... går mot sitt slut. Det är en period av sammankomster kring glögg-grytan. När det nu är dags att summera, flyter de olika glöggmuggarna - eller snarare deras innehåll - samman i ett varmt och lätt disigt töcken. Något som framträder som ett klart lysande juleljus är idén att spetsa glöggen med rom. Jag tror det mest har varit Blossas färdigblandade starkglöggsvariant som har varit på tapeten. Ja, på tapeten har den ju sällan varit rent bokstavligen, turligt nog. Ibland har en skvätt spillts på golvet dock, med resultat att man liksom blivit fastklibbad i en sorts evig adventspose.
Ett särskilt hedersomnämnande går här till R's specialvariant, vällagrad original-blossa egenhändigt uppgraderad med mörk bacardi. Mycket angenäm och kraftfull i smaken, lagom söt och med en distinkt men ej alltför påträngande touche av sprit.
Glögg i all ära, det är ändå inramningen och sällskapet som är det viktiga. Hos vännerna på Möllevången langades, efter en stärkande Första Advents-promenad, fram diverse smårätter - sparris, skinka, ost med mera - innan själva glöggintaget. Till maten Allesverloren Shiraz, ännu en favorit som alltför ofta blir förbigången till förmån för mer flyktiga bekantskaper.
Hos kamraterna på Solbacken fanns de traditionella lussebröden, kärleksfullt knådade till sedvanligt konstfärdiga former, och en armada av minipizzor som församlingen glatt mumsade på. Till detta kunde den som ville njuta av nämnda romspetsade dekokt, eller halsa en sval och läskande dansk öl.
Hos vännerna i Sundets Pärla åtföljdes glöggen av en mustig fisksoppa kryddad med saffran. Här förhöjdes stämningen av chardonnay i olika former: Lindemans i box (nr 16457) och Mezzacoronas i flaska(nr 2407). Båda dracks med välbehag av gästerna, särskilt det italienska föll mig på läppen med sin friska och ändå kraftfulla smak.
Slutligen fick jag, i samband med det traditionella julfirandet på Solbacken, en chans att förvissa mig om att R's färdigheter i glöggblandarbranschen inte var en engångsföreteelse. Hans romglögg fungerade utmärkt som aptitretare. Inte blev det sämre av att julbordet hade ett märkbart Förslövs-tema: Hotella-senap till skinkan, en heberleinsk grönpepparkorv där bland charkuterierna. Även en "Torekovs-sill" bland inläggningarna bidrog till att trösta Bjärebor i förskingringen. Efter en stunds palaver kom vi fram till att det nog var nionde gången vi samlades här för firande. Åren kommer och går, liksom batteriet av snapsbuteljer - vissa försvinner till slut ur sortimentet och vissa hänger med från högtid till högtid. Som den svartetiketterade flaskan med isländskt brennìvin, som nog varit med samtliga år. Den var alls inte dum, upptäckte jag: snarlik de danska kumminkryddade sorterna, mild och behaglig till sillen och skinkan. Nästa år, om Gud vill och levern håller, gör jag nog tabberas på den.
Så mycket förströelse i den nervösa väntan på tomten! Så mycket glögg och gamman! Jag känner mig nu helt förberedd på den stundande färden till fjällen och de stupande branterna. Tanken på att dödsföraktande kasta mig utför dessa fjällsidor skrämmer mig inte längre lika mycket. Om det blir min sista advent, tar jag åtminstone med mig många glöggfryntliga minnen till det hinsides.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar