En dag i bersån

Hur beskriver man ett vins färg? Det allra mest träffande vad gäller 2004 Rojac Stari d'Or Belo (som tidigare dykt upp i bloggen både här och där) är väl att det ser ut om piss i glaset, men det är ju inte så smickrande. Så vi säger väl gyllengult och gläder oss åt att denna slovenska blandning på chardonnay, pinot grigio, malvasia och muskat fick avsluta den senaste gemesamma provningen. Så vådligt gott till ostarna: en opastöriserad brie som drog åt vällagrad pissekårra, en gruyère, en krämig Saint Agur och ytterligare en fransk krämigt vit variant med sotrand i mitten (mitt minne vad gäller namn är verkligen på dekis).

I bersån på kvällskvisten minns Esping och jag Herr Rojacs profetiska ord under den slovenska vinfestivalen i Helsingör i början av året: När man väl druckit det här vinet är det svårt att gå tillbaka. Så att dricka det är lite som att stå "at the crossroads" och sälja sin själ till djävulen. Inte för att det kostar en förmögenhet, utan för att vi förmodligen inte kommer att kunna få tag på det igen men kommer att leta vinvärlden runt efter dess like. Ett halvårs vila i källaren har gjort vinet gott: lite av den kärva smaken har rundats av och de friska, syrliga tonerna har börjat blomma ut. Fortfarande gör vinet sig bättre om det inte dricks alltför svalt. Vi kan bara konstatera att vinmakaren åstadkommit en mångbottnad, excentrisk fullträff som vi önskar vi kunde återvända till många fler gånger under de närmsta åren.

Rojac var sist ut i en liten rad vita viner, sinsemellan ganska olika. Först korkade vi upp en Heinz Scmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese, och det tog inte längre tid att konstatera att det inte alls nådde upp till förväntningarna än vad det tar att skriva namnet. En svag lukt av kork och inte alls den häftiga anstormning av aromer och smaker som vi mindes och ville återuppleva. Tillbaka till Bolaget med den!

Det fick bli en annan riesling som uppvärmning, och ingen dålig ersättare: 2004 Bründlmayer Langenloiser Kamptaler Terassen Riesling. Ljushyllt och läskande i eftermiddagshettan, torr och syrligt krispig. Esping fann en sälta som han hänförde till de mineraliska influenserna. Den österrikiska rieslingen drar ofta åt samma peppriga och lite citrusskalsbeska stil som kännetecknar grüner veltlinern - det här är ett gott exempel, gjort med omsorg. Nu har det legat några år och kan - med tanke på sin ungdomliga spänst - säkert klara några år till på korken. Om jag kan hålla mig, vill säga. Bründlmayers budget-riesling, vilket nu innebär ca 140 spänn för senare årgångar. När det begav sig antar jag att den förutseende importören dumpat priset så att Bolaget kunde sälja en begränsad mängd till ett riktigt bra pris. Där skulle man varit framme och lagt vantarna på ett par lådor.

Nå, som så många gånger förr duger det inte att gråta över förspillda tillfällen utan glädjas åt stunden. Som långsamt tippade över mot matdags. En enkel måltid: rökt röding och forell från Kaj i Hallavara, kokt potatis, en liten rödbetssallad med kapris samt färsk rödlök som jag klyftat, fräst i olja och låtit puttra i lite vatten och balsamicovinäger. Till det en grüner veltliner, 2003 Nigl Alte Reben. När jag prövat vinet tidigare har jag inte riktigt förstått storheten, men den här sommarkvällen fann jag det på sitt bästa humör. Den avrundade, smöriga och honungslent mogna veltlinern passade bra till den rökta fisken. Det fanns en tillräckligt utvecklad syra för att vinet skulle ha spänst och stuns. Det är en smaksak om man vill ha sin g.v. ung och krispig eller mer utvecklad, och varför välja sida? När den som här håller för lagring smyger sig finesserna fram. Nigl är en producent i Kremstal med tämligen hög svansföring och för tillfället finns det 3 viner att tillgå i beställningssortimentet, dock inte g.v. alte reben. En importör, WineList, tycks ha haft årgång 2006 till försäljning, men det framgår inte om man tänker uppdatera med nyare årgångar.

Den här kamraten, en gewurtztraminer från Alsace med det fantasieggande namnet Instant Doceur, kom fram till osten. I glaset gjorde det som synes inte mycket väsen av sig, och var det mest inställsamma av kvällens viner. En påtaglig doft och smak av hyllesaft (fläderblomssaft) var det som först mötte oss, och vi saknade en syra som motspelare till blommigheten. Esping föreslog en tur i frysen för att vinet skulle bli riktigt kallt, en bra idé.

Jag hittar inga referenser på nätet till den förmodade producenten, Xavier Frey. Termen instant doceur förekommer mest i sammanhang som handlar om hudlotion. Och varför inte - som mjukgörare efter en hård dag i bersån fungerade det, och till ostarna med sin sälta var det ett sällskapligt och vägvinnande vin som vi blev mer och mer vänligt inställda till. Men sedan var det, som framgick inledningsvis, dags att avsluta sittningen med Herr Rojacs blandning och då förbleknade minnet av de tidigare druckna vinerna.