På besök hos Eugenio Rosi

"Oggi facciamo tutto Rosi" sa vår värdinna när vi satte oss till bords. Vi är i Volano, en liten by i Trentino mellan Rovereto och Trento, hemma hos ett par riktigt goda vänner. Vi har känt varandra i tjugofem år och har träffats regelbundet genom åren. De senaste två åren har det dock alltid kommit något i mellan som grusat planerna.

Tutto Rosi innebar att det genomgående serverades  viner från Eugenio Rosi till maten. Anisos till förrätten, Esegesi till varmrätten och Doron till desserten. Anledningen till vinvalet var ett telefonsamtal som jag ringde för ett par år sedan. Jag hade letat information om marzemino, en druva som odlas på ett rätt begränsat område i nordöstra Italien. I mina nätsökningar dök namnet Eugenio Rosi upp allt som oftast. Han verkade vara en producent i min smak och med ett starkt engagemang för att göra viner på marzemino. Jag letade efter hans viner under mina Italiensemestrar och frågade runt utan resultat. När jag upptäckte att Eugenio Rosi bodde i Volano slog jag en signal till mina vänner och frågade om de möjligen kände till Eugenio Rosi.

"Eugenio ?, ma certo" sa mannen i familjen och fortsatte "Det är ju min kusin. Nästa gång ni kommer hit så går vi över och hälsar på" I mellantiden gjorde jag en annan upptäckt. Att Eugenio Rosis viner fanns bekvämt tillgängliga hos Fabio och Cibi&Vini. Efter att ha provat mig igenom sortimentet så blev jag än mer angelägen om att få till ett besök. Och nu blev det äntligen av.

Efter middagen ger vi oss iväg till Calliano där Eugenio Rosi har sin källare och väl är det som får anses vara högkvarteret i en utspridd verksamhet. Under middagen hade vi fått höra historier om honom som gav en bild om hans ställning och betydelse i hembyn som förebild för unga vinmakare men också hur han bidragit till att ge byn uppmärksamhet. Eugenio Rosi är ett aktat och respekterar namn i trakten. Vi möter Eugenio och hustrun Tamara på ett litet torg i Calliano alldeles utanför deras källare.

-"Jag hyr lokalerna" förklarar Eugenio med ett skratt när vi kliver över tröskeln till 1400-talsbyggnaden som är lagerlokal, kontor och lagringskällare. Han visar stolt upp en av de gamla  freskerna. Byggnaden tillhörde Castel  Pietra och hyste en gång i tiden befälhavaren till slottets vaktstyrka.

Ibland talar man om heroiska vinmakare som arbetar i särskilt svårtillgängliga och branta vingårdar. Jag är inte säker på att Eugenio Rosi skulle gilla ett sådant epitet men jag har svårt att tänka mig något mera passande. Inte för att hans vingårdar är särskilt branta utan av lite andra skäl. -"Jag arbetade under några år för olika lokala koperativ men det passade mig inte vidare bra" berättar Eugenio. -" Jag hade bara en liten vingård, ungefär med ett hektar, planterad med marzemino som jag arrenderade av min far och jag hade ingen källare."

Idag, dryga tio år efter starten har Eugenio Rosi sex hektar utspridda på fem olika ställen. Allt är arrenderat. Årsproduktionen ligger på cirka 18.000 flaskor. Vinifieringen sker i en hyrd källare och lagringen görs  i Calliano där vi nu befinner oss. Det har sina sidor att arbeta omsorgsfullt och ekologiskt när man hyr sina vingårdar. -"Arrendet på vingården där vi odlar cabernet franc var på väg att gå ut och vi lyckades förlänga kontraktet. Det var lite nervöst innan det blev klart" säger Eugenio med vad som måste vara årets underdrift. Cabernet Franc-druvorna använder han till sitt toppvin. Problemet är att det finns stor efterfrågan på bra vinmarker. De stora kooperativen har kapital och är svåra att konkurera med för en liten, oberoende odlare. En annan svårighet är att  stilla viner från Trentino och särskilt röda sådana inte har så särskilt hög status. -"Hade våra vingårdar legat i Alto Adige hade vi kunnat ta ut ett par euro till per flaska" säger Tamara. För att marknadsföra hantverksmässigt framställda, stilla viner från Trentino har man gått samman med några likasinnade producenter, bl a Elisabetta Foradori, i gruppen I Dolomitici

Vingården med cabernet franc har odlats ekologiskt sedan 2001 och resten av vinmarkerna sedan 2005. Eugenio understryker att alla beslut som tas görs utifrån kvalitativa överväganden. Ambitionen är att göra bästa möjliga vin inte att rida på någon ekologisk trend. -"Jag tillämpar en del jag hämtat ifrån biodynamisk odling men jag är inte renlärig. Biodynamiken skrämmer mig då det är för mycket regler. Det blir för rigitt och sådan är inte naturen" reflekterar Eugenio

Det märks också tydligt att det här är ett gemensamt projekt för Eugenio och Tamara. Tamara sköter mycket av det administrativa arbetet och designar de vackra etiketterna. Ska jag dra några slutsatser av samspelet jag ser mellan dem under vårt besök så byter de mycket idéer och inspirerar varandra.

Marzemino är druvan som ligger Eugenio varmast om hjärtat, en druva som har sitt ursprung i trakten om som odlats här i hundratals år. -"Lerjordarna här är perfekta för marzemino. Problemet är att det är kallt här och för att kompensera för eventuellt bristande mognad så torkar vi ungefär 30% av druvorna till Poemia" berättar han. "Fatlagringen görs på en blandning av körsbär, kastanj och ek vilket precis som torkning av druvorna är en del av den lokala traditionen."

Tradition och nytänkande är två återkommande teman i allt som Eugenio Rosi gör. Inte som motsättningar utan som komplement till varandra. När det gäller Anisos, hans enda vita, eller snarare oranga vin, som görs med 8 - 10 dagars skalmaceration, så vände sig Eugenio till Friulien för att lära sig tekniken. -"Så gjorde man vita viner här i trakten förr, fram till sextiotalet,  men den stilen föll i glömska när kooperativen tog över mycket av produktionen" förklarar han. "Jag har experimenterat med längre skalkontakt också och vi får se hur det blir framöver. Jag vill inte att tekniken ska karakterisera vinet. De vita vinerna härifrån ska handla om doft och elegans. Tekniken får inte komma ivägen för detta uttryck".

Eugenio Rosis Cabernet Franc görs enligt ett solera-system där tre årgångar blandas. Just nu finns "Otto-Nove-Dieci" till försäljning. Idén till att använda metoden fick han av vännen och champagneproducenten Jacques Selosse som gör på ett liknande sätt med ett par av sina cuvéer.

Vi går ner för en brant trappa och så är vi i la cantina di affinamento, lagringskällaren. Det är ett mycket specielllt rum med en mycket speciell atmosfär, som gjort för att lagra speciella viner. Vi provar igenom de fem vinerna i aktuella årgångar. Strålande bra viner allihop såklart. Det är dock det sjätte vinet som får mig att tappa hakan, ett vin jag inte provat tidigare. 2011 Riflesso Rosa är ett rosévin gjort på cabernet sauvignon och merlot. Vinet uppstod av en slump när vingården som ger druvorna till bordeauxblandningen Esegesi drabbades av en hagelskur. En del druvor skadades och ansågs inte hålla måttet. Eugenio bestämde sig för att prova göra en rosé med bara några dagars maceration. Därefter fick vinet jäsa med skalresterna från vita Anisos för att få mera struktur. Resultatet är ett urcharmigt, förledande enkelt vin med fin bärfrukt, frisk syra och bra struktur. Ett vin som gav mig samma kickar som många andra fått av naturbeajoulaiserna eller Occhipintis SP 68. Tyvärr redan slutsålt. -"Ett enkelt men inte banalt vin" menar Eugenio. " Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att vin först och främst är en måltidsdryck och ett livsmedel. Det här vinet är en påminnelse om det.

Vi hade tänkt oss ett kort besök men stannade enochenhalv timme. Jag hade gärnat stannat längre, tittat på vingårdarna och pratat vidare. Förhoppningsvis blir det fler besök i Calliano vad det lider. Spännande viner från en spännande vinmakare. När vi lämnar källaren ser jag skylten på väggen där det står Eugenio Rosi Viticoltore Artigiano. Skylten får mig att associera till en skicklig möbelsnickare som gör vackra byråer. Perfekt finish, vackra inläggningar men också med lönnfack att upptäcka om man ger sig tid.

Läs tidigare skriverier om Eugenio Rosi här
Läs vad Italienska Viner tyckte om Anisos här
Vinosapien har också provat