Vittorio Graziano var från början tjänsteman och arbetade med ekonomi och administration. I slutet av 70-talet började han göra vin med druvor från familjens vingård, cirka en halv hektar. Han gick direkt emot rådande trender och arbetade så mycket old school det gick. Istället för att satsa på den läskedrycksvariant som slog stort på den tiden gjorde han torra viner, arbetade med naturlig jäst och helt ekologiskt. Undan för undan utökades vingårdsarealen och idag har Graziano c a fem hektar. Han valde också att söka råd hos traktens gamla bönder snarare än enologkonsulter, tog till vara gamla vingårdar med obskyra druvsorter som ingen riktigt visste namnet på men som alltid funnits där. Då ett modigt vägval som fått en del konsekvenser...
Jag läste någon stans att trots att han tillämpar "metodo ancestrale" så vill han inte använda begreppet. Graziano menar att det inte alls är någon "metod" utan något som uppstod spontant. Förr hade man helt enkelt inte tid att vänta in att vinet jäste ut helt innan man buteljerade och upptäckte sedan att man fick ett pärlande vin och gillade det.
En sådan är att Vittorio Graziano konsekvent valt att IGT-klassificera sina viner då han inte kunnat ange druvsorterna tillräckligt bestämt. Han var ekologiskt certifierad fram till 2003 då han tyckte att kontrollmyndigheten mest krävde pengar och ställde till besvär. Och utifrån Grazianos historia kan jag faktiskt förstå ett sådant resonemang. Varför ska den som alltid jobbat giftfritt kontrolleras extra ? Varför försvåra och fördyra för den som valt en redan svår väg ?
Nåväl, en lång och lite långrandig inledning för att skriva några rader om kvällens vin. Ett skäl till att vinet legat oöppnat var att det beskrivits som lite "amarone-likt" och det är något jag sällan känner mig sugen på. Men naturligtvis smakar vinet inte som amarone. Däremot är det mörkt och tätt till färgen. Smaken är också den på något sätt tät och omslutande utan att vara tung. Jag förstår kopplingen till amarone för det här är sålångt ifrån "glouglou" man kan komma, ett Slow Wine att dricka med gott om tid och gärna utan annat sällskap än en bit parmesan. Det är gjort på malbo gentile, lambrusco di grasparossa och en rad andra okända druvsorter och har lagrats två år på fat och minst ett år på flaska. Doften är sötfruktig och rätt mäktig med inslag av undervegetation, medicinalörter och lakrits. Smakmässigt så behöver vinet rätt mycket luft för att komma igång. Men sedan...Smaken träffar precis i krysset mellan jordnära rusticitet och förfining. Lite obortstat och samtidigt är känslan nästan sömlös. Röd frukt, mörk choklad, frisk syra och silkiga tanniner. En riktigt fin vinupplevelse.
5 kommentarer:
Låter spännande. Ett rätt "tungt" vin verkar det som. Inte mig emot. Har aldrig hört talas om vinet./Jan K
Låter spännande.Då får vi börja leta efter viner från Sassoscuro.
Gött att det kommer lite blogginlägg från Ängelholm.
J-C
Nej, det är inte särskilt tungt även om jag kan förstå att man kan få den uppfattningen från beskrivningen @Jan K.
Man kan ju inte lämna över allt ansvar till hallänningar. Och det är vinet som heter Sassoscuro, producenten heter Graziano
Terroiristen är fantastisk, fick själv upp ögonen för Bruja under mina besök där och brukar låta dom plocka ihop lite blandat som jag tar med mig, har aldrig blivit besviken. Hoppas dom fortfarande har kvar lite av det här vinet eftersom jag blev sjukt sugen efter att ha läst din artikel.
Tack igen för mycket intressant läsning, mycket lärorikt! Otroligt glad att jag hittat din blog
Mbh
Johannes
Tack för de vänliga orden Johannes! Ja, Terroiristen är verkligen fantastiskt. Burja är däremot en producent som aldrig riktigt imponerat på mig. Habila viner men det finns så mycket som är betydligt mera intressant från området. Har dock inte provat på några år så det kan ha hänt saker. Har ett par flaskor på ingång. Sassoscuro är ett fascinerande vin och missa inte Grazianos bubblande varianter.
Skicka en kommentar