Vad skola vi ha för vin?

I den lilla boken Värdinnans ABC, utgiven av Husmodern 1930, finns ett avsnitt om vinetikett. Man har, enligt skriften, att välja på champagne, bourdeaux, bourgogne, madeira, malaga, mosel och några till varianter när det är bjudningsdags.

Champagnen är högtidsvinet framför andra och kan med fördel serveras middagen igenom, vilket dock inte är så vanligt i vårt land. Den får inte serveras alltför kall, i synnerhet om det är ett finare märke. "Ju enklare champagne, desto kallare skall den serveras. Serverar man två märken, ett finare först och sedan ett enklare, kan detta lilla bedrägeri lyckas endast om man serverar den sämre sorten mycket kallare." Ett nyttigt tips.

Chablis tycks ha kommit på modet inom borgerligheten och "detta litet söta vin /.../ används nu mer och mer /.../. Det kan drickas under hela middagen om än det i mångas tycke inte smakar så bra till efterrätten". Men, menar skribenten, vi är inte så kontinentala här i landet utan vill ha vitt (Rhenvin) till fisken och rött (Bordeaux) till köttet, medan starkvin används till soppan och till desserten. Bourgogne lämpar sig till finare kött som gås, eller till gåslever. Men - "både röda och vita bourgogneviner äro hettande och ganska förrädiska".

Också tiden på dagen spelar in: tokayer och malaga passar på förmiddagen, medan rhenvinet kommer fram på natten efter bjudningen. Champagne - återigen - går bra när som helst.
Sherryn har distanserats av madeiran, men kan om den är mycket torr gå bra till ål (rökt). Ännu ett tips som förtjänar att lyftas fram ur historiens glömska.

Château d'Yquem räknas då som nu som den finaste vita bordeaux, medan Châtaeu Margaux och Châteaux Lafite känns igen som rekommendabla röda diton. Chambertin, Beaune och Volnay är fylliga bourgogner som kan passa vid de finare bjudningarna i våningen. Där det naturligtvis är serveringshjälpen som står för upphällningen av godsakerna.

"Men värdinnan skall inte endast bestämma - i konferens med sin make naturligtvis - vilka viner som skola serveras, utan hon skall också tala med serveringshjälpen om hur och när de skola serveras samt dryfta ihällningen och påfyllningen. En god serveringshjälp fyller inte glasen för fulla, endast till 1-1½ cm från kanten och inte så fullt för damer som för herrar. En god servitris har också urskillning när hon fyller på. Utomlands är det visserligen sed, att man får påfyllt så fort man druckit något ur glaset, och att man aldrig med en min låtsas om, att man ser, hur glaset fylls, även om man ej vill ha mer. /.../ Men vanligen är den svenska värdinnan ganska tacksam, om inte alla damernas glas och en del av herrarnas stå nästan fulla, då middagen är slut. Hon tänker också, att hennes damgäster gott kunnat lägga märke till vad som skedde mitt för ögonen på dem, innan glasen helt fyllts på nytt, och inte först då det redan är gjort, utropa: 'Nej, men jag vill inte ha mer.' En god serveringshjälp drar inte heller upp till exempel bourgogne eller champagne, just när efterrätten serveras, även om glasen på de flesta håll är urdruckna."

En viss ekonomi och återhållsamhet när det gäller vindrickandet kan alltså förmärkas, och vi anar ett inte helt avslappnat förhållningssätt till den ljuva gudanektarn från sydligare länder. Snaps och öl ägnas endast några ord. Måhända för att dessa drycker inte anses lika fina, men kanske också för att de inte behöver någon närmre presentation för det nyligen urbaniserade borgerskapet.