Orangevin hos Terroiristen

I tordags bjöd Stefan Jensen och Terroiristen in till provning på temat Orange Vin. Vinerna presenterades av en gäst-WJ(wine-jockey) Maria Nygaard Kristensen. För min del ett utmärkt tillfälle att få utrymme att testa och diskutera påståendet att metoden att macerera vita druvor skulle skymma druv- och ursprungstypicitet.

Min erafarenhet av orangea viner sträcker sig en sju, åtta år tillbaka i tiden. Jag tycker mig ofta hitta en del gemensamma drag hos vinerna som gjorts med lång skalkontakt. Ofta finns det ett inslag av (torkad) aprikos, apelsinskal och fin starksprit. Det är också sällan att druvkaraktären går att känna igen från ett konventionellt vitt vin. Alltså, en skalmacererad chardonnay utvecklar helt andra aromer än de man hittar hos en bourgogne. Min funderingar är om det också kan finnas druvtypiska drag hos orangea viner ?

Jag får såklart inte svar på den frågan under kvällen men tänker att det måste vara så. Det låter helt orimligt att skalkontakten skulle radera ut skillnaderna mellan vita druvsorter men inte mellan röda. Min tanke är att de flesta av oss fortfarande är ganska ovana vid orangea viner och att vi fokuserar på likeheterna mellan vinerna vi provat. Det är ju också sällan man får möjlighet att prova en hel rad orangea viner och ges möjligheten att fokusera på skillnaderna.

Maria Nygaard Kristensen har arbetat med mat och vin under många år. Hon var en av de första som började plocka in orangea viner på vinlistorna hos Köpenhamns topprestauranger. Maria menar att oftast fokuserar den som provar ett orange-vin på den speciella upplevelsen och att man därför inte är lika uppmärksam på det druvspecifika. Hon säger också att det druvtypiska skiljer sig åt mellan ett orangevin och ett konventionellt vin men att det definitivt finns där.

Under kvällen finns möjlighet att prova tio viner. Jag smakar sju av dessa. Det finns helt klart en del gemensamma drag men här blir det verkligen tydligt att skillnaderna är stora mellan de olika vinerna.

2011 Pok Tamas Rigopohar är gjort på furmint och harslevelü som haft ungefär en veckas skalkontakt. Färgen är guldgul snarare än orange. Initialt skum doft av våt papp och jag misstänker att vinet är korkat. Maria Nygaard Kristensen säger att vinet ska dofta så och det blir bättre med lite luft. Rätt blyg doft med lite väl mycket alkohol. Mjuk smak, dämpad syra, tydlig mineralkaraktär. Inte jag kommer att dricka igen.

2010 Zidarich Prulke är en blandning på 60% sauvignon blanc, 20% malvasia och 20% vitovska som haft knappt två veckors skalkontakt. Jäsning och lagring på stora ekfat. Guldgul, lite grumlig färg. Fullständigt fantastisk doft med fläder, citrus och mineraler. Efter hand dyker det upp spännande kryddtoner och komplexiteten ökar. Smaken är synnerligen ren och frisk med citrus och rensande mineraler. Lite greppighet i avslitningen och lång eftersmak. För mig är detta det allra mest intressanta av Zidarichs standardbuteljeringar. Missa inte.

2011 Marjan Simcic Rebula Selekcija är på pappret ett mera extremt vin. Jäsning och sex månaders skalkontakt på stora fat och sedan 18 månaders lagring på 500-liters fat. Vinet är guldgult i färgen. Stor, kraftfull doft med citrus, torkad frukt, vanilj och smörkola. Smaken är fyllig och mjuk. Citrus, mineraler men också mer av vanilj och smörkola. Lite dämpad syra. Inte min grej alls. Marjan Simcics viner var bland de första orangea viner jag provade. Hans vita cuvee Teodor Belo var en stor favorit. Den har jag inte provat på ett tag. Måste se till att göra det. Rebulan tackar jag nog nej till framöver

2011 Khareba Monastery Wines Tsolikouri är ett georgiskt qvevrivin. Jag har ingen uppgift om hur länge skalkontakten pågått. Färgen är mörkt halmgul. Doften ger torkad frukt, kryddor, cognac och lösningsmedel. Smaken bentorr med frisk syra och rödvinslik struktur.

2012 Monastero Suore Cistercensi Ruscum är ytterligare ett klostervin, denna gång från ett nunnekloster i Lazio, som görs på 45% trebbiano, 35% malvasia och 20% verdicchio. Vingårdarna sköts av nunnorna och de använder sig av Giampiero Bea som konsult. Vinet har macererats i femton dagar. Komplex doft  som får mig att tänka på sött starkvin. Här finns örter, honung och karamell, tropisk frukt, aprikos och mineraler. Smaken relativt fyllig med torkad frukt, karamell och honung. Syran något dämpad.

2008 Zampaglione Fiano Don Chisciotte är tillsammans med Zidarichs Prulke kvällens vin för mig. Druvren, höghöjdsodlad fiano som haft en månads skalkontakt. Härlig, frisk doft med nötter, citrus, österländska kryddor och äpple. Smaken är superfrisk och pigg med citrus, riktigt bra syra och vulkaniska mineraler.

2011 Paolo Bea Santa Chiara blev kvällens sista vin för min del. Vinet är gjort på lika delar grechetto, malvasia, chardonnay, sauvignon blanc och garganega. 15 dagars skalkontakt och ett års lagring på ståltank. Nötig doft, aprikos, apelsinskal, tobak, kryddörter och lätt pepprighet. Smaken är relativt fyllig med något som drar åt ett elegant starkvin eller cognac. Syran något dämpad och lång avslutning med lite salt mineralitet.

Jag hoppade över kvällens sista flight med Bressan, Cornelissen och Gravner men hann också med att prova 2012 Zanotto Col Fondo som nu importeras till Danmark av Stefan Jensen. Det blev också ett besök hos Manfreds och några ipor hos Mikkeller. Men det är en annan historia...