bild och recept från utmärkta matbloggen www.weareneverfull.com
Kvällen bjöd på en spontan middag hos herr K. Vi satte årets nocino och efter väl utfört arbete fixade herr K en snabb kvällsmat. Vi åt fetaspäckade kalvfärsbiffar, casunziei och sallad. Efter lördagens bersåsittning med Rojacs Stari d'or Belo ville jag prova ett annat naturligt vin och valet föll på slovenska producenten Simcics 2005 Rebula. Vinet är odlat precis i gränslandet mellan Friuli och Slovenien. I Italien säger man Collio , i Slovenien Goriska Brda. Druvan heter Ribolla Gialla i Italien och Rebula i Slovenien. Druvorna till just detta vinet kommer från vingård med gamla stockar. Vinifikationen är speciell. Sex månaders maceration i 3000-liters ekfat. Därefter två års lagring på stora ekfat. Natujäst och helt utan tillsatser
Vinet var nästan lika guldgult som Stari d'Or Belo, kanske en liten aning ljusare. Väldigt vackert och man kan lätt föreställa sig att det är ett vin utan kunstige stoffer. Doften är frisk och inbjudande. Jag asscoierar till väl mogna, källarförvarade vinteräpplen, bergamott(tänk earl grey) och rostat bröd. Smaken är rätt märklig för ett vitt vin. Vinet känns mer rött än vitt. Här finns en fyllighet och en struktur man sällan hittar hos ett vitt vin. Det är friskt, fylligt, har bra syra och en lång eftersmak. Riktigt bra till maten och ännu bättre an njuta av i ensamt majstät på Herr K's balkong medan solen går ner.
En del av Simcics viner finns numera i systembolagets beställningssortiment via NJ consulting & import. Rebula finns hos danska winewise. Där hittar man även flera av Simcics andra viner till väldigt bra priser.
onsdag 30 juli 2008
Glassbloggen III
Nästa anhalt på den malmöitiska glassturnén blir en klassiker. Rönneholmsglass kiosk vid Södertull är ett landmärke för den varme stadsflanören. Sonen dyker upp och får två kulor, citronsorbet och vallmo. Idag finns det ingen pardon, sorbet blir för min del. Jag beställer melon och citron, men glasskillen - måhända omtöcknad i värmen - kular upp jordgubb istället. Det slutar med att jag får en extrakula melon på toppen, till sonens förtret.
En fin grej med att ta sin glass här är att man kan slå sig ner på trappstegen ner mot kanalen, bland makarna Kraitz' bronskatter som spankulerar där. Sorbeterna är syrliga och smakrika, med generös frukt. Melon kanske inte riktigt har samma fräschör som jag minns den från förr, men å andra sidan är jordgubb - som jag i princip aldrig väljer självmant - en glad överraskning. Mycket jordgubbssmak och en uttalad syra som gör den allt annat än jolmig. Citron är snällare än den kan vara i en tvättäkta italiensk gelateria, där tungan nästan krullar ihop sig av syrligheten. Men den här varianten gör ändå jobbet att svalka mig i lunchhettan. Den extra kulan gör att jag sedan finner mig tillbaka på jobbet utan att ha ätit någon lunch - men det är svårt att jobba upp någon riktig aptit under rådande klimatförhållanden.
Rönneholsglass grundare har rötter i Ungern, ett land där man vet hur man svänger ihop en smaklig fagylalt. Det var ett antal år sedan madame själv stod i kiosken och serverade med ett slags råbarkad ömhet, något som drar ner känslan märkbart. Kanske har något av den hantverksmässiga och hemtrevliga kvalitet som fordomdags präglade stället gått förlorad, men jag är en sucker för sentimentala bevekelsegrunder och glassen håller fortfarande klart godkänd standard.
Större portioner än på Dolce Sicilia (men i ärlighetens namn är nog glassen där strået vassare - gjord med omsorg på sjyssta råvaror och överdådigt presenterad).
tisdag 29 juli 2008
1998 Chateau Victoria
Mitt förhållande till Bordeaux är inte helt okomplicerat. Som vinintresserad är det liksom inte möjligt att komma runt det. Bordeaux och Bourgogne finns liksom alltid där. Som jämförelse. Som referens. Jag har länge försökt att komma undan och tänka att det är inget för mig, för stelt, för trist, för klassiskt och för borgerligt. Jag kan känna igen min reaktion från ungdomsåren när nära nog alla i min umgängeskrets dyrkade Dylan. Med ungdomlig arrogans avfärdade jag allt som Dylan gjort. Det kändes som om jag inte fick plats, som om alla andra befann sig där och jag behövde hitta något ställe där det fanns lite space, en plats där jag fick fortsätta tänka själv och inte behövde falla platt till marken för Dylans geni. Istället tog jag avstånd vilket var lite dumt. Långt senare kom jag att inse Dylans genialitet och sitter med minst lika många Dylanplattor i samlingen som jag har italienska vinare i källaren (eller rättare sagt klädskåpet).Jag vet inte om min svala hållning när det gäller Bordeaux handlar om att det verkar vara enh överfolkad plats eller om det är rädsla för konsekvenserna om jag skulle falla pladask.
Strax innan semestern var jag i Helsingör och handlade lite vin. Hos Helsingörs Vinkompani blev jag rekommenderad att prova Chateau Victoria och en flaska fick följa med i ryggsäcken hem. Mogen Bordeaux från en bra årgång för ca 150 DKK verkade ju rätt OK. Vinhandlarens rekommendationer tog jag rätt lätt på men det var å andra sidan det enda jag hade att hålla mig till.
I kväll var det dags att korka upp. I den tropiska hettan som rått de senaste dagarna har jag inte haft någon som helst lust att laga mat men jag fixade till en tallrik med avocado, tomater, brie och några bitar riktigt vällagrad prästost.
Initialt kändes vinet som en rätt rejäl besikelse. Inte mycket doft och smaken kändes kort, snål och snipig. Det kändes helt klart som att jag med lätthet skulle kunna leva utan Bordeaux. Sen började det hända saker. Doften blev allt mer komplex och inbjudande. Jag hittade tydliga stalltoner, tyckte mig kunna ana den omtalade blyertspennan och fann gott om svarta vinbär. Vinet var behagligt lättdrucket, friskt, slankt ochläskande. Perfekt i hettan. I smaken fanns massor av svarta vinbär, lite viol och bra syra. Drygt medelfylligt och hyggligt långt slut. Riktigt gott utan något som helst fjäsk eller inställsamhet
Jag kommer definitivt att handla några flaskor till vid nästa Helsingörsbesök. Vinet skulle funka perfekt till söndagssteken. Ikväll kändes det som att vinet inte fick det sällskap det förtjänar.
Glassbloggen II
Staden smälter bort i hettan. Genom värmeflimret över Drottningtorget kan jag urskilja den lockande texten på baldakinen: Gelateria. Det är Dolce Sicilia som hägrar i fjärran. I den lilla lokalen är luften än mer stillastående och kvävande, men bakom glasdiskarna finns glassen. Färggrann, konstfärdigt upplagd i sina skålar och smyckad med skivor av melon på "melon" och skogsbär på "skogsbär". "Kanel" är pudrad med kanel, på "chili" ligger två chilifrukter i kors och så vidare. Utförandet är inte oviktigt och här är man noga med det.
Men är det Malmös godaste glass, som man kaxigt utlovar? Jag har med två expertbedömare, sonen och hans kompis F. Båda är överens om att det är för små tilldelningar av smakerna. Inte som på Lilla Glassfabriken, är de överens om. Annars tycker F att glassen här - han valde choklad och sorbeten skogsbär - är väl så god som Glassfabrikens, medan sonen - vit choklad och skogsbär - håller på Glassfabriken. Kanske för att deras smaker är mer välbekanta, men också för att deras utbud är större. Jag har inte varit där den här säsongen och kan inte göra någon jämförelse, men har ett gott öga till Rönneholmsglass på gågatan vid Södertull. Här finns inlägg i vänten, märker jag.
Dolce Sicilia får naturligtvis godkänt, inte minst för den ambitiösa inramningen och de trevliga bänkarna/sofforna utanför serveringen. En solig vårdag är detta bästa platsen för säsongens första uteglass. Mina smaker, youghurt och chili, är helt ok. Youghurten är frisk och len med något enstaka fruset bär som en liten överraskning. I choklad/chili-glassen har man inte snålat med chilin, som bryter av fint mot chokladsmaken. Men den här varianten på en trendig smak står sig ändå slätt mot Chokladprinsessans, som har en riktigt krämig, lyxigt hemmagjord kvalitet och där väl tilltagna bitar av chili kan göra upplevelsen så het som man själv önskar.
Den här dagen finns inte citronsorbet, denna den livgivande friskhetens okrönta drottning, i sortimentet. Synd, en så het dag.
Men är det Malmös godaste glass, som man kaxigt utlovar? Jag har med två expertbedömare, sonen och hans kompis F. Båda är överens om att det är för små tilldelningar av smakerna. Inte som på Lilla Glassfabriken, är de överens om. Annars tycker F att glassen här - han valde choklad och sorbeten skogsbär - är väl så god som Glassfabrikens, medan sonen - vit choklad och skogsbär - håller på Glassfabriken. Kanske för att deras smaker är mer välbekanta, men också för att deras utbud är större. Jag har inte varit där den här säsongen och kan inte göra någon jämförelse, men har ett gott öga till Rönneholmsglass på gågatan vid Södertull. Här finns inlägg i vänten, märker jag.
Dolce Sicilia får naturligtvis godkänt, inte minst för den ambitiösa inramningen och de trevliga bänkarna/sofforna utanför serveringen. En solig vårdag är detta bästa platsen för säsongens första uteglass. Mina smaker, youghurt och chili, är helt ok. Youghurten är frisk och len med något enstaka fruset bär som en liten överraskning. I choklad/chili-glassen har man inte snålat med chilin, som bryter av fint mot chokladsmaken. Men den här varianten på en trendig smak står sig ändå slätt mot Chokladprinsessans, som har en riktigt krämig, lyxigt hemmagjord kvalitet och där väl tilltagna bitar av chili kan göra upplevelsen så het som man själv önskar.
Den här dagen finns inte citronsorbet, denna den livgivande friskhetens okrönta drottning, i sortimentet. Synd, en så het dag.
måndag 28 juli 2008
En dag i bersån
Hur beskriver man ett vins färg? Det allra mest träffande vad gäller 2004 Rojac Stari d'Or Belo (som tidigare dykt upp i bloggen både här och där) är väl att det ser ut om piss i glaset, men det är ju inte så smickrande. Så vi säger väl gyllengult och gläder oss åt att denna slovenska blandning på chardonnay, pinot grigio, malvasia och muskat fick avsluta den senaste gemesamma provningen. Så vådligt gott till ostarna: en opastöriserad brie som drog åt vällagrad pissekårra, en gruyère, en krämig Saint Agur och ytterligare en fransk krämigt vit variant med sotrand i mitten (mitt minne vad gäller namn är verkligen på dekis).
I bersån på kvällskvisten minns Esping och jag Herr Rojacs profetiska ord under den slovenska vinfestivalen i Helsingör i början av året: När man väl druckit det här vinet är det svårt att gå tillbaka. Så att dricka det är lite som att stå "at the crossroads" och sälja sin själ till djävulen. Inte för att det kostar en förmögenhet, utan för att vi förmodligen inte kommer att kunna få tag på det igen men kommer att leta vinvärlden runt efter dess like. Ett halvårs vila i källaren har gjort vinet gott: lite av den kärva smaken har rundats av och de friska, syrliga tonerna har börjat blomma ut. Fortfarande gör vinet sig bättre om det inte dricks alltför svalt. Vi kan bara konstatera att vinmakaren åstadkommit en mångbottnad, excentrisk fullträff som vi önskar vi kunde återvända till många fler gånger under de närmsta åren.
Rojac var sist ut i en liten rad vita viner, sinsemellan ganska olika. Först korkade vi upp en Heinz Scmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese, och det tog inte längre tid att konstatera att det inte alls nådde upp till förväntningarna än vad det tar att skriva namnet. En svag lukt av kork och inte alls den häftiga anstormning av aromer och smaker som vi mindes och ville återuppleva. Tillbaka till Bolaget med den!
Det fick bli en annan riesling som uppvärmning, och ingen dålig ersättare: 2004 Bründlmayer Langenloiser Kamptaler Terassen Riesling. Ljushyllt och läskande i eftermiddagshettan, torr och syrligt krispig. Esping fann en sälta som han hänförde till de mineraliska influenserna. Den österrikiska rieslingen drar ofta åt samma peppriga och lite citrusskalsbeska stil som kännetecknar grüner veltlinern - det här är ett gott exempel, gjort med omsorg. Nu har det legat några år och kan - med tanke på sin ungdomliga spänst - säkert klara några år till på korken. Om jag kan hålla mig, vill säga. Bründlmayers budget-riesling, vilket nu innebär ca 140 spänn för senare årgångar. När det begav sig antar jag att den förutseende importören dumpat priset så att Bolaget kunde sälja en begränsad mängd till ett riktigt bra pris. Där skulle man varit framme och lagt vantarna på ett par lådor.
Nå, som så många gånger förr duger det inte att gråta över förspillda tillfällen utan glädjas åt stunden. Som långsamt tippade över mot matdags. En enkel måltid: rökt röding och forell från Kaj i Hallavara, kokt potatis, en liten rödbetssallad med kapris samt färsk rödlök som jag klyftat, fräst i olja och låtit puttra i lite vatten och balsamicovinäger. Till det en grüner veltliner, 2003 Nigl Alte Reben. När jag prövat vinet tidigare har jag inte riktigt förstått storheten, men den här sommarkvällen fann jag det på sitt bästa humör. Den avrundade, smöriga och honungslent mogna veltlinern passade bra till den rökta fisken. Det fanns en tillräckligt utvecklad syra för att vinet skulle ha spänst och stuns. Det är en smaksak om man vill ha sin g.v. ung och krispig eller mer utvecklad, och varför välja sida? När den som här håller för lagring smyger sig finesserna fram. Nigl är en producent i Kremstal med tämligen hög svansföring och för tillfället finns det 3 viner att tillgå i beställningssortimentet, dock inte g.v. alte reben. En importör, WineList, tycks ha haft årgång 2006 till försäljning, men det framgår inte om man tänker uppdatera med nyare årgångar.
Den här kamraten, en gewurtztraminer från Alsace med det fantasieggande namnet Instant Doceur, kom fram till osten. I glaset gjorde det som synes inte mycket väsen av sig, och var det mest inställsamma av kvällens viner. En påtaglig doft och smak av hyllesaft (fläderblomssaft) var det som först mötte oss, och vi saknade en syra som motspelare till blommigheten. Esping föreslog en tur i frysen för att vinet skulle bli riktigt kallt, en bra idé.
I bersån på kvällskvisten minns Esping och jag Herr Rojacs profetiska ord under den slovenska vinfestivalen i Helsingör i början av året: När man väl druckit det här vinet är det svårt att gå tillbaka. Så att dricka det är lite som att stå "at the crossroads" och sälja sin själ till djävulen. Inte för att det kostar en förmögenhet, utan för att vi förmodligen inte kommer att kunna få tag på det igen men kommer att leta vinvärlden runt efter dess like. Ett halvårs vila i källaren har gjort vinet gott: lite av den kärva smaken har rundats av och de friska, syrliga tonerna har börjat blomma ut. Fortfarande gör vinet sig bättre om det inte dricks alltför svalt. Vi kan bara konstatera att vinmakaren åstadkommit en mångbottnad, excentrisk fullträff som vi önskar vi kunde återvända till många fler gånger under de närmsta åren.
Rojac var sist ut i en liten rad vita viner, sinsemellan ganska olika. Först korkade vi upp en Heinz Scmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese, och det tog inte längre tid att konstatera att det inte alls nådde upp till förväntningarna än vad det tar att skriva namnet. En svag lukt av kork och inte alls den häftiga anstormning av aromer och smaker som vi mindes och ville återuppleva. Tillbaka till Bolaget med den!
Det fick bli en annan riesling som uppvärmning, och ingen dålig ersättare: 2004 Bründlmayer Langenloiser Kamptaler Terassen Riesling. Ljushyllt och läskande i eftermiddagshettan, torr och syrligt krispig. Esping fann en sälta som han hänförde till de mineraliska influenserna. Den österrikiska rieslingen drar ofta åt samma peppriga och lite citrusskalsbeska stil som kännetecknar grüner veltlinern - det här är ett gott exempel, gjort med omsorg. Nu har det legat några år och kan - med tanke på sin ungdomliga spänst - säkert klara några år till på korken. Om jag kan hålla mig, vill säga. Bründlmayers budget-riesling, vilket nu innebär ca 140 spänn för senare årgångar. När det begav sig antar jag att den förutseende importören dumpat priset så att Bolaget kunde sälja en begränsad mängd till ett riktigt bra pris. Där skulle man varit framme och lagt vantarna på ett par lådor.
Nå, som så många gånger förr duger det inte att gråta över förspillda tillfällen utan glädjas åt stunden. Som långsamt tippade över mot matdags. En enkel måltid: rökt röding och forell från Kaj i Hallavara, kokt potatis, en liten rödbetssallad med kapris samt färsk rödlök som jag klyftat, fräst i olja och låtit puttra i lite vatten och balsamicovinäger. Till det en grüner veltliner, 2003 Nigl Alte Reben. När jag prövat vinet tidigare har jag inte riktigt förstått storheten, men den här sommarkvällen fann jag det på sitt bästa humör. Den avrundade, smöriga och honungslent mogna veltlinern passade bra till den rökta fisken. Det fanns en tillräckligt utvecklad syra för att vinet skulle ha spänst och stuns. Det är en smaksak om man vill ha sin g.v. ung och krispig eller mer utvecklad, och varför välja sida? När den som här håller för lagring smyger sig finesserna fram. Nigl är en producent i Kremstal med tämligen hög svansföring och för tillfället finns det 3 viner att tillgå i beställningssortimentet, dock inte g.v. alte reben. En importör, WineList, tycks ha haft årgång 2006 till försäljning, men det framgår inte om man tänker uppdatera med nyare årgångar.
Den här kamraten, en gewurtztraminer från Alsace med det fantasieggande namnet Instant Doceur, kom fram till osten. I glaset gjorde det som synes inte mycket väsen av sig, och var det mest inställsamma av kvällens viner. En påtaglig doft och smak av hyllesaft (fläderblomssaft) var det som först mötte oss, och vi saknade en syra som motspelare till blommigheten. Esping föreslog en tur i frysen för att vinet skulle bli riktigt kallt, en bra idé.
Jag hittar inga referenser på nätet till den förmodade producenten, Xavier Frey. Termen instant doceur förekommer mest i sammanhang som handlar om hudlotion. Och varför inte - som mjukgörare efter en hård dag i bersån fungerade det, och till ostarna med sin sälta var det ett sällskapligt och vägvinnande vin som vi blev mer och mer vänligt inställda till. Men sedan var det, som framgick inledningsvis, dags att avsluta sittningen med Herr Rojacs blandning och då förbleknade minnet av de tidigare druckna vinerna.
söndag 27 juli 2008
Prosecco
Esping reder ut begreppen om en kär sommardryck:
Det var inte många prosecco-fria dagar under semestern. Inte så konstigt kanske, då den till största delen tillbringades i närheten av prosecco-land, kullarna runt Treviso och Conegliano. Ett glas prosecco är ju aldrig fel. Särskilt inte på sommaren. Friskt, läskande, uppiggande och aptitretande. Dessutom tycker jag att prosecco nästan alltid lyckas sprida ett slags anspråkslös festlighet. Inte mycket att analysera och fördjupa sig i men gärna något man dricker ett glas till av.
Vad är då Prosecco. Jo, det är namnet på en rätt sent mognande liten druva som odlats i norra Veneto sedan urminnes tider. Prosecco görs i flera olika varianter, från sött till torrt, från nästan stilla till mousserande. Ett vardagsvin som inte har gjort mycket väsen av sig utanför Veneto förrän under de senaste åren. Producenterna i Conegliano och Valdobbiadene har satsat hårt på marknadsföring. Dels för att visa att det är härifrån den riktiga proseccon kommer nu när druvan börjat odlas runt om i världen, men också för att lyfta in det enkla vardagsvinet i de fina salongerna. Numera finns det såväl vingårdsbetecknad som årgångs-prosecco och flaskorna blir allt mer elaborerade.
Tydligen så funkar tricket rätt väl. Det finns numera prosecco som matchar en enklare champagne i pris. Jag är något förundrad över utvecklingen. Någonstans tycker jag att själva idén och poängen med proseccon försvinner. En elegant prosecco är lite grann som en sportig Volvo, en självmotsägelse.
Jag kommer att fortsätta att dricka prosecco, helst på en enkel bar i Veneto som får sina leveranser på dunk från odlaren och serverar vinet från en väl kyld karaff.
Trisses tillägg: Ah - prosecco! Det är inte mycket som slår ett glas kall, torr och okrystad prosecco vid slutet av en varm sommardag. Det lockar verkligen till att dricka ett glas till och vi erfar ofta en hastigt påkommen, uppsluppet fnittrig sinnesstämning. Det är någon form av lycka som infinner sig. Ofta skär vi ner några persikor i bitar, en fusk-bellini. För att göra den lite mer riktig kanske vi ska pröva att mixa persikan lite innan vi blandar den med proseccon.
I systemets ordinarie sortiment finns det två sorter idag, om jag ser rätt:
Prosecco di Valdobbiadene (nr 2102) och
Prosecco la Robínía Extra Dry (nr 7486)
Det är den senare som för tillfället förgyller kvällarna. Den är enkel och alldeles tillräcklig för att göra allt lite roligare.
Det var inte många prosecco-fria dagar under semestern. Inte så konstigt kanske, då den till största delen tillbringades i närheten av prosecco-land, kullarna runt Treviso och Conegliano. Ett glas prosecco är ju aldrig fel. Särskilt inte på sommaren. Friskt, läskande, uppiggande och aptitretande. Dessutom tycker jag att prosecco nästan alltid lyckas sprida ett slags anspråkslös festlighet. Inte mycket att analysera och fördjupa sig i men gärna något man dricker ett glas till av.
Vad är då Prosecco. Jo, det är namnet på en rätt sent mognande liten druva som odlats i norra Veneto sedan urminnes tider. Prosecco görs i flera olika varianter, från sött till torrt, från nästan stilla till mousserande. Ett vardagsvin som inte har gjort mycket väsen av sig utanför Veneto förrän under de senaste åren. Producenterna i Conegliano och Valdobbiadene har satsat hårt på marknadsföring. Dels för att visa att det är härifrån den riktiga proseccon kommer nu när druvan börjat odlas runt om i världen, men också för att lyfta in det enkla vardagsvinet i de fina salongerna. Numera finns det såväl vingårdsbetecknad som årgångs-prosecco och flaskorna blir allt mer elaborerade.
Tydligen så funkar tricket rätt väl. Det finns numera prosecco som matchar en enklare champagne i pris. Jag är något förundrad över utvecklingen. Någonstans tycker jag att själva idén och poängen med proseccon försvinner. En elegant prosecco är lite grann som en sportig Volvo, en självmotsägelse.
Jag kommer att fortsätta att dricka prosecco, helst på en enkel bar i Veneto som får sina leveranser på dunk från odlaren och serverar vinet från en väl kyld karaff.
Trisses tillägg: Ah - prosecco! Det är inte mycket som slår ett glas kall, torr och okrystad prosecco vid slutet av en varm sommardag. Det lockar verkligen till att dricka ett glas till och vi erfar ofta en hastigt påkommen, uppsluppet fnittrig sinnesstämning. Det är någon form av lycka som infinner sig. Ofta skär vi ner några persikor i bitar, en fusk-bellini. För att göra den lite mer riktig kanske vi ska pröva att mixa persikan lite innan vi blandar den med proseccon.
I systemets ordinarie sortiment finns det två sorter idag, om jag ser rätt:
Prosecco di Valdobbiadene (nr 2102) och
Prosecco la Robínía Extra Dry (nr 7486)
Det är den senare som för tillfället förgyller kvällarna. Den är enkel och alldeles tillräcklig för att göra allt lite roligare.
fredag 25 juli 2008
2001 Giribaldi Nebbiolo D’Alba
Esping i farten ånyo:
Igår blev jag vådligt sugen på nebbiolo, helst mogen sådan. Bara en flaska Barbaresco i gömmorna men också två flaskor av Giribaldis 2001 Nebbiolo D’Alba. Sista paret ut från en låda som inköptes under slutskedet av en vinfestival i Helsingör för några år sedan. Jag har märkt att det ofta funkar att lägga ett skambud precis innan vinhandlaren ska börja kånka ut lådorna. Jag vill minnas att jag betalade under en dansk hundring styck.
Från karaffen spred sig en intensiv väldoft som är så typisk för nebbiolo. Jag varken kan eller vill plocka ut enskilda komponenter utan konstaterar bara att det doftar väldigt, väldigt gott och mycket. Vid dekanteringen blir det rätt mycket rester kvar i flaskan. De får mig att tänka på en grillplats strax efter ett skyfall.
När vinet kommit i glaset hiar det sig lite. Det är genomskinligt, tegelrött med lite brunt i kanterna. Doften påminner mig nu om engelsk piptobak. Inga rosor men däremot nypon, hallon, katrinplommon och russin.
I munnen känns vinet rätt slankt. Initialt katrinplommon, sedan bärfrukt och ett långt russinmättat slut. Trots det sötman från de torkade frukterna känns vinet friskt med det mesta av syran intakt liksom en del strävhet. Riktigt bra nebbiolo och jag önskar åter igen att jag hade en låda till, inte bara en ensam flaska.
Igår blev jag vådligt sugen på nebbiolo, helst mogen sådan. Bara en flaska Barbaresco i gömmorna men också två flaskor av Giribaldis 2001 Nebbiolo D’Alba. Sista paret ut från en låda som inköptes under slutskedet av en vinfestival i Helsingör för några år sedan. Jag har märkt att det ofta funkar att lägga ett skambud precis innan vinhandlaren ska börja kånka ut lådorna. Jag vill minnas att jag betalade under en dansk hundring styck.
Från karaffen spred sig en intensiv väldoft som är så typisk för nebbiolo. Jag varken kan eller vill plocka ut enskilda komponenter utan konstaterar bara att det doftar väldigt, väldigt gott och mycket. Vid dekanteringen blir det rätt mycket rester kvar i flaskan. De får mig att tänka på en grillplats strax efter ett skyfall.
När vinet kommit i glaset hiar det sig lite. Det är genomskinligt, tegelrött med lite brunt i kanterna. Doften påminner mig nu om engelsk piptobak. Inga rosor men däremot nypon, hallon, katrinplommon och russin.
I munnen känns vinet rätt slankt. Initialt katrinplommon, sedan bärfrukt och ett långt russinmättat slut. Trots det sötman från de torkade frukterna känns vinet friskt med det mesta av syran intakt liksom en del strävhet. Riktigt bra nebbiolo och jag önskar åter igen att jag hade en låda till, inte bara en ensam flaska.
onsdag 23 juli 2008
Cirkeln sluten
Här ett inlägg som relaterar till händelser som timade innan de som avrapporteras under rubriken "Kulan i luften". Om jag inte utforskat den där flaskan blauer zweigelt så grundligt kanske jag kunnat hålla ordning på kronologin. Alltså: Esping anländer till Norden och Köpenhamn innan han går på allsvensk fotboll i Sundets Pärla, logiskt nog:
Semestern avslutades som den inleddes. Cirkeln slöts på Brew Pub i Köpenhamn. Denna gång med Trisse som trevligt sällskap. Ett bra sätt att trubba av sinnena inför återinträdet i mellanmjölkens land och återgången till arbetet. Vår tanke var lunch och en pint på Brew Pub. Men vädret var trist, ölen god och mättande så vi hoppade såväl mat som seriös stadspromenad och blev sittande. Det blir man gärna på Brew Pub. Sessionen inleddes med en Best Bitter som jag inte med bästa vilja kan komma ihåg namnet på. Gjord av en gästbryggare, mörkt kopparröd i färgen och god på ett återhållsamt engelskt sätt. En väldigt bra början. Jag fortsatte med en Atlantic IPA, Brew Pubs lättaste USA-influerade IPA. Perfekt om man tänker sig att dricka mer än en. Bra fruktighet och seriös efterbeska. Sittningen avslutades med en Coltrane, denna gång liten och i Cask Conditioned-variant. Utan kolsyra och med, förmodar jag, längre lagring var denna stout än mer nyanserad och komplex..
Brew Pub är och förblir ett ställe jag gärna återvänder till.
Trisses tillägg: Atlantic IPA seglade snabbt upp som sittningens favorit, men jag vill också slå ett slag för P J Harvey - en bitterljuv historia med märkliga och dova smaksprång i olika riktningar. Inte så punkigt vildsint som sångerskans första opus, mer i stil med hennes andra skiva Rid of me - fylld av mystiska, närmast underspelade grooves och ett underliggande hot/löfte om våldsamma känsloexplosioner. En personlig ale som det var kul att pröva.
En liten Coltrane hade varit tillfyllest, men av outgrundliga orsaker förleddes jag att beställa en hel pint av denna svarta dekokt. Esping nämner inte den väl tilltagna dram Springbank som medföljde, och gjorde varje seriös bedömning omöjlig för min del.
Jo, Brew Pub är ett sjysst hak med minst sagt seriösa ambitioner på ölfronten - ett utmärkt ställe att slå ihjäl en regnig eftermiddag, eller att besöka tillsammans med ölintresserade vänner för en intressant genomkörare.
Semestern avslutades som den inleddes. Cirkeln slöts på Brew Pub i Köpenhamn. Denna gång med Trisse som trevligt sällskap. Ett bra sätt att trubba av sinnena inför återinträdet i mellanmjölkens land och återgången till arbetet. Vår tanke var lunch och en pint på Brew Pub. Men vädret var trist, ölen god och mättande så vi hoppade såväl mat som seriös stadspromenad och blev sittande. Det blir man gärna på Brew Pub. Sessionen inleddes med en Best Bitter som jag inte med bästa vilja kan komma ihåg namnet på. Gjord av en gästbryggare, mörkt kopparröd i färgen och god på ett återhållsamt engelskt sätt. En väldigt bra början. Jag fortsatte med en Atlantic IPA, Brew Pubs lättaste USA-influerade IPA. Perfekt om man tänker sig att dricka mer än en. Bra fruktighet och seriös efterbeska. Sittningen avslutades med en Coltrane, denna gång liten och i Cask Conditioned-variant. Utan kolsyra och med, förmodar jag, längre lagring var denna stout än mer nyanserad och komplex..
Brew Pub är och förblir ett ställe jag gärna återvänder till.
Trisses tillägg: Atlantic IPA seglade snabbt upp som sittningens favorit, men jag vill också slå ett slag för P J Harvey - en bitterljuv historia med märkliga och dova smaksprång i olika riktningar. Inte så punkigt vildsint som sångerskans första opus, mer i stil med hennes andra skiva Rid of me - fylld av mystiska, närmast underspelade grooves och ett underliggande hot/löfte om våldsamma känsloexplosioner. En personlig ale som det var kul att pröva.
En liten Coltrane hade varit tillfyllest, men av outgrundliga orsaker förleddes jag att beställa en hel pint av denna svarta dekokt. Esping nämner inte den väl tilltagna dram Springbank som medföljde, och gjorde varje seriös bedömning omöjlig för min del.
Jo, Brew Pub är ett sjysst hak med minst sagt seriösa ambitioner på ölfronten - ett utmärkt ställe att slå ihjäl en regnig eftermiddag, eller att besöka tillsammans med ölintresserade vänner för en intressant genomkörare.
tisdag 22 juli 2008
Kulan i luften
Esping har återvänt till NV Skåne, bara för att upptäcka att de tidigare uppkopplingsproblemen kvarstår. Medan jag med förtjusning inmundigar den blauer zweigelt från Kremstal Esping rapporterar om här (snygg etikett, fruktigt och rättframt vin), gör jag mitt yttersta för att adminsitrera de inlägg som i strid ström droppar in i e-postlådan.
Allsvenskan har återupptagits efter EM-uppehållet och det är åter dags att följa laget som verkligen betyder något. Med sen matchstart och förköpta biljetter hann jag och herr K med ett ingående besök på Bishop’s Arms.
Vi inledde med en ny ale från Oppigårds, Summer Twist. Kanske det modigaste och kaxigaste hittills från Oppigårds. Den hustypiska beskan finns givetvis där men jag har aldrig upplevt den så direkt och osmikant som här. Här finns inga försonande drag. En helt torr, mycket frisk och rejält besk ale. Wow
Under tiden som Summer Twisten dracks fick vi höra att det finns ett Bishop’s Arms till i Helsingborg. Nyöppnat och i nära anslutning till stationen. Vi begav oss dit och möttes av ett minst sagt imponerande utbud. Vi fastnade för en representant ur Dugges Göteborgssvit, Avenyn Ale. En riktigt fin IPA med smak och doft av citrus och marijuana och med riktigt bra beska. En öländsk ale fick avsluta sessionen. Tokens Clusterbomb från Ölands Gårdsbryggeri. Bärnstensfärgad med smak av lakrits, aprikoser, viss sötma och rejäl beska. Mer belgisk än engelsk eller amerikansk i stilen. Inte riktigt min påse men väldigt bra och välgjort.
Trisses tillägg: På tal om Herr K fick jag till slut möjlighet att fråga om den där absinth-trippen till Tjeckien. Vi stötte på varann i stöket på en lönnkrog någonstans i de nordvästskånska skogarna härförleden. Sådär på morronkvisten hade Herr K inte mycket att orda om den centraleuropeiska absinthen. En humbug, menade han, i jämförelse med den hantverksmässiga nektar han själv framställer. För övrigt nådde han aldrig utanför Prags stadsgränser, så undersökningen kan väl i och för sig inte räknas som fullständig. Istället tycks Herr K ha funnit goda vänner på lokala utskänkningsställen, som till sin glädje fann sig bjudna på slivovice när vår oförvägne resenär fick reda på att ett visst hockeylag från våra hemtrakter i sista sekunden lyckades ta sig till Elitserien.
Väldigt trevlig för övrigt, den här blauer zweigelt. Som saft på sommarens och höstens godaste bär, med en uppgraderad kärnfullhet. Man blir som förflyttad till en konverterad torklada i bergen utanför Innsbruck, där vi tillbringade en sommarvecka för något decennium sedan i väntan på min själs älskades kusins bröllop. I snabbköpet i byn var det blauer zweigelt som gällde, enkla men välgjorda viner som gick åt som smör i solsken till våra dagliga pastaexcesser. Esping säger att han hittat den här varianten på Netto i Danmark. Hoppas den finns kvar om jag har vägarna förbi inom kort.
Allsvenskan har återupptagits efter EM-uppehållet och det är åter dags att följa laget som verkligen betyder något. Med sen matchstart och förköpta biljetter hann jag och herr K med ett ingående besök på Bishop’s Arms.
Vi inledde med en ny ale från Oppigårds, Summer Twist. Kanske det modigaste och kaxigaste hittills från Oppigårds. Den hustypiska beskan finns givetvis där men jag har aldrig upplevt den så direkt och osmikant som här. Här finns inga försonande drag. En helt torr, mycket frisk och rejält besk ale. Wow
Under tiden som Summer Twisten dracks fick vi höra att det finns ett Bishop’s Arms till i Helsingborg. Nyöppnat och i nära anslutning till stationen. Vi begav oss dit och möttes av ett minst sagt imponerande utbud. Vi fastnade för en representant ur Dugges Göteborgssvit, Avenyn Ale. En riktigt fin IPA med smak och doft av citrus och marijuana och med riktigt bra beska. En öländsk ale fick avsluta sessionen. Tokens Clusterbomb från Ölands Gårdsbryggeri. Bärnstensfärgad med smak av lakrits, aprikoser, viss sötma och rejäl beska. Mer belgisk än engelsk eller amerikansk i stilen. Inte riktigt min påse men väldigt bra och välgjort.
Trisses tillägg: På tal om Herr K fick jag till slut möjlighet att fråga om den där absinth-trippen till Tjeckien. Vi stötte på varann i stöket på en lönnkrog någonstans i de nordvästskånska skogarna härförleden. Sådär på morronkvisten hade Herr K inte mycket att orda om den centraleuropeiska absinthen. En humbug, menade han, i jämförelse med den hantverksmässiga nektar han själv framställer. För övrigt nådde han aldrig utanför Prags stadsgränser, så undersökningen kan väl i och för sig inte räknas som fullständig. Istället tycks Herr K ha funnit goda vänner på lokala utskänkningsställen, som till sin glädje fann sig bjudna på slivovice när vår oförvägne resenär fick reda på att ett visst hockeylag från våra hemtrakter i sista sekunden lyckades ta sig till Elitserien.
Väldigt trevlig för övrigt, den här blauer zweigelt. Som saft på sommarens och höstens godaste bär, med en uppgraderad kärnfullhet. Man blir som förflyttad till en konverterad torklada i bergen utanför Innsbruck, där vi tillbringade en sommarvecka för något decennium sedan i väntan på min själs älskades kusins bröllop. I snabbköpet i byn var det blauer zweigelt som gällde, enkla men välgjorda viner som gick åt som smör i solsken till våra dagliga pastaexcesser. Esping säger att han hittat den här varianten på Netto i Danmark. Hoppas den finns kvar om jag har vägarna förbi inom kort.
söndag 20 juli 2008
Vandring på Bjärehalvön
Skåneleden mellan Båstad och Torekov är en vacker och varierad sträckning, med vandring ömsom över åsens höjder och ömsom längs havskanten. Från Apelrydsskolan - tidigare hushållsskola för matmödrar in spe, numera gymnasium med bland annat musikallinje - går man brant uppför tills man kan pausa med fenomenal utsikt över Laholmsbukten någonstans vid Boarp. Sedan passerar man Troendtorp och Kattvik genom ett skiftande ängs- och skogslandskap. Så här års bjuder turen på ytterligare attraktioner: vildhallon, blåbär, moreller och klarbär finns att förfriska sig med längs stigarna. Bär- och druvsaft i all ära, men inget går upp mot de naturliga och oraffinerade smakerna. På sensommaren kan man få sig sitt lystmäte av björnbär, att döma av de ymniga snåren lite varstans.
Vid Hovs hallar stiger man ner och går sedan längs strandkanten, över klapperstensfälten och Gröthögarna mot dagsetappens mål. Det är en ganska krävande tur för den ovane vandraren, i alla fall ett par mil i delvis ansträngande terräng, och när vi nådde Torekovs camping i utkanten av byn var vi tämligen svettiga och möra.
Så då var det bara till att slå upp tältet och plocka fram gasolköket - eller inte! Min själs älskade och jag har diametralt motsatta uppfattningar om vindskydd, tunna liggunderlag och dylikt. Vi hade sålunda bokat in oss på Torekov Hotell (f d Solsidan) en bit bortom samhället på Skälderviken-sidan, med tillgång till spa-anläggningen och en väntande tre-rättersmiddag. Rena beteendevetenskapen: först en prestation och därefter en rejäl belöning som uppmuntran. Fungerade utmärkt som motivation för nästa dags avslutande etapp, och jag saknade inte vindskyddet det minsta.
Det är ett trivsamt litet spa, med en varm bassäng inomhus och möjligheter till dopp i utomhuspoolen. En rymlig ångbastu i mörka stenmaterial, en "isvak", på ovanvåningen en bastu med ljusa träslag och utsikt över havet samt en mycket stillsam relaxavdelning som hämtad ur ett inredningsreportage i Sköna Hem. Allt var stilenligt och genomdesignat, ner till skålarna med apelsiner och nötter, men för den trötta kroppen skapade det hela mer en stämning av varsamt omhändertagande än överarbetat koncept. Den enda anmärkning jag har är att den smala spiraltrappen gör det svårt för äldre eller riktigt ledbrutna att ta sig mellan våningarna. Hal blir den också, trots halkskydd i trappstegen. Jag halkade rejält på nedvägen och slog en tå blå mot det ogästvänliga och mycket hårda metallräcket. Inte skönt.
De lågmälda samtalen mellan männen i ångbastun handlade om "boarding school", om den förestående utgången på nattklubb i Båstad och om släktingar som bedriver affärsverksamhet i Kina - ett långväga skrik från de uppsluppna bussresegäng som groggade i skitrestaurangen på Ronneby Brunn och laddade för raggarfest. Det är ett jävla klassamhälle, där den som har skall varda givet. Betänker man sedan att ordinarie spapaketpris på Ronneby och den deal vi fick här ligger väldigt nära varann, blir det desto märkligare. Det handlar mer om vilka platser som är tillgängliga för vem i kulturell bemärkelse. Men som hårt arbetande vandrare kände vi oss självklart behöriga och som fisken i det varma poolvattnet.
Innan middagen hann vi med ett litet glas riesling, som transporterats till hotellet i förväg och lagts på kylning i receptionens kylskåp under spa-omgången. 2006 Tegernseerhof, en gammal bekantskap som avrapporterats bland annat här och som hittills inte gjort mig besviken. Den friskt syrliga, lite grapebittra och mineralrika smaken gjorde sitt till för att livsandarna skulle återvända. Dags att fylla på lagret av 2006:an, för att ha till hands men också för att testa lagringsbarheten.
Middagen då? Jag var duktig och sparade menyn och anteckningar om vinet vi drack, men tyvärr förkom lappen någonstans på den fortsatta vandringen. Då det redan gått några dagar har jag förstås så gott som totalt glömt vad vi åt och drack. Det var rätt gott i alla fall, och stämningen i restaurangen var avslappnad, den prydliga och sobra inredningen till trots. Huvudrätten var vit fisk, och vi valde det vin som föreslogs i menyn: chardonnay från Sydafrika. Ganska friskt och nästan elegant, inte överdrivet ekat. Hotellets vinlista (som jag lyckats bevara)har tyngdpunkten på Sydafrika och Spanien och verkar välkomponerad. Sedan är det ju ett tveksamt nöje att pröjsa kring 400 spänn för en flaska, oavsett vad den innehåller. Jag ser att
albariñon Lagar de Cervera - som kostar 115 kr på Systemet - hade gått att få för 330 spänn, vilket väl får anses som ett rimligt påslag. Kanske hade det varit ett mer spännande val, men gjort är gjort.
Frukosten var även den tillfyllest, med de där små detaljerna som gör det lilla extra: Brämhults juice i karaff istället för koncentratbaserad apelsinjuice ur automat, fräscha skivor melon och generösa mängder äggröra med bacon. Croissanten var däremot blek och smaklös.
Det var ganska svårt att slita sig från varmvattenbassängen och ångbastun för att återuppta vandringen (jag antar att just det momentet går lättare om man tillbringat natten på ett knöligt liggunderlag och bara har en frystorkad skorpa att knapra på till frukost) men till slut gick det. Även i slutet av denna prövning fanns det en belöning: en uppsluppen grillkväll hos goda vänner i ett sommarstugeområde nere vid viken. Då drack vi - vill jag minnas - grüner veltliner-syskonet till Tegernseerhof-rieslingen samt några av de sista flaskorna Ross Shiraz. Ja, förutom P då, som fortfarande tror mer på Heineken än på vin.
Vid Hovs hallar stiger man ner och går sedan längs strandkanten, över klapperstensfälten och Gröthögarna mot dagsetappens mål. Det är en ganska krävande tur för den ovane vandraren, i alla fall ett par mil i delvis ansträngande terräng, och när vi nådde Torekovs camping i utkanten av byn var vi tämligen svettiga och möra.
Så då var det bara till att slå upp tältet och plocka fram gasolköket - eller inte! Min själs älskade och jag har diametralt motsatta uppfattningar om vindskydd, tunna liggunderlag och dylikt. Vi hade sålunda bokat in oss på Torekov Hotell (f d Solsidan) en bit bortom samhället på Skälderviken-sidan, med tillgång till spa-anläggningen och en väntande tre-rättersmiddag. Rena beteendevetenskapen: först en prestation och därefter en rejäl belöning som uppmuntran. Fungerade utmärkt som motivation för nästa dags avslutande etapp, och jag saknade inte vindskyddet det minsta.
Det är ett trivsamt litet spa, med en varm bassäng inomhus och möjligheter till dopp i utomhuspoolen. En rymlig ångbastu i mörka stenmaterial, en "isvak", på ovanvåningen en bastu med ljusa träslag och utsikt över havet samt en mycket stillsam relaxavdelning som hämtad ur ett inredningsreportage i Sköna Hem. Allt var stilenligt och genomdesignat, ner till skålarna med apelsiner och nötter, men för den trötta kroppen skapade det hela mer en stämning av varsamt omhändertagande än överarbetat koncept. Den enda anmärkning jag har är att den smala spiraltrappen gör det svårt för äldre eller riktigt ledbrutna att ta sig mellan våningarna. Hal blir den också, trots halkskydd i trappstegen. Jag halkade rejält på nedvägen och slog en tå blå mot det ogästvänliga och mycket hårda metallräcket. Inte skönt.
De lågmälda samtalen mellan männen i ångbastun handlade om "boarding school", om den förestående utgången på nattklubb i Båstad och om släktingar som bedriver affärsverksamhet i Kina - ett långväga skrik från de uppsluppna bussresegäng som groggade i skitrestaurangen på Ronneby Brunn och laddade för raggarfest. Det är ett jävla klassamhälle, där den som har skall varda givet. Betänker man sedan att ordinarie spapaketpris på Ronneby och den deal vi fick här ligger väldigt nära varann, blir det desto märkligare. Det handlar mer om vilka platser som är tillgängliga för vem i kulturell bemärkelse. Men som hårt arbetande vandrare kände vi oss självklart behöriga och som fisken i det varma poolvattnet.
Innan middagen hann vi med ett litet glas riesling, som transporterats till hotellet i förväg och lagts på kylning i receptionens kylskåp under spa-omgången. 2006 Tegernseerhof, en gammal bekantskap som avrapporterats bland annat här och som hittills inte gjort mig besviken. Den friskt syrliga, lite grapebittra och mineralrika smaken gjorde sitt till för att livsandarna skulle återvända. Dags att fylla på lagret av 2006:an, för att ha till hands men också för att testa lagringsbarheten.
Middagen då? Jag var duktig och sparade menyn och anteckningar om vinet vi drack, men tyvärr förkom lappen någonstans på den fortsatta vandringen. Då det redan gått några dagar har jag förstås så gott som totalt glömt vad vi åt och drack. Det var rätt gott i alla fall, och stämningen i restaurangen var avslappnad, den prydliga och sobra inredningen till trots. Huvudrätten var vit fisk, och vi valde det vin som föreslogs i menyn: chardonnay från Sydafrika. Ganska friskt och nästan elegant, inte överdrivet ekat. Hotellets vinlista (som jag lyckats bevara)har tyngdpunkten på Sydafrika och Spanien och verkar välkomponerad. Sedan är det ju ett tveksamt nöje att pröjsa kring 400 spänn för en flaska, oavsett vad den innehåller. Jag ser att
albariñon Lagar de Cervera - som kostar 115 kr på Systemet - hade gått att få för 330 spänn, vilket väl får anses som ett rimligt påslag. Kanske hade det varit ett mer spännande val, men gjort är gjort.
Frukosten var även den tillfyllest, med de där små detaljerna som gör det lilla extra: Brämhults juice i karaff istället för koncentratbaserad apelsinjuice ur automat, fräscha skivor melon och generösa mängder äggröra med bacon. Croissanten var däremot blek och smaklös.
Det var ganska svårt att slita sig från varmvattenbassängen och ångbastun för att återuppta vandringen (jag antar att just det momentet går lättare om man tillbringat natten på ett knöligt liggunderlag och bara har en frystorkad skorpa att knapra på till frukost) men till slut gick det. Även i slutet av denna prövning fanns det en belöning: en uppsluppen grillkväll hos goda vänner i ett sommarstugeområde nere vid viken. Då drack vi - vill jag minnas - grüner veltliner-syskonet till Tegernseerhof-rieslingen samt några av de sista flaskorna Ross Shiraz. Ja, förutom P då, som fortfarande tror mer på Heineken än på vin.
måndag 14 juli 2008
Den vita sommardruvan
Ett sällsamt tillstånd av lättja har infunnit sig, förmodligen som ett resultat av att jag befinner mig ett par veckor in i semestern. Jag följer minsta motståndets lag också när det gäller vinvalet, det vill säga jag hämtar upp en flaska då och då från källaren. Det i sin tur innebär mest gamla bekanta i glaset – det är en bit till närmsta Bolag och även där råder det ju dessutom nyhetstorka i sommarsäsongen.
Sommarens vita druvor har hittills varit chenin blanc och verdicchio, den senare på grund av att vi gått hårt åt beståndet av Casal di Serra – ett vin jag aldrig tycks kunna lagerhålla några längre stunder. Chenin blanc har dykt upp i sydafrikanska varianter jag hittat överblivna exemplar av: Slowine (där också sauvignon blanc ingår och bidrar med sedvanlig krusbärsprägel) och Original Unwooded Chenin Blanc, som i skrivande stund ackompanjerar den senaste mordorgien i någon av sommarens deckarserier. Aromatisk och välutvecklad doft full av honung och melon. Mycket frisk, lite kryddig och blommig smak. Trevligt med ett vin som tar farväl på toppen av sin förmåga – kanske korsas våra vägar aldrig mer, men vi har haft några trevliga stunder så länge bekantskapen varade. Ett av vårens rea-fynd, som nu är slutsålt i hela vårt avlånga land. De senaste månaderna har förresten knappast några viner satts ner i pris av Bolaget, en oroväckande trend som jag hoppas ska brytas i slutet av sommaren.
En kuriös händelse inträffade: P kom förbi på cykelvisit häromdan och meddelade att hon inte längre ”tror på vin”. Förutom champagne, förstås. Av bubbel fanns här dessvärre bara en skvätt prosecco från Valdobbiadene, vilket alltså inte innefattas i denna nya, stränga religion. P tror däremot fortfarande på öl och hade med sig några flaskor Heineken – en märklig övertygelse, men var & en blir som bekant salig på sin fason. En trevlig kväll i ekumenisk anda blev det, trots skiljaktigheterna i trosinriktningar.
Inom kort hoppas jag kunna återkomma med en liten betraktelse över sommarens röda viner så långt, om inte min lättja blir än mer påtaglig.
Sommarens vita druvor har hittills varit chenin blanc och verdicchio, den senare på grund av att vi gått hårt åt beståndet av Casal di Serra – ett vin jag aldrig tycks kunna lagerhålla några längre stunder. Chenin blanc har dykt upp i sydafrikanska varianter jag hittat överblivna exemplar av: Slowine (där också sauvignon blanc ingår och bidrar med sedvanlig krusbärsprägel) och Original Unwooded Chenin Blanc, som i skrivande stund ackompanjerar den senaste mordorgien i någon av sommarens deckarserier. Aromatisk och välutvecklad doft full av honung och melon. Mycket frisk, lite kryddig och blommig smak. Trevligt med ett vin som tar farväl på toppen av sin förmåga – kanske korsas våra vägar aldrig mer, men vi har haft några trevliga stunder så länge bekantskapen varade. Ett av vårens rea-fynd, som nu är slutsålt i hela vårt avlånga land. De senaste månaderna har förresten knappast några viner satts ner i pris av Bolaget, en oroväckande trend som jag hoppas ska brytas i slutet av sommaren.
En kuriös händelse inträffade: P kom förbi på cykelvisit häromdan och meddelade att hon inte längre ”tror på vin”. Förutom champagne, förstås. Av bubbel fanns här dessvärre bara en skvätt prosecco från Valdobbiadene, vilket alltså inte innefattas i denna nya, stränga religion. P tror däremot fortfarande på öl och hade med sig några flaskor Heineken – en märklig övertygelse, men var & en blir som bekant salig på sin fason. En trevlig kväll i ekumenisk anda blev det, trots skiljaktigheterna i trosinriktningar.
Inom kort hoppas jag kunna återkomma med en liten betraktelse över sommarens röda viner så långt, om inte min lättja blir än mer påtaglig.
fredag 11 juli 2008
2006 C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay
En typisk grej som sommargäster gör är att handla grönsaker och jordgubbar i så kallade gårdsbutiker. För tio-femton år sedan var det oftast någon odlare som hade lite av sin potatis och sallad i en bod, så kunde man stanna till och ta det man skulle ha och lägga pengar i en kassalåda. Det finns kvar några sådana, men de flesta har expanderat och blivit mer välsorterade - och dyrare. Jag har på sistone ondgjort mig över att priserna har stigit så, och fick en del av förklaringen av damen som driver den mest närbelägna butiken: salladsodlaren hon tidigare köpte av - en lokal odlare som hon kände - har blivit uppköpt av ett större företag, som paketerar salladen i plasttråg och levererar till större butikskedjor. Eftersom gårdsbutiken köper in mindre mängder får den nu betala lika mycket eller till och med mer än de stora inköparna, och måste därför hålla ett minst lika högt pris som samma salladstråg kostar i en stor livsmedelsbutik i stan.
Nåväl, det var rödbetorna det skulle handla om. En liten knippa kostar en tia i gårdsbutiken, ett högt pris anser jag. Men på snabbvisit i stan upptäcker jag att en knippa - kanske med något större betor men ändå - kostar 25 spänn på Hemköp. Då börjar det bli kännbart - och det gäller att ta till vara dyrgriparna. Det går till exempel utmärkt att göra en rätt av blasten och stjälkarna. Man sköljer noga, fräser i olja och vitlök - gärna i en stor wok - pressar över citronsaft, saltar och häller på grädde. Resultatet blir ett lite beskt/syrligt tillbehör till fiskrätter. Ikväll var det en lax på ett par kilo, som legat i R's frys sedan den mötte sitt öde en kulen natt förra hösten, nu ugnsbakad i folie och späckad med färsk rödlök (från gårdsbutiken, 10 kr knippan) och citronskivor.
Vinet vi drack till blev Roy Hill's Unoaked Chardonnay från Hawke's Bay på Nya Zeeland, inköpt på impuls under en tur på stan. Eller det var vad jag trodde - det var något bekant över flaskan och nu upptäcker jag att jag provat det en gång tidigare. Nu som då en mycket trevlig, spritsigt uppfriskande bekantskap. Välkommen i det gröna! ropar det ur glaset. Bra till maten, fint att smutta på medan aftonen går mot natt. Inget vin man lägger på minnet, tydligen, men då kan man ju å andra sidan inbilla sig att varje gång man dricker det är den första.
Nåväl, det var rödbetorna det skulle handla om. En liten knippa kostar en tia i gårdsbutiken, ett högt pris anser jag. Men på snabbvisit i stan upptäcker jag att en knippa - kanske med något större betor men ändå - kostar 25 spänn på Hemköp. Då börjar det bli kännbart - och det gäller att ta till vara dyrgriparna. Det går till exempel utmärkt att göra en rätt av blasten och stjälkarna. Man sköljer noga, fräser i olja och vitlök - gärna i en stor wok - pressar över citronsaft, saltar och häller på grädde. Resultatet blir ett lite beskt/syrligt tillbehör till fiskrätter. Ikväll var det en lax på ett par kilo, som legat i R's frys sedan den mötte sitt öde en kulen natt förra hösten, nu ugnsbakad i folie och späckad med färsk rödlök (från gårdsbutiken, 10 kr knippan) och citronskivor.
Vinet vi drack till blev Roy Hill's Unoaked Chardonnay från Hawke's Bay på Nya Zeeland, inköpt på impuls under en tur på stan. Eller det var vad jag trodde - det var något bekant över flaskan och nu upptäcker jag att jag provat det en gång tidigare. Nu som då en mycket trevlig, spritsigt uppfriskande bekantskap. Välkommen i det gröna! ropar det ur glaset. Bra till maten, fint att smutta på medan aftonen går mot natt. Inget vin man lägger på minnet, tydligen, men då kan man ju å andra sidan inbilla sig att varje gång man dricker det är den första.
onsdag 9 juli 2008
2006 Jermann Vinnae IGT Bianco Venzia Giulia
Silvio Jermann tillhorde for tiotalet ar sedan det absoluta toppskiktet bland Friuliens vinmakare. Mest kand ar han for kult vinet Vintage Tunina och for en del markliga namn pa sina viner, t ex hans chardonnay "Were Dreams... Now it's just wine". Idag hor man inte lika ofta talas om Jermann. Kanske beror det pa att vinernas kvalite inte alltid matchar prislappen, kanske handlar det om en backlash for sitt tidigare publicitetssokande.
Vinnae ar ett av Jermanns billigare viner och det finns faktiskt som tillfallig nyhet pa systembolaget. Systembolagets pris ar faktiskt bara ett par tior over vad jag betalade pa en enoteca. Vinet ar en cuvee pa Riesling, Ribolla Gialla och Friulano (druvan formerly known as Tocai och Tocai Friulano). Etiketten pa flaskhalsen anger att vinet kommer fran Silvio Jermanns 36:e skord som vinmakare. Man kan vidare lasa pa flaskan att de tre druvsorterna representerar omradets tre "sjalar"; den osterrikiska (riesling) den slovenska (ribolla gialla) och den friulanska. Pa flaska fungerar blandningen lika bra som den verkar gora i andra sammanhang.
Fargen kan beskrivas som ljust halmgul och vinet lamnar rejala gardiner i glaset. Det forsta doftintrycket ar grona applen mer en frisk syrlighet, fladerblommor och citrus. Sedan tycker jag mig hitta paron och persikor. Vinet ar verkligen aromatiskt och man kan njuta av doften lange. Smaken ar frisk och fyllig med druvighet, lite rok och mineraltoner. Mot slutet en viss bitterhet som jag inte alls kopplar till alkoholen och heller inte upplever som negativ.. Vinnae ar ett bra balanserat vin. Efterhand som temperaturen stiger blir vinet allt mer nyanserat och aromatiskt. Det ar fortfarande njutbart nar det natt nastan rumstemperatur. Ett riktigt bra och ursprungstypiskt Friulanskt vin. Den som inte faller for detta kan nog rikta blickarna mot andra omraden.
Nagra ord om kvallens mat. Det var definitivt ingen match made in heaven men Vinnae funkade faktiskt till Fegato alla Veneziana, lever med lok och vinager, och pastin con polenta. Pastin har utvecklats till en av mina absoluta favoritratter. Samma smet som anvands till traditionell salami, d v s fet grovmalen flaskfars endast kryddad med salt, svartpeppar och sedan lite salvia vid tillagningen. Smeten pressas samman hart och skars i skivor , ungefar som en hamburgare. De steks lange pa ratt lag varme. Fantastiskt gott och med storsta sannolikhet riktigt onyttigt
Vinnae ar ett av Jermanns billigare viner och det finns faktiskt som tillfallig nyhet pa systembolaget. Systembolagets pris ar faktiskt bara ett par tior over vad jag betalade pa en enoteca. Vinet ar en cuvee pa Riesling, Ribolla Gialla och Friulano (druvan formerly known as Tocai och Tocai Friulano). Etiketten pa flaskhalsen anger att vinet kommer fran Silvio Jermanns 36:e skord som vinmakare. Man kan vidare lasa pa flaskan att de tre druvsorterna representerar omradets tre "sjalar"; den osterrikiska (riesling) den slovenska (ribolla gialla) och den friulanska. Pa flaska fungerar blandningen lika bra som den verkar gora i andra sammanhang.
Fargen kan beskrivas som ljust halmgul och vinet lamnar rejala gardiner i glaset. Det forsta doftintrycket ar grona applen mer en frisk syrlighet, fladerblommor och citrus. Sedan tycker jag mig hitta paron och persikor. Vinet ar verkligen aromatiskt och man kan njuta av doften lange. Smaken ar frisk och fyllig med druvighet, lite rok och mineraltoner. Mot slutet en viss bitterhet som jag inte alls kopplar till alkoholen och heller inte upplever som negativ.. Vinnae ar ett bra balanserat vin. Efterhand som temperaturen stiger blir vinet allt mer nyanserat och aromatiskt. Det ar fortfarande njutbart nar det natt nastan rumstemperatur. Ett riktigt bra och ursprungstypiskt Friulanskt vin. Den som inte faller for detta kan nog rikta blickarna mot andra omraden.
Nagra ord om kvallens mat. Det var definitivt ingen match made in heaven men Vinnae funkade faktiskt till Fegato alla Veneziana, lever med lok och vinager, och pastin con polenta. Pastin har utvecklats till en av mina absoluta favoritratter. Samma smet som anvands till traditionell salami, d v s fet grovmalen flaskfars endast kryddad med salt, svartpeppar och sedan lite salvia vid tillagningen. Smeten pressas samman hart och skars i skivor , ungefar som en hamburgare. De steks lange pa ratt lag varme. Fantastiskt gott och med storsta sannolikhet riktigt onyttigt
måndag 7 juli 2008
2005 Balear Canal del Ronco Schioppettino
Vi har lamnat den adriatiska kusten och befinner oss i Dolomiterna, narmre Cortina an Venedig. I dag blev det en utflykt till Feltre pa gransen mellan Veneto och Trentino. Vi hamnade mitt i en matmarknad. Ingen vanlig marknad utan en inriktad pa hantverksmassigt framstalld mat. Infor hemfarden var vi rejalt matta av allt provande och bar pa nagra tunga kassar som inneholl vedugnsbakat brod fran Apulien, tre sorters toskanska vildsvinskorvar, lika manga sorters pecorino av varienande mognadsgrad och diverse rokta och lufttorkade sydtyrolska specialiteter. Dessutom olja fran Umbrien och Treviso, potatis odlad pa hog hojd och en bricka smakakor som bakats i vedugn.
Pa vagen hem i bilen slogs jag av tanken hur gamla tiders bonnamat nu blivit produkter for en matintresserad medelklass. Val hemma fran marknaden kande jag att det nog var bast att ta en rejal loprunda innan jag gick loss pa inkopen, den 30-gradiga varmen till trots.
Nar jag kommit ater fran min runda hade det anlant spontant besok och det dukades fram en improviserad maltid bestaende av tomatsallad, radicchio, ost, charkuterier och brod. Till detta drack vi en Schioppettino fran storproducenten Balear i Collio Orientale del Friulo som fort de traditionella friulanska druvsorterna in i de Italienska snabbkopen. Vinet ar ungdomligt blarott till fargen. Doften ar rejal och innehaller skogsbar, kryddor och en aning vanilj. Smaken domineras av morka bar med kryddor och mineraltoner mot slutet. Vinet har en rejal syra som gor att det funkar perfekt till allt det feta. Ett riktigt bra vin for dryga fem € som jag garna skule se i systembolagets sortiment.
Maltiden avslutades med en maffig glasstarta gjord av en gelataio som borjade sin bana hos La Sorbettiera men som nu oppnat eget. Tunn sockerkaksbotten, choklad- och vanilj-glass toppat med gradde och amaretti. Lite graddigare, lite kraftigare och maktigare an vanlig glass men valdigt, valdigt god.
onsdag 2 juli 2008
2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese
En dag med ansträngande trädgårdsarbete kräver något gott som kompensation. Ungnötslever stod på menyn, och inför aftonen hade jag lagt en 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese på kylning. Åtminstone två vinbloggare - Esping och Finare Vinare
- har redan gått igång ordentligt på det här och skrivit lyriskt om vinet.
Förväntningarna var höga och jag blev inte besviken. Vackert guldgult och oljigt i glaset och doften när första glaset hälldes upp var helt makalös: som att komma in i ett garage där det står en bil och en nyligen använd gräsklippare och mötas av den berusande bensinlukten blandad med doften av torkande gräs (för att nu komplettera metaforerna om cykelkällare och 5:56 med en aktuell bild). Efter en stund sjönk petroleum-ångorna undan och släppte fram mer av mineraltonerna och blommigheten. Smaken bjöd på mandelmassesötma, men framför allt var den mycket frisk och syrarik - fjärran från de andra halvtorra skapelser jag stött på på senare tid. Inte klibbigt och dävet utan bara väldigt, väldigt gott. Och faktiskt kongenialt till den stekta levern i sin krämiga sås.
Ett vin att njuta som en högtid, som Esping så väl uttrycker det, i meditativ ensamhet eller tillsammans med goda vänner på verandan. Dessvärre slut på Systemet, förstås, en ständig styggelse med dessa tillfälliga nyheter.
- har redan gått igång ordentligt på det här och skrivit lyriskt om vinet.
Förväntningarna var höga och jag blev inte besviken. Vackert guldgult och oljigt i glaset och doften när första glaset hälldes upp var helt makalös: som att komma in i ett garage där det står en bil och en nyligen använd gräsklippare och mötas av den berusande bensinlukten blandad med doften av torkande gräs (för att nu komplettera metaforerna om cykelkällare och 5:56 med en aktuell bild). Efter en stund sjönk petroleum-ångorna undan och släppte fram mer av mineraltonerna och blommigheten. Smaken bjöd på mandelmassesötma, men framför allt var den mycket frisk och syrarik - fjärran från de andra halvtorra skapelser jag stött på på senare tid. Inte klibbigt och dävet utan bara väldigt, väldigt gott. Och faktiskt kongenialt till den stekta levern i sin krämiga sås.
Ett vin att njuta som en högtid, som Esping så väl uttrycker det, i meditativ ensamhet eller tillsammans med goda vänner på verandan. Dessvärre slut på Systemet, förstås, en ständig styggelse med dessa tillfälliga nyheter.
tisdag 1 juli 2008
Spontan-grill
Vi sölade med att komma iväg från stan och hade bestämt att stanna en natt till när F ringde på seneftermiddagen: grillen är på gång och solen skiner, sa han. Då var det liksom inget att be för, vi skyndade oss att packa och pep iväg ut i spenaten.
Det var bara att tacka för sparken i baken. Vi togs emot med ett litet glas tigermjölk – ouzo och en skvätt vatten – medan köttet grillades klart: kyckling, fläsytterfilé, kyckling, kotletter och en bit oxfilé. Finfin aubergine som marinerats i olja och vitlök och sedan brynts varsamt i pannan.
Det var en fin kväll och tillgången på rödtjut var god:
2001 Viña Albali Gran Reserva, tempranillo-traditionellt med fatkaraktär och vanilj i smaken. Typisk spansk prägel, bra till maten och inte plågsamt alls att dricka, men kort i rocken i jämförelse med…
2004 Musella Valpolicella Superiore, tjugo kronor dyrare än spanjoren men värt det extra utlägget. En nyhet från april-släppet, vilket betyder att vinet ska finnas tillgängligt åtminstone ett år. Förhoppningsvis längre än så – omedelbart tycke uppstod för min del och det här är helt klart en ny favorit i 99-kronorsgänget. Inbjudande och generöst, mycket varmt i tonen och smaskigt fruktigt – torkad frukt och moreller. Utmärkt till det grillade ljusa köttet. Skulle gå väl ihop med en bit parmesan. Drickbarheten på topp, men kanske kan utvecklas ytterligare ett snäpp under ett eller ett par år.
Efter maten var det EM-final. Spänningen och stämningen på topp och mer vin var ett måste. Det hade varit klokt att fortsätta med Musella, men jag hade redan korkat upp en flaska 2006 Brolio (som jag trodde var en 2005:a tills jag fick det i glaset och kollade etiketten). Ett misstag i turordningen - som skulle varit den omvända. I Brolion var det mer klarbär och en kärvare strävhet och syra, ett vin som kräver mat för att fullt ut komma till sin rätt. Jag tänker mustiga höstgrytor snarare än sommarmat. Kändes ung, lite knuten och inte fullt utvecklad efter den publikfriande Musellan i full blom. Ett par timmars luftning i karaff hade kanske gjort susen.
Det var bara att tacka för sparken i baken. Vi togs emot med ett litet glas tigermjölk – ouzo och en skvätt vatten – medan köttet grillades klart: kyckling, fläsytterfilé, kyckling, kotletter och en bit oxfilé. Finfin aubergine som marinerats i olja och vitlök och sedan brynts varsamt i pannan.
Det var en fin kväll och tillgången på rödtjut var god:
2001 Viña Albali Gran Reserva, tempranillo-traditionellt med fatkaraktär och vanilj i smaken. Typisk spansk prägel, bra till maten och inte plågsamt alls att dricka, men kort i rocken i jämförelse med…
2004 Musella Valpolicella Superiore, tjugo kronor dyrare än spanjoren men värt det extra utlägget. En nyhet från april-släppet, vilket betyder att vinet ska finnas tillgängligt åtminstone ett år. Förhoppningsvis längre än så – omedelbart tycke uppstod för min del och det här är helt klart en ny favorit i 99-kronorsgänget. Inbjudande och generöst, mycket varmt i tonen och smaskigt fruktigt – torkad frukt och moreller. Utmärkt till det grillade ljusa köttet. Skulle gå väl ihop med en bit parmesan. Drickbarheten på topp, men kanske kan utvecklas ytterligare ett snäpp under ett eller ett par år.
Efter maten var det EM-final. Spänningen och stämningen på topp och mer vin var ett måste. Det hade varit klokt att fortsätta med Musella, men jag hade redan korkat upp en flaska 2006 Brolio (som jag trodde var en 2005:a tills jag fick det i glaset och kollade etiketten). Ett misstag i turordningen - som skulle varit den omvända. I Brolion var det mer klarbär och en kärvare strävhet och syra, ett vin som kräver mat för att fullt ut komma till sin rätt. Jag tänker mustiga höstgrytor snarare än sommarmat. Kändes ung, lite knuten och inte fullt utvecklad efter den publikfriande Musellan i full blom. Ett par timmars luftning i karaff hade kanske gjort susen.