Vart tog den snygga lilla grüner veltlinern vägen?

Det fanns en tid när goda och prisvärda österrikiska grüner veltliner-viner lanserades i strid ström av monopolet. Strömmen har sinat - det tycks som om det rörde sig mer om en fluga än en ambition att möjliggöra ett varaktigt intresse hos konsumenten. Särskilt märkligt med tanke på att dessa viner blev populära hos publiken. Just nu finns det tre renodlade g. v. under hundralappen i ordinarie sortimentet, plus en för 149 spänn och några som ligger över tvåhundrakronors-strecket. I beställningssortimentet finns cirka fem till under hundralappen (bland annat Tegernseerhof Selection, som gästspelat i ordinarie sortimentet en runda och som till priset 78 kronor förmodligen är ett mycket bra köp) och ett gäng i spannet 115 - 180 kronor. Men vem hittar fram till dem? Även om erfarenheten säger att kvalitén på de g. v. som letar sig till våra breddgarder är ganska jämn, så ska det mycket till innan man gör sig besväret att beställa hem något på chans till det priset. En del av producenterna till de dyrare vinerna känns igen, så stadd vid kassa och något mer välplanerad i mina inköp skulle jag säkert kunna lägga upp ett smakligt lager. Men den stora poängen med grüner veltliner är att kunna smita in på bolaget när man blir sugen på något enkelt, friskt och fräscht för att genast traska hem och korka upp.

Därav den lilla glädjedans Min Själs Älskade & jag utförde på Bolaget vid Mårtenstorget i Lund några minuter innan stängningsdags, när vi vid sidan om Leth fann en ännu billigare variant, en nyhet med det imponerande namnet Steinschaden Grüner Veltliner - Chardonnay Cuvée No 5 2007 (nr 4440), bara 59 spänn. Vi högg några flaskor och blev vänligt men bestämt avtackade av väktaren som rasslade med nyckelknippan och visade alla tecken på att vilja gå hem och fira fredagskväll. Nu kom förväntningarna något på skam när vi fick det snabbkylda vinet i glaset och upptäckte att det var halvtorrt. Har man spetsat in sig på den där metalliska och syrliga spritsigheten hos en ung g.v. blir det ett nerköp - vi skulle naturligtvis grabbat en eller ett par Leth istället. Men det är inget dåligt vin för pengarna, verkligen inte. Doften ger associationer till olika färgade godisar, päron och honungsmelon - smaken fortsätter på samma tema och det är inga konstigheter. Här finns antydan till frisk syra som gärna fått vara mer markant. Kanske funkar som Spritzler, det vill säga med sodavatten, eller med is som omväxling till det immiga glaset med flädersaft man ibland kan längta efter en het dag när man snickrar på huset.

Men man tröttnar snabbt på gejen och att läpparna klibbar ihop sig av sockeravlagringarna. Och undrar i sitt stilla sinne om det förestående sommarsläppet måhända kan rymma några uppfriskande grüner veltliner-överraskningar.