När jag anlände till provningen, laddad med fördomar om rotofermentatorer, nya ekfat och modernister, och dessutom lite sen var provningen redan i full sving. "Några intressanta Elio Altare-viner" visade sig ne blygsam omskrivning för en dubbelvertikal med sex årgångar Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina. Dessutom deltog far/dotter-teamet Elio och Silvia Altare via Skype.
Elio Altare visade sig vara en ytterst ödmjuk och jordnära vinbonde, och en stor visionär i en och samma person. En stor personlighet som känns väldigt närvarande, nästan så att man väntar att han ska kliva ur datorn och in i rummet. Det blir en fascinerande och mycket underhållande dryg timme. Signore Alatre talar om sina sin olika projekt som utöver vinproduktion i Langhe omfattar getosttillverkning och ett mycket spännande arbete i Cinque Terre. Ett genomgående temat i samtalet är utveckling, att komma vidare, göra bättre. Det visar sig att datumet för vår provning sammanfaller med firandet av att årets skörd avslutats. Stora delar av de som deltagit i arbetet passar på att ge sig in i diskussionerna. Inte riktigt vad jag förväntat mig hos en Barolo-producent i det övre prissegmentet.
Vinerna vi provar är förhållandevis lätta och eleganta. Elio Altare talar länge om hur bourgogne varit något av ett riktmärke och inspiration för honom och det märks verkligen när vi provar.
Skillnaden mellan Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina handlar om lagringen. Barolon lagras två år på barrique. 20% av faten är nya. Langhe Rosso för 18 månader på 100% nya fat.
Vi provar vinerna årgångsvis i två flighter. Först 09, 08 och 07 och sedan 05, 04 och 99. Genomgående uppskattade jag barolo-tappningen mer än langhe rosson men den nya eken utgjorde ett mindre problem än vad jag väntat mig. Den stora skillnaden för mig var att frukten genomgående kändes något mera dämpad i Langhe Rosso.2009:orna visar inte upp några av de brända toner eller andra trista sideffekter av den varma årgången. Eken är inte helt integrerad ännu och det är som väntat tydligast hos Langhe Rosson. Båda vinerna är eleganta, blommiga, rödfruktiga och slanka. Årgång 2008 bjöd på två supereleganta viner. Här slås jag verkligen av de pinot-lika dragen. Barolon delikat blommighet, körsbär, hallon, österländska kryddor, lakrits och mineraler. Medelfyllig, frisk syra och distinkta tanniner. Langhe Rosso är inte långt efter men eken känns lite påträngande i avslutningen.
07:orna har en direkt charm och är väldigt tillgängliga. Generös, varm mörk frukt. Rika viner i både doft och smak. Den årgång där skillnaden mellan Barolo och Langhe Rosso känns minst tydlig.
Den andra flighten inleddes med årgång 2005. En rätt besvärlig årgång men där jag tycker att barolon verkligen excellerar med komplex doft som känns mera traditionell än modern. Slank kropp och perfekt balans. Har större djup och komplexitet än syskonvinet.
Årgång 2004 visar upp två väldigt olika viner. 2004 Barolo Arborina är fantastisk rakt igenom. Doft med stor komplexitet och begynnande mognad. Elegant och förförisk doft med en hel del frukt kvar, balasamico, menthol och allehanda österländska kryddor. Utan tvekan kvällens vin för mig. Langhe Rosson dras med en besvärande buljong/soya-ton som inte alls tilltalar.
Kvällens sista viner, årgång 1999 blir en liten besvikelse för mig. Här har frukten börjat ge sig, mera uttalat hos Langhe Rosson. Vinet är mjukt, moget men avslutningen bjuder på massiva tanniner. Inte så kul. Inte heller Barolon övertygar mig helt. Spännande, komplex o mogen doft med tjära och lakrits men även här saknar jag frukten.
Så vad lärde jag mig då av provningen ? Den stora lärdomen var nog att det är bra att ha koll på sina förutfattade meningar, vara medveten om vad de baserar sig på och faktiskt våga utmana dem. Annars riskerar ens värld att bli lite väl snäv. Jag tror också att begrepp som traditionalist och modernist förlorat åtminstone lite av sin ideologiska laddning för mig. Under kvällen påminns jag om ett besök hos Ronco del Gnemiz där Christian Patat till slut blev irriterad på mina frågor om fathanteringen och sa till mig -"Du, du kan väl prova vinerna innan du bestämmer dig för vad du tycker om dem". Inget dumt råd faktiskt.
Ett stort tack till det generösa värdparet J&B som gav de fantastiska vinerna en matchande inramning.
9 kommentarer:
Jo, det är väl gott och fantastiskt, men tänk hur det här ypperliga druvmaterialet hade blivit om det fått ligga på botti istället. Allt enligt devisen: ju mer man lyckas snäva ner världen, desto bättre. ;)
/Patrik
"om de fått ligga på botti" : bra fråga, som man säger. Altares arbetet börjar i vinmarken, så är det inte bara et fråga om botti. På annat holl: La Morra er La Morra och ställets karakter er svårt at göra seg fri från. Min gisning är at vinbonden Elio Altare blev "tvungen" til at söka efter nya (burgundisk inspirerade) metoder for at blive brandet Altare. Inte helt min kop te även beviset på, at han är i alla fall en prima vinmakare finns i hans Barolo från små årgangar: 1981 osv. Där visar han håndelag.
Det tog 21 minuter för traditionalismens gårdvar att vakna. Till en viss gräns Patrik, till en viss gräns.
Carlo - Altares vinmarksarbete finns det nog inte mycket att invända emot, det finns inte heller någon anledning att debattera huruvida han är en prima vinmakare. Däremot finns det nog en och annan som höjer ett ögonbryn eller två när hans 99:or och 04:or redan börjar sätta frukten i baksätet. Låter anmärkningsvärt.
/Patrik
@Italienskaviner: Även jag är en botti-förespråkare av rang. Men, jag tror man ska akta sig för att dra stora och genomgripande slutsatser om en vinmakare och hans viner på grundval av två random flaskor druckna av annan provare ;-)
2004 Barolo är ju dessutom kvällens vin för Ingvar ...
Kul post, Ingvar. Elio och Silvia verkar lindrigt sagt speciella.
Så sant, Henrik. Samtidigt är det nog så man för göra, lyssna av vad andra tycker, för att skaffa sig ett så stabilt underlag som möjligt när det rör de här vinerna. Priserna inbjuder inte precis till chans-köp.
/Patrik
Har haft förmånen att dricka viner från Elio Altare både från åttiotalets senare del (1988/1989), liksom från nittiotalet. I allmänhet är de väldigt eleganta och med god frukt i behåll. Men det finns ju både årgångsvariation och flaskvariation, som hos alla andra producenter. Att både frukt och viner åldras med behag brukar familjen Altare gärna vilja visa upp när man besöker ;-). B&J
Jag kanske borde ha skrivit i inlägget att när det gällde 99:orna så var flera medprovare betydligt mera positiva än jag, särskilt till barolon. Som jag minns det var vi däremot rätt överens om att 04 Langhe Rosso Arborina hade en lite tveksa doftpalett. Vet inte om Uppkorkat-Magnus lagt ut sina noteringar men det vore kul att jänföra intrycken.
Instämmer! 04 Langhe Rosso kändes defekt. Barolon gillade vi. Ser fram emot Magnus noteringar! B&J
Skicka en kommentar