Ur skamvrån - 2004 La Bastide Blanche och 2004 Ch Bouscassé

Jag har en speciell hylla i klädskåpet där jag placerar flaskor som inte fallit mig i smaken, de som jag inte känner för att dricka själv. Bra att ha till hands om man ska ha en flaska med till någon som inte är speciellt vinintresserad eller när man på förhand vet att mottagaren inte kommer att dela flaskan med en. På denna hylla placerade jag såväl 2004 La Bastide Blanche som Ch Bouscassé efter det att första smakproven blivit små besvikelser .

Häromkvällen skulle jag välja viner till en sammankomst med ett gäng kollegor som gillar vin, har rest mycket i södra Frankrike utan att vara uttalat vinintresserade och kom då att tänka på vinerna i skamvrån. Vi började med 2004 Ch. Bouscassé . Vinet är synnerligen kompakt mörkrött. Doften känns fortfarande rätt knuten. Åtminstone till en början. Sedan dyker det upp lite blyga björnbär, tobak och kryddighet. Klart bättre än förra gången. Smaken är stram med bra syra och mycket uttllad strävhet. Det finns en viss fruktighet och fatlagringen märks tydligt. Fortfarande inget jag går i spinn över men riktigt bra till de älgfärsbiffar med gräddsås och rödlöksmarmelad som hämtats från Anderssons Bar & Kök

Vi öppnade också en flaska 2005 Ch Bouscassé som kändes lite vänligare, mera komplext och spännande jämfört med det ett år äldre syskonet. Frukten var mer framtonad liksom de rostade ekfaten. Härlig doft med mörka bär, tobak, lite rök och charketurier. På egen hand var det lite i tuffaste laget men till maten satt det som en smäck. Det blir nog till att fylla på lagret rätt snart. Ett mycket användbart matvin.

Man kan ju fundera på vad det är som avgör om ett vin faller en i smaken eller ej. Självklart spelar de personliga preferenserna in men sammanhanget ska nog inte heller förbises. Till ostarna som följde älgfärsbiffarna var 2004 La Bastide Blanche perfekt. Den djupt vinröda, sjuttiotals murriga färgen är en perfekt illustration till hur vinet smakar och doftar. Här finns mycket aromer av stall, kött och mörka bär. Tänk dig ett lantkök där någon håller på och förbereder en maffig köttgryta och dofterna från matlagningen blandas med koskiten som fastnat på stövlarna som står i farstun. Dofter som får mig att associera till rustik inbjudande gästfrihet. Du är välkommen men du får ta det som det är. Smaken är fyllig, värmande med en viss syltighet. Jordgubbsmarmelad och hallonsylt. Den alkoholstickighet som fick mig att göra tummen ned vid förra provningen märks inte i smaken. Däremot gör sig den 15%-iga alkoholhalten påmind på annat sätt. För att kunna klara av digestiverna sparas halva flaskan. När jag provar vinet efter ett par dagar är det ännu godare och det har utvecklat tydliga portvinstoner. Jättegott till en bit riktigt mörk choklad.

Resterande flaskor kommer definitivt att förflyttas från shelf of shame till en mera hedersvärd position i klädskåpet.