontakt med skalmacererade viner, orangeviner om du så vill, var Primoz Lavrencic. Mötet ägde rum året innan min och Jörgens Slovenien-resa på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var en verkligen omtumlande upplevelse. Vi hade precis börjat orientera oss i vinvärlden när vi mötte en hel sal full med kaxiga slovenska vinmakare som kom att ställa alla begrepp på huvudet för oss. Jag blev helt frälst på orangevin direkt och fascinationen har blivit bestående.

Kanske var det bra att det var hos Primoz Lavrencic vi började. Han tillhörde då, och gör det väl fortfarande, de mera konventionella vinmakarna som arbetade med relativt kort skalkontakt. Vi fick så att säga en möjlighet att vänja oss innan vi kom i kontakt med hardcore orangeproducenter. Nåväl mötet på den Slovenska vinfestivalen ledde till att vi ett antal månader senare besökte Slovenien och producenten som då hette Sutor men nu kallar sig Burja Estate.

2015 Burja Bela är en field blend på lika delar riesling, ribolla gialla och malvasia istriana som blandats med 10% "andra druvor". Druvorna kommer från 25 - 70-åriga stockar som växt på klassisk ponka på ungefär 200 m ö h. Vinet har fått ungefär en veckas skalkontakt, är spontanjäst och har lagrats på stora fat.

Färgen är djupt guldgul och varken färg eller doft bär någon större prägel av skalkontakten. Det är malvasian som dominerar doftpaletten med rik aromatik. Lite lätt blommig, tropisk frukt, honung och så den där typiska ponka-mineraliteten. Smaken är också den rik och fyllig med en riktigt fet munkänsla. Här märks att vi har med ett macererat vin att göra. Kryddigt med mera tropisk frukt, blommighet, dämpade syror, lätt strävhet och en aning bitterhet i avslutningen. Gott att dricka nu men kommer att bli bättre om något eller några år när det tappat lite babyhull.

 Kul  att prova Primoz Lavrencic igen efter några års frånvaro från mitt köksbord. Jag kan konstatera att medan det hänt massor i vinvärlden sedan jag senast drack något från Sutor/Burja. Det har inte hänt lika mycket med  Lavrencic's viner. Det jag då upplevde som något helt uppseendeväckande, rent av omtumlande,  känns ganska konventionellt nu. Och det ska absolut inte uppfattas som något negativt för det här är som sagt riktigt bra och gediget hantverk.

Jättekul också att Burja nu fått en svensk importör. Vakna Wine Waves, som har en verkligen spännande katalog med viner från östra Europa, började nyligen plocka hem vinerna.

Du kan läsa om våra tidigare kontakter med Primoz här

2014 Sclavos Orgion

Plötsligt händer det. Man får oväntat besök. Av ett vin som utmanar ens fördomar och ens preferenser. På ett pågatåg påväg norrut från Malmö.

Jag har provat några av  viner tidigare och de har absolut imponerat på mig men då har sammanhanget varit ett annat, vinerna har provats tillsammans med en massa andra viner eller då mitt fokus inte varit det bästa. Men här på tåget kan jag ge 2014 Sclavos Orgion den uppmärksamhet det förtjänar.

Vet egentligen inte så mycket om producenten Evriviadis Sclavos mer än att han är en av pionjärerna när det gäller biodynamisk och naturlig vinproduktion i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia och satsar helt på inhemska druvor. En del viner är osvavlade medan andra får en minimal dos.

Vinet är gjort på 100% mavrodaphne och elegant mörkrött i färgen. Doften är väldigt komplex med den mörka frukten i centrum. Blåbär o plommon. En del österländska kryddor, läder, florala övertoner och en del animala stråk.  Fataromerna finns där med en antydan till vanilj som är en väl integrerad del av helheten. En väldigt precis fathantering skulle jag vilja säga. Smaken är en direkt spegling av doften. Komplex, perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Ett vin med massor av energi, dynamik och elegans

Jag skrev i inledningen att vinet utmanade mina fördomar och preferenser. En uppgift det klarar utan att egentligen provocera. Det känns mer som att bli lockad och förförd in i något som är både välbekant och främmande. För min del handlar utmaningen mest om kombinationen av mörk frukt och ekfat. Kan bara konstatera att här fungerar det fantastiskt bra. Och för säkerhets skull påpeka att jag fortsatte provandet efter hemkomsten.

Finns att köpa hos Oinofilia

NV (2014) Frederic Cossard Lasyrah de Talés

Här är ett vin som prickar mitt i krysset vad gäller mina smakpreferenser. Sånt gör mig alltid lite extra nyfiken och det här är ett lite speciellt vin. Frederic Cossard är verksam i Bourgogne där han driver Domaine de Chassorney. Han arbetar biodynamiskt och använder inget svavel. Dessutom gör Frederic Cossard denna druvrena syrah på druvor inköpta från Cotes du Ventoux. Och att det handlar om köpta druvor verkar inte påverka kvalitetskraven.

2014 Lasyrah de Talés är sådär blårött som ung syrah ska vara. Doften tar ungdomliga krumsprång ur glaset men inte helt utan en viss elegans. Det är extremt druvtypiskt med blå, sval fruktighet. Svarta vinbär och björnbär. Här finns en del örttoner, lakrits, svarta oliver och mineraler. Lite rustik funkighet men absolut inget som stör. Massor av liv och energi. Smaken matchar doften på ett helt klockrent sätt. Massor av saftig, läskande bärfrukt som kittlar tungan. Frukten känns rätt söt men balanseras perfekt av syran. Mer lakrits och oliver. Finkorniga tanniner.

Lätt att se det här som ett klunkarvin. Och gudarna ska veta att det är lättdrucket men det är mycket mer än så. Skulle väldigt gärna återvända till detta om något eller några år. Dessutom, ett osvavlat vin som håller ihop fint över två dagar i öppen flaska.

Privatimport via Vin&Natur

Tre röda från Vino Nostrum: 2014 Principiano Barbera D'Alba "Laura", 2011 Caiarossa Pergolaia och 2013 Francesco Guccione NM

Jag fortsätter med tre röda ur Vino Nostrums sortiment. Först ut är en gammal favorit, Principianos Barbera D'Alba "Laura". Vinet har åtminstone tidigare funnits i beställningssortimentet och för inte så länge sedan i en Caviste-låda. Här är alltså avsändaren en annan men vinet visar sig från samma förtjusande sida som vanligt. Färgen är tät och ungdomligt blåröd. Det doftar blandsaft med en stor andel körsbär och lite viol. Verkligen ren, rak och omedelbar doft. Och smaken är precis likadan. Det smakar osötad blandsaft. Frisk, saftig och nästan tuggbar frukt, fin syra och väldigt lätta tanniner. Ett alldeles perfekt vardagsvin som är helgjutet till pizza och en väldig massa annan mat med italienskt ursprung. Efter ett dygn i öppen flaska får vinet mer djup och visar upp en annan, mer seriös sida. Ett vin som funkar både som drick nu och för lagring

Inför 2011 Pergolaia hyste jag en viss tveksamhet. Sangiovese-viner med en andel internationella druvor, här merlot, cabernet franc och sauvignon brukar inte vara min grej. Mina negativa förväntningar kom rejält på skam. Det här är nämligen ett rejält, jordnära och rustikt vin. Vinet är gjort på c a 90% sangiovese som lagrats på använda 500-liters fat i ett år och sedan på betong eller större ekfat. Doften ger plommonfrukt, lite rökta toner och tobak. Smaken är ganska kraftig och har rejält med söt plommonfrukt, örter och tjära. Frisk syra och tydliga tanniner. Återigen ett bra matvin som står pall för det mesta. Gott nu men vinner på några års lagring.

Allra mest nyfiken var jag på 2013 NM från Francesco Guccione. NM står för nerello mascalese men vinet kommer inte från Etna utan från Monreale sydväst om Palermo. Francesco Guccione har 6 ha där han odlar inhemska druvor som perricone, trebbiano, catarratto och nerello. Odlingarna ligger högt, c a 500 m ö h på kalk och järnrika jordar. Guccione arbetar biodynamiskt i markerna och med minimal intervention i källaren.

2013 NM skiljer sig rätt mycket från den nerello mascalese jag lärt känna från Etna men det finns likheter också. Initialt är ger doften mossade jordgubbar, körsbär, österländska kryddor och mineraler. Med lite luftning så mörknar doftpaletten och drar mer åt björnbär och plommon. Det finns också ett floralt stråk. Smaken är lite motesägelsefull. Det är ett kraftfullt vin men det är på inget sätt tungt. Söt, mogen bärfrukt, torkad frukt och läder. Syran är något dämpad och avslutningen är packad med järnrost och extremt finkorniga mineraler.

Gucciones nerello mascalese är ett fascinerande vin. Det är inget jag faller för omedelbart men jag kommer på mig själv att gå omkring och fundera på hur det egentligen smakade under dagen. Och jag blir sugen på att prova om. När jag provar om tilltalar det än mer. Ett mångfacetterat vin med stort djup som kräver lite tillvänjning. Definitivt värt att prova för den som gått igång på alla Etna-vinerna.

Tre "vita" från Vino Nostrum: NV Bele Casel Asolo Prosecco Colfondo 2014 Nino Barraco Zibibbo och 2010 Franko Terpin Jakot

Häromveckan fick jag en förfrågan från Vino Nostrum om jag var intresserad av varuprover ur deras sortiment. Det där med att ta emot varuprover var ju en fråga som diskuterades en hel del när aktiviteten på vinbloggarna var större. Efter en ny vända med funderingar bestämde jag mig för att acceptera varuprover så länge det är grejer som intresserar mig. Och det är rätt mycket i Vino Nostrums portfölj som är intressant.

Företaget har sitt sätet i Tallin där de driver en vinbar och näthandel med inriktning på ekologiska hantverksviner från Italien. I nuläget säljer de till Tyskland, Sverige och Finland men kommer inom kort att sälja till hela Europa. Vinerna skickas direkt till kund från Italien. Sortimentet är som sagt spännande, priserna oftast i nivå med de på den svenska marknaden men det är onekligen enklare och snabbare än att behöva gå via privatimport. Dessutom finns det ofta rabatter och nya kunder handlar fraktfritt.

Jättekul att hitta Bele Casels Prosecco Colfondo i sortiementet. Bele Casel kommer ifrån "det andra" Prosecco DOCG-området. Alltså inte Valdobbiadene utan det lite västligare Asolo. Bele Casel arbetar ekologiskt och gör en rad habila konventionellt tankjästa prosecco-buteljeringar och sedan då den här flaskjästa colfondon som kommer från en vingård med 70-åriga glera-stockar. Doften är verkligen frisk och inbjudande med citrus, persika och jästtoner. Smaken är helt torr med krämig munkänsla, mera citron och frisk syra. Rakt, enkelt och läskande. Inte så utmanande som en del flaskjäst prosecco utan ett vin som kan tilltala de flesta. Detta utan att det känns det minsta tillrättalagt.

Då utmanar 2014 Nino Barraco Zibibbo betydligt mer. Nino Barraco har sina vinmarker runt Marsala på Siciliens nordvästliga spets och är kanske mest känd för sin skalmacererade grillo. Barraco fokuserar helt på lokala druvor, har arbetat ekologiskt sedan starten för dryga tio år sedan. Vinerna jäser med naturlig jäst och filtreras inte .Zibibbo är det lokala namnet på moscata d'alessandria som oftast används till dessertviner. Barracos variant har fått 15 dagars skalkontakt och är helt torr. Vinet har en oerhört rik doft som gör att man ställer in sig på ett sött vin. Här finns den där typiskt druviga muskatkaraktären, honung, kanderade citronskal och mynta. Smaken följer aromerna väldigt väl. Munkänslan är lite oljig och vinet har verkligen pondus. Medelhög syra och avslutning med lätt strävhet, lite bitterhet och sälta. Barracos Zibibbo är verkligen ett intressant vin. Inte lika lätt och flörtigt som Occhipintis variant utan en lite mer maskulin tolkning av druvan.

Nästa vin är den direkta orsaken till att jag kom i kontakt med Vino Nostrum. Franco Terpin är en producent från Friulien som av någon outgrundlig anledning har seglat under min radar. Bortsett från ett par glas på Manfreds i Köpenhamn. Har åkt förbi hans källare ett antal gånger men inte förrän det senaste året fattat att det var ett namn att kolla upp. 2010 Jakot är alltså druvren tocai friulano från Collio. Vinet har fått 10 dagars skalkontakt och uppfostrats på botti.

Och ja vad säger man... Det här är väldigt mycket mitt-i-prick när det gäller mina preferenser. Guldgult o lite grumligt i färgen. Doften är lite lätt funkig och skitig och allt annat än inställsam. Aprikos, grönt te, mandel och mineraler. Smakmässigt har vinet en ovanligt hög syra för att vara en friulano. Här finns toner av aprikos, vit persika och mandel i avslutningen. Tydliga mineraler och lätt strävhet i avslutningen. Som sagt, ett vin med den där kvalitén som förflyttar en till ursprungsområdet. Ett sant terroirvin och utan tvekan min favorit i den här trion.

Den som är intresserad av att testa Vino Nostrums tjänster kan använda koden billigtvin20 vid beställning och få 20% rabatt.