Gift i vinet!

Ja, det kunde man ju räknat ut. De senaste tjugo åren har jag känt mig ganska kymig emellanåt, och här kan finnas en förklaring: vinet jag hällt i mig har varit giftigt! Enligt uppgifter i Sydsvenskan har Pesticide Action Network analyserat fyrtio viner och hittat spår av bekämpningsmedel i alla de som var icke-ekologiskt framställda. Vilken överraskning - det förhåller sig alltså med vinet vi dricker som med ungefär 90% av alla grönsaker och all frukt vi äter, uppskattningsvis.

Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)

Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.

Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.

Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.

Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.

Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.

Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.

Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!