lördag 20 december 2008
God Jul
Nu blir det ett juluppehåll från min sida. Åker till Italien helgerna. Det finns en hel del inplanerat under resan som förhoppningsvis resulterar i framtida inlägg.
God jul och gott nytt år.
fredag 19 december 2008
Vilket öl till julbordet?
Det drar ihop sig till Dopparedan, och börjar bli högt på tiden att tänka på ölen till julbordet. Här måste jag ge en djupt känd eloge till Esping, som rapporterat oförtrutet om utbudet medan jag (som var den som föreslog denna specialinsats på Billigt Vin) rullat tummarna.
Några jul/vinteröl har kommit i min väg, varav några Esping redan skrivit om. När det gäller St Peter's är det bara att hålla med om att det är en stark kandidat - dessutom i en vacker och passande flaska, vilket inte är oviktigt inför presentationen av julbordet.
Det bästa är att ha en variation för gästerna att välja mellan. Givna på bordet är också Oppigårds Winter Ale och egentligen också Sierra Nevada Anniversary Ale, för den som gillar sin öl besk snarare än knäckig/sötaktig. Anniversary Ale behöver man vara kvick att försöka få hem till sitt lokala bolag om den inte finns där redan, ty den börjar bli sparsamt förekommande runt om i landet.
Egentligen har jag bara ett tillägg att göra till Espings genomgång: The Shipyard Longfellow Winter Ale (nr 11368), ytterligare en ale från andra sidan Atlanten som heter duga. Håkan Engström, Sydsvenskans ölguru, ger Shipyard Longfellow fem postryttare här. Han ger brittiska Twelve Days från Hook Norton Brewery fyra hästar, och det är en helt ok ale som passar till mycket av julmaten. Dessutom en fint julig flaska som pryder varje bord. Däremot är inte Engström så förtjust i Oppigårds, som han menar är en extremt besk och torr dekokt. Kanske inte faller alla i smaken, således, man får veta vad man ger sig in på. Men för att rensa flabben från de fett- och sötsliskiga matrester som dröjer sig kvar är det en högst adekvat ale.
Solstice d'Hiver är en höjdare att spara till de stilla mellandagarna, för en stunds meditation i julgranens milda sken. Och även om Esping inte alls tog Hibernation Ale till sitt hjärta tror jag att jag ska ge den en chans även i år, liksom förstås Corsendonk Christmas Ale - en belgare måste få vara med på ett hörn och jag har fina minnen från förra säsongens upplaga.
För övrigt kan jag konstatera att Bolaget svämmar över av märkliga specialöl till väldigt höga priser, som exempelvis italienska Baladin Elixir (119,50 för en sjuttifemma) eller Hvedegoop från amerikanska producenten Mikkeller till det facila literpriset 346,97 (finns fem buteljer på Hansacompagniet för den hugade spekulanten). Nästan oemotståndliga är nederländska Hel & Verdoemnis (en stout som kostar 149,90 för 75 cl) och från samma ställe - Brouwerij De Molen -kommer Bommen & Granaten (199,90 för 75 cl). Hell and gore, bomber och granater! Man blir nyfiken, men inte tillräckligt för att pröva. Frågan som infinner sig är om den här plötsliga trenden beror på att Systembolagets uppköpare nu hittat fram till en gammal, tidigare oupptäckt bryggeritradition, eller om det plötsligt uppstått en mängd novelty-liknande, extrema produkter från nydanande och/eller effektsökande producenter. Jag satsar en slant på det senare, men blir gärna emotsagd av någon som är bättre insatt i ämnet.
Några jul/vinteröl har kommit i min väg, varav några Esping redan skrivit om. När det gäller St Peter's är det bara att hålla med om att det är en stark kandidat - dessutom i en vacker och passande flaska, vilket inte är oviktigt inför presentationen av julbordet.
Det bästa är att ha en variation för gästerna att välja mellan. Givna på bordet är också Oppigårds Winter Ale och egentligen också Sierra Nevada Anniversary Ale, för den som gillar sin öl besk snarare än knäckig/sötaktig. Anniversary Ale behöver man vara kvick att försöka få hem till sitt lokala bolag om den inte finns där redan, ty den börjar bli sparsamt förekommande runt om i landet.
Egentligen har jag bara ett tillägg att göra till Espings genomgång: The Shipyard Longfellow Winter Ale (nr 11368), ytterligare en ale från andra sidan Atlanten som heter duga. Håkan Engström, Sydsvenskans ölguru, ger Shipyard Longfellow fem postryttare här. Han ger brittiska Twelve Days från Hook Norton Brewery fyra hästar, och det är en helt ok ale som passar till mycket av julmaten. Dessutom en fint julig flaska som pryder varje bord. Däremot är inte Engström så förtjust i Oppigårds, som han menar är en extremt besk och torr dekokt. Kanske inte faller alla i smaken, således, man får veta vad man ger sig in på. Men för att rensa flabben från de fett- och sötsliskiga matrester som dröjer sig kvar är det en högst adekvat ale.
Solstice d'Hiver är en höjdare att spara till de stilla mellandagarna, för en stunds meditation i julgranens milda sken. Och även om Esping inte alls tog Hibernation Ale till sitt hjärta tror jag att jag ska ge den en chans även i år, liksom förstås Corsendonk Christmas Ale - en belgare måste få vara med på ett hörn och jag har fina minnen från förra säsongens upplaga.
För övrigt kan jag konstatera att Bolaget svämmar över av märkliga specialöl till väldigt höga priser, som exempelvis italienska Baladin Elixir (119,50 för en sjuttifemma) eller Hvedegoop från amerikanska producenten Mikkeller till det facila literpriset 346,97 (finns fem buteljer på Hansacompagniet för den hugade spekulanten). Nästan oemotståndliga är nederländska Hel & Verdoemnis (en stout som kostar 149,90 för 75 cl) och från samma ställe - Brouwerij De Molen -kommer Bommen & Granaten (199,90 för 75 cl). Hell and gore, bomber och granater! Man blir nyfiken, men inte tillräckligt för att pröva. Frågan som infinner sig är om den här plötsliga trenden beror på att Systembolagets uppköpare nu hittat fram till en gammal, tidigare oupptäckt bryggeritradition, eller om det plötsligt uppstått en mängd novelty-liknande, extrema produkter från nydanande och/eller effektsökande producenter. Jag satsar en slant på det senare, men blir gärna emotsagd av någon som är bättre insatt i ämnet.
torsdag 18 december 2008
In transit
A har på ett oersättligt vis bistått under flytten, med bärhjälp och - i särskilt kritiska moment - med mat. En afton bjöd hon in till pizzakalas, vi hade med en butelj 2005 Château Courac Laudun som undgått att bli nerpackad i flyttlåda.
Ännu ett vin som höll på att gå mig ur händerna, på grund av att jag väntade alltför länge med att beställa hem det. Att det skulle ta slut var ju - med tanke på all uppmärksamhet vinet fått på olika vinbloggar - ingen högoddsare, men lagersaldot krympte väldigt snabbt på slutet. Med benäget bistånd från personalen på Hansacompagniet (inte E den gången, vilket gynnsamt kan ha bidragit till framgången) lyckades jag rädda hem några av de absolut sista flaskorna, från Linköping om jag inte minns fel.
Ett helt gäng vinbloggare kan förstås inte ha fel, och runt bordet var vi överens om att det var mödan värt att terrorisera den stackars butikspersonalen för att landa ett lager. Resten av flaskorna hoppas jag få tillfälle att knäcka som sällskap till mustiga vintergrytor eller lammstek med gräddig potatisgratäng.
Några kvällar senare, då vi stod upp över öronen begravda i flyttkartonger i nya lyan, kom A förbi med thaikäk. Vinlotteriet - som tillgick så att jag grävde fram första bästa vita vinare som råkade ligga överst i en låda - utföll till belåtenhet: först en av de sista Menetou-Salon, denna trevliga sauvignon blanc som väl skulle göra sig bäst en ljummen sommarkväll men som även kan lysa upp en mörk decemberafton, sedan en Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling. Den senare var egentligen avsedd för lagringshyllan, men när den nu kom i glasen visade den sig från sin allra bästa ungdomliga sida. Matchen mot österrikiska Hiedler Riesling Urgestein är definitivt utjämnad vid det här laget.
Några gamla reafynd och en ny bekantskap i flyttstöket - det kunde varit betydligt värre!
Ännu ett vin som höll på att gå mig ur händerna, på grund av att jag väntade alltför länge med att beställa hem det. Att det skulle ta slut var ju - med tanke på all uppmärksamhet vinet fått på olika vinbloggar - ingen högoddsare, men lagersaldot krympte väldigt snabbt på slutet. Med benäget bistånd från personalen på Hansacompagniet (inte E den gången, vilket gynnsamt kan ha bidragit till framgången) lyckades jag rädda hem några av de absolut sista flaskorna, från Linköping om jag inte minns fel.
Ett helt gäng vinbloggare kan förstås inte ha fel, och runt bordet var vi överens om att det var mödan värt att terrorisera den stackars butikspersonalen för att landa ett lager. Resten av flaskorna hoppas jag få tillfälle att knäcka som sällskap till mustiga vintergrytor eller lammstek med gräddig potatisgratäng.
Några kvällar senare, då vi stod upp över öronen begravda i flyttkartonger i nya lyan, kom A förbi med thaikäk. Vinlotteriet - som tillgick så att jag grävde fram första bästa vita vinare som råkade ligga överst i en låda - utföll till belåtenhet: först en av de sista Menetou-Salon, denna trevliga sauvignon blanc som väl skulle göra sig bäst en ljummen sommarkväll men som även kan lysa upp en mörk decemberafton, sedan en Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling. Den senare var egentligen avsedd för lagringshyllan, men när den nu kom i glasen visade den sig från sin allra bästa ungdomliga sida. Matchen mot österrikiska Hiedler Riesling Urgestein är definitivt utjämnad vid det här laget.
Några gamla reafynd och en ny bekantskap i flyttstöket - det kunde varit betydligt värre!
2006 Château Laquirou Champs Rouge
Som sagt har jag under en period haft begränsade möjligheter att följa händelseutvecklingen på Systembolagets hemsida. Det kan lätt straffa sig.
Någon gång i flyttstöket öppnade vi en flaska 2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252), ett prisnedsatt vin från Coteaux du Languedoc som MSVin skrivit om här. Det var mycket gott och ett sällsport fynd för 79 kronor (tidigare kostade det en hundring, ett bra pris också det). Utmärkt matvin med mycket friska frukter, extremt drickvänligt. Jag hade redan gett bort en flaska av de få jag skaffat när priset sänktes, och fick genast en stark önskan att fylla på lagret. Men det såg ut att finnas gott om det kvar i olika Systembutiker och att-göra-listan var fylld av annat.
När jag så för någon vecka sedan fladdrade förbi en dator och kollade, hade tillgången krympt till nära nog noll. Det finns fler därute som håller koll på röda listan. Jag hastade till Hansakompagniet och träffade på E, denne ytterst tjänstvillige men ganska glömske systembolagsanställde unge man. E ringde upp en butik i Norrköping, som enligt uppgift skulle ha 11 flaskor i lager. Nu visade det sig att man just höll på att flytta till nya lokaler och det mesta var in transit (jag vet hur det känns). Så man skulle återkomma när/om Laquirou dök upp.
Vid en ny koll på hemsidan under gårdagen hade Norrköpingsbutiken 5 flaskor kvar, vilket kunde tyda på att de jag ville lägga vantarna på hade gått iväg. För säkerhets skull ringde jag emellertid och pratade med E , och då visade det sig mycket riktigt att han glömt bort att följa upp min beställning. Saker och ting hade kommit emellan, vilket ofta tycks vara fallet i E's fall. Nu bad han att få ringa upp Norrköping igen och återkomma. Vilket han kom ihåg att göra. Han meddelade att Norrköping hade sålt en del av sina 11 flaskor, men att de nu - enligt E - skulle skicka de fem de fortfarande hade kvar till Malmö. Jag sa hej och utförde en tyst pantomim à la Robert de Niros rollfigur Jack Byrnes i Meet the parents, med innebörden "I will be watching you".
Om allt går väl kan jag hämta ut mina Chateau Laquirou under fredagen. Men jag ropar inte hej förrän jag har dem i säkert förvar i skafferiet. Det är väl sådant här som kallas vardags-edge.
onsdag 17 december 2008
Jingle Bells! Lapponia rules the silent night!
Olika omständigheter - bland annat en flytt och en besvärande sjukdom - har gjort att jag tillfälligt tappat kontakten med vinbloggosfären, Systembolagets hemsida och vanligtvis tämligen inrutade rutiner.
Vin, öl och andra starkvaror har intagits så att säga i flykten, vilket inte på något sätt varit oangenämt. I det sammanhanget vill jag särskilt nämna K & L, som har den goda smaken att inte bjuda till adventsglögg med pepparkakor och kramgoa jullåtar utan ett hardcore cocktailparty i väntans tider. Manhattan! Daiquiri! Gin&tonic, whisky och vodka - det är grejer för den hålögde julklappsjägaren, den törstige vandraren i stadens stenöken bland danska dollarturister och blinkande juleljus!
Det var ett vimmel, ett tjo och ett tjim. Vi har aldrig tidigare kunnat delta i evenemanget och var visserligen förberedda på dess trevlighetsgrad, men inte fullt ut på de effekter på balans och omdöme det hade på deltagarna. Jag språkade med en rutinerad gentleman, som vis av tidigare erfarenheter bokat bord på lokal för att familjen skulle få sig middag till livs - att tänka på matlagning efter detta, menade han, var inte att tänka på.
Visserligen hade vi inte varit så förutseende, men det hindrade mig inte från att upptäcka en övergiven flaska Lapponia i det överdådiga batteriet av buteljer. Enligt K hade den halats in och ut ur barskåpet under ett flertal år och - hotade han - nu var den på väg mot slasken om ingen intresserade sig för den. Sagt och gjort: lite av den simmiga hjortronlikören, rätt mycket vodka och ordentligt med is så räddades ävjan förhoppningsvis från förgängelsen ännu ett år.
Vin, öl och andra starkvaror har intagits så att säga i flykten, vilket inte på något sätt varit oangenämt. I det sammanhanget vill jag särskilt nämna K & L, som har den goda smaken att inte bjuda till adventsglögg med pepparkakor och kramgoa jullåtar utan ett hardcore cocktailparty i väntans tider. Manhattan! Daiquiri! Gin&tonic, whisky och vodka - det är grejer för den hålögde julklappsjägaren, den törstige vandraren i stadens stenöken bland danska dollarturister och blinkande juleljus!
Det var ett vimmel, ett tjo och ett tjim. Vi har aldrig tidigare kunnat delta i evenemanget och var visserligen förberedda på dess trevlighetsgrad, men inte fullt ut på de effekter på balans och omdöme det hade på deltagarna. Jag språkade med en rutinerad gentleman, som vis av tidigare erfarenheter bokat bord på lokal för att familjen skulle få sig middag till livs - att tänka på matlagning efter detta, menade han, var inte att tänka på.
Visserligen hade vi inte varit så förutseende, men det hindrade mig inte från att upptäcka en övergiven flaska Lapponia i det överdådiga batteriet av buteljer. Enligt K hade den halats in och ut ur barskåpet under ett flertal år och - hotade han - nu var den på väg mot slasken om ingen intresserade sig för den. Sagt och gjort: lite av den simmiga hjortronlikören, rätt mycket vodka och ordentligt med is så räddades ävjan förhoppningsvis från förgängelsen ännu ett år.
tisdag 16 december 2008
2001 Lat 42
Det talas ibland om comfort food, mat som tröstar och tar hand om den ätande. Ofta något fett, sött och onyttigt. Jag vet inte om man kan tala om comfort wines men tanken slog mig när jag drog korken ur en flaska av systemets budget-rioja Gran Reserva Lat 42. Såväl Frankofilen som Vård och Vin har bloggat om det utan att bli stormförtjusta.
Jag har mina reservationer när det gäller rioja men efter en arbetsdag som innehöll ett krävande uppdrag, 20 mil på dimmiga skånska skogsvägar och avslutades med en av alla dessa avslutningar som hör årstiden till så tog Lat 42 och hämt-pizza hand om mig på ett alldeles föredömligt sätt.
Vinet går i en mörk tegelröd nyans. Det syns tydligt att det är ett moget vin i glaset. Doften är klockren Rioja utan att det blir karikatyr av det. Här finns dill och ekfat, nötter och torkad frukt. Smaken är medelfyllig, bra syra och hyfsad längd. Ett väldigt sympatiskt och på alla sätt vänligt vin. Att vinet kostar 79 spänn gör det än mer comforting
Jag har mina reservationer när det gäller rioja men efter en arbetsdag som innehöll ett krävande uppdrag, 20 mil på dimmiga skånska skogsvägar och avslutades med en av alla dessa avslutningar som hör årstiden till så tog Lat 42 och hämt-pizza hand om mig på ett alldeles föredömligt sätt.
Vinet går i en mörk tegelröd nyans. Det syns tydligt att det är ett moget vin i glaset. Doften är klockren Rioja utan att det blir karikatyr av det. Här finns dill och ekfat, nötter och torkad frukt. Smaken är medelfyllig, bra syra och hyfsad längd. Ett väldigt sympatiskt och på alla sätt vänligt vin. Att vinet kostar 79 spänn gör det än mer comforting
2008 Nocino
För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om nocino, den söta likören gjord på gröna valnötter Bland annat skrev jag om att nocino vann på lagring. Detta har visat sig vara en sanning med modifikation. Min variant utvecklas under kanske två år, håller stilen ytterligare ett och efter fem år är den helt odrickbar. Jag misstänker att detta berör på alltför dålig filtrering, att det blivit kvar för mycket krydd- och skalrester i den buteljerade likören. Jag och herr K har under de senaste 7 - 8 åren gjort en fyra - fem liter per år och jag har varje år satt undan en halvflaska. När jag bestämde mig för att göra en vertikalprovning så visade det sig att de äldsta flaskorna smakade terpentin. Detta dystra resultat ledde till att jag inom bekantskapskretsen delade ut allt som var äldre än två år för att inte flera flaskor skulle förgås.
Idag var det dags att prova årets omgång. Jag och herr K bestämde oss i somras för att lämna vårt beprövade recept och försöka något nytt. Dels hade vi båda kvar såpass mycket av 2007-års nocono att det fanns utrymme för ett misslyckande men det kändes också som att det var dags att prova något nytt.Vi gjorde en mindre söt variant och minskade sockermängden rejält. Den traditionella kryddbladningen utökades med malört.
Nocinon ser vid ett hastig okulär besiktning alldeles svart ut. Tittar man mera noggrant ser man att det finns en del grönt reflexer i vätskan. Den har en tjock, lite trögflytande konsistens. Doften är mycket komplex med inslag av citrus, örtkryddor, kryddpeppar och valnöt. Smaken är mycket intensiv och hettande. Alkoholhalten ligger på dryga 50% och den minskade sockermängden gör att smaken känns skarpare. Smaken följer doften väl men likören är ännu något ung och de olika elementen har ännu inte riktigt gift sig med varandra. Framförallt behöver malörten och smaken från de gröna valnötsskalen integreras med de övriga inslagen. För att ge en idé om hur denna nocino smakar så tänk dig en blandning av Fernet Branca, Unicum och Gammeldansk. Fast bättre. Redan nu är det en alldeles förträfflig digestif och den kommer att bli bättre.
Idag var det dags att prova årets omgång. Jag och herr K bestämde oss i somras för att lämna vårt beprövade recept och försöka något nytt. Dels hade vi båda kvar såpass mycket av 2007-års nocono att det fanns utrymme för ett misslyckande men det kändes också som att det var dags att prova något nytt.Vi gjorde en mindre söt variant och minskade sockermängden rejält. Den traditionella kryddbladningen utökades med malört.
Nocinon ser vid ett hastig okulär besiktning alldeles svart ut. Tittar man mera noggrant ser man att det finns en del grönt reflexer i vätskan. Den har en tjock, lite trögflytande konsistens. Doften är mycket komplex med inslag av citrus, örtkryddor, kryddpeppar och valnöt. Smaken är mycket intensiv och hettande. Alkoholhalten ligger på dryga 50% och den minskade sockermängden gör att smaken känns skarpare. Smaken följer doften väl men likören är ännu något ung och de olika elementen har ännu inte riktigt gift sig med varandra. Framförallt behöver malörten och smaken från de gröna valnötsskalen integreras med de övriga inslagen. För att ge en idé om hur denna nocino smakar så tänk dig en blandning av Fernet Branca, Unicum och Gammeldansk. Fast bättre. Redan nu är det en alldeles förträfflig digestif och den kommer att bli bättre.
lördag 13 december 2008
Julöl 2008 akt 5 St Peter's Winter Ale vs Fuller Old Winter Ale
Sista paret ut är hel-brittiskt. Förra årets julölsfavorit St Peter's Winter Ale ställs mot Fullers Old Winter Ale.
Fullers är lite rödbrunt i färgen och ger ett hyggligt skum vid upphällningen. Doften domineras av humle, bränt socker och rätt hårt rostad malt. Det finns också en del citrustoner. Ganska så juligt kan man väl tycka. Smaken är nästan helt torr med bara en aning sötma, medel fyllig och medelbesk. En god och rätt snäll Winter Ale.
St Peter's variant är lite mörkare i färgen och det bruna går nästan över i svart. Doften är väldigt intressant. Här finns en fruktighet som först får mig att tänka på skumbananer, som hos en weissbier. Vid lite närmare eftertanke stannar jag kvar vid skumgodiset men nu av mera obestämd karaktär. Skumt är det i allafall. Enbärsdricka är en annan association. Även hos St Peter's är malten rejält rostad och här finns också en lätt rökighet och en del kaffe- och lakritstoner. En mycket komplex och intressant doft. Smaken är fyllig och med en uttalad beska.
Här finns en del kaffe, choklad och lakrits. En väldigt bra julöl som står pall för det mesta på julbordet.
Det har varit kul att prova sig igenom delar av julölssortimentet. Det är inte lätt att, och det känns heller inte angeläget, att utse någon vinnare. Min allroundfavorit är nog Oppigårds Winter Ale men jag dricker hellre Mysingen eller St Peter's till julmaten. Och om jag får en stund för mig själv, en stund att ägna mig åt stilla kontemplation då är det en Solstice D'Hiver jag helst vill ha. Under den kommande veckan tänker jag däremot bara dricka vin.
Fullers är lite rödbrunt i färgen och ger ett hyggligt skum vid upphällningen. Doften domineras av humle, bränt socker och rätt hårt rostad malt. Det finns också en del citrustoner. Ganska så juligt kan man väl tycka. Smaken är nästan helt torr med bara en aning sötma, medel fyllig och medelbesk. En god och rätt snäll Winter Ale.
St Peter's variant är lite mörkare i färgen och det bruna går nästan över i svart. Doften är väldigt intressant. Här finns en fruktighet som först får mig att tänka på skumbananer, som hos en weissbier. Vid lite närmare eftertanke stannar jag kvar vid skumgodiset men nu av mera obestämd karaktär. Skumt är det i allafall. Enbärsdricka är en annan association. Även hos St Peter's är malten rejält rostad och här finns också en lätt rökighet och en del kaffe- och lakritstoner. En mycket komplex och intressant doft. Smaken är fyllig och med en uttalad beska.
Här finns en del kaffe, choklad och lakrits. En väldigt bra julöl som står pall för det mesta på julbordet.
Det har varit kul att prova sig igenom delar av julölssortimentet. Det är inte lätt att, och det känns heller inte angeläget, att utse någon vinnare. Min allroundfavorit är nog Oppigårds Winter Ale men jag dricker hellre Mysingen eller St Peter's till julmaten. Och om jag får en stund för mig själv, en stund att ägna mig åt stilla kontemplation då är det en Solstice D'Hiver jag helst vill ha. Under den kommande veckan tänker jag däremot bara dricka vin.
torsdag 11 december 2008
2005 Beaune du Chateau
Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att närma mig de klassiska vindistrikten Bordeaux och Bourgogne. När det gäller röd bourgogne har försöken nästan alltid föregåtts av höga förväntningar som resulterat i besvikelse. Trots det bär jag på en förvissning om att jag gillar bourgogne. Egentligen. I våras köpte jag på mig några flaskor 2005 Beaune du Chateau efter lovord på olika håll i bloggosfären men har aldrig kommit mig för att prova. Häromveckan fick en flaska följa med från depån i klädskåpet på jobbet. Den deponerades i en av lådorna under sängen för snar konsumtion.
Häromkvällen blev vi många runt bordet och jag bestämde mig för att vi skulle börja med bourgogne. Vid karafferingen steg förväntningarna. Det spreds en kraftig doft av vildhallon i köket. Middagen blev en lite speciell upplevelse. Ingen av gästerna var vinintreeserad och ingen kommenterade vinet. Det kändes märkligt att sitta där och vara ensam om en för mig stor vinupplevelse. Jag räddade undan ett rejält glas att dricka när gästerna gått och korkade upp ett par flaskor Chateau Courac till resten av middagen.
När jag blev ensam med glaset satt jag och sniffade en stund. Det första som slog mig var hur nebbiololik doften var, hallon och multna löv. Sedan dök det upp en del animaliska aromer, lite stall och kryddor. Smaken medelfyllig med fin bärfruktighet, pinot-kryddor och lätta fatotoner. Här finns inget spretar eller sticker ut. Vinet känns väl sammanhållet. Mot slutet stramas det upp av en lätt strävhet.
Ett vin precis i min smak och för första gången har en bourgogne infriat och kanske t o m överträffat mina förväntningar. Vinet satt som en smäck till burgundisk köttgryta men gick alldeles utmärkt att dricka solo.
Häromkvällen blev vi många runt bordet och jag bestämde mig för att vi skulle börja med bourgogne. Vid karafferingen steg förväntningarna. Det spreds en kraftig doft av vildhallon i köket. Middagen blev en lite speciell upplevelse. Ingen av gästerna var vinintreeserad och ingen kommenterade vinet. Det kändes märkligt att sitta där och vara ensam om en för mig stor vinupplevelse. Jag räddade undan ett rejält glas att dricka när gästerna gått och korkade upp ett par flaskor Chateau Courac till resten av middagen.
När jag blev ensam med glaset satt jag och sniffade en stund. Det första som slog mig var hur nebbiololik doften var, hallon och multna löv. Sedan dök det upp en del animaliska aromer, lite stall och kryddor. Smaken medelfyllig med fin bärfruktighet, pinot-kryddor och lätta fatotoner. Här finns inget spretar eller sticker ut. Vinet känns väl sammanhållet. Mot slutet stramas det upp av en lätt strävhet.
Ett vin precis i min smak och för första gången har en bourgogne infriat och kanske t o m överträffat mina förväntningar. Vinet satt som en smäck till burgundisk köttgryta men gick alldeles utmärkt att dricka solo.
Julöl 2008 akt 4 Rudolf Ren Ale Vs Mysingen Midvinterbrygd
Ikväll var det tänk att det skulle bli ett tungviktsmöte mellan två svenska julöl. Tyvärr blev det ingen match då Rudolf Ren Ale tvangs lämna w o på grund av sjukdom. Man ska inte utsätta sig för ansträngningar med en infektion i kroppen.
Att det inte stod rätt till med Rudolf visade sig direkt vid första klunken. Smaken var sur, tunn och bitter. Inte alls likt Dugges. Jag har läst att Dugges haft problem med produktionen av vissa öl under hösten. Trist nu när man kommit in i det tilfälliga sortimentet. Med tanke på den höga ambitionsnivån bryggeriet har så är jag helt övertygad om att man snart är tillbaka i gammal god form.
Mysingen Midvinterbrygd görs av ett av mina favoritbryggerier Nynäshamns Ångbryggeri. Som alltid med bryggeriets produkter bildas ett magnifikt skum vid upphällningen. Ölen är ogenomskinligt brunsvart i färgen. Doften domineras av rostade toner, humle och kryddor. Det finns en lätt sötma men den känns ändå frisk. Smaken är fyllig med inslag av kaffe, julkryddor, apelsinskal och koriander. Klassiska julsmaker med andra ord. Precis som i doften finns det en lätt sötma. Helt perfekt för att matcha det mesta på julbordet.
Att det inte stod rätt till med Rudolf visade sig direkt vid första klunken. Smaken var sur, tunn och bitter. Inte alls likt Dugges. Jag har läst att Dugges haft problem med produktionen av vissa öl under hösten. Trist nu när man kommit in i det tilfälliga sortimentet. Med tanke på den höga ambitionsnivån bryggeriet har så är jag helt övertygad om att man snart är tillbaka i gammal god form.
Mysingen Midvinterbrygd görs av ett av mina favoritbryggerier Nynäshamns Ångbryggeri. Som alltid med bryggeriets produkter bildas ett magnifikt skum vid upphällningen. Ölen är ogenomskinligt brunsvart i färgen. Doften domineras av rostade toner, humle och kryddor. Det finns en lätt sötma men den känns ändå frisk. Smaken är fyllig med inslag av kaffe, julkryddor, apelsinskal och koriander. Klassiska julsmaker med andra ord. Precis som i doften finns det en lätt sötma. Helt perfekt för att matcha det mesta på julbordet.
söndag 7 december 2008
2004 L'Ora Nosiola
Italien är fullt av lokala druvsorter som odlas i ett begränsat område. Oftast konsumeras också det mesta lokalt. Områdets kök och områdets vin har växt ihop under seklenas gång och format en enhet som gör att det ena inte funkar så bra utan det andra. Det saknas oftast också ekonomiska muskler för att marknadsföra sig på nya marknader. Kanske är det dessutom så att man på många håll lever rätt gott på den lokala försäljningen. Trentino är ekonomiskt sett en mycket välmående provins med hög levnadsstandard. Man är beredd att betala en slant för ambitiösa tolkningar av gamla traditionella viner som funkar till uppgraderingarna av områdets mat.
Såvitt jag vet odlas Nosiola endast i Trentino. Den används ofta till Vin Santo och andra söta viner men ibland blir gör man även helt torra viner. Cantina Toblino är en stor producent. Man förfogar över c a 550 ha relativt högt belägna vingårdar. Man gör mestadels habila vardagsviner på för området typiska druvor som Teroldego, Lagrein, Pinot Nero, Moscato Giallo, Traminer, Nosiola och Sauvignon. Sedan gör man dessutom ett exkusivt Vin Santo. De senaste åren har man även satsat på att göra ett mer ambitöst druvrent nosiola-vin, L'Ora.
Det är lite intressant att jämföra strategin för hur Cantina Toblino gör ett premiumvin med Attems tillvägagångssätt. Båda producenterna har flaskformen och glasets tjocklek gemensamt men där slutar likheterna. Attems väljer att släta ut sig och tona ner den lokala särarten medan Cantina Toblinos vin framhäver ursprunget och druvans typicitet.
Nosiola är en druva som alltid skördas sent. Druvorna som används till L'Ora plockas ytterligare några veckor senare för hand och genomgår dessutom en lätt torkning. Vinet genomgår sedan en viss maceration och jäses och lagras på 500-litersfat av acaciaträ.
Vinet har en halmgul och väldigt klar färg. Det lämnar tydliga gardiner i glaset. Doften är på något märkligt sätt både delikat och kraftfullt aromatisk. Det första som kommer ur glaset är en parfymerad blommighet som får mig att tänka på liljekonvalj. Jag associerar vidare och kommer till till både gröna och gula äpplen. Här finns också inslag av honung, kryddörter som salvia och tydliga mineraltoner. Smaken som är mycket fyllig och komplex följer aromerna. Alkoholhalten ligger på 14% men det är absolut inget som stör. Tillsammans med en rejäl syra som gör vinet friskt bär den smakerna och får allt att hänga kvar en bra stund efter det att vinet runnit ned i strupen. Jag gissar att 2004 L'Ora trots fyra år på nacken har framtiden för sig. Syran är som sagt mycket frisk och vinet känns fortfarande ungt och livligt.
Vi drack vinet till gnocchi di patate med en sås på grädde och speck vilket var en prefekt kombination. Ett av årets största positiva vita överraskningar. För den som är begiven på starkare drycker så gör man även en fantastiskt aromatisk grappa på Nosiola.
fredag 5 december 2008
2006 Cicinis
Jag trodde mig om att ha rätt bra koll på Collio, åtminstone vad beträffar systembolagets utbud men det var en ostbloggare som fäste min uppmärksamhet på 2006 Cicinis från Attems som dessutom hamnat på REA-listan.
Conti Attems, en gammal adelssläkt, har sina vinodlingar i östra Friulien utanför staden Gorizia precis vid gränsen mot Slovenien. Sedan 2000 samarbetar Attems med familjen Marchesi de Frescobaldi, stor vinproducent från Toskana. Frescobaldis är numera hälftenägare i Attems.
Efter att ha besökt Attems hemsida lade sig min entusiasm över att få prova ett nytt Collio-vin gjort på en lovande blandning av 60% Sauvignon samt 20% vardera av Pinot Bianco och Tocai Friulano. Den ersattes med en rätt stark skepsis efter att ha läst att man både jäser och lagrar vinet på 100% ny ek. Nyfikenheten tog dock överhanden och i tisdags beställdes några flaskor som kunde avhämtas idag. Snyggt jobbat SB !!
Cicinis andas premium-class. Den bukiga flaskan är onödigt tung och klumpig. Vinet har en fin halmgul färg. När jag börjar dra in aromerna i näsan så känns det som att alla farhågor besannas. Doften domineras av rostade fat. En viss rökighet kombinerat med vanilj och ekighet dominerar över frukten. Bakom allt träet anas lite liljekonvaljer, salvia och en del mineraltoner. Det känns märkligt och inte särskilt ursprungstypiskt. Smaken går i samma stil och den spretar åt olika håll. Den är stor, fet, fyllig och intensiv. Sötman, vaniljen och de rostade tonerna från eken harmonierar inte alls med vinets relativt höga syra. Jag hade inte gissat på en så hög andel sauvignon och inte heller prickat ursprunget vid en blindtest.
På något sätt känns ändå Cicinis som ett logiskt resultat av samarbetet mellan greve-familjen från Friulien och markiserna från Toskana. Man står inte i tillräcklig närkontakt med ursprunget och förmår inte utveckla sin egenart. Istället verkar Attems använda kapitalet från Toskana till dyra ekfat för att göra ett internationellt vin.
Nu ska jag inte vara rakt igenom negativ. Att dricka ett glas var inte oangenämt utan faktiskt rätt intressant. Jag bestämde mig också för att ge vinet den matmatch det förtjänande. Jag stekte upp ett gäng kalla men hemmagjorda kroppkakor. Tog några feta salviablad i smöret och rev sedan en försvarlig mängd vällagrad parmesan över hela härlighet. Internationellt kök till internationellt vin.
Conti Attems, en gammal adelssläkt, har sina vinodlingar i östra Friulien utanför staden Gorizia precis vid gränsen mot Slovenien. Sedan 2000 samarbetar Attems med familjen Marchesi de Frescobaldi, stor vinproducent från Toskana. Frescobaldis är numera hälftenägare i Attems.
Efter att ha besökt Attems hemsida lade sig min entusiasm över att få prova ett nytt Collio-vin gjort på en lovande blandning av 60% Sauvignon samt 20% vardera av Pinot Bianco och Tocai Friulano. Den ersattes med en rätt stark skepsis efter att ha läst att man både jäser och lagrar vinet på 100% ny ek. Nyfikenheten tog dock överhanden och i tisdags beställdes några flaskor som kunde avhämtas idag. Snyggt jobbat SB !!
Cicinis andas premium-class. Den bukiga flaskan är onödigt tung och klumpig. Vinet har en fin halmgul färg. När jag börjar dra in aromerna i näsan så känns det som att alla farhågor besannas. Doften domineras av rostade fat. En viss rökighet kombinerat med vanilj och ekighet dominerar över frukten. Bakom allt träet anas lite liljekonvaljer, salvia och en del mineraltoner. Det känns märkligt och inte särskilt ursprungstypiskt. Smaken går i samma stil och den spretar åt olika håll. Den är stor, fet, fyllig och intensiv. Sötman, vaniljen och de rostade tonerna från eken harmonierar inte alls med vinets relativt höga syra. Jag hade inte gissat på en så hög andel sauvignon och inte heller prickat ursprunget vid en blindtest.
På något sätt känns ändå Cicinis som ett logiskt resultat av samarbetet mellan greve-familjen från Friulien och markiserna från Toskana. Man står inte i tillräcklig närkontakt med ursprunget och förmår inte utveckla sin egenart. Istället verkar Attems använda kapitalet från Toskana till dyra ekfat för att göra ett internationellt vin.
Nu ska jag inte vara rakt igenom negativ. Att dricka ett glas var inte oangenämt utan faktiskt rätt intressant. Jag bestämde mig också för att ge vinet den matmatch det förtjänande. Jag stekte upp ett gäng kalla men hemmagjorda kroppkakor. Tog några feta salviablad i smöret och rev sedan en försvarlig mängd vällagrad parmesan över hela härlighet. Internationellt kök till internationellt vin.
tisdag 2 december 2008
Julöl 2008 Akt 3 Hibernation Ale vs Solstice d'Hiver
Åter till julölen. Idag föregicks provsmakningen av en rejäl löprunda i snöblandat regn och motvind. Egentligen hade det kanske passat bättre med en glöggtest men istället fick det bli ett par rejält värmande vinteröl.
Jag började med en Hibernation Ale , en old ale från amerikanska Great Divide. Färgen är klar och genomskinligt rödbrun. Det bildas ett kraftigt skum vid upphällningen. Doften känns mycket julig och ger associationer till engelsk julkaka med ingefära och apelsinmarmelad. Här finns också något som påminner om gammalt rågbröd. Smaken är mycket fyllig och alkoholsöt med en markerad efterbeska. På något sätt känns ölen gammal, ofräsch och alldeles för tung. Rent smakmässigt skulle den kanske kunna funka till en del av julmaten men med dryga 8% är den för stark. Jag drack ett litet glas och resten åkte ut i vasken.
Nästa öl är ett barley wine från Canada. Här kan vi snacka om att vara nischad. Solstice D'Hive
bryggs av Brasserie Dieu du Ciel. Jag vet inget vare sig om ölen eller bryggeriet men det hamnade i min korg på grund av etiketten. Den fick mig att tänka på de vansinnigt dyra privatpressade LP-skivor med psykedelisk paganistisk folkmusik som jag en gång i tiden lyssnade på. Solstice d'Hiver är några nyanser mörkare än Hibernation Ale. Doften är stor och fruktig med aprikos, fikon och engelsk apelsinmarmelad med tjoct skurna skalbitar. Smaken är imponerande. Här finns en stor fyllighet och egentligen är den inte så olik Hibernation Ale. Den avgörande skillnad är Solstice D'Hives stramhet. Den håller ihop. Den kraftiga beskan och torrheten stramar upp och gör ölen mycket njutbar. Jag skulle vilja beskriva Solstice d'Hiver som tung men inte överviktig, kraftig men inte slapp i hullet. Alkoholhalten är skrämmande, nästan 10% men det är inget som stör rent smakmässigt. Definitivt inget för julbordet men perfekt för stilla kontemplation och några bitar Primadonna. En av de bästa öl jag druckit i år och definitivt den mest vinösa. Kan varmt rekommenderas till vindrickare.
Jag började med en Hibernation Ale , en old ale från amerikanska Great Divide. Färgen är klar och genomskinligt rödbrun. Det bildas ett kraftigt skum vid upphällningen. Doften känns mycket julig och ger associationer till engelsk julkaka med ingefära och apelsinmarmelad. Här finns också något som påminner om gammalt rågbröd. Smaken är mycket fyllig och alkoholsöt med en markerad efterbeska. På något sätt känns ölen gammal, ofräsch och alldeles för tung. Rent smakmässigt skulle den kanske kunna funka till en del av julmaten men med dryga 8% är den för stark. Jag drack ett litet glas och resten åkte ut i vasken.
Nästa öl är ett barley wine från Canada. Här kan vi snacka om att vara nischad. Solstice D'Hive
bryggs av Brasserie Dieu du Ciel. Jag vet inget vare sig om ölen eller bryggeriet men det hamnade i min korg på grund av etiketten. Den fick mig att tänka på de vansinnigt dyra privatpressade LP-skivor med psykedelisk paganistisk folkmusik som jag en gång i tiden lyssnade på. Solstice d'Hiver är några nyanser mörkare än Hibernation Ale. Doften är stor och fruktig med aprikos, fikon och engelsk apelsinmarmelad med tjoct skurna skalbitar. Smaken är imponerande. Här finns en stor fyllighet och egentligen är den inte så olik Hibernation Ale. Den avgörande skillnad är Solstice D'Hives stramhet. Den håller ihop. Den kraftiga beskan och torrheten stramar upp och gör ölen mycket njutbar. Jag skulle vilja beskriva Solstice d'Hiver som tung men inte överviktig, kraftig men inte slapp i hullet. Alkoholhalten är skrämmande, nästan 10% men det är inget som stör rent smakmässigt. Definitivt inget för julbordet men perfekt för stilla kontemplation och några bitar Primadonna. En av de bästa öl jag druckit i år och definitivt den mest vinösa. Kan varmt rekommenderas till vindrickare.
lördag 29 november 2008
2006 Yrnm
Muskat-druvan uppträder i en mängd olika skepnader runt om i Italien. Söt och bubblande i Asti. I Piemonte finns också en passito-variant med intensiv sötma. I Trentino produceras ett torrt och hyggligt aromatiskt vin på druvan. På Sicilien gör man en uppspritad variant som säljs under druvans lokala namn Zibibbo. Muskat-varianten som används på Sicilien heter annars moscato d'Alessandria vilket borde tala för ett egyptiskt ursprung. På ön Pantelleria befinner man sig nära druvans ursprungsort och där används den till ett fantastiskt dessertvin; Moscato di Pantelleria.
En av Pantellerias främsta producenter, Miceli, gör även det helt torra muskat-vinet Yrnm. Vinet har en mycket speciell färg. Det är har en ljust guldgul nyans som reflekterar ljuset på ett mycket speciellt sätt. Det är nästan omöjligt att inte framkalla bilder av Siciliens sol när man betraktar vinet och snurrar det i glaset. Doften är intensiv och väcker förväntningar på ett sött vin. Den är mycket druvig och muskat-typisk. Jag hittar honungstoner, kryddighet, doft av gula plommon och blommor men också ett lite förvånande inslag av kåda. Intressant och väldigt trevligt att sitta och nosa på
I munnen känns vinet oljigt och fett. Smaken är också rund och fyllig. Den följer aromerna rätt väl men här tillkommer en rejäl dos ingefära . Smaken hänger kvar en bra stund i munnen och mot slutet dyker det upp en inte alls oangenäm liten bitterhet.Bra syra hindrar vinet från att bli platt . Ett mycket personligt och spännande vin där man kan dra vissa paralleller till Gewurztraminer och Viognier. Det är inte helt enkelt att matcha Yrnm till mat men jag skulle kunna tänka mig att dricka det till olika typer av asiatisk mat. Eller varför inte en bit munster. Å andra sidan är det ett utmärkt meditationsvin och frågan är om det inte funkar bäst helt utan ackompanjemang
En av Pantellerias främsta producenter, Miceli, gör även det helt torra muskat-vinet Yrnm. Vinet har en mycket speciell färg. Det är har en ljust guldgul nyans som reflekterar ljuset på ett mycket speciellt sätt. Det är nästan omöjligt att inte framkalla bilder av Siciliens sol när man betraktar vinet och snurrar det i glaset. Doften är intensiv och väcker förväntningar på ett sött vin. Den är mycket druvig och muskat-typisk. Jag hittar honungstoner, kryddighet, doft av gula plommon och blommor men också ett lite förvånande inslag av kåda. Intressant och väldigt trevligt att sitta och nosa på
I munnen känns vinet oljigt och fett. Smaken är också rund och fyllig. Den följer aromerna rätt väl men här tillkommer en rejäl dos ingefära . Smaken hänger kvar en bra stund i munnen och mot slutet dyker det upp en inte alls oangenäm liten bitterhet.Bra syra hindrar vinet från att bli platt . Ett mycket personligt och spännande vin där man kan dra vissa paralleller till Gewurztraminer och Viognier. Det är inte helt enkelt att matcha Yrnm till mat men jag skulle kunna tänka mig att dricka det till olika typer av asiatisk mat. Eller varför inte en bit munster. Å andra sidan är det ett utmärkt meditationsvin och frågan är om det inte funkar bäst helt utan ackompanjemang
fredag 28 november 2008
Ur skamvrån - 2004 La Bastide Blanche och 2004 Ch Bouscassé
Jag har en speciell hylla i klädskåpet där jag placerar flaskor som inte fallit mig i smaken, de som jag inte känner för att dricka själv. Bra att ha till hands om man ska ha en flaska med till någon som inte är speciellt vinintresserad eller när man på förhand vet att mottagaren inte kommer att dela flaskan med en. På denna hylla placerade jag såväl 2004 La Bastide Blanche som Ch Bouscassé efter det att första smakproven blivit små besvikelser .
Häromkvällen skulle jag välja viner till en sammankomst med ett gäng kollegor som gillar vin, har rest mycket i södra Frankrike utan att vara uttalat vinintresserade och kom då att tänka på vinerna i skamvrån. Vi började med 2004 Ch. Bouscassé . Vinet är synnerligen kompakt mörkrött. Doften känns fortfarande rätt knuten. Åtminstone till en början. Sedan dyker det upp lite blyga björnbär, tobak och kryddighet. Klart bättre än förra gången. Smaken är stram med bra syra och mycket uttllad strävhet. Det finns en viss fruktighet och fatlagringen märks tydligt. Fortfarande inget jag går i spinn över men riktigt bra till de älgfärsbiffar med gräddsås och rödlöksmarmelad som hämtats från Anderssons Bar & Kök
Vi öppnade också en flaska 2005 Ch Bouscassé som kändes lite vänligare, mera komplext och spännande jämfört med det ett år äldre syskonet. Frukten var mer framtonad liksom de rostade ekfaten. Härlig doft med mörka bär, tobak, lite rök och charketurier. På egen hand var det lite i tuffaste laget men till maten satt det som en smäck. Det blir nog till att fylla på lagret rätt snart. Ett mycket användbart matvin.
Man kan ju fundera på vad det är som avgör om ett vin faller en i smaken eller ej. Självklart spelar de personliga preferenserna in men sammanhanget ska nog inte heller förbises. Till ostarna som följde älgfärsbiffarna var 2004 La Bastide Blanche perfekt. Den djupt vinröda, sjuttiotals murriga färgen är en perfekt illustration till hur vinet smakar och doftar. Här finns mycket aromer av stall, kött och mörka bär. Tänk dig ett lantkök där någon håller på och förbereder en maffig köttgryta och dofterna från matlagningen blandas med koskiten som fastnat på stövlarna som står i farstun. Dofter som får mig att associera till rustik inbjudande gästfrihet. Du är välkommen men du får ta det som det är. Smaken är fyllig, värmande med en viss syltighet. Jordgubbsmarmelad och hallonsylt. Den alkoholstickighet som fick mig att göra tummen ned vid förra provningen märks inte i smaken. Däremot gör sig den 15%-iga alkoholhalten påmind på annat sätt. För att kunna klara av digestiverna sparas halva flaskan. När jag provar vinet efter ett par dagar är det ännu godare och det har utvecklat tydliga portvinstoner. Jättegott till en bit riktigt mörk choklad.
Resterande flaskor kommer definitivt att förflyttas från shelf of shame till en mera hedersvärd position i klädskåpet.
Häromkvällen skulle jag välja viner till en sammankomst med ett gäng kollegor som gillar vin, har rest mycket i södra Frankrike utan att vara uttalat vinintresserade och kom då att tänka på vinerna i skamvrån. Vi började med 2004 Ch. Bouscassé . Vinet är synnerligen kompakt mörkrött. Doften känns fortfarande rätt knuten. Åtminstone till en början. Sedan dyker det upp lite blyga björnbär, tobak och kryddighet. Klart bättre än förra gången. Smaken är stram med bra syra och mycket uttllad strävhet. Det finns en viss fruktighet och fatlagringen märks tydligt. Fortfarande inget jag går i spinn över men riktigt bra till de älgfärsbiffar med gräddsås och rödlöksmarmelad som hämtats från Anderssons Bar & Kök
Vi öppnade också en flaska 2005 Ch Bouscassé som kändes lite vänligare, mera komplext och spännande jämfört med det ett år äldre syskonet. Frukten var mer framtonad liksom de rostade ekfaten. Härlig doft med mörka bär, tobak, lite rök och charketurier. På egen hand var det lite i tuffaste laget men till maten satt det som en smäck. Det blir nog till att fylla på lagret rätt snart. Ett mycket användbart matvin.
Man kan ju fundera på vad det är som avgör om ett vin faller en i smaken eller ej. Självklart spelar de personliga preferenserna in men sammanhanget ska nog inte heller förbises. Till ostarna som följde älgfärsbiffarna var 2004 La Bastide Blanche perfekt. Den djupt vinröda, sjuttiotals murriga färgen är en perfekt illustration till hur vinet smakar och doftar. Här finns mycket aromer av stall, kött och mörka bär. Tänk dig ett lantkök där någon håller på och förbereder en maffig köttgryta och dofterna från matlagningen blandas med koskiten som fastnat på stövlarna som står i farstun. Dofter som får mig att associera till rustik inbjudande gästfrihet. Du är välkommen men du får ta det som det är. Smaken är fyllig, värmande med en viss syltighet. Jordgubbsmarmelad och hallonsylt. Den alkoholstickighet som fick mig att göra tummen ned vid förra provningen märks inte i smaken. Däremot gör sig den 15%-iga alkoholhalten påmind på annat sätt. För att kunna klara av digestiverna sparas halva flaskan. När jag provar vinet efter ett par dagar är det ännu godare och det har utvecklat tydliga portvinstoner. Jättegott till en bit riktigt mörk choklad.
Resterande flaskor kommer definitivt att förflyttas från shelf of shame till en mera hedersvärd position i klädskåpet.
2005 Ysern Tannat
För några veckor sedan hade jag vägarna förbi en ny Systembutik, eller rättare en klassiker i ny tappning: den vid Hästmöllegränden i Helsingborg. Den har varit stängt många år, men nu har en annan trotjänare - Systemet på Stattena - fått slå igen och flytta hit. För den som minns det gamla Bolaget här är det inte mycket som är sig likt. Man har nu annekterat Apoteket som låg på hörnan så att den nya butiken ligger mot Drottninggatan, detta gamla shoppingstråk som skär genom stadens centrum. Ljust och luftigt, självplock naturligtvis och en livlig mötesplats på fredagseftermiddagen.
Jag hade gjort lite research och snokat rätt på ett reavin som ska finnas här - 2005 Ysern Tannat (nr 99138) från Uruguay, som nu kostar blott 69 kronor. Jag hittar det inte i hyllorna och damen jag frågar är tveksam. En del grejer har liksom kommit bort i flytten... Men hon har några idéer om var det kan ha smugit sig undan och pilar ut på lagret. Och se! Efter bara några minuter kommer hon tillbaka med de önskade flaskorna.
Tannat-druvorna kommer från två regioner, Cerro Chapeu och Las Violetas. Etiketten visar två sammanflätade vinstockar med rötterna i respektive region. Baksidestexten talar om att Bodegas Carrau under många år prövat sig fram till de bästa lägena för olika druvor i båda reionerna och nu i sin tur sammanfört de bästa av sina Tannat-druvor i det här vinet. Det där skulle kunna vara ett försök att dölja krass ekonomism i tjusig förpackning, eller en stolt vinmakares sätt att berätta om sina vedermödor att skapa en god produkt. Det faktum att vinet är döpt efter släktens anmoder, Margarita Ysern, tyder väl på det senare.
Liksom själva vinet. Till en chilistark torsdagsröra på köttfärs, korv, tomatsås och bönor var det här ett utmärkt vin. Smakrikt och inbjudande utan att vara inställsamt. Fatkaraktären stramar upp det hela utan att ta överhanden. Först är det den underliggande, goda frukten som pockar på uppmärksamhet, men till maten kommer det fram en spännande, nästan julig kryddbukett med nejlika och kanel. Ett vin för säsongen, eller för nästa års grillkvällar. Det finns fortfarande goda chanser att få tag på det här omsorgsfullt utgjorda vinet.
Jag hade gjort lite research och snokat rätt på ett reavin som ska finnas här - 2005 Ysern Tannat (nr 99138) från Uruguay, som nu kostar blott 69 kronor. Jag hittar det inte i hyllorna och damen jag frågar är tveksam. En del grejer har liksom kommit bort i flytten... Men hon har några idéer om var det kan ha smugit sig undan och pilar ut på lagret. Och se! Efter bara några minuter kommer hon tillbaka med de önskade flaskorna.
Tannat-druvorna kommer från två regioner, Cerro Chapeu och Las Violetas. Etiketten visar två sammanflätade vinstockar med rötterna i respektive region. Baksidestexten talar om att Bodegas Carrau under många år prövat sig fram till de bästa lägena för olika druvor i båda reionerna och nu i sin tur sammanfört de bästa av sina Tannat-druvor i det här vinet. Det där skulle kunna vara ett försök att dölja krass ekonomism i tjusig förpackning, eller en stolt vinmakares sätt att berätta om sina vedermödor att skapa en god produkt. Det faktum att vinet är döpt efter släktens anmoder, Margarita Ysern, tyder väl på det senare.
Liksom själva vinet. Till en chilistark torsdagsröra på köttfärs, korv, tomatsås och bönor var det här ett utmärkt vin. Smakrikt och inbjudande utan att vara inställsamt. Fatkaraktären stramar upp det hela utan att ta överhanden. Först är det den underliggande, goda frukten som pockar på uppmärksamhet, men till maten kommer det fram en spännande, nästan julig kryddbukett med nejlika och kanel. Ett vin för säsongen, eller för nästa års grillkvällar. Det finns fortfarande goda chanser att få tag på det här omsorgsfullt utgjorda vinet.
söndag 23 november 2008
Äppelbloggen
Dags för ett icke alkoholrelaterat inlägg. Äpple är min favoritfrukt men det måste vara riktiga äpplen. De sorgliga ursäkter för den äkta varan som säljs i snabbköpen gör l ingen glad. 2008 har varit ett fantastiskt äppelår i Skåne. De båda träden i sommarstugans trädgård dignade av frukt och fick stöttas upp för att grenarna inte skulle släpa i marken. Trots ett ovälkommet besök av ett gäng kvigor som åt allt de nådde har vi haft äpplen fram tills nu. Den egna skörden drygades ut med äpplen från ödetomter och mer eller mindre vildväxande frukter. De har blivit pajer, kakor, mos och passerade äpplen samt några burkar chutney. Men nu är de färska slut och därför besökte jag Kattviks Fruktodling strax utanför Båstad, ett eldorado för äppelfantasten. På c a 30 ha odlar Jan Henrysson dryga tjugotalet äppelsorter samt plommon och päron.
Jag handlade ett par lådor utav tre sorter och väl hemma genomfördes ett halvblint test med familjen som panel där det också korades ett vinnande äpple. Äpplena skalades, klyftades och provsmakades under tystnad. Varje testdeltagare poängsatte äpplena. Bästa sort fick tre, näst bästa två och tredje bästa en poäng
Mutzu, Elise och Piruette
Äpple nummer ett var Mutzu, en för mig ny sort. Ett höstäpple som är vackert gult i färgen och påminner något om Golden Deliscous till utseendet men tack och lov inte i smaken. Mutzu är kryddigt och aromatiskt men har lite klen syra och smaken blir därför något kort. Jag gissar att det sjunger på sista versen och hade förmodligen smakat bättre för en månad sedan. Gott nu men inget att spara. 8 poäng.
Äpple nummer två var Elise, en ganska ny äppelsort som definitivt hade kunnat få Snövit att ta en tugga. Färgen går i olika toner av mörkrött. Elise är ett av mina favoritäpplen. Det är hårt, saftigt och har en riktigt tuff syra, egenskaper som gör det lämpligt för lagring. När det får ligga någon månad efter skörd mildras syran och du har ett friskt äpple med perfekt balans mellan sötma och syra. Fantastiskt att äta rakt upp och ner men också fint till kakor och pajer. Vid dagens provning visade Elise forfarande upp liye tonårstemprament, något som jag gissar att en vecka i rumstemperatur kommer att dämpa. Tyvärr är Elise ännu bara tillgängligt för professionella odlare och jag hade gärna haft ett träd på tomten. Nu bär vårt Cox Pomona-träd ett par ympade Elise-grenar i väntan på ett eget träd. 7 poäng
Sista äpplet ut blev Piruette som jag köpte ett par kilo av i fjol men som var slutsålt när jag ville ha mer. Ett väldigt vackert röd-gult skiftande äpple. Piruette är det mest aromatiska av de tre. En av provningsdeltagarna förvånades över att ett äpple kunde smaka så mycket. Perfekt balans mellan sötma och syra, hårt och saftigt. En mycket speciell, inte särskilt uttalad aniston gjorde Piruette till min favorit vid dagens provning. Säkert det äpple som var i bäst mognadsfas. 9 poäng och därmed vinnande äpple
Kattviks Fruktodling gör också en väldigt fin äppelmust, pastöriserad men helt utan några tillsatser.
Julöl 2008 Akt 2 - Anniversary Ale vs Oppgigårds Winter Ale
I rapporteringen från genomgången av delar ur julölssortimentet tänkte jag att det kunde vara lite kul att jämföra de varianter som ligger nära varandra i stil och utförande. Rent geografiskt är avståndet mellan amerikanska Sierra Nevada Anniversary Ale och inhemska Oppigårds Winter Ale rätt stort men smakmässigt är de naboar. Ingen av dessa ales är några egentliga julöl utan marknadsförs som säsongöl men båda fanns med i 19/11-släppet.
Anniversary Ale är en klassiker som hängt med sedan 1980 när bryggeriet grundades. Tidigare fanns den bara på fat men förra året började man även att buteljera Anniversary Ale. Det är en gedigen och mycket balanserad amerikansk IPA. Den bjuder på friska aromer av aprikoser, citrus, kryddörter och ingefära. En viss återhållsam julighet skulle man kunna säga. Smaken är torr och stram med tydligt markerad beska och en liten men förnimbar maltsötma mot slutet. Man har definitivt inte varit återhållsam med humlen. Riktigt gott och en stor personlig favorit.
Oppigårds har inte en lika lång tradition som Sierra Nevada men det märks knappast. Winter Alen är betydligt mörkare i färgen och man kan säga att aromerna drar åt samma håll. Här finns lite mer toner av bränt socker och kavring, en viss fruktighet men mera sparsam. Smaken är fantastisk. Det är ett mycket fylligt och kraftigt öl som står upp mot det mesta i matväg. Här finns lite brända toner, en fantastisk beska och sedan vad jag tror handlar om torrhumling. En örtig, lätt syrlig beska som får mig att associera till marijuana. Inte lika uttalat som hos Dugges men tydligare än vad jag upplevt den hos någon av Oppigårds tidigare produkter.
Två mycket bra ales som där det är omöjligt att kora någon segrare. De är väldigt lika varandra men Oppigårdaren har lite mer av allt och är nog den mest juliga av de båda. Det känns skönt att slippa välja och istället ta båda
fredag 21 november 2008
Julöl 2008 akt 1- Corsendonk Christmas Ale
Häromdagen gick jag in på SB's hemsida där man numera så praktiskt kan kolla in en enskild butiks utbud när det gäller en viss produkttyp t ex julöl. Jag hittade då en synnerligen sorglig samling svenska industriprodukter och nästan ingen riktigt öl. Två dagar senare var sidan en fröjd att läsa och jag skyndade till butiken för att bunkra. Julölsinköpen har jag den hårda vägen lärt mig att inte skjuta upp.
Jag väljer att inleda årets julölande med en blegisk variant. Att jag börjar med Corsendonk Christmas Ale beror dels på att det sällan är fel med en kvällsbelgare men framförallt beror det på den behändiga flaskstorleken. Corsendonk säljs på 25 centiliters flaska, perfekt när man inlett kvällen med ett par glas för många av Tierras de Luna.
Även vid en mycket varsam upphällning sker en imponerande skumutveckling och man får en fin krona.I den skumt belysta lägenheten ser ölen nästan svart ut. När man håller glaset mot en lampa är det fortfarande nästan ogenomskinligt mörkt rödbrunt. Doften är verkligen julig. Här finns torkade aprikoser och fikon, typiska julkryddor som ingefära och kardemumma, sirap och kavring. Sötman dominerar men här finns också en viss syrlighet. En härligt komplex doft.
Smaken är inte riktigt lika kul, framförallt för att belgiska dubblar och triplar inte riktigt är min grej. Smaken följer aromerna väl men Corsendonk är lite för söt för min smak och jag saknar lite sting i beskan. Om jag för ett ögonblick kopplar bort mina preferenser så är Corsendonk utan tvekan ett komplext och balanserat öl.
Rent smakmässigt tror jag att Corsendonk skulle fungera bra till det småvarma skinkan och brunkålen, liksom till ostarna och gottebordet. Jag skulle däremot inte vilja dricka det till sillen. Allra bäst lämpar sig nog ändå Corsendonk till en stunds stilla kontemplation dan före dan.
Jag väljer att inleda årets julölande med en blegisk variant. Att jag börjar med Corsendonk Christmas Ale beror dels på att det sällan är fel med en kvällsbelgare men framförallt beror det på den behändiga flaskstorleken. Corsendonk säljs på 25 centiliters flaska, perfekt när man inlett kvällen med ett par glas för många av Tierras de Luna.
Även vid en mycket varsam upphällning sker en imponerande skumutveckling och man får en fin krona.I den skumt belysta lägenheten ser ölen nästan svart ut. När man håller glaset mot en lampa är det fortfarande nästan ogenomskinligt mörkt rödbrunt. Doften är verkligen julig. Här finns torkade aprikoser och fikon, typiska julkryddor som ingefära och kardemumma, sirap och kavring. Sötman dominerar men här finns också en viss syrlighet. En härligt komplex doft.
Smaken är inte riktigt lika kul, framförallt för att belgiska dubblar och triplar inte riktigt är min grej. Smaken följer aromerna väl men Corsendonk är lite för söt för min smak och jag saknar lite sting i beskan. Om jag för ett ögonblick kopplar bort mina preferenser så är Corsendonk utan tvekan ett komplext och balanserat öl.
Rent smakmässigt tror jag att Corsendonk skulle fungera bra till det småvarma skinkan och brunkålen, liksom till ostarna och gottebordet. Jag skulle däremot inte vilja dricka det till sillen. Allra bäst lämpar sig nog ändå Corsendonk till en stunds stilla kontemplation dan före dan.
2004 Tierras de Luna
Här är ett vin som jag snappade upp genom en diskussion bland kommentarerna på någon, jag har glömt vilken, vinblogg. Kommentarförfattaren såg Tierras De Luna som ett av de största fynden på SB och ansåg dessutom att årgång 2004 var klassen bättre än den nu aktuella 05:an. Jag gav mig ut på jakt och minsann, längst bak i hyllan bakom ett dussin nollfemmor så gömde sig ett par flaskor av rätt sort. Den som söker skall finna, lyckan står den djärve bi osv.
Var det då värt besväret ? Ja, jag tycker nog det. I karaffen är vinet imponerande med en ståtlig, ogenomskinlig blåröd färg. Doften är ungdomlig med mycket bärfruktighet, mycket cassis, balanserade fattoner och choklad. En viss syltighet kan anas men det blir inte besvärande.
Smaken är fyllig med mera av de svarta vinbären, kryddighet och lite lakrits Alkoholen känns i smaken och vinet balanserar på gränsen till klumpighet. Det räddas av en hygglig syrlighet som tillsammans med alkoholen gör att smaken hänger kvar en bra stund. Vinet smakar verkligen mycket men känns ändå hyggligt balanserat. Vid en blindtest hade jag troligtvis placerat vinet i sydfrankrike och inte i Spanien.
Tilägg dagen efter: Tack vare Mina Vinare vet jag nu varifrån jag fick tipset, Johan P:s utmärkta mat och vinblogg.
Var det då värt besväret ? Ja, jag tycker nog det. I karaffen är vinet imponerande med en ståtlig, ogenomskinlig blåröd färg. Doften är ungdomlig med mycket bärfruktighet, mycket cassis, balanserade fattoner och choklad. En viss syltighet kan anas men det blir inte besvärande.
Smaken är fyllig med mera av de svarta vinbären, kryddighet och lite lakrits Alkoholen känns i smaken och vinet balanserar på gränsen till klumpighet. Det räddas av en hygglig syrlighet som tillsammans med alkoholen gör att smaken hänger kvar en bra stund. Vinet smakar verkligen mycket men känns ändå hyggligt balanserat. Vid en blindtest hade jag troligtvis placerat vinet i sydfrankrike och inte i Spanien.
Tilägg dagen efter: Tack vare Mina Vinare vet jag nu varifrån jag fick tipset, Johan P:s utmärkta mat och vinblogg.
onsdag 19 november 2008
Säsongens öl - återigen
Billigt vin rör sig i viss mån i cykler, och följer i detta årstidernas växlingar. Redan har ett år förflutit sedan starten och det lackar åter mot jul. Ett säkert tecken är Systembolagets lansering av julöl, och idag - 19:e november - är det dags. På väg hem från jobbet stannar jag till vid mitt lokala bolag, det vid Triangelen i Malmö.
I början av nittiotalet - då Brödraskapet Runt Oskarssons Tapetbord (B.R.O.T) hade sina mest intensiva verksamhetsår - var det fortfarande vin- och spritförsäljning över disk på det här bolaget. Men redan då var det självbetjäning på öl, och det var denna avdelning som lockade den devote B.R.O.T-medlemmen.
B.R.O.T. var ett homosocialt och grabbigt (och mycket underhållande) sällskap som samlades då och då och provade öl. Vid bildandet var Bolagets ölsortiment inte så välutvecklat och vi betade raskt av det de första sammankomsterna. När någon medlem varit på resa och hade med sig någon godsak från Tjeckoslovakien, Belgien eller Tyskland gick det som ett sus genom församlingen. Det var väl bara vid ett tillfälle, då en broder varit i Polen och presenterade för oss andra en ävja som mest liknade och smakade som Wislas grumliga vatten, som den bistra verkligheten överskuggade förväntan. Ofta företogs expeditioner till Köpenhamn, där det fanns en välsorterad butik på Gammelstrand med exotiska sorter som Delirium Tremens och Chimay.
Så småningom kom det nya spännande tillskott i systemets utbud, i takt med att allmänhetens ölintresse närmade sig B.R.O.T.'s nivåer. Sammankomsterna blev efter hand mer tematiska, kanske ägnades en provning åt mellaneuropeisk pilsner och en annan åt ale, vilket kanske var mer stringent men inte lika halsbrytande. Effekten av att blanda porter, belgisk klosteröl och allsköns andra sorter under en kväll låter sig svårligen beskrivas.
Jag minns - och påminns där jag nu står framför hyllor fyllda av svensk och utrikisk säsongsöl - med skräckblandad förtjusning en sammankomst dedikerad åt julöl. Kanske hade vi medvetet begränsat oss till den svenska, sötsliskiga varianten och valt bort klassiker som Young's Winter Warmer eller Anchor Christmas Ale, vilka var med redan på den tiden. Jag har alltid haft ett avvaktande förhållande till den svenska julölen från bryggerijättarna, och efter denna kväll dröjde det ett bra tag innan jag närmade mig den överhuvudtaget. Ett femtontal sorter på raken, varav vissa synnerligen osmakliga, är inte att leka med.
Trots vårt grundliga arbete hann vi bara utforska en liten del av öluniversat, och verksamheten ebbade ut ungefär i samma veva som mikrobryggerier började etablera sig runt om i landet och utomlands. Den sista gången vi samlades i mer organiserad form gick turen till det då nyligen etablerade färskölsbryggeriet i Ystad, där vi visades runt och provade de lokala brygderna.
När jag nu försöker välja är det slående hur marknaden utvecklats sedan B.R.O.T.'s insomnande. Vilken dag som helst kan man gå in på Triangelen och hitta Oppigårds Golden Ale, Bedarö Bitter och många andra trevligheter. Säsongsbetonad öl och ale har blivit en viktig försäljningsnisch och många slåss om uppmärksamheten. Oppigårds, Nynäshamns Ångbryggeri, Jämtlands bryggeri, Nils Oskars med flera är självklara utmanare till de stora märkena och sticker också ut genom snyggare och mer personligt utformade produkter.
Det finns också ett brett, närmast förvirrande utbud av internationella sorter, från franska Saint Landelin Spécial Noël till The Shipyard Longfellow Winter Ale. Ändå saknar jag flera av förra årets godingar, som Bad Elf från Shelton Brothers. Mitt urval måste bli begränsat, och tyngdpunkten för min del hamnar på ale-sorter utan direkt julkoppling. Jag värjer mig mot att köpa en flaska med tomte eller ren på etiketten redan nu.
Denna premiärkväll blir det ett heat mellan Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus och Oppigårds Winter Ale.
Midvinternattens Mörker. Etiketten är stilren och enkel. I glaset är drycken verkligen svart som vinternatten. Skummet ser till en början lovande krämigt ut men krymper snabbt ihop och försvinner. Doften är minst sagt julig, sötaktig med pomerans och kryddnejlika som mest framträdande av alla de där julkryddorna som signalerar julstämning. Inte kvalmig utan mer åt det syrliga hållet, men lite mer julölsvarning än vad jag hade hoppats på. Smaken är bränd, ganska påträngande och lång som en följetong men ändå tämligen platt och spritig. Om man gillar den är det ju ett plus, om man inte blir så förtjust är det en plåga. Jag blir inte särdeles förtjust. Jämfört med mången svensk julöl må Midvinternattens Mörker vara friskare, och till doppet i grytan skulle det kanske funka, men efter ett halvt glas är jag mer än nöjd. Alldeles för mycket alkohol, risk för redlöshet innan tomten hunnit innnaför dörren.
Oppigårds Winter Ale. Ok, jag är partisk genom att ha goda erfarenheter av Oppigårds, men redan vid upphällningen får denna ale ett försprång - mörkt med en djupt brunröd nyans, ett skum som fyller glaset och bildar en långsamt sjunkande krona. Doften är klassisk, metalliskt syrlig och citrusfruktig. Och smaken: en närmast chockartad beska, mer extrem än brukligt från Dalabryggeriet. En riktig rackare! Jag föredrar i normala fall min ale med mer frukt, något som utlovas i doften men som inte infrias. Ändå greppar jag poängen, det här är en kompromisslös kompis till den feta julmaten. Eftersmaken tumlar runt länge och skulle bränna ren flabben från alla julbordsrester, men här finns inte ett uns av den klibbiga sötma som konkurrenten från Sigtuna sölade ner med. Det här kan man lätt dricka några flaskor av och bli go' och gla' när tomten kommer.
I början av nittiotalet - då Brödraskapet Runt Oskarssons Tapetbord (B.R.O.T) hade sina mest intensiva verksamhetsår - var det fortfarande vin- och spritförsäljning över disk på det här bolaget. Men redan då var det självbetjäning på öl, och det var denna avdelning som lockade den devote B.R.O.T-medlemmen.
B.R.O.T. var ett homosocialt och grabbigt (och mycket underhållande) sällskap som samlades då och då och provade öl. Vid bildandet var Bolagets ölsortiment inte så välutvecklat och vi betade raskt av det de första sammankomsterna. När någon medlem varit på resa och hade med sig någon godsak från Tjeckoslovakien, Belgien eller Tyskland gick det som ett sus genom församlingen. Det var väl bara vid ett tillfälle, då en broder varit i Polen och presenterade för oss andra en ävja som mest liknade och smakade som Wislas grumliga vatten, som den bistra verkligheten överskuggade förväntan. Ofta företogs expeditioner till Köpenhamn, där det fanns en välsorterad butik på Gammelstrand med exotiska sorter som Delirium Tremens och Chimay.
Så småningom kom det nya spännande tillskott i systemets utbud, i takt med att allmänhetens ölintresse närmade sig B.R.O.T.'s nivåer. Sammankomsterna blev efter hand mer tematiska, kanske ägnades en provning åt mellaneuropeisk pilsner och en annan åt ale, vilket kanske var mer stringent men inte lika halsbrytande. Effekten av att blanda porter, belgisk klosteröl och allsköns andra sorter under en kväll låter sig svårligen beskrivas.
Jag minns - och påminns där jag nu står framför hyllor fyllda av svensk och utrikisk säsongsöl - med skräckblandad förtjusning en sammankomst dedikerad åt julöl. Kanske hade vi medvetet begränsat oss till den svenska, sötsliskiga varianten och valt bort klassiker som Young's Winter Warmer eller Anchor Christmas Ale, vilka var med redan på den tiden. Jag har alltid haft ett avvaktande förhållande till den svenska julölen från bryggerijättarna, och efter denna kväll dröjde det ett bra tag innan jag närmade mig den överhuvudtaget. Ett femtontal sorter på raken, varav vissa synnerligen osmakliga, är inte att leka med.
Trots vårt grundliga arbete hann vi bara utforska en liten del av öluniversat, och verksamheten ebbade ut ungefär i samma veva som mikrobryggerier började etablera sig runt om i landet och utomlands. Den sista gången vi samlades i mer organiserad form gick turen till det då nyligen etablerade färskölsbryggeriet i Ystad, där vi visades runt och provade de lokala brygderna.
När jag nu försöker välja är det slående hur marknaden utvecklats sedan B.R.O.T.'s insomnande. Vilken dag som helst kan man gå in på Triangelen och hitta Oppigårds Golden Ale, Bedarö Bitter och många andra trevligheter. Säsongsbetonad öl och ale har blivit en viktig försäljningsnisch och många slåss om uppmärksamheten. Oppigårds, Nynäshamns Ångbryggeri, Jämtlands bryggeri, Nils Oskars med flera är självklara utmanare till de stora märkena och sticker också ut genom snyggare och mer personligt utformade produkter.
Det finns också ett brett, närmast förvirrande utbud av internationella sorter, från franska Saint Landelin Spécial Noël till The Shipyard Longfellow Winter Ale. Ändå saknar jag flera av förra årets godingar, som Bad Elf från Shelton Brothers. Mitt urval måste bli begränsat, och tyngdpunkten för min del hamnar på ale-sorter utan direkt julkoppling. Jag värjer mig mot att köpa en flaska med tomte eller ren på etiketten redan nu.
Denna premiärkväll blir det ett heat mellan Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus och Oppigårds Winter Ale.
Midvinternattens Mörker. Etiketten är stilren och enkel. I glaset är drycken verkligen svart som vinternatten. Skummet ser till en början lovande krämigt ut men krymper snabbt ihop och försvinner. Doften är minst sagt julig, sötaktig med pomerans och kryddnejlika som mest framträdande av alla de där julkryddorna som signalerar julstämning. Inte kvalmig utan mer åt det syrliga hållet, men lite mer julölsvarning än vad jag hade hoppats på. Smaken är bränd, ganska påträngande och lång som en följetong men ändå tämligen platt och spritig. Om man gillar den är det ju ett plus, om man inte blir så förtjust är det en plåga. Jag blir inte särdeles förtjust. Jämfört med mången svensk julöl må Midvinternattens Mörker vara friskare, och till doppet i grytan skulle det kanske funka, men efter ett halvt glas är jag mer än nöjd. Alldeles för mycket alkohol, risk för redlöshet innan tomten hunnit innnaför dörren.
Oppigårds Winter Ale. Ok, jag är partisk genom att ha goda erfarenheter av Oppigårds, men redan vid upphällningen får denna ale ett försprång - mörkt med en djupt brunröd nyans, ett skum som fyller glaset och bildar en långsamt sjunkande krona. Doften är klassisk, metalliskt syrlig och citrusfruktig. Och smaken: en närmast chockartad beska, mer extrem än brukligt från Dalabryggeriet. En riktig rackare! Jag föredrar i normala fall min ale med mer frukt, något som utlovas i doften men som inte infrias. Ändå greppar jag poängen, det här är en kompromisslös kompis till den feta julmaten. Eftersmaken tumlar runt länge och skulle bränna ren flabben från alla julbordsrester, men här finns inte ett uns av den klibbiga sötma som konkurrenten från Sigtuna sölade ner med. Det här kan man lätt dricka några flaskor av och bli go' och gla' när tomten kommer.
måndag 17 november 2008
2005 Tüzkö Domb Cabernet Franc Merlot
Dags för något bortom allfarvägarna, en ungersk cuvée på cabernet franc och merlot från distriktet Tolna
lördag 15 november 2008
2006 Pouilly-Fume´Clos Joanne D'Orion
Sauvignon Blanc håller på att bli min vita favoritdruva. Jag har inte alltid kommit överens med den, jag tror att jag har behövt en viss tillvänjning, men efter att ha druckit Sauvignon Blanc med viss regelbundenhet under det senaste året har jag blivit rätt hooked. Min förtjusning och fascination handlar mycket om hur druvan trots vissa återkommande grundrag uppträder i så många olika skepnader.
Pouilly-Fumé är ett nytt område för mig men producenten Gitton känner jag väl från deras bas-Sancerre. Kvällens vin säljs för tillfället till nedsatt pris och kostar nu 127 kr istället för 159.
Pouilly Fumé Clos Joanne D'Orion är ljusgult med vissa gröna reflexer. Doften är god men lite klen. Jag hittar ananas, citrus, grön paprika och mineraler i doften. Smaken är som sig bör mycket frisk med fin syra. Här finns en lite återhållen smak av tropisk frukt och citrus och tydliga mineraler. Det känns lite väl klent och lätt. Eftersmaken kunde gärna fått hänga kvar en stund till. Sammanfattningsvis ett gott men rätt ordinärt Sauvignon Blanc. Inget att springa benen av sig efter men heller inget som det känns det minsta besvärande att ha ett gäng flaskor av i garderoben.
Pouilly-Fumé är ett nytt område för mig men producenten Gitton känner jag väl från deras bas-Sancerre. Kvällens vin säljs för tillfället till nedsatt pris och kostar nu 127 kr istället för 159.
Pouilly Fumé Clos Joanne D'Orion är ljusgult med vissa gröna reflexer. Doften är god men lite klen. Jag hittar ananas, citrus, grön paprika och mineraler i doften. Smaken är som sig bör mycket frisk med fin syra. Här finns en lite återhållen smak av tropisk frukt och citrus och tydliga mineraler. Det känns lite väl klent och lätt. Eftersmaken kunde gärna fått hänga kvar en stund till. Sammanfattningsvis ett gott men rätt ordinärt Sauvignon Blanc. Inget att springa benen av sig efter men heller inget som det känns det minsta besvärande att ha ett gäng flaskor av i garderoben.
2005 Castello di Lispida Amphora
De som följt bloggen en tid känner till min fascination för det lite slarvigt brukar kallas för naturliga viner. Viner gjorda på druvor som odlats biodynamiskt och helt utan tillsatser. Castello di Lispida är medlem i Vini Veri en hardcore vini naturali producent. Amphora är deras mest extrema variant. Druvorna, 80 % Tocai, 20 % Ribolla Gialla, jäser i stora underjordiska terracotta-kärl under ett par veckor. Därefter försluts kärlen och jäsningen pågår till vårdagjämningen. Sedan tas skalresterna bort, vinet hälls tillbaka i lerkärlen där de lagras ytterligare åtta månader innan buteljering.
Vinmakaren Alessandro Sgaravatti är förstås mycket influerad av Josko Gravner ifrån Friuli men Catsello di Lispidas vinmarker ligger i Venetien, ett par mil söder om Padova i ett annars lite anonymt distrikt.
Jag drack ett annat av Castello di Lispidas vin, Terralba, och blev mycket fötjust. Vad som inte framgår av det inlägget är att vinet utvecklade sig mycket fint i den öppnade flaskan och blev allt mer komplext. M a o så är nog Terralba bättre än vad som framgår av inlägget och därför var mina förväntningar på topp när jag satte korkskruven i min enda flaska Amphora. Jag ska villigt erkänna att öppnandet föregicks av en svår attack av korkskruvsångest väl medveten om att det var några åt för tidigt. Dessutom kanske en torsdagskväll med gulasch på menyn inte var den inramningen som Amphora förtjänade. Efter en stunds velande drogs dock korken ur flaskan och vinet dekanterades med stor försiktighet.Amphora genomgår ju ingen filtrering och det blir kvar en rejäl bottensats i flaskan.
Trots dekanteringen och att flaskan förvarats stående i ett par dygn så är vinet lite lätt grumligt. Beslöjat skulle man kunna säga. Färgen är åt det gyllengula hållet som är så vanligt bland vita viner som haft långvarig skalkontakt men här finns också ett lätt rosa inslag.
Jag tycker mig också känna igen en del aspekter av doften. Den är stor och kraftigt sötblommig. Rosor eller linjekonvaljer, lite citrus och mineraler. Här finns också något som inte känns så angenämt. Först associerar jag till mera mineraler, det påminner om doften som uppstår när man slår två gråstenar mot varandra. Intressant. Till en början. Tyvärr blir denna aspekten alltmer framträdande och efter en stund påminner aromerna om de som kan strömma från en tågluffares gympadojor.
Smaken är initialt rätt återhållen. Blommigheten går igen men här finns ingen sötma alls. Vinet är helt torrt och syran är mycket framträdande och tankarna drar iväg mot surkål. Efter en stund i glaset kapsejsar det fullständigt. Det är bara illasmakande och surt.
Uppenbarligen en defekt flaska. Kanske har vinet inte klarat resan från Italien, kanske har det inte förvarats som det borde. Det är säkert så att viner helt utan tillsatser kräver lite försiktigare hantering. Jag hoppas att kunna besöka Castello di Lispida inom kort och få möjlighet att prova Amphora i både röd och vit version liksom senare årgångar av Terralba.
Vinmakaren Alessandro Sgaravatti är förstås mycket influerad av Josko Gravner ifrån Friuli men Catsello di Lispidas vinmarker ligger i Venetien, ett par mil söder om Padova i ett annars lite anonymt distrikt.
Jag drack ett annat av Castello di Lispidas vin, Terralba, och blev mycket fötjust. Vad som inte framgår av det inlägget är att vinet utvecklade sig mycket fint i den öppnade flaskan och blev allt mer komplext. M a o så är nog Terralba bättre än vad som framgår av inlägget och därför var mina förväntningar på topp när jag satte korkskruven i min enda flaska Amphora. Jag ska villigt erkänna att öppnandet föregicks av en svår attack av korkskruvsångest väl medveten om att det var några åt för tidigt. Dessutom kanske en torsdagskväll med gulasch på menyn inte var den inramningen som Amphora förtjänade. Efter en stunds velande drogs dock korken ur flaskan och vinet dekanterades med stor försiktighet.Amphora genomgår ju ingen filtrering och det blir kvar en rejäl bottensats i flaskan.
Trots dekanteringen och att flaskan förvarats stående i ett par dygn så är vinet lite lätt grumligt. Beslöjat skulle man kunna säga. Färgen är åt det gyllengula hållet som är så vanligt bland vita viner som haft långvarig skalkontakt men här finns också ett lätt rosa inslag.
Jag tycker mig också känna igen en del aspekter av doften. Den är stor och kraftigt sötblommig. Rosor eller linjekonvaljer, lite citrus och mineraler. Här finns också något som inte känns så angenämt. Först associerar jag till mera mineraler, det påminner om doften som uppstår när man slår två gråstenar mot varandra. Intressant. Till en början. Tyvärr blir denna aspekten alltmer framträdande och efter en stund påminner aromerna om de som kan strömma från en tågluffares gympadojor.
Smaken är initialt rätt återhållen. Blommigheten går igen men här finns ingen sötma alls. Vinet är helt torrt och syran är mycket framträdande och tankarna drar iväg mot surkål. Efter en stund i glaset kapsejsar det fullständigt. Det är bara illasmakande och surt.
Uppenbarligen en defekt flaska. Kanske har vinet inte klarat resan från Italien, kanske har det inte förvarats som det borde. Det är säkert så att viner helt utan tillsatser kräver lite försiktigare hantering. Jag hoppas att kunna besöka Castello di Lispida inom kort och få möjlighet att prova Amphora i både röd och vit version liksom senare årgångar av Terralba.
måndag 10 november 2008
Råd om vin anno 1957
I Nya systembolagets prislista för oktober 1957 finns det några råd om vin. Jämfört med råden i ABC för värdinnan från 30-talet och Hem och hushåll från 40-talet, vill man här ta ner det högtidliga som tycks ha varit förknippat med vindrickande: "Att dricka vin kräver inga särskilda ceremonier. De traditioner och sedvänjor som förekommer inom detta område behöver man inte alls känna sig bunden av; man kan dricka vilket vin som helst som man själv tycker om till praktiskt taget vad som helst." Kåldolmar och Knutstorp Sparkling (det svenska fruktvinet från Knutstorps egendom för 9:50 buteljen) kanske, eller dyringvinet Schloss Böckelheimer Riesling Spätlese (11 kronor) till oxfilén måhända. Personlig smak och i viss mån portmonnän fäller avgörandet, men "inköp av ett gott vin behöver dock inte medföra något större ekonomiskt utlägg: utmärkta härtappade viner finns att få från 2:75 flaskan." Nämligen vita Castelo med portugisiskt ursprung.
Hur mycket vinanarki som spreds i riket till följd av Systemets lössläppta anvisningar - eller hur mycket de bidrog till populariseringen av vinet som sällskaps- och måltidsdryck i de breda folklagren - är svårt att utröna. Men när det gäller födointag och dryckesvanor ser man sig ändå kallad att mana till försiktighet: "I sammanhanget bör kanske framhållas det olämpliga i att börja en större måltid med feta och söta rätter eller med snaps och starka viner. Magen mättas och smaksinnet avtrubbas av en sådan inledning."
Inte heller behöver man göra sig något större besvär vid förberedelserna inför drickandet. Det är bra om man köper hem vinet några timmar innan serveringen och ser till att det röda inte är för kallt och det vita för varmt, så är man i stort sett hemma. Om man dekanterar är det bra att göra det försiktigt med tanke på eventuell fällning. Det kritiska momentet är själva uppdragandet av korken: "Ryck aldrig upp en kork, ty genom det vakuum som då uppstår kan buteljen brista. Detta blir givetvis särskilt fatalt om man - vilket inte är tillrådligt - håller buteljen mellan knäna." Istället anmodas man försiktigt lirka upp korken ur flaskhalsen.
Det där har jag aldrig tänkt på, och har ryckt ganska rejält i korkar genom åren utan att någon flaska splittrats. Var det glaskvalitén i de härtappade flaskorna som var sämre, eller var det de importerade buteljerna som ansågs sköra? Man får ju anta att det fanns en reell risk att ta hänsyn till, och jag kan livligt föreställa mig reaktionen om någon vinovan släkting i Vantinge fått för sig att prova Castello del Monte (3:50 flaskan) och fått rödtjut över hela sig. Aldrig mera vin, tillbaka till kaffejög och grogg för eviga tider!
Hur mycket vinanarki som spreds i riket till följd av Systemets lössläppta anvisningar - eller hur mycket de bidrog till populariseringen av vinet som sällskaps- och måltidsdryck i de breda folklagren - är svårt att utröna. Men när det gäller födointag och dryckesvanor ser man sig ändå kallad att mana till försiktighet: "I sammanhanget bör kanske framhållas det olämpliga i att börja en större måltid med feta och söta rätter eller med snaps och starka viner. Magen mättas och smaksinnet avtrubbas av en sådan inledning."
Inte heller behöver man göra sig något större besvär vid förberedelserna inför drickandet. Det är bra om man köper hem vinet några timmar innan serveringen och ser till att det röda inte är för kallt och det vita för varmt, så är man i stort sett hemma. Om man dekanterar är det bra att göra det försiktigt med tanke på eventuell fällning. Det kritiska momentet är själva uppdragandet av korken: "Ryck aldrig upp en kork, ty genom det vakuum som då uppstår kan buteljen brista. Detta blir givetvis särskilt fatalt om man - vilket inte är tillrådligt - håller buteljen mellan knäna." Istället anmodas man försiktigt lirka upp korken ur flaskhalsen.
Det där har jag aldrig tänkt på, och har ryckt ganska rejält i korkar genom åren utan att någon flaska splittrats. Var det glaskvalitén i de härtappade flaskorna som var sämre, eller var det de importerade buteljerna som ansågs sköra? Man får ju anta att det fanns en reell risk att ta hänsyn till, och jag kan livligt föreställa mig reaktionen om någon vinovan släkting i Vantinge fått för sig att prova Castello del Monte (3:50 flaskan) och fått rödtjut över hela sig. Aldrig mera vin, tillbaka till kaffejög och grogg för eviga tider!
Brother Thelonious
Det har varit lite klent med ölinläggen ett tag. Det beror inte på att vi slutat dricka öl utan mer på att det mest blivit de gamla vanliga sorterna. I lördags när jag lämnade in minrea-beställning fanns det inget intressant kvar på nyhetshyllan. Bland ale-flaskorna fanns det däremot en del som lockade, däribland en som den självutnämde öltalibanen Bengavoice bloggat om.
Brother Thelonious är en amerikansk tolkning av belgisk klosteröl och en hyllning till en av jazzens stora. När amerikanerna tolkar IPA brukar de ta ut svängarna så att resultatet blir over the top men denna amrobelgare är mer sansad än de flesta av förebilderna från Flandern.
Färgen är mörkt brunröd, kanske man skulle kunna kalla den för mörkt bärnstensfärgad och ger ett rejält skumlager vid upphällningen. Doften är rejält stor, komplex och inbjudande. Det söta dominerar med kavring, mörk sirap, choklad och fin fruktighet. Smaken har en stor fyllighet, till en början söt med sirap och kanderad frukt. Mot slutet tar en balanserad beska och mild syrlighet som påminner om balasamvinäger över.
Ett gott och rätt spännande öl som fungerade bra för mig som inte är helt förtjust i belgisk klosteröl. Funkade riktigt bra till en bit Saint Agur på kavring, pepparkaka och knäckebröd. Kul med hyllningen till Thelonious Monk, en pionjär som verkligen förtjänar att höras. Jag kan inte låta bli att fundera över vilka svenska artister som Oppigårds eller Dugges skulle kunna tillägna en öl. Peps Perssons Raucbier kanske ?
söndag 9 november 2008
2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc
Kokt kyckling i curry - en rätt vi minns från barndomen men som vi sällan kommer ihåg att laga. Min själs älskade använde saften från en apelsin i såsen, vilket gav den önskade sötsyrligheten åt rätten. Jag slantade morötter, marinerade dem i lite olja med apelsinsaft och äppelcidervinäger. Salt och peppar. Hackade över färsk koriander.
Till detta 2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc (nr 98677). Vinet har en intressant, mustig arom som inbjuder att sniffa runt länge i glaset. Något svårdefinierat, nästan jordigt och fatigt som lockar och gäckar doftsinenna. Kanske någon varning om alkoholöverslag, som dessbättre inte följer med i smaken. Som är rund och fet och bjuder på lätt ankomna, sötsyrliga höstäpplen och citrus. Något tyngre och djupare än vad chenin blanc brukar vara, vilket är positivt menat. Påminner lite om de spännande viner Esping och jag mötte under den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Till maten var det riktigt bra.
Ett bättre reaköp än 2006 Tenuta Solar La posta (nr 98357), en Soave classico gjord på garganega. Ligger doft- och smakmässigt i samma räjonger som Stormhoek, men är mer insmickrande, lite parfymerat oljigt och i längden ointressant. Nej, soave lyckades inte charma oss den här gången heller. Jag tyckte inte det var så illa som MSÄ, som blev rent avogt inställd när vi öppnade en flaska till lördagskvällens lax- och kokosmjölksgryta med bulgur. Halvtorr ävja, menade hon.
Dessa hätska känslor tror jag i och för sig mestadels var riktade mot budbäraren/korkuppdragaren - det vill säga undertecknad - och grundade sig i den bitterhet MSÄ kände för att jag under fredagskvällen sugit i mig all resterande Poire Christian Drouin (nr 1849), en mycket torr päroncider från Normandie som hon tänkt sig avnjuta även denna kväll. "Svamp" och "egoist" var bara några av de tillmälen jag fick utstå.
Och naturligtvis fanns det ingen ursäkt för mitt beteende. Att den flaska 2006 Montepasso (nr 2550) från annars pålitliga kooperativet Moncaro jag korkat upp var defekt, frizzante och helt död, hjälps inte. Jag kan inte heller med någon större trovärdighet skylla mitt felsteg på den besvikelse jag kände över att inte kunna genomföra min plan, nämligen att skriva ett spirituellt inlägg med utgångspunkt i vinskribenten Lawrence Osbournes reserapport från Rosso Conero, där han bland annat möter vinmakaren Terni som är Dylan-fantast och gör viner som heter sådant som Visions of Johanna. Osbournes bok The accidental connoiseur har jag fått låna av Esping, som menar att det är det skojigaste han läst i genren. Ber att få återkomma om honom, kanske även i fråga om Montepasso. Ett vin från Ternis Fattoria Le Terraze, 2000 Sassi Neri, importeras visserligen av en firma i Köpenhamn men kostar 250 DKr. Även utan finanskris och sjunkande svensk valuta får jag nog hålla mig till Rosso Coneros billigare tjut.
Apropå Bob känner jag inte till så mycket om hans vinpreferenser nuförtiden. Han lär ha varit svag för bourgogne när han var som hippast runt 1965-66, och skaldar ju också i Just Like Tom Thumb's Blues:
I started out on burgundy
But soon hit the harder stuff
Everybody said they'd stand behind me
When the game got rough
But the joke was on me
There was nobody even there to call my bluff
I'm going back to New York City
I do believe I've had enough
Han skulle kanske hållit sig till bourgognen och avhållit sig från Mary Jane och skojiga piller - fast då hade vi förmodligen aldrig fått lyssna på Visions of Johanna och Terni hade inte gjort sitt vin. Kaosteorin regerar.
lördag 8 november 2008
Ett fornfynd
Under rotandet i släktgårdens bråte hittar jag en prislista från Nya Systemaktiebolaget. Den är från oktober 1957 och listar viner och spritdrycker.
Min far och hans bröder var med säkerhet mest intresserade av Varunummer 1, Absolut rent brännvin. Det gick åt till alla kaffejögarna och hembränning var inget man sysslade med, av rädsla för den konstapel som då var posterad i Förslövsholm (även om ryktet naturligtvis gjorde gällande att lagens långa arm inte spottade i glaset). Visserligen fann vi även en rudimentär, rostig och tillknycklad destillationsapparat underst i kökkenmöddingen på vinden, men jag minns inte att den någonsin producerade något drickbart.
En liter Renat kostade då 23:40. Idag får man hosta upp 284:28 för en liter, det vill säga drygt tio gånger så mycket. Jämförelsevis kostade ett kilo smör 6:65 1950 och lönen för en dagsverkare var 18:08 (källa: Statens försvarshistoriska museers hemsida). En liter brännvin kostade alltså en dagslön, vilket gör att sprit - liksom smör - då jämfört med idag var mycket kostsamt.
Den härtappade brandyn Eau-de-Vie (nr 385), detta klassiska groggvirke, fick man betala 22:50 för en 75:a. Idag ligger priset på 219 för en sjuttis, så prisutvecklingen är densamma som för Renat. Men ville man ha en helbutelj Svart Renault (nr 197) fick man ge så mycket som 63 kronor, och Hennessy XO gick loss på 83:75. Bara för de överlevande grosshandlartyperna, givetvis. Maltwhiskyn - nu så gångbar bland herrar av alla de slag - tycks däremot inte ha nått hit än. Förutom den härtappade Standard Selection (26:75 för 2/3-lit.but.) är det Vat 69, Doctor´s Special, Mountain Music och Johnnie Walker Red Label för hela slanten, och inte särskilt billigt heller.
Men vinet då? Tonvikten ligger förstås på franska (Bordeaux och Bourgogne) och tyska (Rhen och Mosel). Det härtappade - med beteckningar som Margaux (5:75), Pomerol (6:25) och Mersault (7:75) - utgör basen. Denna del av den svenska vinhistorien, härtappningens era, förtjänar en fördjupning vid tillfälle. Kom det hit i fat, eller per tankbåt? Vem var det som gjorde uppköpen och vem blandade? Var de härtappade sorterna bra eller bidrog de till vinets relativt låga status under så många decennier?
Det finns även en del standardmärken importerade på butelj. Här märks verkliga trotjänare som Le Cardinal (nr 3806) för 7:70 (nu 69 kr) och Mouton Cadet, som var dyrt (9:15 mot 83 idag). De årgångsbetecknade vinerna i listan är ytterst få, men det framgår av katalogen att det då som nu fanns butiker med större sortiment.
Och man kan tänka sig att det gick att göra fynd för den bevandrade och framtidsinriktade. Här finns till exempel slottstappade 1951 Ch. Haut-Bailly för 9 kronor - nu finns det en 2005 Haut-Bailly för 698 kronor i tillfälliga sortimentet. 1948 Ch. Cos d'Estournel betingade hela 12 kronor, men det är ändå en relativ spottsyver mot de 2 949 man i dag får punga ut för en 1990:a, eller de 1 782 som 2005:an kostar. Bara ett årgångsbetecknat Bourgogne-vin syns till: 1949 Volnay, det är riktigt dyrt och kostar 14:60. Ändå inte så mycket jämförelsevis, dagens Volnay-lista börjar på 339 kronor och slutar på 761.
Tänk om min far och hans bröder - vilka förblev ungkarlar livet ut - lagt sina surt förvärvade sekiner på franska slottsviner istället för på Renat (då och då forslades en lätt lastbil med tomglas till Systemet och renderade 1 krona per styck i retur). Men antagligen hade de roligare för pengarna.
De tyska Rhen- och Moselvinerna är oftare årgångsbetecknade, men då heter de sådant som Liebfraumilch Madonna (11:20, det vill säga ungefär som Cos d'Estournel) och Piesporter Falkenberg (10:00). Det tyska vita kostade skjortan, tur det fanns halvsöta La Garonne för 3:50 eller halvtorra Vin Blanc Demi-Sec för 3:25, båda härtappade storheter.
Billigt rödtjut från Italien kunde man också komma över: härtappade Castello del Monte kostade 3:50, medan man fick ge 6:75 för Chianti Antinori. Billigast var ändå vita härtappade portugisen Castelo för 2:75 och Vino Tinto Español för 3 riksdaler.Här finns faktiskt också ett rött vin från Stellenbosch i Sydafrika, importerat på butelj: Ch Libertas för 5:50, samt vita Beyaz från Turkiet för 3 kronor.
Och så champagnen, förstås. Veuve Clicquot-Ponsardin Goût Américain kunde man få för 25:50, relativt sett "billigt" med tanke på att man får ge 355 för Gula Änkan idag. Torra Mumm Cordon Rouge Brut (nr 7543) låg då på 26 kronor, idag kostar det 319. Ändå dyrt, mer än för en liter Renat. Valet för farbröderna var säkerligen lätt, katalogen är mycket välbevarad och jag antar att de inte behövde konsultera den särskilt frekvent för att göra sitt val.
Min far och hans bröder var med säkerhet mest intresserade av Varunummer 1, Absolut rent brännvin. Det gick åt till alla kaffejögarna och hembränning var inget man sysslade med, av rädsla för den konstapel som då var posterad i Förslövsholm (även om ryktet naturligtvis gjorde gällande att lagens långa arm inte spottade i glaset). Visserligen fann vi även en rudimentär, rostig och tillknycklad destillationsapparat underst i kökkenmöddingen på vinden, men jag minns inte att den någonsin producerade något drickbart.
En liter Renat kostade då 23:40. Idag får man hosta upp 284:28 för en liter, det vill säga drygt tio gånger så mycket. Jämförelsevis kostade ett kilo smör 6:65 1950 och lönen för en dagsverkare var 18:08 (källa: Statens försvarshistoriska museers hemsida). En liter brännvin kostade alltså en dagslön, vilket gör att sprit - liksom smör - då jämfört med idag var mycket kostsamt.
Den härtappade brandyn Eau-de-Vie (nr 385), detta klassiska groggvirke, fick man betala 22:50 för en 75:a. Idag ligger priset på 219 för en sjuttis, så prisutvecklingen är densamma som för Renat. Men ville man ha en helbutelj Svart Renault (nr 197) fick man ge så mycket som 63 kronor, och Hennessy XO gick loss på 83:75. Bara för de överlevande grosshandlartyperna, givetvis. Maltwhiskyn - nu så gångbar bland herrar av alla de slag - tycks däremot inte ha nått hit än. Förutom den härtappade Standard Selection (26:75 för 2/3-lit.but.) är det Vat 69, Doctor´s Special, Mountain Music och Johnnie Walker Red Label för hela slanten, och inte särskilt billigt heller.
Men vinet då? Tonvikten ligger förstås på franska (Bordeaux och Bourgogne) och tyska (Rhen och Mosel). Det härtappade - med beteckningar som Margaux (5:75), Pomerol (6:25) och Mersault (7:75) - utgör basen. Denna del av den svenska vinhistorien, härtappningens era, förtjänar en fördjupning vid tillfälle. Kom det hit i fat, eller per tankbåt? Vem var det som gjorde uppköpen och vem blandade? Var de härtappade sorterna bra eller bidrog de till vinets relativt låga status under så många decennier?
Det finns även en del standardmärken importerade på butelj. Här märks verkliga trotjänare som Le Cardinal (nr 3806) för 7:70 (nu 69 kr) och Mouton Cadet, som var dyrt (9:15 mot 83 idag). De årgångsbetecknade vinerna i listan är ytterst få, men det framgår av katalogen att det då som nu fanns butiker med större sortiment.
Och man kan tänka sig att det gick att göra fynd för den bevandrade och framtidsinriktade. Här finns till exempel slottstappade 1951 Ch. Haut-Bailly för 9 kronor - nu finns det en 2005 Haut-Bailly för 698 kronor i tillfälliga sortimentet. 1948 Ch. Cos d'Estournel betingade hela 12 kronor, men det är ändå en relativ spottsyver mot de 2 949 man i dag får punga ut för en 1990:a, eller de 1 782 som 2005:an kostar. Bara ett årgångsbetecknat Bourgogne-vin syns till: 1949 Volnay, det är riktigt dyrt och kostar 14:60. Ändå inte så mycket jämförelsevis, dagens Volnay-lista börjar på 339 kronor och slutar på 761.
Tänk om min far och hans bröder - vilka förblev ungkarlar livet ut - lagt sina surt förvärvade sekiner på franska slottsviner istället för på Renat (då och då forslades en lätt lastbil med tomglas till Systemet och renderade 1 krona per styck i retur). Men antagligen hade de roligare för pengarna.
De tyska Rhen- och Moselvinerna är oftare årgångsbetecknade, men då heter de sådant som Liebfraumilch Madonna (11:20, det vill säga ungefär som Cos d'Estournel) och Piesporter Falkenberg (10:00). Det tyska vita kostade skjortan, tur det fanns halvsöta La Garonne för 3:50 eller halvtorra Vin Blanc Demi-Sec för 3:25, båda härtappade storheter.
Billigt rödtjut från Italien kunde man också komma över: härtappade Castello del Monte kostade 3:50, medan man fick ge 6:75 för Chianti Antinori. Billigast var ändå vita härtappade portugisen Castelo för 2:75 och Vino Tinto Español för 3 riksdaler.Här finns faktiskt också ett rött vin från Stellenbosch i Sydafrika, importerat på butelj: Ch Libertas för 5:50, samt vita Beyaz från Turkiet för 3 kronor.
Och så champagnen, förstås. Veuve Clicquot-Ponsardin Goût Américain kunde man få för 25:50, relativt sett "billigt" med tanke på att man får ge 355 för Gula Änkan idag. Torra Mumm Cordon Rouge Brut (nr 7543) låg då på 26 kronor, idag kostar det 319. Ändå dyrt, mer än för en liter Renat. Valet för farbröderna var säkerligen lätt, katalogen är mycket välbevarad och jag antar att de inte behövde konsultera den särskilt frekvent för att göra sitt val.
fredag 7 november 2008
2005 Domaine Jean Fournier Marsannay Les Longeroies
"Who wants yesterday's papers", who wants yesterdays news" skanderade Jaggers/Richards för dryga fyrtio år sedan. Med tanke på hur snabbt en del av systemets reasortiment försvinner från hyllorna verkar svaret på frågorna vara att det är rätt många. Kvällens vin var en av förra årets decembernyheter. Jag inhandlade en flaska efter att Finare Vinare författat några vänliga ord utan att på något sätt vara översvallande. Av någon anledning har det inte blivit av att jag provat det förrän nu. Att det blir nu beror på att vinet reas ut. Ska det handlas flera till det nya rabatterade priset får det bli nu då det bara finns ett väl utspritt dussin kvar på SB's hyllor.
2005 Marsannay Les Longeroies är förvånansvärt mörkt och tätt i färgen. Blårödlila är SB's beskrivning och jag ingenting alls att invända eller tillägga. Doften är intressant. Här finns en fin bärighet med aromer från hallon. slån och lingon som blandas med fattoner och en rätt framträdande unkenhet. Tänk en sommarstugemadrass innan vårens första vädring. Den pinot-typiska kryddigheten lyser med sin frånvaro Smaken överraskar även den. Vinet är fylligare än väntat med fin syra. Året i garderoben verkar ha rundat av vinet. Här finns ingen kärvhet, inga kanter som behöver slipas av. Ett gott, rättframt, bärigt och hyggligt men inte särskilt druvtypiskt Pinot Noir-vin som helt klart är ett litet fynd.
onsdag 5 november 2008
Gårdagens nyheter till dagsfärska priser
Min vana trogen har jag noll koll på senaste släppet i det tillfälliga sortimentet. Istället - också min vana trogen - bläddrar jag i listan över viner Systembolaget sänkt priset på. Det är även detta månadsskifte en hel drös.
Jag förundras över mängden viner som lanserats och som jag inte minns att jag sett, läst om eller ännu mindre druckit. Bland annat finns i reasortimentet 30 spanska viner, alltifrån Enye Tempranillo för 46 pix till Finca Garbet för 750 kronor (tidigare 944). Enye lanserades av allt att döma i april 2006 - som en kandidat till det ordinarie sortimentet - och har funnits på reahyllan en längre tid. Nu finns det ett tjugotal flaskor kvar. Man kan anta att det är ett dussinvin som tagits in i stor volym, men som mötts av svalt intresse.
Finca Garbet befinner sig i andra änden av spektrat. Ett prestigevin som görs i mycket liten volym. I juni 2008 kom 24 flaskor till Bolaget (enligt BK Wines lista). Nu när det reas ska det finans 25 (?) kvar enligt Systemets hemsida. Med reservation för vissa felkällor tycks köpintresset ha varit tämligen svalt för att inte säga obefintligt. Kanske kan prissänkningen göra susen.
Man kan naturligtvis imponeras över bredden i Bolagets utbud, från vardagsrödtjut till mest obskyra specialvin. Samtidigt kan man fråga sig hur ett vin som Finca Garbet ska nå ut till sina potentiella kunder. Det tas in i för liten mängd för att bedömas av vinskribenter i dagstidningarna, spanska viner är inte särskilt heta just nu och inte slänger man upp en tusenlapp för att kolla om det är värt sitt pris, för att sedan hala fram sex lakan till om det visar sig värt att lagra några år (eller har potential att öka i värde på vinmarknaden). Det finns kanske någon därute som längtat efter att kunna köpa just detta vin - fast snarare inte, tydligen - men det verkar som en högoddsare att vin och köpare ska finna fram till varandra.
Detsamma gäller i de lägre prisklasserna. Här är lanseringen omfattande och kvaliteten skiftande. Hur ska man välja? Vad skulle få mig att köpa Espelt Vidivi 2004 (nr 97481) eller Ops de Loxarel 2006 (nr 96025) som båda lanserades för 79 kronor när det begav sig. Jo, om de får finfina recensioner naturligtvis - men då måste de konkurrera med alla andra viner som också får gott betyg. Det brukar ju ändå vara ett gäng som får fem eller fyra fyrar i GP och tre plus av Kronstam varje månad. Espelt Vidivi har fått hela fyra plus av Aftonbladets vinskribenter, medan Ops de Loxarel - som man tog hit 30 000 flaskor av i maj 2008 - fick två njugga hästar av Sydsvenskan och bedömdes icke prisvärt av BK Wine. Det krävs alltså en hel del marknadsundersökning, tålamod och intresse för att nosa sig fram till de bästa köpen.
Kanske är det därför jag gillar den röda listan. Några flaskor Espelt Vidivi för 63 kronor - tja, varför inte? Men det jag mer omedelbart fastnar för i listan är det här:
2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252). Dök upp så sent som i augusti i en volym av 6 000 flaskor. MSVin har druckit det med välbehag och det fick bra betyg i GP och DN. Måhända för att stoppas undan ett år eller två. 79 kronor mot hundringen jämnt tidigare bör göra det till ett riktigt bra köp. Kommer från La Clape, liksom det vin Esping för några dagar sedan prövade här.
Jag slår också mina lovar runt sydafrikanska 2005 Newton Johnson (97674), numera 109 kronor, och 2006 Terra Solare (99687) för 79 spänn, men tror jag avvaktar med dem. Bättre då försöka jaga rätt på de ynka flarror Castello del Poggio som kanske finns kvar. Naturligtvis blev det aldrig av att jag bunkrade upp av det inför hösten och nu är det i princip slut på Bolaget. Inte prisnedsatt, men gott.
På den vita sidan borde jag kanske kolla upp spanska 2006 Ètim Blanc (98626) från Montsant, för att spinna vidare på tråden från förra månadens rödvinsutflykt i regionen och för att Kronstam tycker det är ett speciellt vin. 63 kronor kostar det nuförtiden.
Jag förundras över mängden viner som lanserats och som jag inte minns att jag sett, läst om eller ännu mindre druckit. Bland annat finns i reasortimentet 30 spanska viner, alltifrån Enye Tempranillo för 46 pix till Finca Garbet för 750 kronor (tidigare 944). Enye lanserades av allt att döma i april 2006 - som en kandidat till det ordinarie sortimentet - och har funnits på reahyllan en längre tid. Nu finns det ett tjugotal flaskor kvar. Man kan anta att det är ett dussinvin som tagits in i stor volym, men som mötts av svalt intresse.
Finca Garbet befinner sig i andra änden av spektrat. Ett prestigevin som görs i mycket liten volym. I juni 2008 kom 24 flaskor till Bolaget (enligt BK Wines lista). Nu när det reas ska det finans 25 (?) kvar enligt Systemets hemsida. Med reservation för vissa felkällor tycks köpintresset ha varit tämligen svalt för att inte säga obefintligt. Kanske kan prissänkningen göra susen.
Man kan naturligtvis imponeras över bredden i Bolagets utbud, från vardagsrödtjut till mest obskyra specialvin. Samtidigt kan man fråga sig hur ett vin som Finca Garbet ska nå ut till sina potentiella kunder. Det tas in i för liten mängd för att bedömas av vinskribenter i dagstidningarna, spanska viner är inte särskilt heta just nu och inte slänger man upp en tusenlapp för att kolla om det är värt sitt pris, för att sedan hala fram sex lakan till om det visar sig värt att lagra några år (eller har potential att öka i värde på vinmarknaden). Det finns kanske någon därute som längtat efter att kunna köpa just detta vin - fast snarare inte, tydligen - men det verkar som en högoddsare att vin och köpare ska finna fram till varandra.
Detsamma gäller i de lägre prisklasserna. Här är lanseringen omfattande och kvaliteten skiftande. Hur ska man välja? Vad skulle få mig att köpa Espelt Vidivi 2004 (nr 97481) eller Ops de Loxarel 2006 (nr 96025) som båda lanserades för 79 kronor när det begav sig. Jo, om de får finfina recensioner naturligtvis - men då måste de konkurrera med alla andra viner som också får gott betyg. Det brukar ju ändå vara ett gäng som får fem eller fyra fyrar i GP och tre plus av Kronstam varje månad. Espelt Vidivi har fått hela fyra plus av Aftonbladets vinskribenter, medan Ops de Loxarel - som man tog hit 30 000 flaskor av i maj 2008 - fick två njugga hästar av Sydsvenskan och bedömdes icke prisvärt av BK Wine. Det krävs alltså en hel del marknadsundersökning, tålamod och intresse för att nosa sig fram till de bästa köpen.
Kanske är det därför jag gillar den röda listan. Några flaskor Espelt Vidivi för 63 kronor - tja, varför inte? Men det jag mer omedelbart fastnar för i listan är det här:
2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252). Dök upp så sent som i augusti i en volym av 6 000 flaskor. MSVin har druckit det med välbehag och det fick bra betyg i GP och DN. Måhända för att stoppas undan ett år eller två. 79 kronor mot hundringen jämnt tidigare bör göra det till ett riktigt bra köp. Kommer från La Clape, liksom det vin Esping för några dagar sedan prövade här.
Jag slår också mina lovar runt sydafrikanska 2005 Newton Johnson (97674), numera 109 kronor, och 2006 Terra Solare (99687) för 79 spänn, men tror jag avvaktar med dem. Bättre då försöka jaga rätt på de ynka flarror Castello del Poggio som kanske finns kvar. Naturligtvis blev det aldrig av att jag bunkrade upp av det inför hösten och nu är det i princip slut på Bolaget. Inte prisnedsatt, men gott.
På den vita sidan borde jag kanske kolla upp spanska 2006 Ètim Blanc (98626) från Montsant, för att spinna vidare på tråden från förra månadens rödvinsutflykt i regionen och för att Kronstam tycker det är ett speciellt vin. 63 kronor kostar det nuförtiden.
tisdag 4 november 2008
2001 Giacomo Fenocchio Barolo
Som en reaktion på Trisses oroväckande inlägg om gift i vin beslöt jag mig för att avhålla ett senkommet ettårsfirande med att korka upp en giftfri Barolo.
Vinet kommer från Giacomo Fenocchio, ett litet familjeägt företag i Monforte d'Alba. Fenocchio producerar sina viner på traditionellt sätt. Jäsningen sker i öppna, stora tini, med manuell tempraturkontroll. Lagringen på botti av ek och man använder sig inte alls av barriquer.
Vinet är helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften är typisk nebbiolo med riktigt fin frukt: där sviskonen får dominera men ändå släpper fram aromer som får mig att associera till körsbär skogsbär, lite tjära och rosor. Smaken är frisk med fin syra och behagligt slank munkänsla. Tanninerna är fortfarande tydliga och det stramar en del i kinderna men vinet känns ändå inte på något sätt kärvt eller svårdrucket. Återhållsamt kraftfullt, inga bodybuildermuskler utan snarare sådana som byggts av mångårigt grovarbete. Lång, god eftersmak.
En barolo helt i min smak. Mer sofistikerad och balanserad än kraftfull. Alla beståndsdelarna känns väl integrerade och sammanhållna. Förmodligen var det helt rätt kväll att öppna just denna flaska på. Bra mycket roligare och framförallt mycket mera användbart som matvin än den barolo som dracks här
Vinet är köpt hos danska Winebrokers för c a 150 DKK. Vid en googling hittade jag en senare årgång av en av Fenocchios vingårdsbetecknade baroli hos en svensk importör.Jag hittar däremot inget vid en sökning i systembolagets katalog. Kan någon förklara ? Privatimport ?
Vinet kommer från Giacomo Fenocchio, ett litet familjeägt företag i Monforte d'Alba. Fenocchio producerar sina viner på traditionellt sätt. Jäsningen sker i öppna, stora tini, med manuell tempraturkontroll. Lagringen på botti av ek och man använder sig inte alls av barriquer.
Vinet är helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften är typisk nebbiolo med riktigt fin frukt: där sviskonen får dominera men ändå släpper fram aromer som får mig att associera till körsbär skogsbär, lite tjära och rosor. Smaken är frisk med fin syra och behagligt slank munkänsla. Tanninerna är fortfarande tydliga och det stramar en del i kinderna men vinet känns ändå inte på något sätt kärvt eller svårdrucket. Återhållsamt kraftfullt, inga bodybuildermuskler utan snarare sådana som byggts av mångårigt grovarbete. Lång, god eftersmak.
En barolo helt i min smak. Mer sofistikerad och balanserad än kraftfull. Alla beståndsdelarna känns väl integrerade och sammanhållna. Förmodligen var det helt rätt kväll att öppna just denna flaska på. Bra mycket roligare och framförallt mycket mera användbart som matvin än den barolo som dracks här
Vinet är köpt hos danska Winebrokers för c a 150 DKK. Vid en googling hittade jag en senare årgång av en av Fenocchios vingårdsbetecknade baroli hos en svensk importör.Jag hittar däremot inget vid en sökning i systembolagets katalog. Kan någon förklara ? Privatimport ?
tisdag 28 oktober 2008
Gift i vinet!
Ja, det kunde man ju räknat ut. De senaste tjugo åren har jag känt mig ganska kymig emellanåt, och här kan finnas en förklaring: vinet jag hällt i mig har varit giftigt! Enligt uppgifter i Sydsvenskan har Pesticide Action Network analyserat fyrtio viner och hittat spår av bekämpningsmedel i alla de som var icke-ekologiskt framställda. Vilken överraskning - det förhåller sig alltså med vinet vi dricker som med ungefär 90% av alla grönsaker och all frukt vi äter, uppskattningsvis.
Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)
Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.
Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.
Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.
Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.
Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.
Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.
Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!
Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)
Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.
Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.
Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.
Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.
Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.
Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.
Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!