Indianviken Pale Ale Vs Bedarö Bitter

I måndags kunde jag avsluta arbetet tidigt. Ett snabbt uppdrag på andra sidan Skåne, hemma halv två och eftermiddagen ledig. Tid för att damma av motorcykeln och ta årets första tur. Det gick som en dans tills dess att jag var hemma och bågen skulle upp på centralstödet. Då vek sig foten som gav ifrån sig ett krasande läte. Rätt snabbt började den värka och jag insåg att det planerade Göteborgsvarvet var i fara. Inga löparrunda på middagsrasten idag men istället tid för att besöka Format och lunch. Där blev det en Indianviken Pale Ale från Nynäshamns Ångbryggeri. Den följdes upp med Bedarö Bitter från samma producent till kvällens ärtsoppa. Därav jämförelsen.

Jag stiftade bekantskap med Indianviken på Sveriges bästa pub, The Rover på Andra Långgatan i Göteborg. Jag tror att Indianviken var en av de första svenska iporna och då fanns den bara på fat. Nu finns den i beställningssortimentet på SB men säljs bara lådvis. Indianviken är den IPA jag har som referenspunkt för hur en IPA ska se ut och smaka. Rätt mörkt bärnstensfärgad i färgen. I stilen ligger den någonstans mellan den amerikanska och brittiska stilen. Här finns balanserad fruktighet där aprikos är det tydligaste inslaget. Smaken är stor och fyllig med en rostad ton. Rejäl och god beska. Alkoholhalten ligger på 6.2% utan att det på något vis stör balansen.

Indianviken går på styrka handlar Bedarö bitter mer om finess. I smaken hittar jag en del grapefrukt och engelsk apelsinmarmelad med tjocka skalbitar. Här finns också en del aprikos och smörkola. Mycket lång och god efterbeska. Innehåller modesta 4.5% alkohol.

Det "hustypiska" hos Nynäshamns Ångbryggeri är skummet, tjockt och gräddigt, och munkänslan. I munnen känns det tjockt och fylligt med massor av fina bubblor.

Vilket öl är då bäst. Jag vet faktiskt inte. För mig är det hugget som stucket, ibland det ena och ibland det andra. Eller varför inte båda ?

Surkål & korv

Sagt och gjort. Hemkommen efter en slitsam arbetsdag fann jag inte bara en slatt Tahbilk i kylen, utan också en skvätt Ca' Rugate Monte Fiorentine sen i fredags. Utan att grubbla alltför mycket över hur detta kunde vara möjligt genomförde jag en liten provning. Efter min besvikelse över Monte Fiorentinen och förtjusning över Tahbilk var jag naturligtvis allt annat än objektiv, och fann förstås även nu Tahbilk mer tilltalande - mer komplext och långlivat i näsan och munnen. Det var något att fundera över medan jag blandade konservburks-surkål, grönt äpple, rödlök, kummin och några droppar av vinet i en kastrull och lät det hela puttra sig samman.

När min kära hustru dök upp bad jag henne göra ett halvt om halvt blint test. Hon tyckte Monte Fiorentino var godast, medan Tahbilk fick omdömet att det luktade och smakade vått ylle. Det är kanske det jag gillar, den där lite unkna doften som jag så gärna förlorar mig i. Tillsammans med den friska frukten som dominerar i smaken blir det intagande tycker jag. Nåväl - inget entydigt omdöme, som sig väl bör. Vi enades i alla fall om att surkålen blev ovanligt lyckad. Jag har - till skillnad från Esping - aldrig varit i Alsace och festat på choucroute och vitt vin, men den dagen kanske kommer. Däremot har jag gått loss på bigosz i Polen, med öl till. Man får ta seden dit man kommer

2005 Tahbilk Marsanne

Lördagen innebar allmän arbetsdag i huset. Ett antal av hyresgästerna - däribland jag - dök upp och bar trädgårdsmöbler, beskar buskar och körde skräp till återvinningsstationen. Redan vid lunchtid korkade de törstigaste upp dagens första burkar med dansk öl. Samtidigt började man längtansfullt se fram emot kvällens pubafton, när det skulle vankas grillning och superi. Till råga på allt var det min tur att vara värd för spektaklet. Jag kände en plötslig trötthet komma över mig, en rent fysisk matthet som inte stod i relation till den ansträngning jag gjort eller ens de dystra utsikterna för kvällen. Måhända höll jag på att bli sjuk? En tur på stan tillsammans med min kära hustru och en trevlig fikastund med L gjorde mig på bättre humör. L hade påpassligt införskaffat chokladpraliner från det närbelägna chocolateriet, vilka vi under förtjusta suckanden avnjöt i solskenet på uteserveringen. Le printemps! La primavera! Våren!


Väl hemma igen rustade jag mig ytterligare med några huvudvärkstabletter och dyra löften att hålla mig från ölen, jägermeistern och whiskyn. Det lyckades jag också med, faktiskt. Visserligen lämnade det mig med en allt dystrare undergångskänsla i takt med att pubgästerna stadigt fyllnade till, men när min själs älskade uppenbarade sig med rosa rostbiff direkt ur ugnen, fransk potatissallad och en sval flaska Tahbilk Marsanne var jag gladare för det uns av karaktärsfasthet jag faktiskt besitter än på mycket länge. I stormens öga satt vi sedan och spisade. Vinet smakade förträffligt - en rent klingande, torr friskhet som harmonierade med syrligheten i salladsvinegrätten. Mycket bra till sitt pris, 90 kronor. Marsanne-druvan har jag tidigare främst stött på i The Hermit Crab (också det en australiensisk produkt), då tillsammans med viognier. Mitt smakminne säger mig att Eremitkrabban - i den årgång som ett tag fanns som tillfällig nyhet - var mer avrundad och med en intressantare efterklang, vilket motiverar det extra besväret att beställa hem det och de tre kronor till det kostar. Men jag är nöjd att äntligen ha provat Tahbilk, som säkert kommer att återfinnas i glaset inom kort. Faktiskt, nu när jag tänker på det så här på lunchen, blev det nog en skvätt över. Hm - man blir sugen...

2003 Zidarich Teran

I kväll dracks vinet som valdes bort i tisdags. Med facit i hand så kan jag konstatera att det var ett helt riktigt val. Teran är ett krävande vin som fodrar uppmärksamhet. Definitivt inget man slödricker i utmattat tillstånd



Benjamin Zidarich har sina odlingar i Carso, ett område runt Trieste i Sydöstra Friuli. Markerna är svårodlade och karga med kalksten och järnröd jord. Zidarich är en vinmakare som har en stark vision om att producera ursprungstypiska viner med minimal inblandning för att ge jordmånen och druvorna sitt maximala uttryck. Egendomen drivs därför enligt strikt biodynamiska principer och Benjamin Zidarich är medlem i Vini Veri. Han lyckas med ett slags enologisk kullerbytta. Genom att göra urtraditionella lokalt förankrade viner med gamla metoder helt utan kemiska tillsatser eller högteknologisk utrustning tillhör han ett slags ett avant garde med globalt rykte. När jag dricker Zidarichs viner kommer jag att tänka på Albert Aylers musik. Krävande, utmanande, kompromisslös och bråkig musik som står i direkt kontakt med något genuint och ursprungligt. Musik med terroir om man så vill.

Teran är ett vin gjort på 100% Terrano. Jag tror det är samma druva som på andra håll kallas för Refosk eller Refosco (ej att förväxla med Refosco dal Peduncolo Rosso). Teran har en blåröd färg som inte på något sätt vittnar om ett fem år gammalt vin. Det ser snarast ut som det tappats på flaskan igår. Doften är djup och imponerande med massor av mineraltoner och svartvinbärsfrukt. Smaken har ännu mer av det samma med tillägg av klarbär. Syrorna är riktigt vassa, som de hos en ung, tysk och högklassig Riesling. Eftersmaken är lång där vinbärsfrukten och mineralen för en fascinerande kamp om övertaget. En säregen vinupplevelse där det rustika möter förfining. Jag har druckit många viner gjorda på samma tema i nordöstra Italien men aldrig mött en sådan intensitet.

Jag hade inte en susning om hur jag skulle anpassa maten till vinet men tänkte rustikt. Lite charkvaror hade nog inte varit fel. Ikväll blev det istället en sallad på ruccola, uppfräst fett rökt sidfläsk hackat i småbitar, lite parmesan flagor och vinäger. Efter det en pasta med frisk tomatsås. Inte fel alls faktiskt.
Zidarichs viner finns mig veterligen inte tillgängliga i Sverige. Däremot går de att köpa via den mycket spännande importören Winewise . Passa på i samband med nästa Köpenhamnsbesök.

Efter jobbet, när helgen stundar

Under promenad genom staden kom min själs älskade på en strålande idé: en drink efter den slitsamma arbetsvecka som just avslutats. Sagt och gjort - K & L kontaktades via mobiltelefon, ett modernt påfund som underlättar sådana här spontana påhitt. Sagda käresta och andra mig närstående personer menar att jag borde skaffa en sådan, för att alltid vara tillgänglig. Vi får se hur det går. K & L ställde sig positiva till förslaget och när vi sammanstrålade på Sheraton vid Triangelen (Hilton heter det väl numera, men det kommer alltid att vara Sheraton i min vokabulär) hade K skaffat just en sådan där ny mobil, som man bland mycket annat kan nätsurfa med. Det är förstås en intressant sak, särskilt om man kunde hitta en maskin som går att använda för att göra blogg-inlägg med.

I alla fall, Sheraton var sprillans nytt - eller höll på att byggas klart? - när jag flyttade till Möllevången 1989. Hotellskrapan och hissarna som pilar upp och ner längs fasaden blev något slags landmärke, men det kan man inte säga om pianobaren under det där voluminösa glastaket mot gatan och omvärlden. Redan när stället var nytt hade baren en storslagen och bedagad ödslighet över sig - där var aldrig en käft och när man sjönk ner i de stora svarta läderfåtöljerna med en stor stark var man som i ett vakuum mitt i stan. Ibland satt det till och med nån och plinkade på flygeln, som stod där som en stor svart val under de skyhöga fönstren. Särskilt i julruschen var det fint att smita in för en varm kaffedrink. Sällan några andra gäster då heller.

Nu hade fåtöljerna försvunnit och det var mer folk, något slags afterwork-satsning. Det fanns bara Spendrups på kran, som sig bör i en riktigt osexig hotellbar, så flasköl verkade vara vettigaste alternativet. Det fanns en tjeckisk pilsner, Bernard, som jag aldrig stött på förut. Bryggeriets hemsida finns faktiskt i en svensk version, vilket väl skvallrar om de oerhört vänskapliga och ekonomiskt gynnsamma band som knutits mellan tjeckiska bryggare och svenska ölpimplare alltsedan Sheraton byggdes, muren föll och sammetsrevolutionen beredde väg för marknadens expansion i skarven mellan 80- och 90-tal. Beskrivningen av denna "festliga lager" är ganska underhållande, bland annat sägs den utmärkas "genom en intensiv stark smak och samtidigt en mild smak och lukt av jästsvamper". Nå, pilsnern var trots detta utlovade sammelsurium helt ok, bra beska och frukt om än inte festlig så man skrattade på sig. Svårt att gå tillbaka när man fått smak för Oppigårds, Dugges och Sierra Nevadas brygder, märker jag. Nästa omgång blev det Karlovacko, bara för att jag aldrig provat någon pilsner från Kroatien. Ett misstag - det här var ett blaskigt och helt ointressant öl.

Samtalet rann på och med det tiden. Det stod klart att våra middagsplaner (rostbiff och fransk potatissallad) behövde revideras, och med det vinvalet. När vi tagit farväl av K, L och "Så ska det låta"-sugna flickebarnet, återstod vid hemkomsten bara att snabbtina lite räkor och fixa tomatsås och pasta. Enda italienska vita i hyllan var Ca´ Rugate Monte Fiorentine, som börjar bli en gammal bekant här på bloggen. Ikväll kom jag inte så bra överens med det som sist. Doften var lika inbjudande som jag mindes den, blommig och intensiv som en sommaräng i närheten av ett kostall och en citrusfruktodling. Men smaken var inte lika välkomnande, kort och med en besk eftersmak som förtog friskheten. Till maten - alltså pasta med lagom het tomat&räksås - var det lite bättre än på egen hand, när såsens och vinets kryddighet enades om att livet ändå är ganska passabelt. Alltså: 1-1 för min del i Monte Fiorentines kamp med sig själv. Det är fortfarande en öppen match. Kanske är det ett sådant där vin man först får en "wow"-känsla av men sedan ganska snabbt tröttnar på?

Post grad

Under våren har jag gått en munskänkskurs med temat mat&vin. Vi fick lära oss mycket om hur man matchar smaker, vad som funkar och vad som bör undvikas. Klassen bestod av en mycket ambitiös samling som bestämde sig för att fortsätta studierna på egen hand efter fullgjord utbildning. I förra veckan samlades vi för fortbildning.

Övriga kursdeltagare verkar ha ett slags intuitiv uppfattning om min kokkonst och jag brukar få till uppgift att baka bröd eller koka pasta. Till denna sammankomst föll det på min lott att ta med en aperitif och granité. Jag valde Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht , ett ovanligt Alsace-vin gjort på Chardonnay, Auxerrois och Pinot Blanc. Ett kul vin att bjuda Munskänkar på då det inte är helt enkelt att placera. Om man nu tycker att sådana lekar är kul. Vinet är i allafall räligt gott och en prefekt start. Friskt och fräscht med en lätt antydan till sprits. Vinet har en viss brödighet, citrus och gröna äpplen. Syran är minst sagt aptitretande. Stort tack till Finare Vinare som tipsade.
Stoneleigh Sauvignon Blanc är en gammal trotjänare bland 99-kronorsvinerna. Ett bra matvin men kanske också lite ospännande och en-dimensionellt. I kväll fick det stiga fram i rampljuset och visa upp sig från sin bästa sida tillsammans med en tartar på gravad lax som spetsats med finrivet apelsinskal. Här skapades det skön musik med en perfekt citruskombination. På förhand trodde jag att det andra vita som serverades, det smak- och aromrika Fleur du Cap, skulle funka bäst men i detta sammanhang var Stoneleighen perfekt.
Till huvudrätten ugnsstekt kyckling med rotfruktstimbal, bakad mandelpotatis och hallonsky dracks 2006 Potel Bourgogne Pinot Noir, ett vin som definitivt hade försvunnit bland mera försigkomna viner i en vanlig provning. Och det hade varit synd. Ett mjukt men friskt vin med smak och doft av vildhallon, lätt fatton och något svårdefinierbart lite unket skogigt i bakgrunden som matchade de milda smakerna i maten. Jag skulle vilja beskriva vinet som blygt men rart och nästan bedårande med lite mer personlighet än hos många av de nya världen pinoter jag druckit . Det ska bli mer bourgogne framöver.
Kvällen avslutades med en massiv tiramisu som desvärre fanns att tillgå i nästan obegränsade mängder. Den åtföljdes av en enkel Marsala och det var inte dumt alls. Snarare tvärt om.

French connection

På fredagsmorronen - när en ny helg står för dörren - flyktar tankarna tillbaka till den förra. På lördagen kom A på visit, medbringande en flaska 2005 Château de Ségure (nr 3134), ett vin från producenten Mont Tauch i Fitou. Flaskan var öppnad sedan dagen innan och medan middagsmaten puttrade på provade vi en liten skvätt. Vi var överens om att det var gott, om än på den ungdomliga sidan. Strävheten var inte överväldigande, men borde kunna rundas av med några års lagring. Kryddigt och fruktigt i glaset, ett vin som trivs bäst tillsammans med mat för att komma till sin rätt.

Som en liten förrätt åt vi varsin rödlök som hade pyntats med färsk timjan och fått samsas med majskycklingen och dess sky i ugnen. Till löken en lätt nedslunken prosecco av samma slag som avrapporterats här. Fruktigt och fint. Lite sötma tycks ha utvecklats under vintern i källaren, det gjorde alls inget. Nu finns det bara ett exemplar kvar av denna tillfälliga nyhet, sedan måste jag ge mig ut på jakt efter nya trevligheter från Valdobbiadene - här räknar jag med att Esping har goda tips att bistå med.

Till den örtspäckade kycklingen - åtföljd av bulgur och den där sardell/kirskålssalsan, en användbar uppfinning - var inte Fitou-vinet optimalt, i meningen att rätten hade kunnat gå ihop med exempelvis en kraftigare verdicchio och vinet hade passat till en saftig köttbit. Men eftersom vinet var gott och maten smaklig gick det alldeles utmärkt ändå. Flaskan tömdes raskt och det behövdes något mer. Jag tog en sväng till källaren och kom upp med 2001 Château Moulin, ett vin från Bordeaux-distriktet Canon Fronsac producerat av makarna Bénédicte och Grégoir Hubau. Exakt hur det har hamnat här minns jag inte - efterforskningar ger vid handen att det var en tillfällig nyhet på Systembolaget december -06, fanns i blygsamma volymen 1400 flaskor och kostade 143 kronor. Jag håller det för högst osannolikt att jag vid denna tid i livet skulle ha kastat mig ut på lanseringsdagen och tillskansat mig några flaskor, snarare har jag passat på när det reats ut några månader senare. Med tanke på mitt dåliga minne borde jag notera inte bara när jag dricker ett vin, utan även när det införskaffas och omständigheterna däromkring.

Möjligen har jag redan förra sommaren korkat upp någon flaska Château Moulin, utan att det satt outplånliga spår. Det här exemplaret, däremot, kommer jag nog att minnas. Förutsättningarna var inte de bästa: vinet kom kallt från källaren, luftning blev det inte mycket av och mitt omdöme var redan något diffust. Jag har kommit på att varmt vatten i en vinhink funkar för snabbuppvärmning av en kylig flaska rödtjut - ett bra knep i sådana här nödsituationer. Den sparsamma luftningen gick inte att göra något åt, mer än att hälla vinet i tillbringaren och rulla runt det litegrann. Trots de brutala omständigheterna fann vi här ett mycket angenämt vin: med en avrundad strävhet, förnuftigt fatlagrat och med trevliga varma smaker av röda bär. Kanske kan utvecklas ännu mer om det får ligga längre, kanske inte. Hursomhelst ges inte mycket utrymme för experiment: det finns bara en flaska kvar på lut. Synd. Det är nu det roliga börjar med det här vinet, och så är det redan nästan över. Lätt fånget lätt förgånget.

Rioja

I söndags var jag på Rioja-provning hos Munskänkarna. En riktigt trevlig tillställning med en provning som var perfekt för den oerfarne. Jag har länge velat prova att dricka viner med samma ursprung i olika mognadsgrad och här gavs ett utmärkt tillfälle. Vi testade fyra viner halvblint plus ytterligare ett till maten. Upplägget var kort föreläsning, provning under tystnad, möjlighet till diskussion och till sist middag.

I första glaset fanns 2004 Allende Graciano. Den blåröda färgen talade direkt om att detta var provningens yngsta vin. Doften var örtkryddig med viss rökighet och en inte alltför uttalad fatton. Smakmässigt drog mina asociationer mot katrinplommon, svarta vinbär och viol. Drygt medelfylligt, bra längd och sträva tanniner. För ungt idag men riktigt gott och det vin jag gillade bäst. Detta säkert beroende på att jag inte är Rioja-frälst och detta vin var det mest atypiska gjort på 100 % Graciano.

I nästa glas hittade man 1995 La Rioja Alta Gran Riserva som i glaset skilde sig markant i från det förra vinet. Här var ett tegelrött, genomskinligt vin med en matchande doft. Kompost, läder, dill och torkade fikon. Spännande. Smaken lätt syrlig, mjuk, fyllig och rätt lång. Urtypisk Rioja fångad i vad jag gissar rätt ögonblick. Vinet var majoritetens favorit.

Vin nummer tre var återigen yngre men i kanten fanns något som talade om att vinet inte var purungt. Här hittade jag den mest utpräglade chardoften. Dillen och vaniljen var med men lite mer nedtonat än i det föregående. Fylligt, friskt med en riktigt lång smak blev 2001 Le Altanza Riserva min favorit bland de traditionella Riojorna. Rätt tufft nu men säkert riktigt bra om några år. Väldigt gott redan idag till den lammrostbiff som åts efter provningen.

Provningens sista vin var också det äldsta 1987 Vina Tondonia Gran Riserva. Rostbrunt och genomskinligt, ingen tvekan om vilket vin som var äldst. Doften var inte rakt igenom angenäm. Å ena sidan fanns här goda fikonaromer men det dök också upp något som fick mig att minnas ett par Adidas K Abdul Jabbar som jag under en period av mitt liv bar nästan dygnet runt. Smaken var intressant snarare än god. Syrligt blandat med sötman från torkad frukt men mest av allt fick jag känslan av något bräckligt och ömtåligt. Jag gissar att Tondonian peakade för några år sedan.

Sammanfattningsvis en för mig väldigt lärorik provning som var upplagd på ett pedagogiskt sett genomtänkt sätt. Det var länge sedan jag drack Rioja och för mig känns det som Rioja är lite för mycket av en one trick pony. Gott och trevligt men man vet liksom vad som ska hända.

Tilbud

Vi har väl ingen större anledning att hjälpa Danska Varuhuskedjor med deras markandsföring men här kommer ett litet tips till den som har för avsikt att åka över sundet innan söndag. Superbest har via sin importör Gobivin ett par väldigt lockande tilbud under innevarande vecka.
Först en ypperlig 2005 Barbera D'Alba från Pelissero (finns i SB's BS nr 89558), försiktigt fatlagrad med pigga syror och bra frukt. Kostar 89 DKK. Sedan från australiensiska Nugan Estate kommer 2006 Durif Manuka Grove Vineyard Riverina som jag skrev om i en tidigare årgång här. En riktig bomb med massor av allt som faktiskt funkar. Ett kanonvin som fått 90 poäng av Parker och omistligt till sommarens tunga grillkvällar. Kostar 119 DKK och är ett riktigt klipp till priset. Köp en låda av vardera vin och drick hälften i sommar och spara resten några år.

2000 Cantina del Bricchetto Barbaresco Albesani Vigna Ronco

Idag avslutade jag en synnerligen intensiv arbetsperiod. I slutändan avlöpte arbetet väl men det var perioder när det kändes lite skakigt. En uppiggande tanke som tänktes när det tog emot var den på vilket vin jag skulle öppna när allt var över. Helt klart skulle det vara något extra för att fira. När jag kom hem plockade jag fram den Terrano från Zidarich som jag varit nyfiken på ett tag men kände att jag inte orkade med ett nytt och obekant vin. Kanske skulle det ändå vara bäst med en välbekant och enkel Blauer Zweigelt. Samtidigt kändes det som tillfället krävde något mer. Kanske d'Arenbergs The Galvo Garage ? Tillslut bestämde jag mig för att sätta korkskruven i en Albesani Vigna Ronca, en Barbaresco producerad av Cantina del Brichetto i Neive.

Neive är en av huvudkommerna i Barbaresco-zonen. Cantina del Bricchetto är en av dessa producenter som år efter år gör väldigt bra viner men hamnar lite i skuggan av topproducenterna. De producerar kanske inga uppumpade och spektakulära showstoppers men gör väldigt bra vin. Jag har druckit detta vinet ett antal gånger och aldrig blivit besviken men ikväll blev jag faktiskt överraskad. Redan när det hälldes upp i karaffen slogs jag den fantastiska doften. Här fanns allt jag vill ha av nebbiolodruvan. Rosor, viol, hallon och tjära tillsammans med en lätt fatton. Under kvällen hittade jag även lite mandelmassa och något som jag inte riktigt kan definiera kanske skogssvamp ? På något sätt känns det lite märkligt att sitta och dissekera en storslagen doft. Den var förbannat god, skiftande, fascinerande och innehöll en del av de element som jag lite torftigt försökte återge. Helheten blir så väldigt mycket mer än summan av delarna.

Smaken kan beskrivas som mogen medelfyllig, med bra syra och mogna tanniner. Fortfarande en del frukt i form av skogshallon men här fanns också katrinplommon och lakrits. Fatlagringen märks men finns i bakgrunden. En Barbaresco som är mer elegant och finessrik än kraftfull.

Av lådan som köptes av danska Tenuta del Pino återstår nu bara en flaska och jag tror inte att jag ska vänta så länge till med den.

2004 Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva

Helgerna i den lantliga idyllen blir alltmer angenäma i takt med att våren fortskrider (och det känns alltmer omotiverat att åka tillbaka till stan på söndagseftermiddagen). Tiden fylls av sysslor, men till skillnad från Esping - som tillfälligt har gått under jorden under utövande av sitt påtvingade mullvadsbeteende - tillbringar jag mesta tiden i ljuset. En tur till Backarna för att kolla in backsipporna är ett måste att lägga in i schemat och se: de är i full gång! Några veckor tidigare än brukligt och bara under en kort period (ungefär som Systemets tillfälliga nyheter), så det gäller att passa på.

Ett aber med de lantliga vistelserna, i alla fall ur bloggsynpunkt, är att det saknas goda internetmöjligheter. Bredbandet har ännu inte kommit till byn. Ett stort plus är å andra sidan att kvällarna kan ägnas åt fynd från källaren. Hur förena dessa två aspekter av livet är en gåta som återstår att lösa. Med tanke på mitt svikande minne - och tillstötande plikter när arbetsveckan begynner - är det inte lätt att spana i den tid som flytt. Jag kommer emellertid ihåg att fredagskvällen bjöd på en besvikelse. Jag hade införskaffat en butelj 2004 Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva (nr 22468), ett vin jag slagit mina lovar kring ett bra tag. Direkt vid ankomsten korkade jag ur och hällde upp i största tillbringaren, vilket gav vinet i alla fall dryga timmen i kontakt med luften innan det var matdags. Ändå fann jag doften träig och stickig - gödsel kan ju ibland upplevas angenämt i en doftbukett, men här låg det närmre till hands att jämföra med en stillastående pissekårra (dialektal benämning på urinbrunn). Ok, kanske inte riktigt så illa ändå, men jag gillade inte vad jag möttes av. Smaken var övervägande bitterbesk och tillknäppt, de där förväntade morellerna syntes inte till någonstans. Min själs älskade tyckte förvånansvärt nog att det var lättdrucket. Kanske hade jag slatt hu'et, eller fått smaklökarna på tvären, men främst handlade det nog om förväntningar på skam.

Till maten - en bit älg grillad på en sån där behändig liten engångsgrill, ugnsrostade potatisar/morötter samt en grön salsa på bland annat sardeller och kirskål (en inspirerad uppfinning av nämnda älskling) - kunde vinet tolereras, men jag hade svårt att övervinna den inledande besvikelsen. När det luftats en längre tid blev det kanske något mindre tillknäppt, men det blommade aldrig riktigt ut. Jag tror inte jag kommer att investera 109 kr flaskan för att ha några liggande i källaren. Då finns det några 99-kronorsitalienare jag hellre satsar på. Ser att Monti Garbi ripasso nu kvalat in i det gänget efter en liten prishöjning. Fortfarande kan det finnas 2004:or i butikerna, 2005:an har just anlänt.

Tillfälligt avbrott

Krypgrunden, förberedelser inför två heldagsföreläsningar och ett par vinprovningar kommer tillsammans med de vanliga förpliktelserna att hålla mig fullt sysselsatt den kommande veckan. Nästa inlägg kommer 22/4.
Tillägg 17/4 : Jag ser nu att jag uttryckt mig otydligt i ovanstående text. Trisse kommer naturligtvis att blogga på som vanligt men inlägg signerade Esping kommer att dröja fem dar.

Kvällsbelgare

En god vän rehabiliterar sig efter en svår sjukdom. För närvarande alltså indisponerad att sitta på krogen och dricka öl, kläcka idéer och lösa världsproblem. Ett besök hos honom blir emellertid fyllt av gott humör och hopp: han arbetar hårt för sin återhämtning och har mycket mer glöd i blicken än för några veckor sedan. Han berättar att doktorn rekommenderat några snapsar - i medicinskt syfte - till sillen då det var tillfällig påskpermis i hemmet för ett tag sedan. Aalborgs dillkryddade akvavit, tror jag visst att det blev.

Vi kan se tillbaka på många äventyr: den där konferensen i Krakow, när vi smet från en obegriplig, djup workshop och hittade en bar på andra sidan gatan där det satt ett gäng farbröder med helrör med vodka på bordet och söp iväg sin eftermiddag. Där kunde man få ett helt lass bigosz för några spänn och hyfsad polsk flasköl. Ett perfekt ställe för en spontan open space-konferens, som efterhand lockade allt fler deltagare.
Eller på utbildningsresa till London, där vi bodde på Svenska sjömanskyrkan i östra delen av stan och bara skulle ta en snabb pint innan vi begav oss mot city. Hur det var så hittade vi en trevlig lokal pub med billig och mycket god ale och blev kvar där hela eftermiddagen och kvällen tills man stängde - jag minns förstås inte vad vi drack, tror det var Fuller´s ESB som var ett av husölen men de hade också väldigt välvalda gästales på pump. Varför gå över ån efter vatten, bättre en fågel i handen än tio i skogen och så vidare.
För att inte tala om Salamanca, där den sista baren till slut slängde ut oss och våra nyfunna brittiska vänner till en bister förmiddag där vi hade att se fram emot en skakig tur till en tjurfäktningsarena (och vid ankomsten upptäckte att vi förväntades stå för själva tjurfäktandet, tur det vankades sangria). Och så vidare...

I väntan på att återuppta sådana aktiviteter, tillägnas kvällens stillsamma stund i sällskap med belgisk öl dessa och många andra minnen. Maredsous 6 Blonde (1511) blir tyvärr ingen omedelbar favorit - den har visserligen en liten trevlig fruktdoft och ett visst bett i beskan, men alldeles för mycket kolsyra för min smak. Eftersmaken lämnar en klibbig känsla i munnen. Priset, 15,40, är desto mer tilltalande, och kanske hade det passat bättre till mat - slottsstek eller någon kycklingrätt. Ingen meditationsöl.
I ett försök att avsluta dagen i kontemplation öppnar jag därför en Chimay Triple, en trappistöl som håller 8%. De där munkarna kan sina grejer, absolut. En hel bukett av rökiga och fruktiga aromer smyger upp ur glaset. Smaken är inte direkt smeksam, snarare fylligt bitter med underliggande stråk av frukt. Kolsyran gör sig även här påmind, men utan att ta överhanden. Alkoholstyrkan gör sig även den påmind, i själva upplevelsen av drycken såväl som i hu'et - där det "hårrar te" som vi plägar säga i den här landsänadan. Om det är positivt eller ej är väl en smaksak. Efter en lång och känslomässigt omtumlande dag tycker jag det känns ganska behagligt.

Krypgrund

En vårdag på natursköna Bjärehalvön, det låter väl härligt. Soligt, ledigt och ännu har inte de klubbsvingande golfturisterna tagit över. Vad kan man mera begära ? Rätt mycket skulle jag vilja säga.

Idag fick jag en grundlig lektion i vad begreppet krypgrund betyder. Jag har känt till att det finns något som heter så och att hade en vag aning om att vår sommarbostad var försedd med en sådan men inte närmare reflekterat över vad det betydde. Idag utökades mina ytterst rudimentära kunskaper om huskonstruktioner. Nyligen brast några golvplankor i huset, diagnosen löd röta och den omfattande behandlingen som rekommenderats av kunnig person innefattande bland mycket annat att transportera ut fem kubikmeter jord som finns under huset, lägga in fem kubikmeter singel samt att täcka singeln med plast. Det föll på min lott att tillbringa dagen liggandes platt på magen med 40 cm mellan golv och tak för att med hjälp av hacka och spade fylla plasttråg med fuktig jord för min bror att bxa ut genom ett alltför litet hål. De sista flaskorna Easter Ale från Oppigårds höll den värsta cellskräcken stången när jag under arbetes gång förstod alltmer av forna tiders gruvarbetares och skyttegravssoldaters villkor.

Väl hemkommen efter dagens vedermödor var lusten till mat på topp men den matchades inte på något sätt av min ork. En bit varmrökt lax, romsås, potatis och sallad är förträfflig snabbmant och till det blev det en flaska 2006 Catena Chardonnay. Normalt dricker jag helst öl till den varmrökta laxen men dagens strapatser krävde vin. Det kändes som att vinet kompenserade för en del. Det var riktigt bra. Jag hade väntat mig att vinet skulle vara en nyans mörkare än ljusgult. Doften var supergod med massor av tropisk frukt rostad ek och en inbjudande sötma.. Vinet har ganska fyllig smak, bra syra och en liten aning sötma. De rostade ekfaten känns tydligt och jag hittar en viss nötighet. Lång god eftersmak med en liten bitterhet.

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av vit bourgogne men har däremot druckit en del australienisk och amerikansk chardonnay. Catenas chardonnay känns mera som gamla världen än nya. Ett välbalanserat vin väl ägnat till mat.

Jag provade faktiskt resterna av flaskan till en thailändsk curry i kväll och det var riktigt bra. Just kombinationen med kokos var lyckad. Jag kommer definitivt att se till att ha ett par flaskor Catena Chardonnay på lut när det vankas asiatiskt.

Trippelfirande

I dag skulle min namnsdag firas. Förvisso i all enkelhet men ändå. Vid hemkomsten från arbetet hade hustrun en burgundisk köttgryta på gång vilket jag såg som en god anledning att korka upp en 2005 Delas Les Launes Crozes Hermitage. Ett rött vin gjort på 100% Syrah. Det hälldes på karaff och stod där och spred väldoft i köket. Det första intrycket var hallon och kanske lite andra skogsbär, jag tyckte mig också hitta lite intorkat björnklister innan den rökta medwursten och gummit tog över. Riktigt gott och spännande. Jag bestämde mig för att ge vinet lite tid innan första klunken.

Till maten var vinet bra. Det rökta fläsket i grytan matchade rökigheten i vinet. Tyvärr hade svampen glömts bort och det fanns något i vinet som fick mig att längta efter ett par hekto campinjoner. Les Launes var något lättare än vad jag väntat mig. Det mesta av aromerna återfanns i smaken. Bra, matvänlig syra. Jag har kanske lite svårt att hitta någon riktig utvecklingspotential. De som begriper sådant bättre än jag har rekommenderat att ge vinet några år men jag har svårt att föreställa mig att det skulle kunna hända så mycket. En klart annorlunda upplevelse jämfört med de nya-världen shirazer jag är mera van att dricka och en riktigt trevlig bekantskap. Inte så insmickrande men mera spännande och nyanserat.

Inget namnsdagsfirande utan dessert och ingen dessert utan dessertvin. Det låter väl som en klok regel att följa. Vi åt en citroncheesecake toppad med karamelliserade färska jordgubbar. Till det dracks en 2003 Moscato Passito från Fattoria San Giuliano i Piemonte gjort på halvtorkade druvor vilket intensifierar alla vinets egenskaper. Möjligen var desserten en aning för frisk för vinet men på egen hand var det superbt. Simmigt trögflytande med intensiv sötma och druvighet. Trots allt en hygglig syra, massor av exotisk frukt och en lång, spännande eftersmak.

Det var kvällens första firande. Sedan bärgade HIF tre poäng och gick upp i allsvensk serieledning. Förhoppningsvis för att stanna. Därefter följde jag dramat som utspelade sig på Engelholms isstadion. Ett flippande mellan Text-tvsidor, radiokanaler där jag kastades mellan hopp och förtvivlan och vinet intogs mer för sin dämpande inverkan än som smakupplevelse. Allt ledde till ett lyckligt slut där jag nu tillsammans med sista glaset Moscato Passito sitter och reflekterar över vilket som glädjer mig mest, Rögles avancemang eller Malmö Redhawks debacle

Ale och bossa nova

Sedan mellandagarnas djupdykning i säsongsölen har jag legat lågt på den fronten. Men Espings initierade rapporter från alens förlovade land har fått det att åter vattnas i munnen. På torsdagen blev suget övermäktigt och jag smet inom Hansakompaniet på väg hem från jobbet. Utbudet av ale på bolaget därstädes är omfattande, nästan bedövande i sin mångfald - var ska man börja? Jag bestämde mig för att inte gå över ån efter vatten utan följa rekommendationerna från Esping och Frankofilen och satsa på Sierra Nevadas Pale Ale.

Och det är bara att instämma: det här är en förbannat god ale. Ekvilibrium, var ordet. Jag behöver inte längre gräma mig för att jag inte hade möjlighet att besöka Bishop's Arms efter jobbet och se efter vad de har på gästpump nuförtiden. Istället får jag en perfekt följeslagare för en stunds kontemplation i skymningen, tillsammans med Elis Regina och Tom Jobim. Min själs älskade har fallit för den brasilianska bossa novan, ett smittsamt virus som drabbar mig även i hennes frånvaro. Jag misstänker att Esping skulle förespråka något i stil med det här, men det där softa och rytmiska vemodet passar enligt min mening lika bra till maltdrycker som till caipiriña. Kalla mig gärna loco. Annars kan jag tänka mig bitterljuva, kanadensiska Be Good Tanyas och ett par Sierra Nevada när mörkret sänker sig.

Enda nackdelen är att en flaska bara innehåller 33 cl. Eftersom jag visste vad detta kunde leda till - en rastlös längtan efter mer - hade jag ordnat back-up: en ekfatslagrad öl från skotska Innis & Gunn. Det är något de verkar ha dille på, Innis & Gunn, att låta sina brygder mogna på olika slags ekfat. Här har Billigt Vins utsända provare tidigare stött på deras experiment. Och resultatet blir alls inte oävet, men en aning pretto: "For 30 days this honey-hued beer matures in hand selected oak barrels, gradually absorbing the subtle flavours of the wood. Barrels are then emptied and maturation continues for a further 47 days allowing these flavours to fall into perfect balance." Frågor infinner sig: varför 47 dagar och inte 46 eller 48? Varför måste vissa ölmakare ta sig själva på så dödligt allvar? Jämfört med Sierra Nevadas no nonsense, matter of fact attityd är detta mer av en lekstuga. Så också själva produkten. Visst har drycken i glaset en härlig färg, som den lenaste ljunghonung. Visst doftar det inbjudande av smörkola och aprikos. Fatlagringen gör sig påmind i både doften och smaken, som är avrundad och innehåller noter av citrus och honung. Det är en skojig öl, som emellertid stiger som en sol och faller som en pannkaka. Där Sierra Nevadan har en stram och ren, beskfruktigt klingande eftersmak lämnar Innis & Gunn en sötsliskig och däven känsla efter sig. Som ett party som startar med karnevalsstämning och slutar i utspillda paraplydrinkar och besvikelse. Som Carmen Miranda med sin huvudbonad av frukter och sitt förföriska leende: med löfte om chica chica boom chic men utan att leverera fullt ut.

Brunellopoli

Först hittade man dioxin i buffelmozzarellan, sedan kom nyheten att någon Italiensk producent av billigt bordsvin hällt något giftgt i sina produkter och häromdagen, mitt under pågående Vinitaly-mässan, kom skandalen som av fyndiga rubriksättare kommit att kallas för Brunellopoli.

Italien är ju rätt luttrat när det gäller skandaler och man tar kanske i om man säger att landet är skakat men Brunello di Montalcino är något man inte får handskas vårdslöst med. Det är inte ofta man kan läsa vinnyheter på text-tv men de tre ovanstående händelserna fick faktiskt dela på en sida en dag i veckan som gick.

För den oinvigde så är Brunello di Montalcino Italiens mest prestigeladdade vin. Möjligtvis kan Barolo utmana. Brunello görs på 100% sangiovese som odlas på ett litet avgränsat område i södra Toscana, inte så långt från Siena. Det är ett rätt tufft vin som kräver många års lagring för att komma till sin rätt. Som med många andra prestigetyngda viner är rätten att kalla ett vin för Brunello di Montalcino förenat med mång, icke-förhandlingsbara krav. Jag har haft förmånen att bli bjuden på riktigt stor, traditionell och mogen Brunello vid ett par tilfällen och det har varit fantastiska upplevelser men det är inget jag skulle välja att köpa. Väldigt bra men också väldigt dyrt.

Vad handlar då Brunellopoli om ? Jo, det verkar som om en grupp inflytelserika producenter under några år lobbat för att luckra upp reglementet. De har velat använda sig av andra druvor än sangiovese. Detta för att få fram ett mjukare, mer internationellt gångbart vin. Ett vin som inte kräver tio år eller mer i källaren för att komma till sin rätt. Kanske också för att bättre passa de amerikanska smaklökarna. Nu misstänks några producenter för att ha struntat i att invänta en eventuell förändring och från årgång 2003 ha börjat att blanda in mellan 10 och 20% av andra druvsorter och ändå sålt vinet som Brunello.

Är dett då något att bråka om eller att låta sig uppröras över. Ja, jag tycker nog det. Det förhåller sig som så att det redan idag står producenterna helt fritt att använda sig av vilka druvor de vill och göra sina viner i en stil som passar marknaden. Men då får de inte kalla sitt vin för Brunello och skulle därmed tappa mycket i prestige. Här har man m a o velat äta kakan och ha den kvar. På andra håll i Italien har mera rakryggade producenter gjort på ett liknande sätt, fast gjort det öppet och valt att deklassificera sitt vin d v s strunta i DOC eller DOCG-status och istället använda IGT eller vino da tavola-klassificering.

Jag tycker det vore väldigt tragist om ett gäng giriga vinproducenter drog Brunello di Montalcinos rykte i smutsen. För mig är det obegripligt att man inte känner stolthet inför traditionen och värnar den utan istället säljer av sin själ för att plocka Parker-points och sälja sitt vin till folk som tydligen hellre dricker något annat. Man vill m a o göra ett vin för konsumenter som inte gillar Brunello men som ändå bär det namnet.Det blir lite som att bygga ytterligare golfbanor på Bjärehalvön. Fast den idén är väl ändå så dum att ingen skulle komma på den. Å andra sidan slår det mig nu att Bjärehalvön har marknadsfört sig med sloganen "Bjäre - Sveriges Toscana". Man kanske åsyftar ett gemensamt perverterat sätt att förhålla sig till rötter och traditioner. Att sälja sig så att till slut ingenting av det genuina och ursprungliga återstår, det som så att säga var själva försäljningsargumentet från första början. Som att såga av grenen man sitter på.

Ska man se något positivt med Brunellopoli så är väl det att man kanske får råd att köpa några 2003:or från en misstänkt producent. Och att Vini Veri-mässan förmodligen fått en del extra uppmärksamhet av skandaltrötta vinentusiaster.

Jag kanske ska påpeka att ingenting av ovanstående har hänt, åtminstone inte ännu. Kanske.

Tisdagschili

Tisdagskvällen bjöd på improviserad chili con carne-middag för vänner i flyttröra. Tillfället för en sittning i burspråket i skymningen var välvalt: den stora kastanjen precis utanför fönstren är på gång att slå ut, de fetaste knopparna har redan brustit ut i små späda blad. Chilin blev lyckad och till den skruvades korken av några Ross Shiraz, något njuggt omskrivet häromdan. Som ackompanjemang till lagom het chili och middagsprat visade sig vinet alldeles utmärkt - jag får nog pallra mig till systemet och beställa hem några flaskor till inom kort. Det ska finnas rätt gott om dem fortfarande runtom i landet.

När Ross led mot sitt slut kom Falernia Syrah på tal (min själs älskade gillade Ross och gjorde en drastisk jämförelse med detta av henne inte fullt uppskattade "kamelpiss" från Chile). Därför kände jag mig nödtvungen att öppna en flaska, både för att det behövdes mer att hälla i glasen och som jämförelse. Det är ju ändock samma druva, om än i helt olika utförande. Jag stressade ner vinet i en bringare och rullade runt det däri, för att i alla fall låta det få någon kontakt med luften. Under tiden berättade F om Chile i allmänhet och om Valle del Elqui i synnerhet. En karg ökentrakt, där man tydligen mest producerar vita viner samt den inhemska varianten av eldvattnet pisco. Dessutom var det en populär region för juntan att förvisa oliktänkande till när det begav sig.

Det samlade omdömet var att diktaturer är skit. När det gäller vinet blev det - från sällskapet minus min kära hustru - att kamelpisset inte alls var oävet. Rökigt är det, framför allt i doften, men i smaken dominerar efter hand en varm och fyllig fruktighet kombinerad med en intressant strävhet. Bör drickas till mat, förstås, men eftersom vi var rätt bra igång vid det laget så gick det fint även utan tilltugg.

Bröckhouse Epic IPA

Modern IPA är en märklig företeelse. Öltypen skapades av engelsmännen för flera hundra år sedan. Man bryggde ett öl som skulle klara den besvärliga sjötransporten till Indien och använde extra humle och gjorde brygden starkare för att öka hållbarheten. Länge förde denna traditionella öltyp en rätt undanskymd tillvaro. Någon gång på 70-talet började amerikanska mikrobryggerier med Sierra Nevada vända blickarna mot Europa för att få inspiration när de försökte utmana blaskölets hegemoni i USA. IPA kom tidigt i transatlantiska versioner. Amerikaner är ju som bekant mästare i att over do things och den amerikanska tolkningen blev allt starkare, beskare, fruktigare och bittrare. På senare år har det kommit double-IPA och t o m triple-IPA med extrem beska och alkoholhalt som närmar sig, och i vissa fall överskrider, vin-nivå. Jag har faktiskt hört att ett bryggeri nu tagit fram en quadruple-IPA vad de nu ska vara bra för.

Trenden med mikrobryggerier och hantverksmässiga metoder har under det senaste decenniet re-exporterats till gamla världen och nu får vi europeiska tolkningar av de amerikanska versionerna på de traditionella europeiska öltyperna.

Jag gillar sällan dessa extrem-varianter. De kanske kan vara showstoppers på ölmässor där de sticker ut hos prövare med beskhetsutmattade smaklökar men särskilt kul att dricka är de sällan och oftast olämpliga som måltidsdryck. Av denna anledning närmade jag mig Bröckhouse Epic IPA med en viss skepticism. Här har vi danskarnas variant på tripel-IPA. Redan deras standard IPA är rätt maffig och jag förväntar mig ett monster öl.

Färgen är helt rätt i mörkt bärnstensfärgad nyans. Doften är maltig, lite lätt kryddig och fruktig. Inbjudande och god. Smaken är förvånansvärt mjuk och nyanserad. Fruktig visst, men inte som jag väntat mig. Här finns också lite lakritstoner. Beskan inte heller överväldigande. Alkoholhalten ligger på chockerande 9.5% men stör inte på något sätt. Sedan kommer eftersmaken som bara kan beskrivas som ett mästerverk. Den knockar mig fullständigt. Här krockar beskan med en blommighet som drar åt fläderhållet och bitterhet från nyskördad cicoria-sallad. Mina tankar far iväg till en sallad jag fick en tidig vårdag i Italien gjord på riktigt späda maskrosblad, vinäger och smält rökt grisfett. Känslan är inte att jag dricker ett monsteröl. Här råder harmoni och perfekt balans. Ett öl att dricka i små klunkar och sedan låta eftersmaken klinga ut innan nästa lilla sipp. Jag är full av respekt för bryggmästaren som åstadkommit detta.

Trisse, jag föreslår att vi å det snaraste beger oss till Hilleröd och besöker bryggeriet. Jag vill prova en riktigt färsk Epic IPA som inte utsatts för min tvehågsenhet när det gäller öl med 9.5% alkoholstyrka med påföljande onödigt långa väntan mellan produktion och konsumtion.

Vidare föreslår jag en mailkampanj riktad till Galatea Spirits med uppmaning att ta in Epic IPA. Nu tänker jag gå och avsluta drickandet.

2006 Original Unwooded Chenin Blanc

Tid att återvända till 2006 Original Chenin Blanc, från Sydafrikanska producenten Raats. Nu avsmakat med lite mer koncentration än förra gången, då det fick ackompanjera det uppspelta uppsnacket inför schlagerfinalen och ohjälpligt hamnade i skymundan. Vinet är oekat. Det fungerar utmärkt som aperitif, med sitt vänliga och fräscht fruktiga anslag där ananas och honung är markanta i doft och smak. Det låter inställsamt och det antar jag att det är, men på ett sätt som jag gillar. Nu drack vi det till fläskkotlett gratinerad med päron och blåmögelost, en trevlig kombination. Efter middagen sjönk nivån i flaskan stadigt - lättdrucket som sagt.

Bolaget har sänkt priset från 96 kronor till 77, vilket gör Original Chenin Blanc till ett i mitt tycke givet köp i dagsläget. Tänk berså, tänk varm dag som svalnar mot aftonen och väcker alla sommardofterna till liv. Då är det läge. Det är Raats enklaste vin och om man beställer det direkt från producenten kostar det motsvarande 48 svenska kronor exklusive frakt, så mellanskillnaden är inte stor.

2004 Ross Shiraz

Ännu ett prisnedsatt vin, 2004 Ross Shiraz (nr 6793), prövades till fredagskvällens middag bestående av entrecôte och ugnsrostad potatis med fetaost och soltorkade tomater. Ett helt ok vin, men inget som avsatte några djupare spår eller kommer att väcka någon intensiv längtan efter mer framöver. Lite fatkaraktär, lite kryddighet, mycket bärfrukt. Mer välavvägt än mången fruktbomb, men utan det djup som hade gjort det riktigt intressant.

Entrecôten var sällsynt mör och saftig, inhandlad i viltaffären på Amiralsgatan. Jag längtade efter ett mer kärnfullt och komplext vin från Rhône eller Piemonte, som hade kunnat förhöja upplevelsen ytterligare. Det här Ross är rejält prissänkt, från 111 till 79 kronor, vilket gör att det är ett bra köp i nuläget om man är ute efter en upplevelse som inte är utöver det vanliga. Det är som sagt inget fel på vinet. Skulle säkert kunna fungera till en friluftsbuffé med lufttorkad skinka, korvar och grönsaker från grillen någon ljummen kväll till sommaren.

2003Italo Cescon La Cesura Raboso Piave DOC

Första gången jag smakade starksprit var någon gång 1964 eller 1965. Farbror Hilbert, som var min fars farbror, kom ofta på spontana besök i vår sommarstuga. Som så många andra på bjärehalvön gillade han att dricka jög och farbror Hilbert hade oftast en flaska i fickan. Han var min första idol och hade alltid en fascinerande historia på lut. Hilbert hade varit några år i USA, grävt guld och jobbat som rallare. Han berättade om äventyr i Alabama, om krokodiljakt, kannibaler och lössen i hans slokhatt. Dessutom körde han moped som försedd med en kraftfull tuta. Jag var djupt fascinerad och ville ta efter honom i allt. Hilbert demonstrerade hur man blandade jög och sa att det var det bästa som fanns. Givetvis ville jag också få ta del av detta fantastiska och i ett obevakat ögonblick fick jag i mig sista skvätten ur en flaska renat. Det var en upplevelse jag aldrig glömmer, det brann i munnen och farbror Hilbert, som tillsysnes oberörd kunde dricka försvarliga mängder av detta eldvatten, steg ytterligare i min aktning.

Mitt första möte med vin gjort på Raboso-druvan var nästan lika omtumlande även om rekommendationen var av omvänd natur. På semester i Italien under andra halvan av 80-talet besökte jag rätt ofta en mycket speciell vinhandlare. En av hans många egenheter var att han var dum i huvudet. Av honom fick jag bland annat rådet att ett vin skulle luftas en timme per år. M a o skulle ett 10 år gammalt vin luftas i 10 timmar. Kom man in i butiken på morgonen var han alltid på ett rysligt humör medan han strax innan stängningsdags kunde framföra ekivoka visor och bjuda generöst ur sortimentet av öppna viner. Här kunde man också köpa grappa som man själv fick klistra fast etiketterna på och både röd och vit fragolino helt utan etikett eller skattemärke. Denne vinhandlare avrådde mig bestämt från att köpa en tio-årig barriquelagrad Raboso som fanns i butiken. Det tog jag som en sågod rekommendation som någon. Vinet visade sigvara helt odrickbart. Att kalla syran för volatil vore årets underdrift. Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka Raboso.

Några år senare besökte jag en annan vinhandlare som förstod att jag var intresserad av "vini un po particolare" och föreslog att jag skulle prova Raboso. Jag avböjde men vinhandlaren öppnade en flaska och lät mig smaka. Det var ett helt annat vin. Speciellt, javisst men också väldigt gott. Jag fick en föreläsning om skillnaden mellan den traditionella och den mera moderna Raboson. Den traditionella Raboson har fortfarande sina försvarare och dricks fortfarande lokalt i östra Veneto, gärna till riktigt kraftiga och feta vilträtter med polenta. När det gäller den moderna Raboson så har man tämjt syran med modernt vinmakeri och man har fått fram ett av nordöstra Italiens mera spännande rödviner.

I kväll öppnade jag sista flaskan av Cescons Raboso från 2003. Samme producent som gör Amaranto 72. Vinet har lagrats två år på botti, ett år på barrique och ett år på flaska innan försäljning. Det är rubinrött i färgen och det ser fortfarande väldigt ungt ut. Till en början är doften lite knuten som en följd av för kort luftning (här hade nog förste vinhandlarens rekommendation varit lämplig) men efter hand blir den allt mera inbjudande. Jag tycker mig hitta körsbär, plommon, violer, jord och tobak. Smaken kan bäst beskrivas som livfull och väldigt typisk italiensk. Syran är påtaglig men det finns balans mellan den, tanninerna och alkoholen. Aromerna från doften går igen. Vinet hade mått väl av ytterligare lagring men smakade riktigt bra redan nu till en pizza med mozzarella, gorgonzola, pecorino och pesto.

Sierra Nevada Pale Ale

holmana gård


Det har återigen blivit en del ölbloggande här på Billigt Vin. Även om vårt huvudsakliga fokus är druvbaserade drycker så tillåter vi oss frekventa snedsteg då vi bestämt vänder oss mot alla former av begränsande reduktionism. I kväll vankades det tandoorikyckling med rabarberchutney, grönsaker och ris. Ingen drömmeny att matcha med vin. Kanske det hade funkat med en god gewurztraminer eller något annat Alsacevin. Istället valde jag en pale ale från USA:s bästa mikrobryggeri Sierra Nevada. Ett väldigt vackert öl, från den klassiska flaskformen, via en smakfull etikett till den vackert ljust bärnstensfärgade drycken. För mig är denna pale ale arketypen för riktigt bra amerikansk ale. Man använder sig av stora mängder Cascade-humle som ger massor av goda fruktiga aromer och bra beska. Smaken är stor och komplex med riktigt fin fruktighet. Det råder en perfekt balans mellan de olika beståndsdelarna. Här handlar det inte om beskast, fruktigast, starkast eller mest utan om ekvilibrium.

Jag vet inte om man kan tala om ett öls textur men jag hittar inget bättre ord. Det jag syftar på är munkänslan, en kombination av den lite tjocka konsistensen och kolsyrans rätt stora bubblor. Jag har inte upplevt en bättre kombination än den hos Sierra Nevada Pale Ale.

Sierra Nevada gör också två ypperliga IPA's; Celebration Ale och Anniversary Ale som båda finns på Sb

2004 Viña Falernia Syrah Reserva

Upp i sadeln igen, efter gårdagens platta fall till marken som en följd av närkontakten med den spanska sörjan. Ett annat rea-köp, 2004 Viña Falernia Syrah Reserva (nr 6008), korkades upp i kvällningen. Misstänksam efter förra debaclet förde jag näsan till glaset - en vass och stickande doft av fat mötte mig, något skvallrade om risk för alkoholgenomslag. Smaken spetsig och sträv i första slurken. Ändå - här fanns något tilltalande, en lockande möjlighet i de underliggande, bäriga tonerna. Under stöket i köket återvände jag med jämna mellanrum till glaset för små smakprov. Ett vin som inte är omedelbart och insmickrande, men som liksom pockar på att utforskas vidare. Min själs älskade gjorde jämförelsen med det vin hon en gång smakade och utnämnde till det äckligaste hon någon gång druckit. Fast här i en snällare och mer publiktillvänd variant, trots allt. Och hon hade naturligtvis rätt, vinet kommer från samma producent i Elqui-dalen i Chile.

Efter det första smakprovet lät jag vinet vila i sin flaska några timmar - tyvärr har jag ännu inte kommit mig för att skaffa en bra karaff för dekantering. Väntetiden åstadkom ett litet underverk: både doften och smaken blommade ut och hamnade i förgrunden, den kryddiga kärvheten fanns kvar som en nu attraktiv och behövlig kontrapunkt. Lingon och andra röda bär, en frisk syra som sätter sprätt på det hela. Luftat några timmar skulle det sitta som en smäck till en ordentlig köttbit från stekpannan. Imorron tar jag med mig den avdöda spanjoren och försöker byta den mot en ny Falernia. Plus handlar på mig några extra, tror jag, för att fördjupa bekantskapen.

Punk IPA

I brist på lockande viner i april-släppet så kan man ju alltid vända blickarna mot ölnyheterna. Från Dugges Ale- och Porterbryggeri kan man nu beställa delar av Göteborgssviten på flaska. Här finns bl a favoriterna Avenyn Ale och Johannas Bästa. Tyvärr går det bara att beställa dem i lådor om 20. Nu ser vi fram emot en lansering av Holy Cow och High Five på flaska. Och gärna i ordinarie sortiment.

Punk IPA går att köpa i det antal man önskar och finns tillgänglig runt om i landet. En skotsk IPA från Brew Dog i lite brittisk still men lanserad med amerikansk attityd. Etiketten innehåller en del teoretiserande och floskler om att man inte kompromissar. Som om öl på flaksa inte är en kompromiss i sig själv. Nåväl ölen är inte så dum. Ljus i färgen som en lager, intialt förhållandevis lätt och inte så fyllig. En god somrig smak av citrus och fläder. Hmmm, här är något som inte stämmer. Är detta verkligen en IPA ?? Och sedan kommer en rejält häftig beska och ställer allt till rätta. En god och på alla sätt välgjord ale men ingen typisk IPA och inte riktigt min kopp te. Jag vill ha min fylligare och fruktigare. Kul hursomhelst och väl värd att prova.

2002 Clos dels Codols

Bland de viner som nu prissänkts på bolaget finns några som lanserades som nyheter april -06. De har alltså funnits i sortimentet två år, utan att den då aktuella årgången tagit slut. Flera av dem fick goda omdömen då, men ansågs inte vinna på lagring. Att de nu slumpas bort kan väl ses som ett tecken på att de håller på att passera bäst-före-datum. Eller rättare, borde vara en stor lysande varningsskylt. I eftertankens kranka blekhet, efter att ha provat 2002 Clos dels Codols, är det lätt se. En doft som är stickig och fadd på samma gång. Smaken sur, sträv och jävlig. Det här vinet har avlidit för länge sedan. Tur att jag bara köpte en flaska. 67 kronor åt skogen, jag är tveksam att ens hälla ävjan i såsen.

Dyster sitter jag här på kvällskvisten och begrundar min egen dumhet. "Snålheten bedrar visheten", är ett sånt där näbbigt talesätt som kommer för mig, "lätt fånget lätt förgånget" ett annat. Jag påminner mig hur jag gick där på systembolaget och fingrade på alla de där trevliga och lagringståliga vinerna i 90-100-kronorsklassen som jag alltid tänker att jag ska bära hem några stycken av. Men nu detta, och istället för att ha investerat 30 kronor extra i en framtida upplevelse sitter jag nu här med brallorna nere och röven bar. Man ska aldrig skjuta björnen innan man kommit över bäcken, å andra sidan är det ibland bäst att låta lagd björn ligga. Så nu sätter jag korken i den här påvra pavan och försöker glömma och gå vidare.

April's fool...

... känner jag mig som när jag läser april månads nyhetsutbud. Åtminstone önskar jag att det var ett aprilskämt. Det är inte så att det saknas viner jag kan tänka mig att köpa. På den vita sidan finns det alla fall tvåvarianter; Buitenverwachting Constantia Sauvignon Blanc 2007 och så från den alltid pålitliga producenten down under, d'Arenberg The Hermit Crab 2007. När det gäller de röda vinerna tror jag att jag står över denna rundan. Jag kände mig först lite sugen på att prova Morellino di Scansano men efter att ha sett etiketten bestämde jag mig för att avstå. Även Ser Lapo från Castello di Fonterutoli lockar lite granna men för de pengarna köper jag hellre några flaskor Rhone-vin av årgång 2005 och lägger i klädskåpet ett par år.

Nej, visst finns det ok viner men när jag läser april månads nyhetslista så känns det så torftigt. Att det är denna samling som vinintresserade i Sverige har att diskutera. Jag har ingenting emot monopolet i sig själv och jag är hjärtligt trött på gnället i från herrarna Kronstam och Fagerström och deras dolda agendor. De låter som mina fördomars genomsnittlige Vellinge-bo och slår in samma öppna dörrar gång efter annan. Det som stör mig mest med monopolet är att man inte låter det stanna vid distributionen och att utbudet är så centralstyrt. Låt butikerna lagerhålla det de vill och skippa tramset med nyhetssläppen