Gruner Veltliner till kålsoppa

Alltför ofta förmår jag inte att leva upp till mina ambitioner i köket. I teorin har jag hyggligt klart för mig hur rätt rätt ska matchas mot ett lämpligt vin. I praktiken blir det oftast för komplicerat att genomföra och vinvänlig mat är ju inte alltid barnvänlig.Förmiddagens promenad gav lust till något stärkande och värmande. Den höstruskiga eftermiddagen ägnades åt brödbak och buljongkok.

Här någonstans tog orken slut och det gällde att hitta en någorlunda snabb utväg. Ångkokt romanesco-kål (mild kålsort som ser ut som en korsning mellan ett blomkålshuvud och en kameleont) passerades , lite fräst rökt fläsk, en klick grädde och en grabbnäve nyrriven parmesan blandades ner i den nykokta buljongen. Kålsoppan färdig.

Den ursprungliga idén var att öppna en mogen supertoskanare, göra puré på romanescon, koka linser och steka en biff...

Vinvalet var ingen total mismatch. Det blev Schmelzers Gruner Veltliner 2006 som Trisse rapporterade om den 17 november. Jag kan bara instämma i hans omdöme. En väldigt bra och druvtypisk Gruner Veltliner till rätt pris.

Sauvignon blanc till asiatiskt

Espings råd (se inlägg 30 oktober) att äta asiatiskt till 2007 Sileni cellar selection sauvignon blanc - från Marlborough på Nya Zeeland - visade sig alldeles utmärkt. Vi åt en pad thai-liknande anrättning på kyckling, äggnudlar, jordnötter och böngroddar, smaksatt med cili, lime och koriander. Ganska försiktigt kryddat, vilket harmonierade mycket bra med vinets friska och blommiga smak.
Så här i ofruset tillstånd var vinet en mycket trevlig bekantskap, ungt och fräscht. Doften försiktig men delikat blommig, nästan färglöst i glaset men desto mer sammansatt i munnen. Krusbär och sommar, härligt! Nu var det emellertid slut på det roliga, men jag anar att sauvignon blanc kommer att återkomma mer frekvent i olika skepnader framöver.

Selvarossa salice salentino

Ett högtidligt tillfälle firades under fredagkvällen med många gäster, kära återseenden, uppsluppna samtal och en myckenhet god mat och dryck.
Att välja vin till stora fester med buffé är ingen lätt sak. Klientelet kan ha dramatiskt skiftande preferenser, och vinet ska umgås med en mängd olika rätter och smaker. Kanske har man inte full överblick över vad som ska dukas fram när man bestämmer vad som ska drickas. Det gäller alltså att hitta ett diplomatiskt vin som - precis som Esping så träffande skrivit - vet sin plats.
När vi bänkat oss runt borden valde jag det röda alternativet, Selvarossa salice salentino (varunummer 32228). Druvblandningen är malvasia nero och negroamaro. Ett smakrikt och moget vin, med brända och fruktiga toner och en viss sötma i efterklangerna. Det fungerade ganska bra till bufféns charkuterier, särskilt den där skinkan lindad kring getostkräm, och andra kötträtter med lite smak. I den prisklassen hade jag - om valet varit upp till mig - kanske vänt blicken mot nordligare italienare i samma prisklass: Masi Modello (nr 2386) eller något av alternativen från Montepulciano d'Abruzzo i 60-70-kronorsområdet. Men det är, som sagt, en smaksak. Stämningen höjdes stadigt vid borden och vinet var säkert inte en obetydlig faktor.

Efter maten vankades det kladdkaka med grädde, kaffe och avec. Min bekantskap med konjak är mycket sporadisk, men nu hoppade jag över whiskyn för en skvätt Martell. Det visade sig vara ett bra val, en mjuk och druvig dryck som passade utmärkt till efterrätten.
När festen fortskred i behaglig samvaro uppenbarade sig ett hederligt och digert groggbord. Vid det laget tyckte jag dock det var bäst att hörsamma varningen från den trevliga personalen på Blodcentralen, som jag besökt på morgonen och premiärlämnat blod: nämligen att inte dricka något starkt under kvällen. Nå, kanske blev det en liten gin&tonic där på slutet.
En annan gäst tog av allt att döma för sig ordentligt av utbudet, eftersom han (nästan med 100-procentig säkerhet var det en man) på vägen från festen passade på att spy ner en hel vägg i festlokalens tambur, just utanför toaletterna. Ett svinaktigt beteende som fungerade som en väldigt effektiv partydödare. Nu pratar jag inte om en samling sluskiga, omdömeslösa ungdomar utan om fest där den övervägande delen var medelålders och akademiskt skolad - ett gäng av doktorander, docenter och professorer där någon inte kunde hålla sig på rätt sida anständighetens gräns. Jag tror inte det var vinterkräksjukan som slog till plötsligt. En trist avslutning på en annars mycket angenäm afton.

2004 Nugan Estate Manuka Grove Durif

I eftermiddags satt jag på jobbet och funderade över kvällens vinval. Menyn var satt av döttrarna och inte möjlig att påverka. Tacos med det hele. Jag bestämde mig för att göra som Trisse helt nyligen gjorde och öppna en Gruner Veltliner från Schmelzer. Under promenaden hem med Dr Johns dimmiga "Gris Gris" i lurarna kom jag på andra tankar. Jag behövde något sederande, något tungt, något som kunde försätta mig i ett Dr Johnskt tillstånd. Något som ett tungt vaddtäcke över sinnena. Snabbt hem, korka upp en Durif från Nugan Estate och skvalpa över den på karaffen.

Nugan Estate är en relativt ny australiensisk producent som släppte första årgången någon gång under nittiotalet. Deras vingårdar är dock betydligt äldre då man tidigare levererade druvor till bl a Penfolds. Trots ungdomen har Nugan Estate etablerat sig som en stor och pålitlig producent av bra budgetviner. De har också en produktlinje med kvalitetsviner.

Durif är en rätt obskyr druva som idag främst odlas i Australien och Kalifornien. Den går ibland även under beteckningen petite sirah. Durif låter mer som vinet smakar för här finns verkligen inget som är petite. Direkt ur flaskan (ok via ett glas) gör det inte särskilt mycket väsen av sig men efter en timme i karaffen så händer det saker. Först en intensiv vinbärsdoft, därefter en sensation som kan liknas vid att sticka näsan i en spann solvarma björnbär som plockats dagen innan. Smaken är lika omtumlande och mer än fyllig. Här finns massor av frukt, blåbär, hallon och körsbär men även choklad och lakrits. Eftersmaken är lång med en god kryddighet. Ett vin som klarar att bära sina 15% och inte känns det minsta klumpigt. Även om vinet på min beskrivning låter som en typisk australiensisk fruktbomb så hade jag utan facit i hand gissat på ett vin från södra Rhone. Matvalet var i vanlig ordning inte det bästa. I morgon får resterna akompanjera en rejäl biff och några goda ostar.

Nugan Estate Durif finns i årgång 2001 i SB:s beställningssortiment (87346) för 173 kr. Årgång 2004 går att köpa i danska Superbestbutikerna för 149 DKK. Emellanåt sänks priset till 80 DKK och då snackar vi superfynd

En flugskit i kosmos...

...är titeln på en samlingsskiva utgiven på etiketten Kloaak 1982, producerad av Klippans egen Phil Spector - Pål Spektrum. Nu är det också namnet på en utställning på Dunkers kulturhus: En flugskit i kosmos - Klippanpopen 30 år.
Under vernissagen var det mingel utanför utställningsrummet, med gott om gamla Klippanprofiler. Men viktigast var vernissagetilltugget - varmkorv med pilsner! Som på den bästa musikfest i det gröna vid Tullakrok eller - låt gå för det, dagen till ära - på parkfesten i Klippan. Pilsnern var TT, en produkt jag trodde sedan länge försvunnit från marknaden. Ett kärt återdrickande, som sig bör direkt ur flaskan utan besvärliga kringprocedurer. Lagom beskt, lagom svalt, läskande i den svettiga trängseln. Dessutom on the house, vilket alltid gör upplevelsen än mer fulländad. Till denna dryck: Det spelades bättre boll med Torsson och Vårdad klädsel med Kriminella gitarrer.

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon

Besök i lärdomsstaden och söndagmiddag i glada vänners lag, med god mat och gott vin. Vi serverades vinkokta musslor, samt en ljummen sallad med bulgur, kyckling och getost till huvudrätt. Till detta ett vin som undertecknad alltsom oftast noterar i Systemets hyllor med tanken: "Det där är ju förbannat gott, det var länge sen jag drack det, det borde jag verkligen köpa några flaskor av." Men sedan går jag förbi det och inhandlar något annat, någon tillfällig nyhet som skrivits upp av landets vinskribenter.

Nr 2882 - La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon - kom väl för ett par tre år sedan och förgyllde då en och annan sommarmiddag på verandan. Säkert åt vi fisk och till det kanske en rödbetssallad. Vinet med sin distinkta, fruktiga och lite bittra smak klarar av att matcha ganska smakrika rätter, utmärkt även till skaldjur och kycklingrätter visade det sig nu. Det är omsorgsfullt välkomponerat, personligt och generöst.

Vinet får ett överdådigt omnämnande av Aftonbladets vinskribenter. Det är på intet vis oförtjänt, med tanke på pris och användbarhet. Alain Brumont har ett grundmurat gott rykte hos vinkritikerna och tycks ha något av kultstatus. Bondsonen som gick sina egna vägar och skapar succéer som Château Montus och Château Bouscassé, och allt det där. Jag minns en gåsamiddag för länge sedan - i Restaurang Brogatans källare - då La Gascogne par Alain Brumont tannat merlot gjorde den feta fågeln sällskap nerför matstrupen. Det var ett enkelt, billigt och robust vin som blev en återkommande gäst i hemmet ett tag framöver efter det.

Men åter till middagsbordet. Efterrätten, en smarrig chokladkaka med valnötter, kiwi och vispgrädde, beledsagades av värdinnans favorit: den sydafrikanska gräddlikören Amarula. Den bärande ingrediensen är "den mystiska" marula-frukten vilken, enligt flaskans information, aldrig odlats utan enbart förekommer i vilt tillstånd. I detta vilda tillstånd är frukten - förutom av likörälskare - högt värderad av elefanten, som med sin långa snabel lätt kan snappa åt sig läckerheten från trädens grenar. Smaken vagt påminnande om krusbär, mild och försiktig tillsammans med den smeksamma likören. En föraning om savannens frihet och milda vindar svepte genom rummet.

Vin som vet sin plats

Det är inte alltid vinet ska spela huvudrollen. Ibland är det klokt att tona ner vinvalet och sänka ambitionerna. I fredags hade vi ett tiotal personer hemma på en opretantiös sammankomst. Lite olika pajer, charkturier, ost och bröd. Till detta ett vin som visste sin plats, Velenosi Montepulciano D'Abruzzo 2006. När vi satt oss runt bordet fick jag en orolig fråga om vinet var speciellt. Jag svarade att det var ett ordinärt vardagsvin vilket ledde till att gästen kopplade av, tog en klunk och konstaterade att det var gott. Därmed var den biten avklarad och vi kunde ägna oss åt väsentligare saker än att prata om vad som fanns i glasen. Visst är det kul att äta och dricka något speciellt men det gäller också att välja tillfällena. Nu kunde vi ägna oss åt gästerna istället för att stöka i köket och gästerna slapp att hela tiden kommentera de sublima delikatesser som bars fram. Befriande.

Dagen efter middag hos grannen som bjöd på porterstek, brun sås, potatis och tillbehör. Till detta dracks Anura Pinotage Syrah 2006 (varunr 12044). En vardagsfavorit som passade maten ypperligt. Allt om Mat bedömde vinet som ej prisvärt men de har fel. Smakrikt, rökigt, med drag av charkturier (medvurst) och gummi. Återigen en måltid som lät oss ägna oss åt det som umgänge handlar om.