2007 Finca Las Palmas Cellar Selection (Trapiche)

Frågan om att hissa eller dissa - det vill säga om en vinbloggare bör/ska skriva negativt om viner som inte faller i smaken - aktualiseras av 2007 Finca Las Palmas Cellar Selection från stora argentinska Mendoza-producenten Trapiche. 70 % malbec och 30 % cabernet sauvignon enligt Vinner inte på lagrings efterforskningar.

När vinet lanserades i oktober 2009 kostade det 149 kronor. Då hamnade det tvåa på Räknetrissens topplista, när tillgängliga kritikerpoäng räknats samman. Dessutom delade Hans Artberg ut betyget MVG, ett omdöme han inte slösar med.

Bengt-Göran Kronstam i DN blir nästan poetisk: "Vinet här får mig att längta innerligt till Buenos Aires, en av de mest fantastiska städer jag besökt. Till det lyssnar jag på argentinaren Astor Piazzola och hans suggestiva 'Balada para un loco' med text av Horacio Ferrer. Under korken finns samma koncentration, samma kraft, ändå med stor elegans."

Allt om Mat ger omdömet mer än prisvärt, men med förbehåll: "Fylligt, yvigt, ekigt och hårt med starkvinston och speciell stil. Inte för alla."

Jag har aldrig varit i Buenos Aires, eller Argentina för den delen. Jag försätts alltså inte i automatisk transcendens när jag smakar Finca Las Palmas Cellar Selection. Jag har hyfsat höga förväntningar: jag är övertygad om att det finns utomordentliga argentinska viner och varför inte detta? Jag har alltså inte införskaffat det bara för att kunna göra en förväntad sågning, om någon nu skulle misstänka det :).

Tyvärr blir jag ändå besviken. Här möter jag ett övermått av sötaktig, bränd frukt, ek och - inte minst - alkohol. Koncentration finns det, men knappast elegans. En kommande huvudvärk lurar redan bakom hörnet, skulle jag dricka mer än något glas av detta.

Jag försöker följa Diane de Puymorins uppmaning att hitta intentionen bakom vinet, för att kunna uppskatta det utifrån dess förutsättningar. Det är för övrigt en inställning jag sympatiserar med, och som är alldeles nödvändig om man ska kunna förhålla sig balanserat kritisk till någon företeelse över huvud taget, inte minst vin.

Alldeles säkert har man velat gör ett kraftfullt och överdådigt vin, ett som sticker ut från mängden. Tanken måste även vara att det ska fungera till mat. Blodiga biffar från grillen är förstås det man osökt kommer att tänka på - mycket smak, få nyanser.

Jag kan förstå att Cellar Selection kan väcka intresse och få höga poäng i en provning tillsammans med många andra viner. Volymen är uppskruvad och det finns en slags balans mellan frukten, eken och alkoholen. Men det är en balans i en position jag inte söker hos ett vin. När jag kylt det lite slinker det ner lättare, men det är inte någon större njutning.

Enligt etiketten håller vinet 14 % alkohol. Jag tänker på samtalet med Diane de Puymorins Costières de Nîmes-kollega Michel Gassier. Han menade - på tal om en del alkoholstarka viner från det sydfranska närområdet - att det knappast går att sätta ut på etiketten att ett vin ämnat för konsumtion till mat håller över 14 %, men att så nog kan vara fallet ibland. Hur det än förhåller sig med den saken drar Cella Selection, som Allt om Mat påpekar, åt starkvinshållet.

Numera kostar de sista exemplaren på SB 99 kronor. Måhända hade jag blivit imponerad för ett par år sedan, och tyckt att det var ett jädra fyrverkeri för den pengen. Men idag är det inte den sortens stjärnsmällare jag är ute efter. Nu dricker jag hellre Perdera.

2007 Vie di Romans Pinot Grigio Dessimis

Mitt undre min sista semestervecka så drog Jörgen igång en diskussion om hissandet och dissandets vara eller inte vara i bloggosfären. En intressant diskussion som jag hoppas återkomma till framöver. Även om jag helst både läser och skriver lovord så kan det vara intressant att läsa en text om ett vin som inte fallit en bloggare i smaken. I bästa fall berättar det något om såväl vinet som bloggaren i fråga.

Vie di Romans är en tung producent i verksam i mitt absoluta favoritområde Friuli-Venezia Giulia. VdR är stjärnproducent i Gambero Rosso, Veronelliguiden är alltid överentusiastisk och Parker helsåld. Förra sommaren provade jag en sauvignon blanc som jag gillade utan att helt gå igång på. Kvällens vin är gjort på 100% pinot grigio som jästs på barrique där en tredjedel utgörs av nya fat. Därefter har vinet vilat sju månader på jästfällningen och 10 månader på flaska innan det släpps.

2007 Pinot Grigio Dessimis är djupt guldgult i färgen. Det har en imponerande lyster och är verkligen vackert att titta på. Doften går i samma still, ett vin gjort för att imponera. Här finns massor av ek, (över)mogen tropisk frukt, genröst med honung och kryddtoner. Doften skvallrar också om att det finns en hel del alkohol med i spelet. Mäktig, fullpackat och imponerande är ett sätt att beskriva vinet. Jag skulle nog välja att använda adjektiv som svulstigt, obalanserat och klumpigt.

Smaken drar på i samma stil. Massor med söt frukt, för lite syra och en rejält eldig, för att inte säga brännande, avslutning. Här finns väldigt lite av det jag vill ha i ett vin från Friulien. Det påminner mer om hur jag föreställer mig ett ambitiöst nya världen vin. Det här är inte kul alls.

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas)

Någon gång på försommaren köpte jag några flaskor Perdera, ett vin från Sardinien gjort på inhemska druvan monica (till 90 %, med en liten skvätt bovale sardo och carignan, minsann). Det verkade spännande att prova ett vin från Sardinien och priset var dåmera gynnsamt, 68 kronor jämfört med 85 tidigare.

Lagret tog snabbt slut, jag köpte några flaskor till. De tog också slut, jag köpte mer och så har det fortsatt under sommaren. Egentligen har jag nog inte druckit så mycket annat rött vin än Perdera. Jo, det har jag, om jag tänker efter, men det kanske blir en annan historia.

Jag dricker inte vin enbart för att det är billigt längre - så vad är det då som får mig att korka upp Perdera efter Perdera? Närmast till hands ligger förklaringen att det är ett comfort wine: tryggt och stadigt i konsistens och smak, igenkännbart och behagligt. Som kvällens svenne-chili con carne på nötfärs med lagoma mängder röd chili och vitlök, serverad i en stor gryta som det bara är att sleva upp på tallrikarna av.

Perdera njutes bäst efter en sväng i kylen och välluftat. Lite svalt för annars blir det jolmigt och luftat för att doft och smak ska öppna upp. Till en början är det nämligen rätt snålt, surt och småvresigt. Tätt rödsvart, kompakt.

På sitt bästa humör släpper det ifrån sig dofter av cederträ, lagerblad, terpentin, lite fat och en svårfångad ton av hallon och körsbär.

Ofta kan inte smaken i enklare viner nå upp till det doften lovar, men här tycker jag den gör det. Kryddigheten går igen, frukten finns där tillsammans med lite brända toner. Mogna klarbär i kombination med torkad frukt. Men framför allt också en sjysst strävhet som ger det hela en stram stadga. Någon flaska har fått stå i kylen uppemot en vecka, i den sista slatten har körsbärsfrukten blommat ut på allvar.

SB's hemsida anger årgång 2008, men jag tror alla exemplar jag öppnat varit 2007. Några flaskor har varit lite trötta, men de som varit bra har alltså givit mersmak.

Tillägg: just i den här flaskan stal terpentin/målarfärgsdoften showen efter en stund, en inte alldeles välkommen (men intressant) utveckling som jag inte minns från andra exemplar.

Hissa eller dissa?

Bör vinbloggare skriva om viner de inte gillar? Diskussionen förs just nu på Do Bianchi, Texas-baserade Jeremy Parzens blogg. Läs gärna posten och kommentarstråden, där finns en del intressanta synpunkter.

För Billigt Vin väcktes frågan i våras, på en restaurang i Nîmes, av vinproducenten Diane de Puymorin (Château d'Or et de Gueules). Snarare, hon ifrågasatte att bloggare - kanske vinskribenter överlag - skriver negativt om viner. Naturligtvis talade hon i egen sak, eller för sitt skrå, men när Ingvar och jag senare vandrade hemåt i Nîmes-natten hade vi fått något att fundera på. Dianes poäng var att det bakom varje vin finns en producent som inte bara investerat pengar utan också sin vision och sin hantverksskicklighet i att göra ett så bra vin som möjligt. För att kunna kritisera ett vin måste kritikern därför, menade Diane, till fullo förstå intentionerna med och förutsättningarna för det - vilket ju egentligen är en omöjlighet. Plus att det ofrånkomligen är ett subjektivt omdöme, en människas smak som förstås inte är densamma som den sammantagna mänsklighetens.

Utgångspunkten för diskussionen på Do Bianchi var att Parzen i ett tidigare inlägg publicerade sina "Golden rules of wine blogging", varav en är att undvika "negativity" och att skriva om saker man gillar. Som jag förstår det är hans goda skäl till denna regel att undvika så kallat näthat och onyanserade sågningar av viner och producenter skrivna av bloggare som kanske inte har så mycket på fötterna. "Nagativity" - gnällighet - i bloggosfären kanske man också skulle kunna kalla det Parzen varnar för.

Det är förstås en välmenande ansats. Samtidigt - vilken trovärdighet får en bloggare som bara skriver upp allting? Och hur kul blir det egentligen? Flera av kommentarerna pekar på vikten av att kunna vara kritisk, kankse inte så mycket till enskilda viner som till branschen. Och här har ju faktiskt bloggarna - många av oss i alla fall - en unik position i och med att vi är oberoende. Inte alltid experter eller ens särskilt kunniga, men oberoende. Man måste alltid sätta tilltro till läsarnas förmåga att själva lägga ihop två och två och bilda sig en egen uppfattning.

Diskussionen leder till att Jeremy Parzen modifierar sin egen gyllene regel till att bloggare bör "undvika negativitet men inte kritiskt tänkande". Bland annat handlar det - som flera kommentatorer påpekar - om att hålla sin kritik balanserad och så nyktert och nyanserat som möjligt redovisa sina förbehåll.

Många är inne på att man helt enkelt låter bli att skriva om det man tycker är dåligt eller ointressant, ett slags tystnadens förbigående. Och med tiden blir det väl så av sig själv - att uppamma energin att skriva om något som inte väcker intresse (åt ena eller andra hållet) blir allt svårare ju längre man håller på. Bloggaren har den fördelen jämfört med journalisten att det inte finns något redovisningskrav, annat än självpåtaget i så fall. Undantaget är de fall man fått varuprover - ett skäl att vara försiktig med att ta emot sådana.

Ändå: visst måste vi kunna skriva om sådant vi inte gillar! Dianes ståndpunkt - som också finns representerad bland kommentarerna på Parzens blogg - bygger på att vinproducenter alltid är engagerade, seriösa och kvalitetsmedvetna hantverkare/företagare. Och förvisso är det dessa vi letar efter och gillar att skriva om, och då oftast gör det i en positiv anda. Men det finns även företeelser i vinvärlden som förtjänar ett kritiskt granskande och producenter som tar genvägar. Och vem ägnar detta ett kritiskt öga? Vinskribenterna i "etablerade" medier? Eller är det kanske här vinbloggarna egentligen har sitt största potentiella existensberättigande, som engagerade och - många gånger - väldigt kunniga konsumenter med en mission?

Tysk basriesling från 2009 och biodynamiskt bubbel

En alkoholrelaterad sak som hände i Berlin var att jag spillde mojito över datorns styrplatta, vilket gjorde den obrukbar (datorn alltså, mojiton fortsatte funka).

En annan sak var att jag upptäckte Hefe Weissbier dunkel, särskilt Weihenstephans fann jag smaklig. En törstsläckare väl i klass med den ljusare varianten.

Den tredje saken var att vi kom förbi Mövenpicks vinaffär på Leipziger Straße. Kanske inte det sexigaste stället att handla sin riesling, men sortimentet verkade bra, priserna var konkurrenskraftiga (5-7 Euro billigare än KaDeWe för de direkt jämförbara vinerna) och personalen vänlig. Tack till G för tipset!

Hexamer Schlossböckelheimer In den Felsen 2009:er Riesling Trocken kommer från unge Harald Hexamer i Nahe (här en post om honom från BeVine's Blog, här är producentens hemsida). Efter en stund i glaset, när temperaturen stigit till kanske 12 grader, kom vinet loss alldeles förträffligt och uppvisade en ren, syradriven mineralitet. Vid första smaken tyckte jag det var för blommigt och kantrade åt det halvtorra, sötfruktiga hållet, men det stagade alltså snart upp sig och blev en god följeslagare till havsabborre i gräddig kantarellsås. (9,50 för denna basriesling, inget att klaga på.)

Mitt första intryck kan ha att göra med att jag gått direkt över från Heinz Schmitt 2009 Riesling Trocken Qualitätswein. Mosel och mycket mer petroleum i tanken. Härlig doftutväxling, också här en ren syra, en upplyftande friskhet. Omedelbart gillande från min sida. Svårt att kora en favorit - det fina är att det behöver man ju inte göra! Måhända är Hexamer något mer matvänlig medan Schmitt passar bättre för en stund på balkongen - men nu drack vi det senare till kräftor och västerbottenpaj och det var ingen som hade några invändningar. (8,50 hos Mövenpick).

En annan av Heinz Schmitts skapelser har vi här.

Egentligen hade båda de där purunga rieslingarna fungerat som aperitif. Men just denna kväll, ett försenat firande av MSÄ's bemärkelsedag, var det skumpa som gällde. Och inte vilken som helst: K hade av en händelse ramlat på Françoise Bedels Origin' Elle, som lanserades i våras. En riktigt festlig bekantskap. "Torr, nyanserad, mycket frisk smak", menar SB's informationstext och det stämmer, men det är också något mer svårfångat: en sprudlande men ändå jordnära vitalitet, en slags okonstlad ursprunglighet. Finlir men inget fint i kanterna-lir. En lång, lång eftersmak på det. Biodynamiskt, måncykler, kanske nergrävda djurhorn, vem vet? Vill hursomhelst ha mer. Det finns också mer att få, på bolagen runt om i landet.

Finare Vinare har skrivit en mer utförlig post om Origin' Elle här. I kommentarerna finns en diskussion om att champagner från små odlarproducenter ofta är oxiderade och smakar som jäst äppelmust, typ. Tja. Ingen av oss som skålade i Origin' Elle denna kväll är någon champagne-afficionado. Men oavsett hur en champagne "ska" smaka gillade vi det. Visst fanns det äpplighet och en viss oxidation, men som en ingrediens i helheten utan att tippa balansen.

2009 Villa de Puppi Sauvignon

För ungefär ett år sedan besökte jag Villa de Puppi och provade mig igenom deras sortiment. Jag fick ett mycket gott intryck men det mesta hamnade lite grann i skuggan av Rosa Boscos storslagna viner som provades vid samma tillfälle. Under året har jag provat om Villa de Puppis tocai Taj Blanc ett flertal gånger med mycket gott resultat. Även Italienska Viner har provat och gillat.

Igår öppnade jag sista flaskan 2009 Villa de Puppi Sauvignon och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt inte bloggat om den.Vinet är jäst och lagrat på ståltank och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Det har en ljust gröngul färg. Doften är mycket frisk och livfull. Nässlor, salvia, krusbär och mineraler i första rummet och tropiska frukter och citrus i bakgrunden. Riktigt trevliga aromer, harmoniska snarare än aggressiva.

Smaken går i samma behagliga stil. Ren frukt, frisk syra, bra frukt och tydlig mineralitet. Trevligt att dricka rakt upp och ner och ett mycket användbart matvin. En ursympatisk sauvignon som säkert skulle kunna ligga ytterligare ett par år.

2007 Cadis Amarone della Valpolicella

I mina vintras skrev jag en profetia om att Amarone skulle rehabiliteras i den svenska bloggosfären under 2011. Jag kan väl inte påstå att jag sköt riktigt mitt-i-prick. Vi har ju i och för sig fått JC:s Vintankar som skriver entusiastiskt och initierat om vinerna från Valpolicella. I övrigt har det mest blivit lite ströinlägg.

Jag har fortfarande ambitionen att lära mig mer om amarone&co men det verkar alltid komma något i vägen för mina utforskningar. Igår korkade jag dock upp en flaska som stått på slaktbänken ett tag. Det var utan några större förväntningar jag satte korkskruven i 2007 Cadis Amarone. Cadis är en av många etiketter som jättekoperativet Cantina di Soave använder sig av. CdS har idag c a 2.200 medlemmar och förfogare över drygt 6.000 ha vinmarker. Produktionen sker på sex olika ställen i området. Mycket av den inhemska försäljningen sker genom snabbköp och stormarknader. Just Cadis-etiketten är speciellt inriktad på "wines styled for modern distribution channles". Hmm, det här låter lite illavarslande.

Vinet har en tät, djupt mörkröd fär. Till en början känner jag mest alkohol och russin i doften. Med lite tid i glaset dyker det upp en del fataromer, körsbär och mer torkad frukt. Alkoholen är dock hela tiden framträdande.

Smaken är en rätt märklig upplevelse. Vinet spretar åt flera olika håll. Här finns russinsötman som inte trivs så väl ihop med tomatpurén som i sin tur har svårt att komma överens med fattonerna. De gröna paprikatonerna vill inte någon veta av. Tanninerna gör ett halvhjärtat försök att bringa något slags lugn i den närmast Norénska scen som utspelar sig i min munhåla. Det lyckas inget vidare och allt klingar ut i en rätt intetsägande eftersmak där alkoholen får sista ordet. Kanske kan man beskriva även slutet som Norenskt.

En lärdom man kan dra av detta är att man inte ska vara (dum)snål när man köper amarone. Denna flaskan kostade någonstans runt 15 - 17 euro på ett italienskt varuhus. Jag har bestämt för mig att jag sett liknande flaskor i danska snabbköp.