Planen funkade sådär. Rätt snabbt stod det klart att ett besök på Cantina Gatti inte är något man stressar sig igenom. Vi blev kvar i dryga två timmar. Pratade, provade vin, tittade på djuren och hade allmänt trevligt. Ingen protesterade. Cantina Gatti är verkligen ett familjeföretag som drivs av Carolina tillsammans med föräldrarna Lorenzo och Renata och brodern Lino. Man har 5 ha vinmarker, håller höns och gäss för husbehov och odlar även en del grönsaker.
Carolina Gatti utbildade sig till enolog i Conegliano men har valt att gå en annan väg än den för området brukliga. Hon gör hardcore old-school prosecco och raboso. Produktionen är ekologisk och källarbetet präglas av minimala interventioner. Man producerar fortfarande vini sfusi, bara det bästa buteljeras, dryga 10.000 flaskor prosecco och knappt hälften så många raboso. I år har Carolina även buteljerat små mängder pinot bianco och cabernet franc. Produktionen varierar rätt kraftigt från år till år.
Vi provade fem viner, fyra från flaska och en raboso riserva som ännu inte buteljerats. Alla viner serveras rumstempererade.
VdT El Gat Bianco är gjord på pinot bianco. Doft med päron, lätt kryddighet och tyvärr en del alkohol. Smaken funkar ungefär likadant. Lite för mycket alkohol för den lätta kroppen. Bra syra räddar en del. Initialt blev jag faktiskt rätt förtjust men av de fyra flaskor jag handlade med mig överlevde tre semestern.
Vdt El Gat Ros är druvren cabernet franc och jag blir helsåld direkt. Doften är nästan som en karikatyr av cabernet franc. Gräs, grön paprika, skogshallon och vinbär. Lätt, charmig och lekfull. I munnen är vinet mjukt och lätt med charmerande skogsbär och bra syra. Som en lyckad blandning av CF från Loire, beaujolais och bardolino. Fullständigt avväpnande.
2010 Raboso är något helt annat. Inte alls utan charm men här är den av det lite mer oborstade slaget. Violer, skogsbär, rabarber, bioäpplen och hö i näsan. Smaken har en del bärfrukt men när syrorna kickar in så stjäl de all uppmärksamhet.
Att prova det här vinet får mig att fundera över den utveckling mina smaklökar genomgått under de senaste fem åren. Jag minns jag upplevde traditionell raboso som fullständigt odrickbar, hur jag betraktade producenter som Cecchetto och Cescon med beundran för att de lyckats tämja druvan. Så tänker jag inte längre...
2011 Prosecco är ju den egentliga anledningen till att vi kom hit. Carolina gör flaskjäst prosecco som verkligen är old school. Vinet behöver lite luft men sedan bjuds vi på en friskt jästig doft med citrus, äpplen, gräs. Smaken är rejäl och rustik med bra syra och en lite salt avslutning. Riktigt, riktigt bra prosecco. Prosecco come una volta.
6 kommentarer:
Kul att få ett ansikte på den fina col fondon!
"Alla viner serverades rumstempererade". Hur tänkte man då?
Carolina hade en idé om att brister framstår tydligare om vinerna serveras rumstempererade. Hon menade att man ska prova ljummet o dricka kylt
Det var renhårigt av henne. Serverade hon grönt äpple till vinerna också? ;)
Marco Sartori på Roccolo Grassi hade samma uppfattning, då vi frågade om hans Soave som vi fick rumstempererad
Rumstempererad i Veneto i juli? 25 grader? Mer? Det var en sällsynt masochistisk inställning måste jag tillstå.
Martin W!
I början av maj och ca 20 grader ute. Det blir rumstempererad för mig.
Skicka en kommentar