Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att närma mig de klassiska vindistrikten Bordeaux och Bourgogne. När det gäller röd bourgogne har försöken nästan alltid föregåtts av höga förväntningar som resulterat i besvikelse. Trots det bär jag på en förvissning om att jag gillar bourgogne. Egentligen. I våras köpte jag på mig några flaskor 2005 Beaune du Chateau efter lovord på olika håll i bloggosfären men har aldrig kommit mig för att prova. Häromveckan fick en flaska följa med från depån i klädskåpet på jobbet. Den deponerades i en av lådorna under sängen för snar konsumtion.
Häromkvällen blev vi många runt bordet och jag bestämde mig för att vi skulle börja med bourgogne. Vid karafferingen steg förväntningarna. Det spreds en kraftig doft av vildhallon i köket. Middagen blev en lite speciell upplevelse. Ingen av gästerna var vinintreeserad och ingen kommenterade vinet. Det kändes märkligt att sitta där och vara ensam om en för mig stor vinupplevelse. Jag räddade undan ett rejält glas att dricka när gästerna gått och korkade upp ett par flaskor Chateau Courac till resten av middagen.
När jag blev ensam med glaset satt jag och sniffade en stund. Det första som slog mig var hur nebbiololik doften var, hallon och multna löv. Sedan dök det upp en del animaliska aromer, lite stall och kryddor. Smaken medelfyllig med fin bärfruktighet, pinot-kryddor och lätta fatotoner. Här finns inget spretar eller sticker ut. Vinet känns väl sammanhållet. Mot slutet stramas det upp av en lätt strävhet.
Ett vin precis i min smak och för första gången har en bourgogne infriat och kanske t o m överträffat mina förväntningar. Vinet satt som en smäck till burgundisk köttgryta men gick alldeles utmärkt att dricka solo.
Hur orkar du Esping?
SvaraRaderaAnonym !
SvaraRaderaHur orkar jag vad ?