2005 Castello di Lispida Amphora

De som följt bloggen en tid känner till min fascination för det lite slarvigt brukar kallas för naturliga viner. Viner gjorda på druvor som odlats biodynamiskt och helt utan tillsatser. Castello di Lispida är medlem i Vini Veri en hardcore vini naturali producent. Amphora är deras mest extrema variant. Druvorna, 80 % Tocai, 20 % Ribolla Gialla, jäser i stora underjordiska terracotta-kärl under ett par veckor. Därefter försluts kärlen och jäsningen pågår till vårdagjämningen. Sedan tas skalresterna bort, vinet hälls tillbaka i lerkärlen där de lagras ytterligare åtta månader innan buteljering.

Vinmakaren Alessandro Sgaravatti är förstås mycket influerad av Josko Gravner ifrån Friuli men Catsello di Lispidas vinmarker ligger i Venetien, ett par mil söder om Padova i ett annars lite anonymt distrikt.

Jag drack ett annat av Castello di Lispidas vin, Terralba, och blev mycket fötjust. Vad som inte framgår av det inlägget är att vinet utvecklade sig mycket fint i den öppnade flaskan och blev allt mer komplext. M a o så är nog Terralba bättre än vad som framgår av inlägget och därför var mina förväntningar på topp när jag satte korkskruven i min enda flaska Amphora. Jag ska villigt erkänna att öppnandet föregicks av en svår attack av korkskruvsångest väl medveten om att det var några åt för tidigt. Dessutom kanske en torsdagskväll med gulasch på menyn inte var den inramningen som Amphora förtjänade. Efter en stunds velande drogs dock korken ur flaskan och vinet dekanterades med stor försiktighet.Amphora genomgår ju ingen filtrering och det blir kvar en rejäl bottensats i flaskan.

Trots dekanteringen och att flaskan förvarats stående i ett par dygn så är vinet lite lätt grumligt. Beslöjat skulle man kunna säga. Färgen är åt det gyllengula hållet som är så vanligt bland vita viner som haft långvarig skalkontakt men här finns också ett lätt rosa inslag.

Jag tycker mig också känna igen en del aspekter av doften. Den är stor och kraftigt sötblommig. Rosor eller linjekonvaljer, lite citrus och mineraler. Här finns också något som inte känns så angenämt. Först associerar jag till mera mineraler, det påminner om doften som uppstår när man slår två gråstenar mot varandra. Intressant. Till en början. Tyvärr blir denna aspekten alltmer framträdande och efter en stund påminner aromerna om de som kan strömma från en tågluffares gympadojor.

Smaken är initialt rätt återhållen. Blommigheten går igen men här finns ingen sötma alls. Vinet är helt torrt och syran är mycket framträdande och tankarna drar iväg mot surkål. Efter en stund i glaset kapsejsar det fullständigt. Det är bara illasmakande och surt.

Uppenbarligen en defekt flaska. Kanske har vinet inte klarat resan från Italien, kanske har det inte förvarats som det borde. Det är säkert så att viner helt utan tillsatser kräver lite försiktigare hantering. Jag hoppas att kunna besöka Castello di Lispida inom kort och få möjlighet att prova Amphora i både röd och vit version liksom senare årgångar av Terralba.