2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas)

Någon gång på försommaren köpte jag några flaskor Perdera, ett vin från Sardinien gjort på inhemska druvan monica (till 90 %, med en liten skvätt bovale sardo och carignan, minsann). Det verkade spännande att prova ett vin från Sardinien och priset var dåmera gynnsamt, 68 kronor jämfört med 85 tidigare.

Lagret tog snabbt slut, jag köpte några flaskor till. De tog också slut, jag köpte mer och så har det fortsatt under sommaren. Egentligen har jag nog inte druckit så mycket annat rött vin än Perdera. Jo, det har jag, om jag tänker efter, men det kanske blir en annan historia.

Jag dricker inte vin enbart för att det är billigt längre - så vad är det då som får mig att korka upp Perdera efter Perdera? Närmast till hands ligger förklaringen att det är ett comfort wine: tryggt och stadigt i konsistens och smak, igenkännbart och behagligt. Som kvällens svenne-chili con carne på nötfärs med lagoma mängder röd chili och vitlök, serverad i en stor gryta som det bara är att sleva upp på tallrikarna av.

Perdera njutes bäst efter en sväng i kylen och välluftat. Lite svalt för annars blir det jolmigt och luftat för att doft och smak ska öppna upp. Till en början är det nämligen rätt snålt, surt och småvresigt. Tätt rödsvart, kompakt.

På sitt bästa humör släpper det ifrån sig dofter av cederträ, lagerblad, terpentin, lite fat och en svårfångad ton av hallon och körsbär.

Ofta kan inte smaken i enklare viner nå upp till det doften lovar, men här tycker jag den gör det. Kryddigheten går igen, frukten finns där tillsammans med lite brända toner. Mogna klarbär i kombination med torkad frukt. Men framför allt också en sjysst strävhet som ger det hela en stram stadga. Någon flaska har fått stå i kylen uppemot en vecka, i den sista slatten har körsbärsfrukten blommat ut på allvar.

SB's hemsida anger årgång 2008, men jag tror alla exemplar jag öppnat varit 2007. Några flaskor har varit lite trötta, men de som varit bra har alltså givit mersmak.

Tillägg: just i den här flaskan stal terpentin/målarfärgsdoften showen efter en stund, en inte alldeles välkommen (men intressant) utveckling som jag inte minns från andra exemplar.