Slovensk vinfestival

Yalumba The Y Series Riesling, 2007

Förutom mötet med de excentriska vinmakarna från Slovenien (se nedan) präglades den gångna helgen av avsked. På fredagskvällen var det sista exemplaret av Ca' Maggiore Langhe Rosso som fick förgylla hämtpizzorna. Här kom vinet också - slutligen - till sin optimala användning, med sina körsbärsfruktiga och kryddigt varma toner. Jag är nu klar över att det inte hade vunnit på att ligga längre. Den här sista flaskan var på sin fullmogna topp, men några av de andra hade passerat zenit och var snabbt på väg att dala.

Helgen är enda tillfället att ägna sig åt långsam matlagning, och ofta är det andra aktiviteter som kommer emellan. Det är här Söndagmiddagen, så väl avhandlad av Esping tidigare i bloggens historia, kommer in i bilden och kan komma att få sin välförtjänta upprättelse. Det är en god idé, när det går att få till det. Den här söndagen var det en benfri kotlettrad, inhandlad till förmånligt pris hos Kooperationen, som fick dväljas i ugnen halvannan timme. Till det en krämig potatisgratäng och en liten grönsallad. Det var en god måltid, men framför allt var det förstås våra gäster - K, L och deras högst charmerande dotter - som gjorde söndagskvällen till en angenäm förberedelse för en hård arbetsvecka. Nåväl, inte överdrivet hård för min del kanske, med tanke på att jag nu sitter och skriver det här mitt på blanka måndagsförmiddagen.

Först gjorde vi rent hus med sista buteljen Slowine, som också fick hänga med till bruschettan med tomatröra. Till huvudrätten en annan återkommande gäst sedan Bolaget hade godheten att sänka priset förra våren: Domaine du Consul Vieilles Vignes 2003, från Costières de Nîmes. Vinet har varit användbart i olika sammanhang - kanske framför allt till grillade skivor av lammstek marinerade i ajvar och den provencalska kryddblandning man kan få hos slaktaren vid GA-torget i Helsingborg - men nu är det finito också på det. Lika bra det. Det är ett ganska välgjort vin, men liksom Ca'Maggiore har även det nått sin slutstation. Till fläskköttet och gratängen var det i kraftigaste laget, men jag tror K - som var den som fick stå ut med detta - kunde ha överseende. Damerna valde det vita alternativet, Yalumba The Y Series Riesling, 2007 (nr 16017), och eftersom det var en av de buteljer jag förärades i avskedspresent av mina arbetskamrater blev det förstås även mitt val. Det visade sig vara ett av K & L's husviner och var en trevlig ny bekantskap för oss. Mycket ungt och lätt, med en blommig kaskad av friska frukter (lime, päron) i doft och smak. Lättdrucket och -gillat, verkligen, till ett bra pris på Systemet. Kommer med säkerhet att dyka upp igen, som sällskapsdryck eller till någon vårlig räkfrossa.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det, och oundvikligen försvinner många viner in i historiens glömska. Men också: förlorar du en står dig tusen åter. En ungdomlig och krispigt glad riesling på plussidan, inte alls illa!

Slow wine from Slovenia

Den slovenska vinfestivalen i Helsingör var en fin tillställning, med en officiell och nästan lite högtidlig prägel. Sloveniens ambassadör i Danmark höll ett välkomsttal där han tackade sponsorerna och alla inblandade, inklusive sin fru som (om jag uppfattade honom rätt) stod för buffén med slovenska delikatesser i ett hörn av lokalen. Den högvördige diplomaten bistod också församlingen med ett slovenskt talesätt: "Vin, säger man, är bra - till och med mycket bra - så länge du har kontrollen. Men om vinet tar kontrollen över dig är det inte bra". Så sant. Till slut introducerade ambassadören en distingerad herre, en "vinets riddare", som höll en power-point-presentation om slovensk vintradition och -historia. Mycket initierat och mycket tråkigt.

Det var avgjort roligare att prata med några av de dryga tjugotalet utställarna, och smaka av deras medhavda viner. Påfallande många var unga, småskaliga och mycket entusiastiska producenter av personliga viner. Här finns stoff till många inlägg den närmsta tiden, om tid och energi finnes. Jag vet att Esping också håller på att vässa tangentbordet. Rent allmänt var yrkesstoltheten, hantverkskunnandet och viljan att förena traditionella metoder med nyskapande vinproduktion påfallande bland utställarna. Många av dem intresserar sig för den nya vågen av "autentiskt" vin, som produceras i samklang med naturen med ekologiskt hållbara metoder. Förutom ett sympatiskt förhållningssätt är det förmodligen också en bra marknadsstrategi för framtiden. Intrycket överlag var att flera av de deltagande producenterna tillhör avantgardet inom slovensk vinproduktion, samtidigt som de för en mångtusenårig tradition vidare. Resultatet är viner som har en särprägel och befinner sig en bra bit bortom allfarvägarna. Det blev många ovana sensationer för sinnena, som verkligen fick mycket att arbeta med under den intensiva provsmakningen. För mig, som har en tämligen outvecklad försmak för det lättillgängliga och omedelbara, blev det en omtumlande upplevelse. Många gånger visste jag inte vad jag skulle tycka - gott? äckligt? gillar? gillar inte? Som Esping så klokt uttryckte det under eftersittningen på Gästgivaren, till ett par pints med Skovlysts utmärkta india pale ale, så var de mest utmärkande av de provade vinerna svåra att placera in efter gängse bedömningskriterier.

Till min förvirring hörde förstås att jag underlät att spotta ut de avsmakade vinerna i de för ändamålet utplacerade spannarna. Jag vet, den seriöse vinprovaren gör det - men det gick liksom inte. Någon gång vet jag att jag böjde mig fram mot en spann, i akt och mening att spotta, men kroppen reagerade instinktivt med att svälja istället. En ren reflex, alltså. Priset jag fick betala var ett stadigt alltmer grumlat omdöme och en efter hand stegrad oförmåga att hålla reda på vad jag smakat, vilka stånd jag besökt och vad som var vad. Den där ambassadören visste verkligen vad han talade om. Nå, något fastnade väl ändå i minnet, och jag hoppas som sagt återkomma till det i kommande inlägg. På tal om slovensk goodwill och gästfrihet måste till sist den välsmakande buffén framhållas: tunna skivor lufttorkad skinka dinglande över kanten på sådana där kakfat i flera våningar, ostar, klenetter och andra bakverk i långa banor. När vi nådde fram till de dignande borden hade min vältalighet märkbart påverkats av den tilltagande intoxineringen, och därför framförde jag inte min djupt kända tacksamhet till ambassadörens fru och hennes medhjälpare. Kanske är inte Billigt Vin daglig läsning i det slovenska diplomatresidenset i vårt grannland, men en symbolisk bugning är ändå på sin plats här.

På kurs hos Munskänkarna

Här följer ett inlägg som inte varit helt lätt att skriva. Jag har blivit medlem i Munskänkarna. Jag har anmält mig till en kurs och just avslutat det första utbildningstillfället. Mat och vin är temat. Svårigheten att skriva handlar om fördomar, självbild, hur det är att få fördomar bekräftade och självbilden förändrad. Mitt vinintresse till trots har jag inte velat sälla mig till Munskänkarnas skara. För dammigt, för präktigt, för nördigt, för medelålders och för tillrättalagt. Sån är inte jag, jag passar inte in i sammanhanget. Med alla dessa förutfattade meningar nedpackade tillsammans med de fyra föreskrivna vinglasen och ett anteckningsblock gav jag mig iväg till första sammankomsten.

Det tog inte lång tid att få fördomarna bekräftade. Medelålders kursdeltagare, vinet fördelades med hjälp av mätglas, blanketter för provningen delades ut och anvisningar för provningsproceduren förmedlades. Lokalen gymnasiets skolkök Inom mig väcktes en lust att greppa en av flaskorna och börja halsa. Jag är inte som ni. Efterhand började även en annan känsla infinna sig och rätt snart var det den som dominerade. Jag började inse att personerna runt om mig faktiskt kunde en hel del. Att de var mer än villiga att dela med sig av sina kunskaper och att jag hade en hel del att lära. Efterhand som kvällen fortlöpte började jag motvilligt inse att jag nog inte skilde mig så värst mycket från den genomsnittlige kursdeltagaren och hade en genuint trevlig kväll. Att prova vin såhär fokuserat var en ny och intressant upplevelse. Vinerna var inte på något sätt spektakulära men sammanhanget gjorde det möjligt att göra nya distinktioner.

Bortglömd amarone och parmesan

Mina fynd står inte i paritet med Espings (se nedan, Italo Cescon). Inspirerad av hans upptäckta garderobsskatt har jag ägnat veckan åt att rota igenom alla upptänkliga skrymslen och vrår på jakt efter en undanstoppad grüner veltliner, eller kanske en försummad gammal montepulciano. Ingenting. Det enda jag hittade var en överbliven skvätt amarone från nyår. Hur har den kunnat få stå där i kylen ända sedan dess? Oförklarligt. Den luktade inte särskilt trevligt längre, mer åt det avslaget sura hållet, men faktiskt: efter en stund i glaset kom de där bittersött fruktiga aromerna som fortfarande fanns därinne i smaken ändå fram. Till en bit halvtorr parmesan på kvällskvisten var det inte fel, i brist på annat.

Ett minne kom för mig: en vinter för länge sedan besökte jag och några kamrater en familj i Piove di Sacco, en liten by mellan Padova och Venedig. Herrn i huset tog med oss på en rundtur i trakten, bland annat till en gammal villa. Den verkade övergiven - förmodligen fungerade den som sommarresidens för nån förmögen stadsbo - men i ett uthus hittade vi en gammal man, ställets trotjänare och tjänsteande. Han fick nog inte många besök och visade stolt runt i sin boning. Plockade förstås fram en halvfull pava vin och en överbliven panettone från julen (vilket förresten påminner mig, Esping, om att vi inte fått höra hur det blev med din fruktkaka). Det var kallt i rummet där farbrorn hade sina förråd och det kraftiga röda vinet alldeles för svalt. Ändå blev det en uppsluppen stund där vi stod påbyltade och småfrös, tuggade snustorr julkaka och - medelst gester och ett i hast uppfunnet språk - utbytte skojigheter. En spjuver, den där gubben, och supandets språk är som bekant universellt. Efter första glaset behövde vi - precis som när man dricker kaffejög i Vantinge - ett för det andra benet också. Och sen, varför inte, ett glas för näsan också så att vi skulle kunna gå rakt dit den pekade. Vilket vi knappt kunde när vi sa arrivederci. Det var som sagt ett kraftigt vin, inte den sorten som man dricker till maten utspätt med en skvätt vatten. Sedan tog vår värd oss till kyrkan, där vi fnissiga och lulliga fick träffa prästen. En jättegammal helgedom, fina ikoner och krucifix, allt var finemang. Till slut visade prelaten oss församlingens ungdomsverksamhet i en vrå av kyrkan, han kanske tyckte det var mer passande. Där hade de barservering.

2006 Slowine Chenin Blanc Sauvignon Blanc

En långsam och vegetativ helg i sällskap med Slowine. Till ugnsbakad lax som fått puttra i en sås på vitt vin och grädde på en bädd av spenat, serverad med kokt potatis. Eller som en uppfriskande drink på söndagseftermiddagen medan vi måslade runt och försökte få lite ordning på hemmet. Man kan reta sig på förnumstigheterna på etiketten ("Time becomes precious - when life rushes by", "Slowine is about a way of living life. About taking time... to see rather than look... to savour rather than taste... to caress rather than touch..." osv osv) - eller inte. Det är ett ganska fräscht vin, den överspända imagen till trots. Mest chenin blanc (85%), med en touch av sauvignon blanc som bidrar med krusbärsdoft och -smak. Doftar också ananas, mycket frukt. Smaken är frisk, med ett syrligt/bittert bett som nästan kunde vara på väg att ta över föreställningen. Balansen finns där än så länge, men Slowine bör nog inte dröja för länge i hyllan. Vi ska inte rusa åstad, visst, men det är inte bara livet utan också vissa viner som går mot ett säkert slut. Tiden är en ocean men den tar slut vid stranden, som gamle Bob så klokt har skaldat.

Italo Cescon 2003 Amaranto 72 Riserva IGT Rosso Del Veneto

Gårdagen bjöd på ett smärre familjedrama. Döttrarnas hamstrar lyckades gnaga sönder en låsanordning på buren och tog sig ur. Genom att följa krafsandet i väggarna lokaliserades de båda gnagarna till en garderobssockel. Under det att vi sökte efter möjligheter att undsätta sötnosarna tömdes garderoben. Där allra längst inne under ett reservduntäcke hittade jag tre bortglömda flaskor Amaranto 72 från Italo Cescon hemburna från Italien förförra sommaren. Inget dåligt fynd om man betänker att detta är ett av mina favoritviner.



Jag upptäckte Cescons viner av en slump för tre år sedan. Vi befann oss på en Italiensk camping modell större. Områdets snabbköp bjöd på mängder av smaklös Soave, platt Valpolicella och dyra prestigeviner typ Barolo, Brunello och Amarone från obskyra producenter som inte fanns med i vinguider eller gav något resultat vid en internetsökning. Sa någon ordet turistfälla ? Något skulle man ju ändå dricka under semestern och jag fastnade för Cescons viner.

Östra Veneto är ju inte precis något prestigeområde. Här är marken platt och jorden lerig. Klimatet är varmt och ofta fuktigt. M a o ett bördigt område som producerar kvantitet snarare än kvalitét. Utöver områdets egen rödvinsdruva Raboso, som jag återkommer till i ett senare inlägg, så finns det inte många kvalitetsviner. Cescon utgör ett strålande undantag. De har en prestigelinje i sitt sortiment, La Cesura, som innehåller flera riktigt bra viner. Amaranto 72 utgör tillsammans med Raboso och den vita cuvéen Italo 06 toppvinerna men jag uppskattar även deras Sauvignon, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Nåväl, över till kvällens vin Amaranto 72 som firade 35 års jubileum i fjol. En ambitiös cuvée med fransk förebild. Blandning består av huvudsakligen Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc med en liten del Marzemino. Druvorna plockas för hand i små trälådor. Vinet lagras först tolv månader på stora ekfat och sedan lika länge på barrique. Därefter följer sex månader på flaska innan de släpps ut på marknaden.

Vinet är djupt mörkrött med en liten dragning åt det bruna hållet. Doften är frisk och jag hittar viol, björnbär och körsbär. Vinet är medelfylligt och bjuder på en frisk syrlighet, inte helt olikt en bra dolcetto. Här finns utöver bär en god smak av kokta sviskon, något åt lakritshållet och man märker av fatlagringen. Eftersmaken är behaglig om än något kort.

Amaranto 72 tillhör inte Italiens stora rödvin men är definitivt ett av de bästa i området. Det finns en poäng med att dricka lokala viner när man har möjligheten. Oftast passar dessa väldigt bra till den inhemska maten. Även om Amaranto 72 aldrig får 90+ i Parker-poäng så är det svårslaget till ungnstekt killing med polenta. Jag kan inte annat än lyfta på hatten åt en ytterst ambitiös vinmakare som inte har optimala förutsättningar men ändå når långt. Här pågår också ett spännande utvecklingsarbete som jag kommer att följa med stort intresse.

För den som är begiven på starkare drycker producerar Cescon även grappa i flera varianter. Oftast destilleras varje druvsort för sig men det finns också en Amaranto 72-grappa som lagrats två år på ekfat. Jag har ännu inte haft tillfälle att prova denna men återkommer i ämnet.

För den som undrar kan tilläggas att hamstrarna är återbördade till buren.