2010 Az. Agr. Graziano Sassoscuro

Förra sommaren blev jag introducerad för Vittorio Grazianos viner på Terroiristen Vinbar i Köpenhamn. Jag blev direkt såld och köpte på mig ett blandat sex-pack. Det har blivit påfyllning ett par gånger av lambruscon Fontana dei Boschi och den vita frizzanten Ripa di Sopravento. Rosé-frizzanten Smilzo lyckades jag däremot inte hitta igen. Tyvärr blev det inget blogginlägg då men nu när jag öppnar sista flaskan i lådan, det hittills oprövade stilla vinet Sassoscuro får det bara vara dags. Det här är nämligen riktigt bra grejer och viner som fått så mycket omsorg att de förtjänar något mer än en instagrambild och några korta rader. Dessutom är Vittoria Graziano en producent som har något att säga oss.

Vittorio Graziano var från början tjänsteman och arbetade med ekonomi och administration. I slutet av 70-talet började han göra vin med druvor från familjens vingård, cirka en halv hektar. Han gick direkt emot rådande trender och arbetade så mycket old school det gick. Istället för att satsa på den läskedrycksvariant som slog stort på den tiden gjorde han torra viner, arbetade med naturlig jäst och helt ekologiskt. Undan för undan utökades vingårdsarealen och idag har Graziano c a fem hektar. Han valde också att söka råd hos traktens gamla bönder snarare än enologkonsulter, tog till vara gamla vingårdar med obskyra druvsorter som ingen riktigt visste namnet på men som alltid funnits där. Då ett modigt vägval som fått en del konsekvenser...

Jag läste någon stans att trots att han tillämpar "metodo ancestrale" så vill han inte använda begreppet. Graziano menar att det inte alls är någon "metod" utan något som uppstod spontant. Förr hade man helt enkelt inte tid att vänta in att vinet jäste ut helt innan man buteljerade och upptäckte sedan att man fick ett pärlande vin och gillade det.

En sådan är att Vittorio Graziano konsekvent valt att IGT-klassificera sina viner då han inte kunnat ange druvsorterna tillräckligt bestämt. Han var ekologiskt certifierad fram till 2003 då han tyckte att kontrollmyndigheten mest krävde pengar och ställde till besvär. Och utifrån Grazianos historia kan jag faktiskt förstå ett sådant resonemang. Varför ska den som alltid jobbat giftfritt kontrolleras extra ? Varför försvåra och fördyra för den som valt en redan svår väg ?

Nåväl, en lång och lite långrandig inledning för att skriva några rader om kvällens vin. Ett skäl till att vinet legat oöppnat var att det beskrivits som lite "amarone-likt" och det är något jag sällan känner mig sugen på. Men naturligtvis smakar vinet inte som amarone. Däremot är det mörkt och tätt till färgen. Smaken är också den på något sätt tät och omslutande utan att vara tung. Jag förstår kopplingen till amarone för det här är sålångt ifrån "glouglou" man kan komma, ett Slow Wine att dricka med gott om tid och gärna utan annat sällskap än en bit parmesan. Det är gjort på malbo gentile, lambrusco di grasparossa och en rad andra okända druvsorter och har lagrats två år på fat och minst ett år på flaska. Doften är sötfruktig och rätt mäktig med inslag av undervegetation, medicinalörter och lakrits. Smakmässigt så behöver vinet rätt mycket luft för att komma igång. Men sedan...Smaken träffar precis i krysset mellan jordnära rusticitet och förfining. Lite obortstat och samtidigt är känslan nästan sömlös. Röd frukt, mörk choklad, frisk syra och silkiga tanniner. En riktigt fin vinupplevelse.