På besök hos Dario Princic

När jag förra sommaren besökte den lilla byn Oslavia i Collio träffade jag alla byns vinproducenter utom två. De jag missade var Josko Gravner och Dario Princic. I år, på väg till Carso, åkte jag inom Oslavia för att besöka den sistnämde.

Det är en riktigt varm eftermiddag och Dario Princic tar emot iklädd ett par avklippta jeans. Han tilltalar med direkt med det informella tu hälsar med ett fast handslag. Det känns direkt att det här besöket inte kommer att innehålla något tillgjort, inställsamt säljsnack. Innan vi ger oss ut i vingården frågar Dario om jag är hungrig eller törstig som jag gissar att man frågar alla besökare. Jag får lite mineralvatten Ett ord som återkommer ofta i vårt samtal är naturale och så uppfattar jag Dario Princic i alla bemärkelser. Naturlig, inte som ett säljargument utan på riktigt. Genuint.

I Oslavia känns historien väldigt starkt närvarande. Från Dario Princic vingårdar ser man byns stora monument som hedrar de soldater som stupade i första världskriget. I monumentet ligger över 57.000 personer begravda. Dario berättar att de fortfarande hittar metalldelar från granater och annat när de arbetar i markerna. Byn jämnades med marken under kriget och alla invånarna flyttade. Inte förrän efter andra världskriget började folk flytta tillbaka och nyplanteringar började göras.

-"När byn började byggas upp igen så flyttades några hundra meter från det ursprungliga läget. Det fanns verkligen ingenting kvar" berättar Dario. "Vingårdarna planterades med internationella druvsorter. Det ansågs vara framtiden då. Jag har nyss dragit upp mina cabernet sauvignon-rankor och planterat inhemska sorter".

Kanske är det inte så konstigt att Oslavia är ett slags ground zero när det gäller naturliga viner i Italien. Att man främst odlar inhemska sorter är också rätt begripligt.

Dario själv odlade till en början druvor som han sålde vidare till Marco Felluga. 1988 upphörde han att använda kemikalier i vingårdarna. Några bekämpningsmedel har han aldrig använt. 1993 var den första årgången som buteljerades.-"Till en början arbetade jag mer konventiellt i källaren" minns Dario. "Ingen maceration för de vita vinerna som lagrades på ståltank. Till de röda använde jag barriquer. 1996 gjorde jag inga viner. Allt förstördes av hagel. 1999 började jag macerera de vita. Till en början handledade det om kort maceration. Nu får pinot grigio åtta dagar, tocai tjugotvå och ribolla gialla trettiofem. De röda får runt trettio dagar."

Dario poängterar att det här inte handlade om något som odlarna i Oslavia hittat på eller ett försök att lansera ribolla gialla som ett orangt vin utan man har gått tillbaka till de metoder användes innan byn förstördes. -"De gamla visste att tanninerna var en naturlig anti-oxidant som gjorde vinerna mer hållbara. Vi plockade bara upp den gamla kunskapen."

Vi ger oss ner i källaren och provar från fat. Många menar att det icke-interventionistiska förhållningssättet i källararbetet och de förhållandevis långa macerationstiderna skymmer det druv- och ursprungstypiska. Det finns onekligen en röd (eller ska det vara orange?) tråd i Dario  Princics viner. De är kryddiga, ofta med inslag av aprikos och citrus men där tar också likheterna slut. Jag provar en rose-färgad pinot grigio med tydliga bärtoner, en tocai med en spännande ton av tryffel och en ribolla gialla med citrus och äpplen. Tre distinkt olika viner med vissa gemensamma drag.

De röda lagras länge på fat innan de buteljeras. Jag provar 2002 Cabernet Sauvignon som ska buteljeras så snart månen tillåter det. Det ser moget ut men doftar och smakar vitalt och ungdomligt.

Men det här är inga viner man ska prova stående i en vinkällare. Det här är viner som ska vila några år och sedan drickas med andakt. Jag återkommer.