En dag med ansträngande trädgårdsarbete kräver något gott som kompensation. Ungnötslever stod på menyn, och inför aftonen hade jag lagt en 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese på kylning. Åtminstone två vinbloggare - Esping och Finare Vinare
- har redan gått igång ordentligt på det här och skrivit lyriskt om vinet.
Förväntningarna var höga och jag blev inte besviken. Vackert guldgult och oljigt i glaset och doften när första glaset hälldes upp var helt makalös: som att komma in i ett garage där det står en bil och en nyligen använd gräsklippare och mötas av den berusande bensinlukten blandad med doften av torkande gräs (för att nu komplettera metaforerna om cykelkällare och 5:56 med en aktuell bild). Efter en stund sjönk petroleum-ångorna undan och släppte fram mer av mineraltonerna och blommigheten. Smaken bjöd på mandelmassesötma, men framför allt var den mycket frisk och syrarik - fjärran från de andra halvtorra skapelser jag stött på på senare tid. Inte klibbigt och dävet utan bara väldigt, väldigt gott. Och faktiskt kongenialt till den stekta levern i sin krämiga sås.
Ett vin att njuta som en högtid, som Esping så väl uttrycker det, i meditativ ensamhet eller tillsammans med goda vänner på verandan. Dessvärre slut på Systemet, förstås, en ständig styggelse med dessa tillfälliga nyheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar